Möt Staffan Lundh – ny headcoach för FBK J20: “Jag bär fortfarande med mig den här positiva känslan”
51-årige Staffan Lundh må vara ny på posten som huvudtränare för Färjestads äldsta juniorer, J20, men någon ny bekantskap är han inte för oss som följt föreningen ett tag. Som spelare tillbringade han hela nio raka säsonger i Färjestad, och nu är han alltså tillbaka i form av tränare för klubbens äldsta juniorer. Jag fick en lite längre pratstund med honom förra veckan, och vi pratade bland annat om ”familjen Färjestad”, språkförbistring, viktiga grunder och tanken med den tänkta röda tråden.
Onsdag eftermiddag. Jag och Staffan Lundh står utanför Löfbergs Arena och överblickar juniorerna när de med hopbitna käkar vandrar ut i Klarälven för ett intervallpass med vattenmotstånd. Det är kallt i luften – vädret påminner mer om en kall höstdag än sommar – och lagom till att det är dags för Färjestads juniorer att hoppa i plurret kommer de första regndropparna. För Lundh är det den första officiella arbetsveckan som tränare för FBK J20, och han har precis packat ihop det sista i lägenheten i hemstaden Mariestad för att börja ett nytt kapitel i sin tränarkarriär uppe i Karlstad.
Grattis till det nya jobbet! När blev det klart att du skulle träna Färjestad?
”Ja, det var väl någonstans i slutet av april, om jag minns rätt. Jag hade egentligen kontrakt med Mariestad där jag hade ett år kvar som A-lagstränare, men vi höll på med en liten omorganisation där tanken var att jag skulle ha hockeygymnasiet och ungdomsutvecklingen i klubben. De sista två åren har jag främst varit med A-laget, men vi gjorde en liten omändring där jag skulle bli ansvarig för hockeygymnasiet över en längre period. Jag hade dock en öppning för Allsvenskan och SHL-organisationer.”
Så det var mot den klausulen som du hade rätt att bryta kontraktet?
”Ja, det stämmer. När frågan kom från Färjestad kände jag väl att det var svårt att säga nej. Dels eftersom jag skulle få jobba med Sveriges bästa juniorer, för de är uppe och nosar på den titeln, och dels att få komma till en stor organisation som Färjestad. Dessutom finns det ju en del folk här som jag har jobbat med och som jag känner från tiden som spelare: Håkan som är sportsligt ansvarig för hela verksamheten, Leffe som sportchef och Tommy på A-lagssidan. Mattias Johansson, Peter Johansson och Kjell Dahlin på ungdomssidan är också folk jag känner sedan tidigare. Det är kul att få arbeta med dem.”
Häftigt att vara tillbaka i Färjestad?
”Ja, det gjorde ju inte beslutet svårare att det var just Färjestad som frågade. Frågan är om jag hade tagit beslutet att starta om hela livet om det hade varit någon annan organisation..? Det hade inte varit lika lockande att börja om och lära känna nytt folk, som det här är. Det känns jäkligt spännande.”
Så nu har flyttlasset gått från Mariestad upp till Karlstad?
”Ja, men mina barn bor här sedan tidigare. Så det här är ju mitt hem på sätt och vis redan det också.”
Ny på jobbet, men knappast ny i föreningen, alltså. Nio raka säsonger som forward i laget (84/85-92/93), 2 SM-guld och 3 silver om jag minns rätt. Vad har du för minnen från den tiden?
”Det är klart att man kommer ihåg saker och ting, men det är nog mer en allmän… Alltså, man minns ju vissa specifika händelser som när man vann och sådana saker, men det är nog främst den här positiva känslan över den långa tid som det ändå handlade om. Framför allt alla som man har lärt känna under tiden, och sådana bitar, som är den allmänna känslan. Sedan ligger det ju förstås ganska långt tillbaka nu, så någonstans är det väl lite ’grått’ i minnet. Men det jag fortfarande bär med mig är just den här positiva känslan.”
Det har ju runnit en del vatten under broarna sedan du lämnade klubben för ungefär 20 år sedan. Vilka större förändringar har du lagt märke till sedan sist?
