Intervju med Clas Eriksson om A-lagets försäsong, hans roll i Färjestad och hur det är att vara hockeypappa

I den här lite längre intervjun med Clas “Clabbe” Eriksson följer vi upp den nu avslutade första delen av försäsongsträningen, pratar om hans coachroll samt hur det är att vara pappa till två unga hockeylirare som tillhör toppskiktet i sina respektive årskullar.

Mitt i smeten! Clabbe pushar, stöttar, hjälper och planerar. Han fungerar som en viktig spindel i nätet, inte minst under försäsongsträningen Foto: Marie Angle/fbkbloggen

Midsommarafton i morgon och den första delen av försäsongsträningen är i och det över. A-lagsspelarna skingras för några sköna semesterveckor under vilka träningen sköts på egen hand utifrån det individuella upplägg spelarna fått. Efter söndagens crossfitpass fick jag ett lite längre snack med assisterande tränare Clas Eriksson, som fungerat som coachstabens förlängda arm under försäsongen, och vi pratade bland annat om tankarna med det nya upplägget, spelare som imponerat så här långt och hur man jobbar för att undvika en ny dålig säsongsinledning. Men vi pratade också om hans coachroll och om hur det är att ha två supertalanger till söner.

Clabbe behöver väl egentligen inte någon utförligare presentation för er läsare här på bloggen? Han är född 1973 i Karlstad, har Färjestads BK som moderklubb och spelade hela sin karriär (med undantag för division 1-hockey med Grums tidigt under karriären) för klubben. Redan som spelare (forward) imponerade han med sin inställning – här har vi en kille som verkligen symboliserar “Stort hjärta och hårt arbete” och den inställningen och den arbetsmoralen har han sedan tagit med sig i sin coachroll. Ytterligare en likhet mellan spelarkarriären och coachrollen är att han sällan är killen som får de stora rubrikerna, trots det stora och viktiga jobb han gör varje dag.

En av alla hans arbetsuppgifter har varit att fungera som spindeln i nätet under lagets försäsong, och därför passar det bra att inleda intervjun med att fråga honom om den biten.

Hur skulle du vilja sammanfatta första delen av försäsongen, Clas?

“Det har gått fort, riktigt fort. Trots att vi sa att vi hade så lång tid på oss att träna i år känns det som att det gått jäkligt fort. Om det sedan är ett tecken på att vi har haft väldigt roligt, eller vad det nu beror på… Jag tycker att killarna har en bra energi i det de gör. Ta till exempel idag – det är söndag eftermiddag, ja nästan kväll, och det pass vi körde idag visar ju på den här energin som finns. Det känns inte som om vi närmar oss slutet och ledighet, och det är bra! Helheten har varit bra med bra coachning av Jonas Asplund, Lars Klinghagen, Anders Holmberg och Anders Holmberg. Grabbarna har gjort ett kanonjobb med dem!”

Jag får en del frågor från läsarna om deltagandet i olika träningspass. Ta crossfitpass till exempel – 16 spelare deltog i söndagens pass (Se separat inlägg med film här). Vad gjorde de andra och hur tänker ni kring den här uppdelningen?

Sista passet är avklarat! Nu väntar några veckors semester innan återsamlingen 20/7 Foto: Marie Angle/fbkbloggen

“Några var på SATS på Färjestad istället. Vi har några som inte klarar av eller behöver göra detta. De körde gym med Asplund istället. Det är en helt naturlig del av det vi håller på med. Sedan har vi någon som har varit på Anton Landers svensexa och någon som har varit sjuk.”

Crossfiten var dagens andra pass om jag förstått det hela rätt. Jag har hört talas om en viss fotbollsmatch, bland annat?

“Ja, i morse körde vi löpning och fotboll, bland annat. De unga vann dagens match, och vi får väl se om de äldre ska få en chans att revanschera sig, haha. Vi har inte planerat in något än… Men kanske måste vi ge dem en möjlighet…

Det är mycket prestige som står på spel där!

