Analys: Hallå där, vilka är egentligen “the bad guys” här?
Marknadsdomstolens beslut fick inte den uppmärksamhet som man hade kunnat förvänta sig när det väl kom under tisdagen. Anledningen till det kan man förstås spekulera i, vill man vara lite elak kan man hävda att de journalister som skrikit högst om vilka hockeyfientliga skurkar nej-majoriteten är, inte har så mycket att säga idag. Men en trolig förklaring är nog att samtliga inblandade parter har legat mycket lågt sedan beslutet offentliggjordes.
Men frågorna är många och förr eller senare måste frågan upp till diskussion: Ska spelarna som fortfarande finns i ligan få fortsätta att spela? Kommer klubbarna som brutit mot förbudet straffas? Och, i så fall hur? Poängavdrag är ett drastiskt förslag som diskuterats, men jag har svårt att se att Hockeyligan skulle välja att ta det drastiska beslutet eftersom det kan ge långtgående konsekvenser för alla inblandade.
Samtidigt kan jag verkligen förstå frustrationen hos lagen som är indragna i streckstriden, och som sett Modo segla förbi dem mycket på grund av NHL-förstärkningen Alexander Steen. “Det är bara att titta i tabellen hur många poäng de tagit. Framför allt Modo har fått en stor effekt. Det kan vara skillnaden mellan slutspel och kvalserie” konstaterade till exempel Lars Nolander, klubbdirektör i Timrå på Expressens webbupplaga tidigare idag.
Hur mycket värt är egentligen ett demokratiskt beslut, klubbat i enlighet med stadgarna, om inte alla följer det? I dagens hockey, där kvalseriespel och potentiell degradering kan innebära både ekonomisk och sportslig katastrof är det naturligtvis oerhört viktigt att alla lag får samma möjligheter så långt det nu går. Vilka beslut ska gälla och vilka ska elitserieklubbarna ha möjlighet att “tolka” som det passar dem? Vad innebär detta för fair play-principen?
Och, roligast av allt är att det är lagen som ställt sig bakom och följer majoritetsbeslutet som pekas ut som the bad guys i media. Fascinerande. Jag som trodde att demokratins principer en gång för alla var förankrade i Sverige år 2012. Ett lag = en röst, liksom. Det talas om att nejsägarna bara tänker på sig själva, att de är oroliga för att utsättas för konkurrens samt att de inte har några egna spelare att ta in. Tittar man på de lag som gått ut och öppet tagit ställning mot lock out-spelare på korttidskontrakt så är det lag med skilda tabellplaceringar, ekonomiska muskler och behov av förstärkningar. Det går knappast att klumpa ihop dem utifrån något annat motiv än att de helt enkelt inte tycker korttidskontrakt och den hysteri som spelaragenterna lobbade för gynnar elitserien.
Att alla lag sedan agerar med sitt eget bästa för ögonen är väl knappast vare sig förvånande eller något som kan ifrågasättas?
Färjestad och Håkan Loob hamnar, som vanligt, i skottgluggen och det är intressant att Loob tillskrivs uttalanden och åsikter som han inte uttalat. Loob sade redan innan lockouten var ett faktum att Färjestad inte hade för avsikt att ta in spelare på korttidskontrakt, MEN att man givetvis var öppen för att ompröva beslutet om förutsättningarna förändrades. Exempel på detta var, enligt Loob, om andra lag började värva eller om konflikten blev utdragen.
Med facit i hand blev det inte heller någon publikrusning till de lag som trots allt värvade, och frågan är hur många lag som verkligen hade haft råd att ta in ens “sina egna” spelare då många av de aktuella spelarna satt på stora och långa kontrakt med dyr försäkringspremie som följd. Men sådana frågor hamnade av någon anledning aldrig i fokus. Loob och hans gelikar tänker mer långsiktigt än så: en elitserie där en massa lag har skakig ekonomi är knappast något som utvecklar svensk hockey.
Färjestadsklacken ger sin syn på lockout-debatten under matchen mot Frölunda 22/9 2012 Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Jag tror nämligen inte att man blint kan förlita sig på att några NHL-proffs ska få svenskarna att gå man ur huse för att se hockey. Problemet är större än så – tv-rättigheterna är en större bov i dramat, och kan man se Henke Lundqvist hemma i tv-soffan väljer tyvärr många att göra det.
Färjestad är ett av de lag i serien som har och har haft mest skador på tongivande spelare, men trots detta har man ännu inte värvat någon spelare. Detta beror förstås inte på att Färjestad inte har ekonomi till att värva eller att man saknar spelare att tillgå. Marcus Johansson är ett namn som ständigt återkommer i mina texter, och jag är fortfarande helt säker på att Marcus kommer att presenteras i samma ögonblick som beslutet om att ställa in årets NHL-säsong kommer. Ytterligare någon back kan jag också tänka mig kan bli aktuell innan fönstret stänger.
Men Färjestad är en smart klubb; istället för att panikvärva dyra ersättare ur ett begränsat utbud så här i mörka december följer man noggrant utvecklingen på andra sidan Atlanten.
