Inför match 2 mot Frölunda: En tuff förlust, som dock kan visa sig vara guld värd i förlängningen!
Tvärstopp. Rätt in i plexit. Bensinstopp.
Ja, sviten med sex raka vinster dog en plågsam död i ett skränigt Scandinavium igår, och vi som bevittnade eländet vill nog helst glömma varenda minut. Det ÄR tufft att förlora, och det blir inte mindre tufft när det är Frölunda står för motståndet. Eller inte bara tufft, förresten, det känns för djävligt rent utsagt.
Men här gäller det att stanna upp och försöka se den stora bilden. Det här var kanske precis vad Färjestads lovande lagbygge behövde för att utvecklas till nästa nivå! Häng med så förklarar jag…
_ _ _
Alla lag vill slå oss. Det vet vi vid det här laget. Alla hockeyspelare knyter handen i fickan och drömmer om att vara den som sänker stora stygga Färjestad. Eller stora stygga vargen, som nog en del mediafolk som hyser samma hemliga drömmar, skulle säga. Många spelare, från olika lag, lyfter fram mötena mot just Färjestad som de roligaste matcherna, eftersom de gör dem extra taggade.
Inte så konstigt kanske: Färjestad har länge varit en maktfaktor i Svensk hockey och har följaktligen flest guld av alla i SHL sedan elitserien startade 1976. Dessutom vågar man tänka utanför boxen, vilket har retat gallfeber på en och annan genom åren.
Då är det ganska självklart att man blir laget som alla vill slå, och tar man det på rätt sätt blir det både smickrande och sporrande.
Som Färjestadsspelare måste man förhålla sig till detta varje match, och, precis som med den där gamla liknelsen med det halvtomma/halvfulla glaset kan man välja att se det ur två synvinklar: Det handlar å ena sidan om en konstant press, där man inte kan slappna av en enda minut ute på isen, och där domen är hård vid förlust. Men å andra sidan är det just den här pressen som lyfter, formar och manar till stordåd.
_ _ _
Men Frölunda är så mycket mer än en vanlig SHL-kollega.
De båda lagen har en lång historia av klassiska, prestigefyllda och (ibland) infekterade rivalmöten, på såväl junior- som seniornivå, och även om man inte definitionsmässigt kan kalla det för ett riktigt derby är det i alla fall så nära man kan komma. Många värmländska hockeyspelare – Oliver Bohm är en av dem – med ett förflutet i Färjestad hamnar i Göteborgs organisation, och det finns givetvis de som går åt andra hållet. Och alla vet vi ju att släkten är värst.
Därför är det personligt att möta Frölunda. Varje gång. Det gäller för spelarna, det gäller för oss fans.
Färjestad befinner sig alltid i strålkastarljuset, på gott och ont! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Vad var det då egentligen som hände igår? Jag pratade med lite Frölundafolk efter matchen, och de frågade om Färjestad kanske tog för lätt på uppgiften eftersom laget redan är klara för finalspel. Visst, det vackra med hockey är att det hetaste laget, som bekant, vinner varenda dag i veckan, och Frölunda HAR mer att spela för än FBK. Men glöm bort att Färjestad åkte ned till Göteborg för att njuta av en solig promenad på avenyn!
Kanske har det gått lite för lätt under försäsongen så här långt. Den enda riktigt tuffa utmaningen kom mot Zürich, och då lyckades man som bekant stå emot lejonens forcering tack vare en storspelande PW och en fullständigt lysande mix av jävlar anamma och kompromisslös defensiv.
Igår hade man, som vanligt, en lysande målvakt längst bak. Men så vidare värst mycket hjälp fick han inte av resten av laget då det där defensiva samarbetet som FBK skämt bort oss med under försäsongen var som bortblåst igår. Resultatet: Inför gårdagens match hade man släppt in fem mål på sex matcher, nu släppte man in fyra mål på 27 spelminuter.
Här krävs och förväntas en uppryckning i dagens match, och jag misstänker att tränarna började skissa på en plan för detta redan i samma ögonblick som spelarbussen rullade ut från Scandinaviums parkering.
Dessutom blev man tagna på sängen av Frölundas stenhårda, höga check. Mittzon var stundtals lika svårforcerad som Himalaya och när energiska Frölundaspelare härjade som bålgetingar och störde högt upp i banan blev vi stundtals så stressade i egen zon att vi inte fick någon ordning på förstapassen.