“Ja, det blir det ju. Dessutom har vi ju ett väldigt ungt lag nu, och många av de unga som trodde att de skulle spela med de unga men som hamnade i det äldre laget. De börjar känna sig gamla, en del av dem, haha.”

Det är förstås tidigt än, men hur mycket har ni hunnit utvärdera av det nya mer individuellt anpassade upplägget med större ansvar på spelarna?

“Vi har inte gjort någon större utvärdering än, men de kommer givetvis att komma. Dels direkt efter den här veckan då vi bland annat kommer att titta på vad spelarna själva säger. De är positiva, det är en förändring även om det är klart att träningsmängden ändå är den samma och måste göras. Den stora skillnaden som vi redan nu märker är att när vi samlas för de gemensamma passen, som det idag, är det som om vi inte har setts på ett tag. Det blir ett bra tugg, det har hänt saker att prata om och nya spelare har anslutit. Det gör att de har mer energi för varandra. Sedan ställer det här upplägget större krav på individerna, men vi finns ju där för dem hela tiden. I början var en del av dem oroliga inför de här veckorna på egen hand. De har varit så vana vid ett upplägg där någon sa gå dit och gör det, och helt plötsligt fanns det inte någon som sa så hela tiden. Men under de senaste veckorna har det bara blivit bättre och bättre, de känner att de behärskar det här. Förhoppningsvis väcker detta en större medvetenhet under hela året – att det blir något naturligt att känna att det är JAG som tar hand om mig själv, jag som bestämmer hur bra jag ska bli och hur mycket jag därmed kommer få spela i år. Energimässigt märker vi redan nu stor skillnad.”

Hur ser uppföljningen ut i form av tester?

“Vi gjorde tester när vi körde igång och vi kommer att göra nya tester när de kommer tillbaka 20:e juli. Hela den första veckan är testvecka med bara olika typer av test från måndag till torsdag. Det handlar om ett digert testbatteri där bland annat syreupptagning, snabbhet, hopptest ingår.”

Joakim Nygård får beröm för sin försäsongsutveckling av Clabbe Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Finns det någon spelare som imponerat lite extra på dig så här långt under försäsongen?

“Det finns ett antal… Jag tycker att Daniel Gunnarsson har tagit till sig det han behöver göra, och det ser riktigt intressant ut. Sedan har vi många som är duktiga och tränar väldigt hårt och gör det väldigt bra. Jocke Nygård har en atletisk del i sig som är fantastisk men ser betydligt mer muskulös ut nu. Han känns också mer självsäker nu, även i gruppen. Han hade bra förutsättningar redan tidigare, men får vi nu upp honom några procent så… Men överlag vill jag säga att det har varit en bra uppslutning och ett glatt gäng!”

Starkast i gruppen?

“Det finns ett antal där, men Arell är nog den starkaste, tror jag. Pratar vi till exempel om crossfit är han både rörlig, har en bra teknik och är stark.”

Snabbast?

“Nygård är snabbast. Men på tio meter överraskar Gunnarsson. Han är, tillsammans med Nygård, med bland de snabbaste. Det hade jag kanske inte trott om någon hade sagt det innan, men det är han.”

Största vinnarskallen?

“Oj, där är de nog ett bra gäng med ett antal som är med och konkurrerar om den titeln. Där vågar jag nog inte säga någon speciell. Det blir, som du säger, prestige hit och dit och det finns ett helt gäng vinnarskallar i laget. Men en som blir lite extra butter är nog Röya (Röymark). Det är en kille som lever mycket på en bra skalle.”

Ni har ett gäng J20-killar (målvakten Adam Werner, backarna Hugo Enock, , Philip Malmberg, Alexander Leandersson och Jesper Nordin samt forwarden Ali Wukovits) som är med och tränar med A-laget nu i sommar. Hur tänker ni kring det upplägget och hur bestäms vilka som ska få den chansen?

