Krönika: Brutus, Brynäs och biljettpriserna
Även du, min Brutus.
Som väntat utvecklar sig ”Forsberggate” till en smutsig historia. Att det blåser på toppen, och att tränarjobbet är ett utsatt jobb, vet både Forsberg själv och de flesta av oss med insyn i hockeyn. Men att få sparken är en sak, de här knivsticken i ryggen som folk med mer eller mindre egna agendor ägnar sig åt måste smärta mer än det faktum att han blev utslängd med huvudet före.
För visst är det ett gyllene tillfälle att ta chansen att tvåla till killen som för bara någon vecka sedan var bästa coachen i elitserien, medias gullegris och mannen på väg att leda serieledarna och guldfavoriterna till sin tredje raka final. I Jantelagens Sverige vittnas det nu i media om hur LITEN del killen egentligen har i Skellefteås framgångar. I somliga fall är det, om jag ska våga raljera lite, snarare TROTS den här killen som Skellefteå har haft de framgångar som klubben haft under hans tid vid rodret.
Jag vet inte hur det är med er andra, men själv mår jag lite illa över hur somligt mediafolk riktigt njuter av att dra Anders Forsbergs namn i smutsen. Det vänder snabbt. Lite för snabbt på sina håll.
Det är inte heller helt oväntat att nya små ”avslöjanden” kommer i takt med att media börjat ställa parterna mot varandra. Det var just det som var anledningen till att jag var kritisk till Skellefteås agerande häromdagen. Så onödigt att skapa det energiläckage som hela soppan har utvecklats till när hugade journalister jagar, pressar och ställer intriganta frågor i jakten på någon slags sanning som vi alla anar finns dold under alla lager av hockeyfloskler.
Och sanningen…
Märk väl, jag har aldrig utgett mig för att sitta på någon slags sanning. För att veta exakt vad som har hänt och sagts krävdes nog att man var en nyvaken fluga på väggen i Skellefteå Kraft Arena. Frågan är dock om NÅGON i den här historien vet exakt vad som verkligen har hänt. Sanningen är alltid relativ, det får man inte glömma. Det finns alltid två sidor, och tolkningar, missförstånd och personliga känslor tenderar att påverka oss när vi väljer sida.
Jag har egentligen ingen avsikt att välja sida. Det jag reagerade på här var att det känns som om ett ogenomtänkt och i vredesmod taget beslut har snurrat iväg utan kontroll och blivit en gigantisk snöboll.
Ett exempel på detta är utspelet om att Forsberg ska ha försökt få med sig spelare. Hade Skellefteåledningen sagt detta från början – och då framför allt tagit upp det med Forsberg själv vid det där samtalet i måndags morse – hade det varit en sak. Men när det nu kommer i efterhand får det karaktären av desperat efterkonstruktion. Och det tjänar knappast Skellefteå på. Inte heller tjänar man på att media börjar gräva i uppgifterna så att spelare pekas ut och dras in i affären.
Forsberg och Carlsson vid Forsbergs sista presskonferens som Skellefteåcoach i LLA 29/1. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Det är naturligtvis inte snyggt OM nu Forsberg har försökt värva med sig spelare ur truppen. Han förnekar det bestämt, medan det i media cirkulerar uppgifter om att spelare bekräftat motsatsen. Forsberg själv hävdar ju att han inte ens hade planerat att berätta för spelarna att han skulle sluta, utan att avslöjandet kom spontant då han inte ville ljuga när han svarade på en direkt fråga.
Vem ljuger? Antagligen inte någon. De motstridiga uppgifterna kan bero på att det handlar om subtila antydningar och tolkningar. Det kan också bero på att det är den nya klubben som har tagit kontakt med spelarna. I så fall är det ju faktiskt en annan sak.
För, handen på hjärtat, inte är det vare sig ovanligt eller förvånande att tränarnas favoriter dyker upp i tränarens nya lag. Konstigt vore väl annars – så fungerar det på många arbetsplatser. Rönnberg sades göra samma sak i övergången från att träna juniorkronorna till att träna Frölunda.
Bristen på konsekvensanalys hos Skellefteå får bli en läropeng. Vem som helst med lite medieerfarenhet kunde förutse att det här sättet att hantera frågan knappast skulle gagna någon part. Och de senaste dagarnas turbulens visar att det blev precis så smutsigt som man hade kunnat förvänta sig. Gissa om media kommer att söka förklaringar i det här agerandet om nu laget mot all förmodan skulle göra dåligt ifrån sig framöver. Nu tror jag inte att affären behöver få så stora sportsliga konsekvenser. Men särskilt proffsigt skött var det inte.
Och det får bli mina slutord i ämnet.
