Krönika: Dä blåser i träa idá!
”Tåcka årning dä ä uti vaela nu…” inleder Sven-Ingvars i en för oss med Färjestadshjärta välkänd klassiker. Och visst kan man ”grunna” en del när man bläddrar igenom hockeynyheterna just nu!
_ _ _
Brynäs anmält till Hockeyligans disciplinråd, alltså. Inte helt oväntat. Mer intressant är de konsekvenser som de står inför om de fälls: Tillrättavisning, varning och/eller böter. Huva, bäva månde Brynäs med klubbdirektör Hans-Göran Karlsson i spetsen.
Visst. Poängavdrag är, som jag tidigare konstaterat, vanskligt eftersom det kan skapa ytterligare orättvisor. Men vad förväntar man sig åstadkomma med aktuella påföljder? Knappast något avskräckande exempel i alla fall.
För mitt Färjestad spelar Brynäs tilltag ingen större roll, men på lång sikt kan de här ”kreativa lösningarna” vara riskabelt för ligan rent principiellt. Lagen har tidigare visat att man inte tvekar att tolka gemensamma beslut som det passar dem, och ett lag i tillräckligt desperat läge kan mycket väl vinna på att ta böterna och få med sig poängen.
Och varför är bara Brynäs med i diskussionen?
Färjestadsklacken ger sin syn på lockout-debatten under matchen mot Frölunda 22/9 2012 Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Leksand och deras rekonstruktion berör. Och visst är det lite speciellt när en klubb leder allsvenskan samtidigt som man inte har råd att betala lön till sina anställda, inklusive spelare och ledare. Jag förstår att det sticker i ögonen på folk, och givetvis känns det orättvist att lag som inte rättat munnen efter matsäcken inte bara ska få fortsätta spela som om inget hänt utan dessutom får hjälp av staten att betala ut lönerna. De är trots allt inte det enda lag som känner av de hårda ekonomiska vindarna i dagens hockey.
Men det är inte så enkelt som att man bara kan degradera dem. Det finns regler för detta, och som jag har förstått det hela kan inte Leksand straffas sportsligt så länge de fortsätter följa de bestämmelser som satts upp för lag i rekonstruktion. Går däremot inte rekonstruktionen igenom, och laget begärs i konkurs, kan man ge sportsliga bestraffningar. Å andra sidan ska föreningen, om rekonstruktionen går som planerat, betala tillbaka lönegarantin till staten. Det får man inte glömma.
Jag, som uppskattat dusterna mellan mitt FBK och Leksand genom åren, håller för min del tummarna för att Leksand klarar krisen och kämpar sig tillbaka till elitserien.
Men jag kan definitivt förstå att såväl de allsvenska konkurrenterna som deras fans har svårare att känna med leksingarna.
_ _ _
Snökaos, mördande vindar och mörker. Januari månad är evighetslång, och följs av den bara marginellt kortare mardrömsmånaden februari. Månader som vareviga år får mig att börja fundera på att, om inte emigrera, så i alla fall sälja av det mesta jag äger för att köpa mig en månad eller tre på sydliga breddgrader. Men det finns något som gör permafrostiga framrutor, snöskottningshelvetet och nariga fingrar uthärdliga, och det är tanken på månaderna som väntar på andra sidan uppförsbacken.
Mars. Månaden då våren återvänder. Månaden då det är dags för slutspel.
Så, håll ut. Januari är snart över, februari kommer rusa iväg med elitseriehockey, allsvenskt raffel och NHL-matcher varje dag. Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen, som en viss grävling vid namn Tuck skulle säga. NHL kom som en räddande ängel i den tyngsta av månader.
Skön bild från torget, senast det begav sig! Foto:Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Januari månad brukar också vara chansningarnas tid i elitserien. Sista möjligheten att ersätta skadade spelare, förstärka svajiga trupper eller köpa sig lite effektivitet. Men också månaden när pengarna är som minst värda då tänkbara nyförvärv går från en tillvaro i frysboxen till att bli högvilt bland alltmer desperata sportchefer. Det är lätt att dras med i karusellen, och det är inte sällan så att köpen får karaktären ”köpa grisen i säcken”.
Alla lag har sin historia med januarispelare som antingen floppat totalt eller åtminstone visat sig vara något helt annat än vad som förväntats.
Och, i ärlighetens namn är det generellt sett inte någon gynnsam sits att hamna i som spelare. Det är ju som regel knappast spelare som har sitt livs höst bakom sig som värvas vid den här tiden på året – snarare kommer de från lag som sparkat dem eller sålt dem för att få in pengar när säsongen ändå är körd. När spelaren sedan, officiellt eller inofficiellt, får axla den otacksamma rollen som killen som ska ”vända den negativa trenden” eller ”börja ösa in mål i power play” är det inte så konstigt att kurvorna för förväntning och prestation ibland hamnar en bit ifrån varandra.
Rätta mig gärna om jag har fel, men min känsla är att årets januarimarknad varit rekordlugn. Givetvis spelar det sena beskedet om NHL in – ingen sportchef vid sina sinnens fulla bruk skulle väl sajna någonting med ett potentiellt smörgåsbord bestående av världens bästa spelare att välja bland bakom hörnet.
Lee har just utsetts till bästa back i ET-slutspelet och han ligger i topp även i elitserien! Photo: GEPA pictures/ Christian Ort
Dessutom, med hm… något undantag, känns det som om många lag blivit bättre på att leta i de egna leden innan man börjar panikhandla. Skellefteå och Brynäs är väl lagen som på senare år fått mest kredit för sin förmåga att plocka fram ungdomar, men Färjestad är sannerligen också en god kandidat till ”årets juniorkramare”. Det många inte heller tänker på är att FBK hade elitseriens yngsta trupp redan när säsongen inleddes.
