Analys: En dåres försvarstal
Ledig söndag. En mycket välbehövlig ledig söndag. Och ändå kan jag inte bara koppla av och låta ilskan rinna av mig. Det är inte min fight, och jag borde ägna mig åt ladda batterierna istället, men jag kan inte låta en sådan vinklad krönika som Wennerholms stå oemotsagd.
Aftonbladets krönikör Mats Wennerholm är en rutinerad murvel som vet att det är antalet sålda tidningar som betalar hans lön, och han har naturligtvis rätt att tycka och skriva vad han vill. Men när han använder argument som inte ens går ihop måste man få reagera.
Har ni läst krönikan? Ni hittar den här: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wennerholm/article15488792.ab
Wennerholm får tokhylla Modo och deras beslut hur mycket han vill. Som de flesta andra sportjournalister lockas han naturligtvis av tanken på att få hänga med världsstjärnor i vinter, och det kan jag förstå. Men hans argumentation, och hans påhopp på Färjestad är tveksamt och känns inte särskilt påläst.
Han skjuter sig själv i foten när han hyllar Modo för att deras fantastiska ungdomsverksamhet samtidigt som han sågar Färjestad för deras. Modo har tveklöst varit en institution i svensk hockey, med en exceptionell talangfabrik. Det är en viktig anledning till att de genom åren producerat en rad framgångsrika NHL-spelare, som nu kommit upp en bit i ålder. Så långt håller jag med. Men, handen på hjärtat; tittar man på hur det ser ut idag är Modo knappast någon talangfabrik utöver det vanliga.
Direkt komiskt blir det nämligen när Wennerholm sedan pekar ut Färjestad som Modos raka motsats. Motivet till att Färjestad inte vill se NHL-proffs på korttidskontrakt är, enligt Wennerholm, att man inte har några egna stjärnor att plocka in. Och anledningen till detta, hävdar han, är att Karlstadslaget inte har haft någon ordentlig ungdomsverksamhet och därmed ”/…/inte fostrat några stjärnor själva”.
Att frustrerade bortasupportrar sprider den här felaktiga bilden av Färjestads ungdomsverksamhet är tröttsamt, men att en etablerad sportjournalist gör det är direkt pinsamt. Färjestad har aldrig saknat ungdomsverksamhet, det är en myt. Myten spreds i samband med att man inledde en försök där man valde att matcha äldre, mogna juniorer mot seniormotstånd genom samarbetsklubben Skåre istället för i J20 eftersom man ansåg att det bättre förberedde spelarna inför övergången till elitserien. Resultatet av detta?
Tja, Caps-proffset Marcus Johansson har gått den här vägen liksom Jonas Brodin, Magnus Nygren, Oscar Klefbom och många, många fler. Både inom de egna leden och runt om i elitserien och övriga hockeyvärlden finns det alltså en rad spelare som fostrats inom Färjestads juniorverksamhet och genom samarbetet med Skåre. Hur varje förening läger upp sin juniorverksamhet måste väl vara upp till dem. Men som etablerad sportjournalist bör man läsa på innan man drar sina slutsatser.
Idag består Färjestads A-lagstrupp till stor del av spelare som har gått igenom föreningens olika talangutvecklingsprogram, och dem värnar Färjestad alltså om genom att INTE vilja plocka in NHL-spelare på korttidskontrakt.
Och ändå är det Färjestad som, av herr Wennerholm, utpekas som laget som inte bryr sig om sina juniorer. Jösses! Modos unga ”coming men” hoppar säkert jämfota av förtjusning över att få sitta på läktaren och se NHL-proffsen komma in och ta deras platser. Talangfabrik, någon?
– – –
Wennerholm pratar vidare vackert om lojala NHL-spelare som spelar gratis för att hjälpa sina klubbar. Vi talar alltså om spelare som valt att lämna moderklubben för att spela i NHL, och de skulle knappast vara på plats i Örnsköldsvik, Gävle, Göteborg eller wherever om det inte vore för att deras nuvarande arbetsgivare hade låst dem ute. Och de är INTE gratis. Klubbarna får stå för deras försäkring, vilket i många fall gör kostnaden för dem dyrare än lagens övriga spelare. Kalla det vad ni vill, men kostnaden måste ändå tas någonstans, så gratis är de inte!
På Wennerholm låter det som om vi alla ska vara tacksamma över att spelarna vill komma hem och spela. Det är ett naivt sätt att se på det hela. Inte på någon annan arbetsplats skulle fungera så att tidigare anställda skulle ha någon form av moralisk rättighet att få komma tillbaka och arbeta om de hamnade i konflikt med sin nya arbetsgivare. I Färjestads organisation ingår redan idag många före detta proffs som, efter att ha varit ute och spelat i NHL och andra ligor, valt att återvända hem som spelare och tränare. Fast då brukar den här lojaliteten lite nedlåtande refereras till som någon slags osund sektliknande “familj”.
Jag förstår givetvis de lockoutade NHL-spelarnas önskan om att få chansen att åka hem och spela på hemmaplan framför släkt och vänner. Det skulle säkert jag också vilja om jag vore i deras kläder. Men sluta att se det som att det vore någon form av välgörenhet från deras sida, för det är det inte. Och sluta för guds skull att framställa lag som värnar om sina befintliga spelare som skurkar.
– – –
Torsk igår och nu börjar olyckskorparna genast kraxa. Det spekuleras redan i om Leif Carlsson ska gå samma öde till mötes som sin företrädare, och från och med nu och fram till att trepoängarna börjar rulla in kommer Färjestad få finna sig i att befinna sig under medias lupp.
Jag är fortfarande inte speciellt orolig. Det har gått lite troll i det mesta just nu, och det viktiga är att inte fundera alltför mycket så att spelet blir mer ängsligt och frustrerat än det stundtals är.
Men visst finns det saker att ta tag i: Den så kallade ”Luleå-sjukans” utbredande i elitserien kan knappast komma som någon överraskning för ett offensivt lag som Färjestad. Den tajta defensiv som gett bland andra Luleå framgång under de senaste säsongerna är inte ett dugg publikfriande, men den har visat sig vara effektiv då man helt enkelt ställer upp och mal ned motståndet och sedan vinner matchen på effektiva kontringar. Det finns dock ett sätt att besegra den här typen av spel, och det är att använda fart. Avsaknaden av tempo och skärpa i Färjestad var påtaglig under första halvan av gårdagens match, och det kändes stundtals som mittzon var lika svårgenomtränglig som en förtrollad skog. Där har Carlsson & co något att bita i, eftersom lagen i dagens välscoutade elitserie är väl medvetna om hur de ska spela för att neutralisera Färjestads offensiv.
Frölundas segermål blev omdiskuterat, men jag tänker INTE skylla förlusten på det. Så länge man har svårt att göra mål blir man extra sårbar för de här bedömningsituationerna. Men visst har vi redan nu hunnit se några exempel på att det i vinter kommer att bli en del kontroverser kring hur närkontakten mellan målvakt och utespelare ska bedömas. Det är oroväckande, och då inte bara ur mitt eget lags synvinkel.
I en sak delar jag och Wennerholms samma uppfattning: Joel Lundqvist fick matchstraff på felaktiga grunder igår. Både när jag såg situationen live och när jag nu i efterhand har studerat reprisbilderna tycker jag att det ser mer ut som en olycklig kollision än en medvetet ful handling. Rätt ska vara rätt.