“Det är Staffan (Lundh, min anm) och hans gäng som tar ut dem, även om vi förstås sett dem tidigare. De tar ut dem som de tycker, just nu under den här tiden på året, är där framme.”

Vinnarskallarnas vinnarskalle – Martin Röymark Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Intressanta forwarden August Gunnarsson, som tog studenten förra veckan, tränade med A-laget en del redan under förra säsongen, gjorde SHL-debut borta mot SAIK i februari och finns med laget på heltid nu i sommar.

“Ja, han ingår i A-laget nu och tränar med oss hela tiden”, bekräftar Clas.

Ett annat intressant namn är 17-årige Hugo Enock (Se separat inlägg om honom här). Hans fysiska backspel i J20 imponerade på mig under den gångna säsongen och han tar för sig bra under de A-lagsträningar som jag sett.

“Ja, när det gäller Hugo har jag ju kunnat se honom över tid eftersom han är jämngammal med min Joel, och han har en fantastisk idrottskropp. Han har en fantastisk spänst och styrka och är nog med i toppen även i A-laget när det gäller den biten, skulle jag tro. Han är helt klart framtidslöfte!”

Är det en kille som kan komma att få chansen i A-laget i vinter?

”Det kan de allihopa. Alla som är därnere har en chans, det gäller bara att visa sig och ta chansen när den kommer. När det gäller de här sju, åtta är det klart att någon av dem SKA upp. Även när vi har åtta backar kommer det att uppstå chanser. Det är bara att gå tillbaka till förra året, då det det fullt lag men ändå har ett antal nya spelare ramlat in!”

Hur tänker ni kring hur ni ska få en bra start och bryta trenden med några sämre säsongsinledningar under de senaste åren?

“Utvärderingen som har gjorts, av Tommy och mig framför allt, visar att det här är EN del av det som ska förändras för att ge oss en bättre start.”

Hur är det tänkt att påverka i positiv riktning?

“Främst genom att alla ska vara mer optimerade när vi går på is. En del kom ju in för två veckor sedan, några har varit här i 12 veckor och några har ännu inte anslutit. Spelarna kommer egentligen väldigt olika in till träningen, har olika bakgrund och olika mycket träning med sig beroende på hur mycket tid man har haft på sig. Då är det individuella tänket bra, tillsammans med energin vi fått in, och tanken är att vi alla ska vara bättre redo när pucken släpps i CHL respektive SHL.”

Ledarstaben konstaterar att man haft god hjälp av SATS och deras instruktörer i årets försäsongsträning. Foto: Marie Angle/fbkbloggen

Du och Tommy är kvar från förra årets tränarteam, Anton “Ante” Karlsson och Maciej “Masken” Szwoch är nya i ledarteamet och anslöt för bara några veckor sedan. Hur långt har ni kommit i ert eget gruppbygge?

“Det fungerar bra. Ante och Masken har kommit in bra. Ante har jag känt sedan tiden i Timrå – han var juniortränare då och hade bland annat sin son Anton Lander i laget. Ante är en bra kille och en bra utvecklare.”

Hur mycket påverkade det ert val av honom, att ni hade en historia tillsammans? Sånt är viktigt när man ska samarbeta så tätt och under stor press.

“Att jag kände honom sedan innan tror jag inte påverkade så mycket. Det var Leif som tog den biten. Men det är ett bra gäng.”

“Sedan vill jag också säga att vårat fysteam med Klinghagen, Asplund och Anders här är en viktig del av arbetet. Det känns som vi är ett riktigt gott gäng!”

Du är i högsta grad delaktig i fysträningen – mest av alla i det ordinarie ledarteamet såvitt jag kan se. Vilken är din roll under sommarfysen?