Under tiden har man släppt fram några av alla de talangfulla juniorer som knackar på dörren till A-laget, och alla som följer FBK kan intyga att det varit ett genialiskt beslut. Max Görtz är den, jämte Calle Andersson, som imponerat mest på mig så här långt, även om de båda har ett helt koppel spelare som jagar i hasorna. De har verkligen förtjänat sin speltid, och jag vill inte se dem bänkade för något nyförvärv.
Calle Andersson förtjänar fortsatt förtroende! Foto;Robin Angle/fbkbloggen
Och apropå det här argumentet om att vi behöver släppa in NHL-proffs för att göra elitserien till en attraktivare produkt: Finns det något häftigare än att få se en ny stjärna födas? Det är något befriande med en kille med noll hämningar och en go-for-it-attityd som ger allt i varenda byte. I en liga där spelarna är scoutade in i minsta detalj är det kul att se en ny förmåga komma in på isen och förbrylla motståndarna.
Tänker man så blir snacket om att det är nejsägarklubbarna som förstör för svensk ishockey ganska befängt. Jämför med Frölunda som, obegripligt nog, inte tycks lita på sin egen eminenta juniorverksamhet utan istället värvar spelare utifrån vid skador.
Och jag vill inte sparka på någon som ligger, men jag är innerligt tacksam över att slippa “roliga happenings” som att klubben i mitt hjärta skulle utmana mig att skänka 1000 kronor per mål. Så var det sagt.
_ _ _
Kanske dör debatten om korttidskontrakt snart ut. Det känns som om hela hockeyvärlden håller andan nu när NHL-konflikten är på väg in i ett avgörande skede. Nu handlar det inte längre om hockey, juridiken har tagit över och båda parter har lidit allvarliga PR-förluster efter flera havererade försök att enas. I skrivande stund har båda parter tagit ytterligare ett steg ifrån varandra, och i förlängningen också ifrån en lösning, i och med att de på varsitt håll förbereder juridiska åtgärder.
Spelarna planerar att tillfälligt upplösa sitt fackförbund för att komma i ett läge där varje enskild spelare kan stämma arbetsgivaren för att de inte fullföljer ingångna kontrakt, medan ägarna å sin sida förbereder en motåtgärd där man i så fall förklarar lockouten som olaglig. Om åtgärderna är genomförbara eller inte är något som rättsliga instanser har att avgöra, och än så länge har ingen av parterna lämnat in sina skrivelser. Men det är klart att det inte låter särskilt hoppingivande när de båda lägren, efter en (skenbar?) vilja att förhandla för bara några veckor sedan nu verkar ha gått ytterligare ett steg från varandra.
Marcus Johansson i FBK? Självklart, men då vill vi få se honom som en i truppen och under återstoden av säsongen! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Mitten av januari har ofta framhållits som en inofficiell deadline för att man ska hinna genomföra en grundserie värd namnet. Tiden tickar, och efter det senaste “falsklarmet”, då det faktiskt ryktades om att NHL-spelare som befinner sig i Europa fått SMS om att förbereda sig för att återvända hem, känns det som om beslutet om en inställd säsong kan komma när som helst. Jag vill se NHL-hockey precis lika mycket som alla andra, men samtidigt tror jag att det är viktigt att man inte nöjer sig med någon halvmesyr som snart spårar ur igen.
Av det som läckt ut från förhandlingarna sägs det att parterna inte ens kan enas om längden på det nya kollektivavtalet – åtta och tio år är de olika parternas bud, och ingen tänker böja sig på den punkten. Det är väl en tydligt indikation om någon på hur låst läget är!
Vilka är det då som är “the bad guys” i den här konflikten, fylld av PR-trick och smutskastning? I media och på diskussionsforum tyckte jag inledningsvis se ett tydligt ställningstagande för spelarna, men i takt med att veckorna gått och några mindre genomtänkta utspel från frustrerade spelare kommit till allmänhetens kännedom börjar tålamodet tryta även hos de mest hårdnackade fansen. Det är inte bara Barack Obama som har tröttnat på att ingen av parterna verkligen tycks vara intresserad av att förhandla, och nu höjs alltfler missnöjda röster från de fans som de facto betalar både spelarnas löner och samtliga NHL-lagens övriga utgifter.
Jag tror att det kan bli ett ödesdigert misstag från båda parterna att de inte visar större lyhördhet för handen som föder dem . Utan fansens vilja att betala blir det inga pengar att fördela, och hockeyns fäste är inte heller så starkt i alla delar av USA att man har råd att skänka bort sina marknadsandelar till övriga sporter genom att strunta i en hel säsong.
Oavsett utgången av konflikten kan det alltså bli en riktigt kostsam pyrrhusseger för NHL. Detta borde man vara väl medvetna om i världens bästa liga, och det är också det enda som talar för att det kan komma att bli en NHL-säsong trots allt. Inom några veckor vet vi hur det blir med den saken.
Det ska bli mycket intressant att se hur en eventuell inställd säsong påverkar spelarmaterialet i elitserien. Något säger mig att vi inte kommer att få se någon invasion av gigantiska proportioner, trots allt. Räkningarna måste, som bekant, fortfarande betalas.
