Krönika: Dinosaurier och stora elefanters dans – om NHL-konflikten och tröttsamma gubbar
NHL-konflikten är, som väntat, ett faktum. I media, på forum och twitter rasar diskussionerna om hur länge elitserien kommer att stå emot trycket, vilka spelare som kan bli tillgängliga, och hur seriespel, slutspel och kvalspel kommer att påverkas av situationen.
Sakta i backarna, är min spontana reaktion. Vi vet i nuläget ingenting om hur långvarig den här lockouten blir, och något säger mig att den inte alls behöver bli så lång som media låter påskina. Vad vi just nu bevittnar är nämligen ett avancerat spel, ett spel där de stora elefanterna visar upp sin spektakulära dans. NHL-klubbarna har en tydlig och hänsynslös taktik som syftar till att kväva upproret i sin linda, och frågan är om spelarfacket är så starkt och så enat att man klarar av att stå emot den här gången. Det gick inte så lysande senast.
Gör man som utomstående ett försök att analysera situationen finns det flera intressanta iakttagelser att göra:
Ägarna gick ut hårt och lade fram ett bud som spelarfacket inte kunde anta. Så långt inget konstigt. Grundförutsättningen är att ingen av sidorna vinner på en långsiktig konflikt, och speciellt inte en inställd säsong.
Men tittar man på maktbalansen blir det mer intressant: Ligan ”äger” spelarna och kan utnyttja klausulerna i de olika kontrakten till att skicka spelare till AHL. Det gjorde flera klubbar under gårdagen. Tanken är givetvis till viss del att hålla spelarna igång, men det handlar också om att beröva spelarna valmöjligheten att spela i andra ligor. Tingsryds förhoppningar om Oliver Ekman-Larsson grusades till exempel på grund av detta. Jag undrar hur detta påverkar Tingsryds syn på NHL-spelare i serien?
Många svenskar följde Ekman-Larsson ned till AHL i natt, och ur deras synvinkel kan man se det på två sätt: AHL är en ojämn liga, där man inte alltid får den bästa utvecklingsmöjligheten, men om det begränsade utbudet av platser i Europa gör det svårt för spelare att hitta nya tillfälliga klubbadresser får man ändå ett försprång gentemot kollegorna om säsongen väl drar igång och man ska ta upp konkurrensen om en plats i NHL.
För det är långt ifrån säkert att alla spelare som vill kan få spela hockey i vinter ifall säsongen skulle ställas in. KHL:s beslut om att begränsa antalet och urvalet spelare i sin liga, SEL:s beslut att säga nej till korttidskontrakt samt begränsningen av icke europeiska spelare i andra ligor i Europa spelar naturligtvis också de ägarna i händerna. Det kan bli köparens marknad, där till och med erkänt skickliga spelare kan tvingas gå runt med mössan i hand och söka jobb. Det här scenariot lär skapa viss splittring mellan olika skikt av spelare med olika ekonomiska förutsättningar.
Min analys av situationen är att NHL-klubbarna helt enkelt har som taktik att inte ge spelarna särskilt mycket manöverutrymme. Man vill skapa splittring i en grupp som består av spelare med ganska spridda förutsättningar och behov. Syftet är tveklöst fortfarande att man kommer att köra igång ungefär som planerat – NHL-säsongen startar ju inte förrän den 11/10. Innan dess ska vi inte dra alltför stora växlar av nattens besked. Först i oktober kan vi se omfattningen, som alltså till stor del beror på hur kampvilliga och sammansvetsade spelarna verkligen är. Vilket är priset och är alla beredda att betala det?
Frågan är också hur stort stöd parterna har bland allmänheten? Kommer parterna förlora fansens förtroende, och hockeyn att förlora sitt livsviktiga levebröd? I ett krisdrabbat USA, där var femte (!) barn lever under fattigdomsgränsen och huspriserna rasar eftersom bankerna inte kan sälja utmätta hus, är det svårt att känna sympati för mångmiljonärer som är missnöjda med sina lönevillkor. Och krisen inom hockeyn kan knappast vara så djup som klubbarna påstår när de in i det sista skrivit fleråriga, guldkantade kontrakt med spelare, och det dessutom är klubbarna själva som satte villkoren efter den senaste NHL-konflikten.
Nästa fråga är hur sugna spelarna egentligen är på att slänga sig över Atlanten? Några utländska profiler har redan skrivit på för klubbar i sina hemländer, men känslan jag får när jag läser intervjuer med svensk-proffs är att ingen har någon egentlig brådska nu när lockouten väl är ett faktum. Etablerade spelare som kommit upp en bit i ålder kan till exempel ha en familj som det inte bara är att rycka upp för en begränsad tid.
Båda sidorna använder givetvis ett mycket tjänstvilligt mediauppbåd för att piska upp stämningen och sända signaler. Att spelaragenterna sprang runt dagarna innan deadline och släppte ”nyheter” som att ”spelarna är redo att ställa in två säsonger minst” och att ”kontakter mellan stjärnspelare och europeiska klubbarna är redan etablerade” är ett exempel på hur också spelarsidan arbetat för att sätta press på motparten.