”Allt har ju blivit större i organisationen. Ta kansliet, om du börjar titta på den delen: när jag flyttade hit förra gången var det något litet hus på Älvrosgatan där Olle Öst och han Habel, tror jag att han hette som var kassör, (Jodå, Kjell Habel, min anm) väl i stort sett var de två eller tre personer som satt därnere. Där har det ju hänt en del – det är en helt annan värld idag. Och med det har allt runtomkring växt. Arenan… Ja, allt är helt enkelt så mycket mer. Det är en cirkus numera, en proffscirkus.”
Staffan Lundh efter ett vått träningspass (även för oss som inte hoppade i vattnet) i Klarälven Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Benämningen ”Familjen” används, som bekant, ibland lite nedsättande i media och bland hockeyfolk som hävdar att Karlstadsklubben har svårt att släppa in nytt blod i föreningen. Samtidigt har det visat sig att strategin att bygga på välbekant ansikten är ett bra sätt att få kontinuitet, och skapar en trygg organisation där alla drar åt samma håll.
Under den turbulenta gångna säsongen pratade Loob om vikten av att satsa på personer med väldokumenterat stort hjärta för föreningen, och båda nya huvudcoacherna Tommy Samuelsson och Staffan Lundh är killar som har foten djupt förankrad i den Färjestadska myllan. Samtidigt har båda varit ifrån föreningen ett tag (i klubbar såväl här i Sverige som internationellt), och jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara en tillgång för föreningen att få in två hemvändare med nya, friska ögon. Lundh ler lite åt benämningen ’familjen’, när jag ställer frågan, men blir sedan allvarlig:
”Ja, det tror jag kan vara positivt”, säger han eftertänksamt. ”Dels har jag varit utomlands – jag har ju varit i Rumänien och Österrike och jobbat med ungdomsutveckling och sådana bitar – och det är klart att all input man får… Sedan vill jag betona att det Färjestad har gjort tidigare har man gjort bra, så jag ska inte gå in och tokändra på allting här heller. Men kanske är det, som du säger, att jag har väl det ’hjärta’ man ska ha, och har känslan för Färjestad, men jag tror samtidigt att det är bra att man får input utifrån så att man inte bara går i gamla hjulspår. Det gäller givetvis oavsett vilken förening vi pratar om, det är lätt att bli lite hemmablind.”
”Jag fick ju mycket bara av att vara i Österrike, där det finns mycket kanadensare. Jag har också jobbat mycket med schweizare där nere, och man får hela tiden nya saker till sig.”
Ja, för i Österrike (Klagenfurter AC, 10/11-11/12) jobbade du dessutom en del med spelarutveckling, om jag har förstått det hela rätt?
”Ja, jag var ju två år därnere. Under det andra året var jag knuten till ett lag 15-åringar. Men annars är det lite flytande, jag jobbade med spelare ganska allmänt.”
Många olika nationaliteter, och lite olika hockeytänk…
”Ja, och framför allt är kommunikationsbiten väldigt utvecklande. Jag har lärt mig mycket från kommunikationen med spelarna. Jag minns till exempel när jag hade första teorigenomgången i Rumänien. Det var sex slovaker, en tjeck, jag och så en som kunde engelska. Då skulle vi prata spelsystem, haha. Men på något sätt funkade det, och vi blev mästare till slut. Så det går ju, men det är inte den enklaste kommunikationen. Samtidigt lär man sig att man måste se till att alla förstår, och det gäller ju även de här unga spelarna. Det är inte alltid de förstår bara för att de hör vad du säger. Jag tycker ju att du ska förstå vad jag säger bara för att jag har sagt det en gång, men så enkelt fungerar inte kommunikation även om man förstår språket.”
På vilket sätt tar du med dig den lärdomen in i omklädningsrummet här i Färjestad?
”Framför allt är det väl så att min erfarenhet hjälper mig. Jag vet att jag har klarat av vissa situationer, och det gör att jag kan känna mig starkare i nästa situation. Sedan blir ju många situationer man hamnar i enklare om man jämför med de man har varit med om tidigare. Har man sprungit upp för ett sådant berg tidigare känns kanske inte det berg man har framför sig lika svårt att bestiga, om man säger så.”
