En nödvändig markering eller ett förhastat beslut taget i affekt?
Nyheten briserade som en bomb i Hockeysverige just som Elitserien tagit paus : Anders Forsberg tvingas lämna Skellefteå med omedelbar verkan.
En nödvändig markering eller ett förhastat beslut taget i affekt? Eller ligger det en hund (alt. mindre kennel) begraven här?
Jag har ärligt talat svårt att se logiken, och det moraliska, i att ge Anders Forsberg sparken strax innan slutspelet med motiveringen att han skrivit på för en annan klubb till nästa säsong. Ur ett sportsligt perspektiv är det knappast särskilt smart att skapa den oro i laget som en så pass stor förändring ändå innebär så här nära inpå slutspelet.
Barnsligt är kanske fel ord, men åtgärden får mig att tänka på någon slags desperat och missriktad önskan om hämnd. Skellefteås ledning med Pär Nordlund försökte visserligen gjuta olja på vågorna under måndagseftermiddagen, men hela grejen känns lite väl amatörmässigt skött från start.
Frågan är vilken sportslig effekt detta får för Skellefteå i vår?
Framför allt haltar huvudargumenten: Jag är säker på att Forsberg klarar av att slutföra sitt uppdrag i Skellefteå på ett bra och professionellt sätt, precis som andra coacher (och spelare) som står inför ett byte av arbetsgivare.
Jag ser inte heller något problem med intressekonflikt. Ny klubb är inte officiellt klar, men låt oss i alla fall konstatera att det knappast handlar om mardrömsscenarion i stil med att tvingas möta sitt nya lag i en het kvalserie där en plats i elitserien nästa säsong står på spel.
Det faktum att Forsberg samlade sina spelare för att berätta för dem att detta är hans sista säsong i Skellefteå kan också ses som ett sätt att samla gänget till en sista, gemensam kraftansträngning för att nå det guld som laget nosat på under de senaste säsongerna.
Jag har ärligt talat svårt att köpa argumentet att Forsberg inte skulle vilja/orka fokusera på SM-slutspelet bara för att han kommer att tillhöra en annan organisation nästa år! Borde det inte snarare vara tvärtom, då han snubblat på mållinjen under de två senaste säsongerna?
Forsberg är knappast ensam i svensk elithockey om att förhandla med ny klubb under pågående säsong, och vi får inte heller glömma att det inte är något officiellt brott mot reglerna här i Sverige. I NHL ser det helt annorlunda ut. Där är det förbjudet att ta kontakt med andra klubbar innan säsongen är slut, och stora bötesstraff kan dömas ut om någon bryter mot detta. Anser klubbarna att vi bör ha samma system även i Sverige ska man verka för att reglerna ändras, inte straffa någon vars enda brott är att ha varit ärlig mot sina närmaste arbetskamrater.
Jämför gärna med Frölunda, som ju gjort den omvända varianten i år. Där anser man uppenbarligen inte att tränarbytet utgör något problem.
Skellefteås oväntade pressmeddelande fick förstås media att vädra blod och cirkusen var snart igång. Senare under dagen kom kommentarer från såväl Skellefteåledningen som spelarrepresentaten Jimmie Ericsson, och ordförande Pär Nordlund lät antyda att det låg mer saker bakom det hastiga avskedet.
“Hans engagemang har inte varit helt hundra den senaste tiden!” sade Nordlund till media, och ändade därmed alla möjligheter till ett snyggt avslut på historien.
Dishonorable discharge kan jag inte låta bli att tänka, efter två raka finaler och en stabil säsong och guldfavoritskap även i år. Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att man inte förutsåg den mediauppståndelse som uppstod och undvek den, särskilt som beslutet enligt pressmeddelandet ska vara taget “för föreningens utveckling och framtid både på kort och lång sikt.”
Nu får man istället finna sig en en hel del spekulationer och ett mediadrev som kommer att hänvisa minsta problem till den här händelsen. För visst får man känslan av att det ligger en hund begraven här? Man kan inte låta bli att undra över vilka “små saker” det var som till slut uppenbarligen fick bägaren att rinna över för Skellefteåledningen? Kan det faktum att Forsberg, omvittnat skicklig men med en sportsligt ganska brokig bakgrund, tänker lite utanför boxen spela in? I den ibland nästan löjligt konservativa sporten hockey tenderar nämligen krocken mellan gammalt och nytt tänk ofta att kollidera. Själv anser jag att hockeyn behöver få in lite nytänkande för att utvecklas, och Forsberg har gett ett mycket seriöst och kunnigt intryck på mig.
Att spelarna snabbt valde att skicka fram Ericsson som fick tala för dem är både professionellt och ett bra sätt att hålla störande media borta, men det faktum att de ställde sig bakom föreningens beslut är både väntat och ganska intetsägande.
Nordlund konstaterade vidare att föreningen redan tidigare hade bestämt sig för att inte förlänga med Forsberg efter säsongen, och Forsberg sade också han i en kommentar till Nordlunds utspel det är det var anledningen till att han skrev på för en annan klubb:
“Jag har väntat ganska länge på att Skellefteå skulle komma med någonting i alla fall, säga om jag skulle få vara kvar eller inte, eller att jag skulle få någonting att ta ställning till. Men det dök aldrig upp och det var väl därför jag skrev på för den andra klubben utan att det blev någonting med Skellefteå.” (Sportbladet/Aftonbladets nätupplaga 4/2 2013, se länk längst ned.)
Vad är i så fall problemet, annat än att Skellefteåtränaren tog det något oortodoxa beslutet att förekomma spekulationerna och tala klarspråk med sina spelare? Det här beslutet är en springande punkt: Gjordes det spontant, eller kom frågan upp från spelarna? Forsberg borde förstås ha pratat med sin ledning om att han ville prata med spelarna. Men samtidigt är det lite hycklande av Skellefteåledningen att lägga all skuld för den uppkomna situationen på Forsberg när de inte själva avsåg att behålla honom.
Båda parterna visste att samarbetet skulle avslutas. Det gör att man inte kan undvika att fråga sig om det inte hade gått att sköta det här på ett snyggare och smartare sätt.
Oavsett vem som har rätt eller fel.
Länk till Forsbergs kommentar hittar du här