Krönika: Torka tårarna – Färjestad har något stort på gång
Det ÄR aldrig kul att förlora. För alla oss vinnarskallar som inte kan låta bli att tävla på alla tänkbara plan och i alla situationer tenderar en förlust att måla hela världen i svart och få allt annat att kännas meningslöst. Lyckligtvis brukar dock den där pulserande och närmast förlamande känslan av ilska och besvikelse så småningom lägga sig, och i stället ge plats för en mer nyktrare analys.
– – –
Gårdagens förlust i ET-finalen var inget undantag. Kanske bidrog den sköna känsla som omgav laget under de här dagarna till att det kändes extra tufft att tvingas se Färjestad lämna Slovnaft arena som förlorare? Vi som var med där nere kunde nästan ta på den nästan elektriska stämning som bar laget genom kvarts- och semifinalmatcherna. Känslan att, “shit, det här kan räcka hela vägen”, föddes efter en mindre slakt av det uppskrivna KHL-laget HC Slovan, och blev ännu tydligare efter en stark laginsats mot ett disciplinerat Tappara.
Det kändes nästan som de där sagorna i Buster-tidningarna som jag slukade som barn. Visst, Benny Guldfot & co spelade fotboll och Åshöjdens BK är ljusår från en klubb av Färjestads dignitet, men Färjestads ET-turnering anno 2012 innehöll det mesta som krävs av en riktigt bra miracle on ice-klassiker. Ja, allt utom guldet då.
Jag har pratat om det förut: årets säsong har inte varit någon promenad i parken så här långt. Ni känner redan till allt om långtidsskadorna, mer eller mindre välmotiverade avstängningar och svackorna som man målmedvetet har spelat sig ur. Ni minns säkert också hur slutspurten av ET-grundspelet förvandlades till en nagelbitare, samt känslan när slutspelsplatsen till slut var bärgad och ET-drömmen fortfarande levde.
Jag må vara part i målet, men även neutrala journalister och mediarepresentanter som jag talade med på plats såg Färjestad som en potentiell och värdig segrare. Till och med besvikna HC Slovan-supportrar kom efteråt spontant fram för att berömma laget och försöka byta till sig Färjestadattiraljer. En av reportrarna som brukar följa Slovan konstaterade att hemmalagets spelare uppträdde ovanligt nervöst mot Färjestad, enligt hans uppfattning på grund av att de var tagna på sängen av svenskarnas fina spel. Bättre reklam för sig själva och svensk hockey kan laget knappast göra.
_ _ _
Med lite distans till det hela kan jag därför idag känna en otrolig stolthet och tillförsikt när jag tänker på hur bra både spelare och ledare har hanterat de utmaningar som man har ställts inför inför ET-slutspelet. Färjestad har inte, som många av sina konkurrenter i samma situation, värvat in spelare för att ersätta frånvarande spelare utan istället lyft fram och gett sina juniorer ett stort förtroende. Resultatet har inte låtit vänta på sig, och ungdomarna har genom sina insatser nere i Bratislava stärkt sina aktier rejält inför framtiden. Görtz och Fröberg lämnade truppen efter kvartsfinalen, och tomrummet det skapade visar hur viktiga de på kort tid har blivit för laget.
Med Salák, näst bäst av elitseriens målvakter och med ett färskt rekord i bagaget, på landslagsuppdrag klev dessutom Fredrik Pettersson-Wentzel in och imponerade med sitt lugna, stabila spel.
PW, ja. Det snackades om målvaktstavla och hjärnsläpp igår. Eftersom det är så små marginaler som avgör på den här nivån kan ett enda misstag, ett felbeslut taget inom loppet av en hundradels sekund, förvandla dig från hjälte till syndabock. PW hade en tanke med att undvika en blockering och snabbt vända spelet, men timingen blev fel och det är sådant som händer. Men hans misstag får inte överskugga det faktum att han, trots att han kom in relativt ”kall” i ET-slutspelet, som helhet gjorde ett strålande slutspel och utgjorde en viktig kugge i lördagskvällens täta semifinal.
Jag har sagt det förut, och jag säger det gärna igen – blott 21-årige Pettersson-Wentzel har genomgått en fantastisk utveckling under Granas varma hand. Pettersson-Wentzels professionella, ambitiösa inställning i kombination med Granas expertkunskaper gör att han mycket väl kan bli målvaktstränarfantomens nästa stora export. Och då lär ett snöpligt misstag som gårdagens vara glömt sedan länge.
Dessutom är det läge att damma av en gammal men sann floskel – en målvakt som inte släpper in fler än två mål HAR gett sitt lag möjlighet att vinna matchen. Färjestad förlorade inte matchen på grund av PW:s enda misstag, laget förlorade för att man inte lyckades få in pucken bakom Rautio i Luleåkassen. Två 5-3-lägen borde ha resulterat i åtminstone ett mål, men samtidigt gjorde ett gäng stolpträffar det tydligt att vi inte riktigt hade marginalerna på vår sida den här kvällen.
Till syvende och sist får man inte heller förringa Luleås insats. Luleå är ett skickligt lag som har gjort en fantastisk turnering och som definitivt är en värdig vinnare av årets European Trophy.
_ _ _
När nu den värsta besvikelsen har lagt sig är det istället dags att glädja sig åt alla de positiva besked vi fått under den gångna helgen. Fyra svenska lag i slutspelet, varav två i final – Leif Carlsson har definitivt rätt i att svensk hockey ska sträcka på sig. I dessa bistra tider när medias rubriker främst handlar om publiktapp, pengakris och interna stridigheter inom hockeyligan har vi ändå, bevisligen, en produkt som står sig väl mot internationellt motstånd.
Dessutom har den ambitiösa ET-satsningen från arrangörernas sida så sakteliga börjat bära frukt, och i och med att man tv-sände slutspelet över större delen av det hockeyintresserade Europa har man öppnat en viktig dörr. Till nästa år hoppas jag att tv-avtalet ska kunna sträcka sig över själva grundserien också.
Och Färjestad har, med all önskvärd tydlighet, visat att man har något riktigt stort på gång i år. Att bli näst bäst i Europas inofficiella mästerskap är bara början.