“När Peter (Jazbets, min anm), som tog hand om den här biten hos oss, blev sjukskriven och vi blev tvungna att lägga om lite. Det innebär att jag har fått följa killarna lite överallt, så de har inte blivit av med mig under hela sommaren, haha. De får leva med mig såväl vinter som sommar… ”

Apropå det här med sommarfys: Jag vill minnas att du var en av dem som hade allra bäst värden och var bäst på det hårda försäsongsslitet under din spelarkarriär…

“Nja, jag tyckte om att träna. Sedan om jag tränade på RÄTT sätt, det kan jag inte säga, haha. Eller, så är det nog: jag tränade nog mycket men kanske inte alltid rätt.”

Är det stor skillnad mellan försäsongsträningen på din tid och den spelarna har idag?

“Ja, jämför vi på crossfiten och det som Jonas och de håller på med så tänkte nog vi mer på mängd och på att lyfta tungt på den tiden. Vi tänkte nog inte så mycket på teknik och på VARFÖR vi gjorde som vi gjorde. Det var mer ‘nu ska vi köra’.”

Hänger du med spelarna i dagens Färjestad?

“Nej, det gör jag inte. Möjligtvis när det gäller löpningen i så fall, men när det gäller det här… (Han nickar mot lokalen där laget just kört crossfit) Nej, nej, nej! Jag kan lyfta litegrann, men inte i närheten av vad de kan.”

Clabbe är, som ni säkert redan märkt, knappast killen som förhäver sig själv – ödmjuk och jordnära som få.

Hur har de förändringar som skett i tänket kring försäsongsträningen gett spelarna, och sporten, bättre förutsättningar?

“Det bästa är nog egentligen att vi får varje kille att själv tänka på att han har ett ansvar. Det handlar inte om att bara gå dit och göra det, det gäller att få upp en medvetenhet om VARFÖR man gör olika saker. Inte att någon säger att man skulle gå dit och lyfta något 200 gånger och så går man bara dit och lyfter den 200 gånger utan att ha en aning om varför. Eller att man kom dit på morgonen och alla gick in i gymmet och körde samma sak. I och med den individanpassning syns olika möjligheter tydligare, intresset ökar och det får individerna att börja fundera mer över vad som passar just honom. Så killarnas egen medvetenhet tror jag är en viktig del. Sedan får man förstås inte glömma att vi är en grupp om ungefär 25 individer när alla är samlade och alla har inte samma förutsättningar och behov.”

Dagens hockey ställer höga krav på spelarna – förmågor som smidighet, flexibilitet, rörlighet kompletterar den gängse bilden av den starka, skridskosnabba hockeyspelaren. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

“Så nog är förutsättningarna bättre idag, det finns ju dessutom mer folk omkring laget nu. Samtidigt är det inte säkert att vi gör allt rätt hela tiden nu heller. Där är feedbacken från från spelarna jätteviktig. Vi kan inte bara gå ut och säga att det här är skitbra, vi måste få veta vad som har funkat bra och vad som har funkat mindre bra. För Färjestads del handlar det just nu om en omställning som vi ännu så länge är mitt uppe i, och det vore konstigt om vi hamnade exakt rätt från början. Men det känns väldigt bra så här långt.”

Just det här med crossfit har jag förstått har blivit allt vanligare i hockeylagens försäsongsträning…

“Ja, den biten har i stort sett alla spelare varit med på. Som hockeyspelare behöver man vara stark, smidig, uthållig och ha bra kondition och sådana saker. Det kommer du inte ifrån. Crossfit är en bra kombination när det gäller den biten. Sedan kan det vara någon som har ett problem med en axel, eller vad det nu kan vara, och då måste man ta hänsyn till det.”