”Sedan kommer vi säkert utsättas för svårigheter även under den kommande säsongen, men på något vis blir man stärkt av att jobba under de förhållanden som rådde när jag var utomlands. Då kom man dit helt ensam, och var, som utlänning, väldigt utlämnad.”
Hur kom det sig att du hamnade i Rumänien (HSC Csikszereda, 07/08), utav alla ställen? Det kan inte ha varit helt lätt att coacha på rumänska?
”Ja, du. Till råga på allt var det i den ungerska delen av Rumänien, det vill säga där de pratade ungerska. Rumänskan är ju till viss del baserad på italienskan, vilket innebär att man i alla fall kan förstå lite ord här och där, medan ungerskan är ju ungefär som finskan. Man kan inte ens gissa sig till ett enda ord!”
Nej, ungerskan (liksom finskan) tillhör ju ett helt annat språkträd…
”Ja, och jag försökte mig väl på att prata lite vid något tillfälle. Ordet ’kör’ har till exempel två olika betydelser beroende på uttalet (uttalat [tjör] som i köra bil ELLER [kör] som i sångkör), där den första betydde ’varv’ och den andra betydde ’öl’. ’Ut och spring fem varv’, sa jag efter en träning, men det jag verkligen sa var tydligen att de skulle ta fem öl. De blev jätteglada!”
Haha, bästa tränaren de någonsin haft?
”Haha, ja precis. Som tur var fattade de att det blev fel där, men det är ett bra exempel på den språkförbistring som ibland uppstår.”
”Anledningen till att jag hamnade i Rumänien var väl egentligen att… ja, egentligen är de en lång historia. Jag hade fått sparken i Oskarshamn i allsvenskan, det måste ha varit i januari 2006. Man blir ju lite stukad av sådana saker, så jag hoppade inte på något nytt lag säsongen efter utan flyttade hem till Mariestad. Jag var väl lite i föreningen där och hjälpte till, men hade ingen riktig uppgift, så att säga. Men en agent som jag var knuten till kände en rumän bosatt i Ljungby, men som ursprungligen kom från den här klubben i Rumäniens högstaliga. På något sätt letade det sig fram till den här agenten som visste att jag var ledig och de frågade om jag ville åka dit… Så på den vägen var det.”
Ditt omdöme om rumänsk hockey?
”Inte så dålig, faktiskt. När jag var där spelade vi mot Troja under ett träningsläger. Det var det året som Troja gick upp i allsvenskan, och vi fick stryk av dem. Vi slog Mariestad när de var i allsvenskan det året… Så någonstans mellan Allsvenskan och division 1, kanske. MOL-ligan (deras högsta division, min anm) spelas ihop med Ungern, och den bestär av tio lag varav sex är ungerska och fyra rumänska.”
A-lagscoacherna Tommy Samuelsson, Clas Eriksson och Radek Hamr (bilden) samt målvaktstränaren Jonathan Höjd och resten av den sportsliga ledningen kommer att samarbeta med juniortränarna för att skapa en röd tråd genom föreningens verksamhet. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vi går vidare; jag är nyfiken på din filosofi som coach:
”Oj, ja, om man ska titta på hockeyn över hela taget brukar jag säga att en bra grund är viktigt. Det handlar om tekniken, med bra skridskoåkning, bra puckhantering och så vidare, som utgår ifrån när man bygger, eller pusslar ett bra spelsystem. Men filosofi… jag vet inte riktigt vad jag ska säga där… Det måste alltid finnas en bra balans mellan det offensiva och det defensiva, men självklart vill jag gärna offensivt, ha ’liret’!. Visst är det roligare om det blir tre, fyra passningar och sedan mål, sånt spel vill alla ha, men riktigt så enkelt är det inte. Men det är komplext, spelet i sig kräver att du klarar av alla delar.”
Man måste anpassa sig efter motstånd och situation?
”Precis. Du måste kunna möta alla motståndare och vara förberedd på alla situationer. Spelarna ska veta vad de ska göra, oavsett om det handlar om offensiven eller defensiven eller var man befinner sig. Det gör att man känner en större trygghet, och det är viktigt.”