Resultatet av detta är entydigt: satsningen på egna spelare under säsongen har varit en succé så här långt. Ungdomarna har axlat ansvaret med stort självförtroende och imponerande mognad, även om man givetvis inte kan kräva att de ska bära laget på sina axlar när det går tungt. Både när det gäller forwards och backar har Färjestad visat sig ha en fin återväxt.
Och handen på hjärtat: Vem hade kunnat tro att Färjestad skulle hänga med i toppen med alla de skador på nyckelspelare och de avstängningar som man drabbats av under hösten och vintern? Detta är definitivt ett facit som ger mycket goda vibbar inför vårens slutspel.
Ytterligare något att glädja sig över är det fina målvaktsspel som Salák och PW skämt bort oss med. Bra målvakter är ju som bekant A och O om man ska gå långt i ett slutspel. Salák glöms, precis som NHL-debuterande Nihlstorp också gjorde förra året, ofta bort i mediabevakningen, men faktum är att han nu är bäst av alla målvakter i SEL! PW har haft en lite otacksam uppgift som andrakeeper bakom en levande vägg, men vi får inte glömma att killen bara är 21 år gammal och har tagit rejäla kliv bara under det senaste året.
Frågan just nu är om Färjestad kommer att nöja sig med de utespelare man har inför slutspelet? Även om laget har gjort det fantastiskt bra så här långt är den decimerade truppen sårbar inför slutspelet och de förändrade förutsättningar som gäller där. Täta matcher med hård psykisk och fysisk press ställer krav på en bred trupp – ska man gå hela vägen i ett slutspel måste laget vara optimalt förberett.
Connolly och Micke är nu tillbaka, och känns nästan som två riktigt lovande nyförvärv. På backsidan har Nygga, Tollefsen och till viss del också Lajunen tagit ett viktigt kliv framåt i Sannys och Klefboms frånvaro. Allra mest har dock Chris Lee imponerat.
Med den smarta, trygga men offensiva spelstil han har är han oerhört viktig och väl rustad för den speltid på upp emot 30 minuter per match som tränarna gett honom. Lee är inte någon klassiskt fysisk transatlant utan spelar med små gester och hushåller med energin på ett fascinerande sätt! Jag hoppas verkligen att det inte finns någon liten out-klausul i kanadensarens kontrakt, för han lär inte sakna intressanter utomlands efter den här fina säsongen!
Annars är just backsidan den position där de flesta ser en förstärkning som nödvändig. Detta är Färjestad långt ifrån ensam om – HV71, AIK och Brynäs sägs vara några som scannar marknaden mer aktivt och konkurrensen är hård också från resterande Europa och KHL. Slipade agenter erbjuder förstås sina adepter till alla tänkbara lag, och risken finns förstås att det kommer att bli huggsexa om det dyker upp någon särskilt intressant på marknaden.
Men, inte minst med tanke på Lintners återkomst till elitserien, är utbudet helt klart ganska begränsat och fyndmöjligheten ganska liten. Jönsson är visserligen ny på jobbet, men jag har svårt att se att Färjestad skulle gå ifrån sin policy att inte ge sig in hysteriska budgivningar. Skulle det bli en förstärkning har jag därför svårt att se att man skulle betala dyrt för något känt namn med sina bästa år bakom sig. Så desperat är man inte.
_ _ _
Till sist: Är det inte dags att hockeyn får en egen gala nu?
Idrottsgalan blir lite för mycket äpplen och päron – det är snudd på omöjligt att ställa olika prestationer mot varandra och säga vem som är den mest värdiga vinnaren. Individer går väl antagligen igenom rutan på ett annat sätt än lag, och de passar bättre in på det där idealet med den ensamma, kämpade atleten som både kulturen och media matar oss med.
Alla är givetvis sin egen sport närmast, och jag är mycket glad för att Kristinehamnsbördige Fredrik Lööf och hans partner Max Salminens skull, men när juniorkronorna inte fick något pris efter JVM-guldet tappade jag lite av hoppet om att hockey någonsin ska kunna något riktigt erkännande på den här galan.
Ibland undrar jag om inte hockeyn är lite för folklig för sitt eget bästa. Precis samma grej som att ingen författare av folket någonsin kommer kamma hem ett Nobelpris, även om jämförelsen kanske haltar lite i övrigt.
Oavsett vilket, hockeyn behöver ett lyft i och med den försämrade publiksnittet. Ta tillfället i akt, satsa på en riktigt genomtänkt, fräsch gala. (Det vill säga INTE producerad av ”Tv4reklam”, med sportfolket som deltagare och presentatörer samt utan malplacerade artister som bara är där för att sälja nya skivan.) Vis av tidigare års frustration tittade jag inte ens på årets gala, och det var nästan komiskt att se samma gamla kommentarer på twitter om presentatörer som gör bort sig (Hej Patrik!), underliga nomineringar/vinnare och taskig underhållning.
_ _ _
”Håhåjaja, håhåjaja, hör va dä blåser i träa idá!
håhåjaja, håhåjaja, dä blåser i träa idaa!
här har en de ganska så skapligt bra
fast nog får en ont, därbak
men besvärligheter, dä får en väll ha
en är alla fall, under Löfbergs lila arenas tak”
Vi ses väl i arenan på torsdag? Torparrock gör sig allra bäst när ett par tusen Färjestadsfans sjunger med. Och hockey ska, som bekant, avnjutas live i en välfylld LLA arena.