Det har nog inte undgått någon att Clas två söner, Joel och Olle, båda är stora talanger. Minstingen, Olle, var med och vann TV-pucken i våras, rankas i topp bland Sveriges målvakter i sin åldersgrupp (1999) och tar i höst plats på föreningens hockeygymnasium. Vad gäller Joel har vi kunnat följa hans fantastiska utveckling under den gångna säsongen, så han gick från klarhet till klarhet och inte bara spelade till sig en plats i A-laget utan också har stigit som en raket i rankingen inför sommarens NHL-draft. Separat intervju med Joel om det som väntar kommer på bloggen under helgen, men jag var givetvis tvungen att höra vad pappa Clas tänker inför allt detta.

Som före detta elitspelare och nu coach i ett elitlag jobbar du med hockey i stort sett dygnet runt. Du har dessutom ha två söner som spelar på hög nivå, hur är det att vara hockeyförälder mitt uppe i allt?

“Jag tror att det kan gå åt två håll: antingen blir man ännu stolligare eftersom man har varit mitt uppe i det. Men jag tror snarare att man, just för att man har varit mitt uppe i det, vet och kan säga till dem att ‘njut av det ni har nu, för ni vet inte hur länge det varar. Det här är ju det roligaste ni vet, så hetsa inte upp er för mycket!’. Det pratar vi mycket om därhemma, och jag har en fru som är duktig på att ta ned mig så att jag inte hetsar upp mig själv.”

“Sedan, när det gäller Olle, som ju är målvakt, där KAN jag inte hjälpa honom. Jag kan ju inte målvaktsbiten. ‘Ta pucken!’, säger jag, och han svarar ‘jamen, jag ska göra så här’, och då är det ju bara att svara ‘jaja, bra, fine’. Den store har jag ju haft från början på något vis och det har aldrig varit konstigt. Den lilla har jag ju inte fått vara med, han har ju förbjudit mig att vara med i det lag han spelar i. Visst kan det kännas lite konstigt med killarna ibland, men främst är det förbannat roligt.”

Äldste sonen Joel Eriksson Ek, även han i tröja #20, står stadigt på egna ben och lillebror Olle rankas som Sveriges bästa målvakt i sin åldersgrupp! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

“Sedan minns jag att jag någon gång, jag tror att det var när jag flyttade till Timrå och Joel var fem år gammal, sa att det var sista året som jag tränade dem. Jag sa jag aldrig mer skulle träna dem eftersom jag tänkte att det skulle bli svårt. Men det sket sig ju. Det fick man ju äta upp sedan, haha.”

Helgen efter midsommar drar 2015 års NHL-draft igång. Hela familjen Eriksson Ek kommer att vara på plats i Sunrise, Florida, där årets draft går av stapeln. Det är med lite blandade känslor, erkänner pappa Clas, även om det förstås kommer att bli en otroligt häftig upplevelse.

“Ja, min fru är nog lite mer orolig. Hon tycker att det är jobbigast att inte veta vart han kommer att hamna och hur långt bort det blir. Blir det nära eller så långt bort det går att att komma? Det är klart att det har gått fort, från det att man nog inte trodde att han skulle bli draftad och att fråga sig om han ska spela i Färjestad i vinter eller i Bofors eller någon annan klubb här hemma. Nu finns USA och Kanada med i de tankarna. Det är en stor omställning, och det är klart att mammahjärtat blöder lite där… Redan nu sitter hon mycket själv hemma i och med att vi är borta mycket på matcher, så det är inte så konstigt om hon tänker en del på det. Men det kommer nog gå över.”

Blir det mycket hockeysnack hemma runt köksbordet hos familjen Eriksson Ek?

“Nej, det blir det faktiskt inte. Jag tror aldrig att jag har analyserat en match med killarna hemma. Vi sitter inte och diskuterar saker som till exempel ‘varför gjorde du inte så här’ efter en match. Sedan är det klart att det kan bli lite ‘såg du att den killen gick dit’, ‘läste du det här’ eller att vi snackar Stanley Cup och hockey i allmänhet. Hockey är ju en stor del av våra liv, jag är ju tränare och båda grabbarna spelar. Min fru och jag träffades som 13-åringar när vi gick i sjuan tillsammans, hon har hängt med på hela resan så hon vet ju hur det fungerar.”