Färjestad har pratat om en vision om en röd tråd som ska löpa genom hela verksamheten – från de yngsta juniorerna i grundskolan och uppåt till A-laget. Vad innebär det och hur ser det arbetet ut rent praktiskt?
”Vi befinner oss ju lite utav i en nystart i och med den ökade satsningen på åk 7-9 i grundskolan. Även om arbetet funnits tidigare försöker man dokumentera det mer nu. Det handlar om att ge dem så bra förutsättningar, vad gäller de här grunderna som vi pratade om tidigare, som möjligt. Inte stressa fram massa segrar, och de här bitarna, utan bygga för framtiden. Sedan får det ändå, eftersom vi är en elitförening, smalna av längre fram åt U16, J18 och J20 när vi måste börja spetsa till det. Men målet är att ge våra egna så goda förutsättningar vi kan, att ha stoppat så mycket i verktygslådan hos de här ungdomarna under resans gång att så många som möjligt når A-laget. Det är väl det som man kan kalla den röda tråd som vi vill ge. Samtidigt, om vi tittar uppifrån, tycker jag att Håkan, Leif och Tommy och de som är ovanför oss visar ett väldigt stor engagemang för hela föreningen i sitt tankesätt.”
Gäller den här röda tråden även sättet som lagen spelar? Har Färjestad en spelidé som ska löpa genom alla lagen?
”Ja, det är väl en tanke att Tommy, i sin roll som headcoach för A-laget, styr hur A-laget ska spela och utifrån det ska vi försöka att, både i J18 och i J20 framför allt, närma oss det så nära man kan komma.”
För att underlätta så att man, som ung spelare som blir upplockad att träna med A-laget, ska kunna känna igen sig i spelet?
”Ja, i J20 ska vi försöka ligga så nära som möjligt. Kommer det upp några av våra killar till A-laget ska de veta hur de spelar. Och det är samma nedåt i J18 också, förstås. Sedan får man ta det i små steg, det går inte bara att gasa på. Det får inte bli för extremt.”
När du/Färjestad tittar på nya spelare: Vilka egenskaper tycker du viktigast hos en ung, lovande hockeyspelare?
”Det handlar ju åter om de här grunderna – det är lättare att lära en spelare som har grunderna att spela efter ett visst system och sådant. Det ÄR roligare att jobba med killar som är duktiga skridskoåkare, behärskar spelet med puck och klubba och de bitarna. Kan de grunderna kan du alltid styra dem i taktik och olika spelsystem. Sånt byter man ju. Så det är med grunderna man måste börja. Går man sedan vidare och tittar lite djupare är spelförståelse samt karaktär och attityd viktigt.”
Vad utmärker spelare som går hela vägen? Kan man över huvud taget säga vilka som kommer att nå högsta nivån?
”Det är svårt att veta vilka som kommer att nå hela vägen, men det är viktigt att de har alla de här pusselbitarna med sig. I slutändan är det ett nålsöga om du kommer att få spela matcher här inför 8000, och det kommer krävas en del av dig för att ta det steget.”
Mm, för det är inte många som går hela vägen…
”Nej, det blir tydligt när man tittar på hur många som börjar spela hockey här i Sverige som knattar, och hur snaran dras åt när de blir äldre. Det är därför vi vill ge de här killarna en bra grund på vägen. Säg att de når A-laget här, Allsvenskan eller division 1: oavsett vilket kan vi ge dem en bra grund att stå på som seniorer. Det är viktigt, så att de inte lägger av för tidigt.
Även om det inte blir Färjestad i slutändan…
”Ja, för det är viktigt att komma ihåg: oavsett nivå är det roligt att spela hockey. Det är kanske inte segrarna och SM-gulden som old boys-killarna pratar mest om när vi träffas, utan snarare roliga händelser som vi varit med om tillsammans under åren. Det kanske inte bara handlar om det som hänt på hockeyplanen, och då spelar det ingen roll vilken division du spelar i.”
”Sedan är det förstås jättekul om killarna får prova på att spela hockey på högsta nivå, och få testa sitt kunnande mot de bästa med A-laget. Det är ju det vi jobbar för! Men vi ska ge alla killar en bra grund, även de som inte kommer in i A-laget, så att de kan gå vidare och spela hockey på en bra nivå”, avslutar han med emfas.