Vi hamnade på hälarna, helt enkelt, för att använda en sliten men klockren hockeyfloskel. ”Vi var tvåa på pucken”, konstaterade Leif Carlsson själv, efter matchen.
_ _ _
Sedan är det definitivt på plats med en utsträckt näve, oavsett hur jobbigt det än känns.
Hyllas den som hyllas bör, och Frölunda gjorde en fantastisk match och spelade helt i enlighet med Rönnbergs hockeyfilosofi. Underhållande, fartfyllt och effektivt.
Inte undra på att man spår en ny vår för Göteborgshockeyn.
_ _ _
Jag såg frustrationen på twitter och andra sociala medier igår, och, tro mig, jag hatar att förlora precis lika mycket som alla andra hardcore-fans därute.
För att inte tala om spelarna, det var en del kolsvarta blickar och sammanbitna käkar efter matchen igår. Så är det i hockey, lika fantastiskt som det är att vinna, lika jobbigt är det att förlora. Det är ju att vinna som allt går ut på.
Men det finns ingen som helst anledning att måla allt i svart, eller att dra några negativa slutsatser av en enda förlust. Det räcker med att skadeglada olyckskorpar gärna tar chansen att kraxa lite i media. Vi andra vet att den här smällen kan ses som en perfekt läropeng inför det som väntar.
Ja, lite som det där vattenglaset som jag snackade om förut.
Det gäller att se den stora bilden, som våra engelskspråkiga vänner skulle säga.
Inget lag går obesegrat genom säsongen, förluster kommer och går, och det är hur man hanterar dem som är avgörande för hur säsongen ska sluta. Precis som framgångarna tenderar att svetsa ihop laget kan förluster och tuffa tider göra exakt samma sak om man bara tar dem på rätt sätt.
Den här stenhårda näven rakt i solar plexus kan ses som ytterligare ett steg på vägen mot att bli ett lag som är redo att slåss om mästerskapstiteln. Nu vet vi vad som kommer att krävas i en förväntat stentuff SHL-säsong.
För jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen; Färjestad anno 2013 har precis allt som krävs för att gå hela vägen. Bredden, spetsen, ledarna och målvakterna. Inget har egentligen förändrats på den fronten.
Senast det begav sig – och årets mål är precis detsamma! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Och siffrorna 5-2 VAR inte helt rättvisande!
Efter att Frölunda dominerat första perioden fullständigt (Skottstatistiken 15-4 talar sitt tydliga språk) kom Färjestad ut fint i inledningen av andra perioden. Dessvärre fick man inte utdelning i de där pigga inledande bytena, istället fick Frölunda omgående och i en takt som kunde ha knäckt den bäste, in tre stärkande mål. I tredje perioden, sönderryckt av utvisningar, visade Färjestad styrka i och med att man oförtrutet fortsatte att jobba mot en kvittering.
Nu räckte man inte ända fram den här gången, men resultatet i sista perioden blev 1-1, och Frölunda kände sig faktiskt tvingade att ta en time out strax efter 4-2-målet för att samla styrkorna.
Ska man gå in på individuella prestationer visade några av våra tänkta spetsar, Nygård och Åberg, mycket fina tendenser. Dessutom fortsätter Åslund att skämma bort oss med sina fantastiskt fina kvaliteter.
_ _ _
Lyckligtvis kommer chans till revansch redan 17 timmar efter att strålkastarljuset släcktes i Scandinavium igår kväll, och jag är helt säker på att det kommer vara ett helt annat Färjestad som äntrar isen i Löfbergs arena i eftermiddag.
Sedan hoppas jag givetvis att laget får samma stöd av sina supportrar som Frölundaspelarna fick igår. Vi vet alla hur viktig den där sjätte utespelaren är för laget, såväl när det gäller att sporra spelarna som att sätta press på domarna, så det är inte mer än rätt att Färjestad får samma förutsättningar på hemmaplan som Frölunda hade igår.
Alla till hallen, är det som gäller idag. Men det visste ni väl redan?
Fbkbloggen finns givetvis på plats.
_ _ _
Saknar du min matchrapport från igår? Den hittar du här!