Hur är det att vara hockeyförälder på läktaren, det är ju också en speciell värld?

“Det är lugnt. Jag kan koppla isär de båda världarna, även om det ju snarare blivit tvärtom när jag har fått kliva in i båset, haha. Då hinner man inte tänka så mycket. Men jag kan verkligen uppskatta chansen att stå på läktaren och dels få det perspektivet och dels få möjlighet att njuta lite av själva hockeyn. Numera, med den ena i J18 och den andra i A-laget, blir det dock allt mindre möjligheter till det. Förr åkte man ju på cuper och de hade mer matcher på hemmaplan i och med poolspel och sådant, och den biten kommer man nog att sakna nu.”

Alltid trevlig, positiv och jordnära är han, Clas Eriksson Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Som förälder själv har jag tänkt på hur jobbigt är det måste vara att se sitt barn åka på smällar och inte kunna göra något? Jag skulle bli helt vansinnig, och det kan inte vara helt lätt att förhålla sig objektiv. Jag minns till exempel på den där gången när pappa Kent Forsberg inte kunde behärska sig när hans Peter fick en hjärnskakning i samband med att han skulle tackla Norda.

“Jag har inte riktigt hunnit tänka på det där än. Det kanske kommer… Men jag har ju, som sagt, alltid stått i båset och haft mycket annat att tänka på. Sedan vet jag att Joel är bättre än vad jag var på att reda sig på isen. Han sätter sig inte i de dumma situationerna som jag gjorde när jag spelade, så jag är inte direkt orolig för att han ska åka på de där dyngsmällarna.”

Har du gett honom några tips när det gäller den biten?

“Nej, han har lärt sig det där helt själv. Som jag sa – han har bättre spelförståelse och större förståelse för hela den biten än jag hade!”

Hur mycket har du berättat för dina söner om din egen karriär?

“Ingenting! Det är väl någon gång när de har sett någon bild eller något klipp. Men de säger väl mest: ‘Kolla hur du såg ut!’, och sådana saker, haha.”

Har du inte berättat om när du var matchhjälte mot Leksand och sådana saker?

“Nej, det har jag inte gjort. Men de har nog hört det, även om Joel bara var något år gammal på den tiden.”

Numera ingår Joel i A-laget, där du ju är en av tränarna. Jag har själv tränat min egen dotter i fotboll och, precis som många andra föräldrar med barn i laget, funderade jag mycket över att hålla rätt nivå så att det inte skulle bli någon särbehandling, eller rykten om sådan, åt något håll.

“Där tyckte jag nog att det var svårare på pojklagsnivå. Nu är han vuxen och reder sig själv, och i båset är det ingen skillnad mellan honom och någon annan. Jag är vare sig snällare eller hårdare mot honom än mot någon annan, och vi har ett förhållningssätt där vi är tränare och spelare i den miljön. Sedan måste man givetvis jobba olika med olika individer utifrån deras behov, men det är en annan sak.”

Sedan kan ju ingen heller ifrågasätta att han är där på egna meriter!

“Nej, och det är väl den största glädjen eftersom den diskussionen alltid kan dyka upp, oavsett ålder. Och det kunde ju vara ännu värre här. Sedan är det ju’Sammen’ (Samuelsson) som coachar forwardarna, så jag har ingenting med den biten att göra. Jag vet ju inte hur det skulle vara om jag hamnade i den situationen.”

Vad tar du med dig från din egen karriär som spelare in i din coachroll?