Media, ja. Det är intressant att se att så gott som samtliga stora hockeyskribenter och ledande svenska sportredaktioner förbehållslöst vill se NHL-spelare i elitserien. Objektivitet säljer förvisso inga lösnummer, men nyanserna i rapporteringen saknas. Krönikörer, expertkommentatorer och intervjuade agenter (givetvis!) är så säkra på att elitserieklubbarna kommer att svänga i sitt beslut att de inte talar OM utan NÄR beslutet ska tas. Självuppfyllande profetior, någon?
Situationen är oerhört komplex, och att bara ha underhållningsvärdet i att ha världens största stjärnor på studiebesök i svenska hockeylador för ögonen, är, för att använda Lars Glennert gamla citat; “Som att kissa på sig, skönt i början, men sedan blir det jobbigt”. Det finns helt klart en hel del problem och sidoeffekter som kan riskera att slå tillbaka mot både enskilda spelare, lag och serierna som helhet.
Lagen som idag ser en rimlig risk att de hamnar i kvalserien är förstås mest oroliga. Givetvis är det som Timrås Kent Norberg säger, att alla lag ser till sitt bästa. Fattas bara annat. Men beslutet var ändå ett majoritetsbeslut, och det är knappast anmärkningsvärt att lag som lagt ned tid, pengar och omsorg på att bygga sin trupp inte vill se helt nya förutsättningar i slutet av september. Jag anser också att klubbarna har ett större ansvar gentemot kontrakterade spelare än spelare som faktiskt gått vidare till en annan liga.
Men Norberg har också rätt i att elitserielagens förutsättningar kan komma att påverkas negativt av omsvängningen i allsvenskan. Som jag skrev i en tidigare krönika kan vi, om det går så långt som att säsongen så småningom ställs in helt, hypotetiskt sett stå inför ett scenario där stjärnspäckade allsvenska lag gör kvalserien till ett helvete för krisande elitserielag.
Hur står jag själv i frågan? Tja jag älskar hockey, och kan njuta av stjärnorna även om de inte har ”rätt” klubbmärke på bröstet. Jag kan förstå de svenska NHL-spelarna som vill komma hem. Men jag skulle snarare säga att min önskan är att NHL-konflikten löses så fort som möjligt så att jag kan fortsätta att se världens bästa spelare underhålla i sitt rätta element. Ska man ändå göra en pudel och tillåta NHL-spelare på korttidskontrakt måste man se över alla tänkbara scenarion så att det blir rättvist.
Ekonomin är en aspekt. Man bör komma överens om att spelarna får stå för sina egna försäkringar. Att elitserieklubbar, i ren desperation, förköper sig i det potentiella värvningsracet kan leda till en förödande baksmälla i efterhand. Och det utvecklar knappast svensk hockey. Man bör också göra slag i saken med att höja taket för hur många transatlanter som man får ha i lagen. Den här strikta begränsningen är förlegad, och utgör knappast något hot mot svensk hockey idag.
En sak som man inte heller får glömma när det gäller NHL-spelarna är att de generellt sett ligger åtminstone några veckor efter sina svenska kollegor när det gäller säsongsförberedelserna och matchträning. NHL-säsongen drar som bekant normalt sett igång först en dryg månad efter elitseriestarten, och det gör också att spelarna som förberett sig inför NHL befinner sig i ett tidigare skede av försäsongen. I och med att lockouten trädde i kraft är spelarna nu dessutom utelåsta från lagens träningsanläggningar och den experthjälp man har åtnjutit från organisationens olika supportteam. Det är också något att tänka på innan man slänger in spelarna i elitserien och förväntar sig storverk.
– – –
Är dagens hockeyspelare för hunsade av sina fruar? Man ska inte tro allt som man läser i tidningarna, men Percy Nilsson tog priset häromdagen då han intervjuades av Expressens Henrik Leman och hängde ut en före detta Malmöspelare (som jag inte vill namnge) som han ansåg hade blivit sämre för att han delade föräldraansvaret med sitt barns mor: ”Se på X X , man visste att han gör alltid mål, han gör alltid sitt yttersta. Så fick han barn, då fick han sitta uppe på nätterna och vyssja, för hon skulle sova. Så är det i dag.
Välkommen till 2010-talet, Percy, beskåda en generation mammor och pappor som äntligen har börjat få prioriteringarna rätt! Både mamma och pappa behövs från start. Sedan behöver det faktiskt inte vara något motsatsförhållande mellan att vara en närvarande, dedikerad förälder och en framgångsrik elitidrottare. Snarare tvärt om faktiskt: de flesta idrottare, män som kvinnor, upplever att de presterar bättre efter att de har blivit föräldrar. De får ett annat lugn och fokus, och det är helt enkelt så vist som naturen har tänkt ut det.
Livet vid sidan av planen är med spelaren även när han är ute på planen. Att det funkar bra i relationerna med nära och kära, och att man får möjlighet att göra något annat än bara vara hockeyspelare är en förutsättning för att man ska prestera bra.
Dinosaurierna vandrar uppenbarligen fortfarande på jorden. Och det otidsenliga machodravlet fortsätter att förbrylla mig. Jag trodde att vi hade kommit längre än så.
__
Ikväll är det dags för säsongens första bortamatch. AIK hemma på Hovet är ingen lätt uppgift. Idag önskar jag mig ett mer distinkt power play och bättre ordning i egen zon. Och så länge man fortsätter ösa på med skott kommer utdelningen så småningom.
Fbkbloggen twittrar, rapporterar och analyserar förstås!