“Det är nog samma sak som jag har sagt till barnen – lev för det här, njut av det ni håller på med och ta tillvara på stunden när ni är där. Det är en stor ynnest att få hålla på med det här, och du vet inte när det tar slut. Jag försöker varje dag förmedla att de ska ha roligt varje dag, att de ska uppskatta att få göra det här tillsammans med människor som man tycker om och att de inte ska se det som något jobbigt! Även om det kan vara grisigt här inne (han pekar mot rummet där crossfitpasset nyss avslutats), och det kan kännas tungt precis när du håller på med det, är känslan efteråt väldigt bra. Det här har vi åstadkommit, tillsammans.”

Var det självklart för dig att bli coach efter att din spelarkarriär tagit slut?

“Nej, nej. Jag jobbade ju vid sidan om hockeyn på Scandsam, som sålde brandstegar, och som datatekniker på Räddningsverket. Jag fick ju lägga av på grund av en skada, men innan dess hade jag sagt både hemma och till jobbet att jag skulle jobba på någon av de arbetsplatserna när karriären var över. Men när jag blev skadad under säsongen och tvingades lägga av hängde jag med laget under resten av säsongen. Jag hjälpte till med olika sysslor och halkade in lite här och där, och kände på något sätt att jag inte var klar med idrotten. Det var för tidigt, jag var bara 30 och kände att jag inte var färdig. Sedan var det förbannat kul och massor av roligt folk, både i lagen och vid sidan om. Därför blev jag kvar, även om man aldrig kan veta hur länge det varar. Men jag har nog provat på de flesta roller som man kan ha i ett lag…”

Ja, du håller en väldigt låg profil och syns kanske inte så mycket utåt i media. Men vi som följer laget på nära håll ser vad många funktioner du fyller – förutom att du coachar, deltar i träningar och hjälper killarna med den idrottsliga biten är det ofta du som har koll när laget är på resor och planerar mycket av tillvaron utanför isen. Det känns som du är spindeln i nätet, och att du har en stor, viktig och tämligen komplex roll i laget.

Stort hjärta och hårt arbete! Hedersplatsen i samlingen, där bland annat de båda andra hårdjobbarna Röymark och Holtets tröjor ingår, har Clabbes lappade och lagade kaptenströja. Foto: Marie Angle/fbkbloggen

“Jo visst är den komplex, men jag trivs inte om jag INTE har mycket att göra. Sedan är det viktigt att det inte blir otydligt för någon, inte minst för killarna, vem som gör vad. Så de vet, och sedan spelar det mig ingen roll om inte andra vet vad jag gör. Jag tycker att det är ganska skönt att ha en låg profil. Jag gör ju inte det här av något annat skäl än att jag älskar det jag håller på med och den här föreningen. Jag har varit större delen av mitt aktiva liv i Karlstad och Färjestad, jag tror inte att jag skulle ha svårt att ha den rollen som jag har här någon annanstans. Det tror jag nog inte riktigt.”

Du har gjort en avstickare, till Timrå. Var det skillnad?

“Ja, viss skillnad blir det. Man känner inte föreningen riktigt lika bra, du känner inte folket i köket, vaktmästeriet och så vidare lika bra. Man lär ju känna dem med tiden, men det blir inte lika naturligt som det är här. Sedan var det skitbra att komma iväg från Karlstad. Jag skulle nog till och med säga att det var måste, annars tror jag inte att jag hade varit där jag är nu. Annars hade jag nog hamnat i samma fack, där ingen vet vad man gör till slut. Inte jag själv heller, och då blir det bara ett virrvarr. Han står i båset ena stunden och lagar mat i nästa… Det funkar inte.”

Hur skulle du vilja beskriva din roll i Färjestad idag?

“Haha, det är väl egentligen inte jag som ska säga det…”, skrattar han.

Men känslan som jag får är att du är killen som alltid har koll på läget?

“Det är väl så att så att när de andra är röriga måste jag ha koll, haha”, skojar han innan han blir allvarlig igen. “Nej, men jag var ju så även när jag spelade, jag ville ha ordning och koll. Det är väl personligheten jag har, helt enkelt.”