_ _ _
Brynäs avslöjade på sin presskonferens på tisdagseftermiddagen ett nytt grepp för att vända sin negativa trend – såväl sportsligt som publikmässigt. Biljetterna till matchen mot Timrå i omstarten ska kosta 50 kronor rakt över, oavsett tidigare pris.
Rätt eller fel väg att gå?
Låt oss först konstatera att Brynäs inte är ensamma om att se publiksnittet minska. Höstens mätningar visade på dystra siffror för många av lagen, och även om Hockeyligans VD Jörgen Lindgren bland annat förklarade tappet med att storstadslaget Djurgården ersatts med publikmässigt ”lilla” Rögle, behöver man inte vara någon statistiknörd för att märka av tappet.
För oss som är på plats i arenorna under varje match märks skillnaden till stor del genom stämningen i arenan. Jag har ingen vetenskaplig grund att stå på här, men känslan är nog så viktig i det här sammanhanget: När publiksiffran har varit riktigt låg i LLA saknas ofta bortaklacken. Saknas bortaklacken försvinner en viktig del av dynamiken mellan klackarna, eftersom hela hejarklackskulturen bygger på att det är två rivaliserande klubbar även på läktarna. För att tala klarspråk: Det blir helt enkelt inte lika roligt när man inte har någon att störa sig på.
Även spelarna brukar lyfta fram den här biten. Stämningen på läktarna påverkar det som händer på isen, och är det så tyst i arenan att man kan höra popcornen knastra i publikens munnar blir inte spelarna lika taggade som när det vrålas och buas. Ibland är det till och med bättre att det buas än att det är knäpptyst.
Dålig stämning i hallen = dålig action på isen. Dålig action på isen = ingen kul upplevelse för de tappra själar som masat sig iväg till arenan. Ingen kul upplevelse = elitserien tappar som varumärke och publiken stannar hemma. Den onda cirkeln är ett faktum.
Och ser man på situationen i ett lite längre perspektiv kommer svensk hockey givetvis att bli lidande då lagen tvingas dra ned i budgeten för att rätta munnen efter matsäcken. Om svensk hockey ska kunna vara med och konkurrera om de bästa spelarna måste man kunna erbjuda någorlunda marknadsmässiga löner, annars kommer ligan på sikt att utarmas ytterligare. Och, för att lite påpassligt använda mig av en rallyliknelse, ibland måste man gasa sig ur situationen istället för att panikbromsa.
Det går inte heller att förlita sig enbart på oss hardcorefans, vi som är där i ur och skur och troget köper våra säsongskort oavsett pris. Ska man överleva måste man attrahera den stora massan, de som går ibland, är lite kräsna och inte så lojala.
Men hur ska man då göra för att locka den lite kinkigare, breda publiken?
Nere i HC Slovans hemmaarena i Bratislava bevittnade jag med rodnande kinder killar, fastbundna i enorma gummisnoddar, som försökte slänga sig efter en kon, och vuxna tjejer som knuffades runt på små sparkbilar på isen. Pinsamt i min bok, men väldigt uppskattat av delar av publiken. Det sägs också att konceptet ”Tjejkvällar” har slagit väl ut, och att temakvällar över lag är ett bra koncept. Jag går INTE igång på sådant, men vad vet jag?
Jag skiter i om det ordnas en lokal talangtävling i entréhallen, eller om det delas ut goodiebags till de hundra första av kvinnligt kön. Men å andra sidan ingår jag som sagt inte i målgruppen då jag ingår i gruppen ”redan frälsta”.
Som hockeyintresserad kvinna tycker jag att det är jobbigt att dras med de här fördomarna om att tjejer inte kan förstå och uppskatta hockey utan att det måste till något klichéartat kvinnligt i arrangemanget. Men alla kan inte tycka samma om allt, och det är förmätet av mig och andra att påstå att just våra preferenser är de rätta. Därför måste vi våga vända på alla stenar. Mer information är viktigt för mig, och det spåret har Hockeyligan redan tagit tag i. Dock har det nya nätet varit så segt att jag ännu inte har lyckats ansluta mig och prova tjänsten.
När fbkbloggen har redovisat låga publiksiffror i LLA tidigare har vi fått kommentarer om att biljettpriserna är för höga. Även det här är förstås en definitionsfråga, som beror på en kombination av individens ekonomiska förutsättningar och produktens värde. Utan att göra den här krönikan till en lektion i marknadsekonomins grunder kan vi väl konstatera att det gäller att ha en produkt som är tillräckligt attraktiv och prissatt så att målgruppen har råd med den.
De billigaste ståplatsbiljetterna för en vuxen åskådare kostar under grundserien 120 kronor, men i och med de differentierade taxorna (beroende på matchdag/motstånd) kan samma biljett kosta upp till 150 kronor. I priset ingår en avgift på 30 kronor som dock inte är valbar, och som därför måste räknas in i kostnaden.
Mest ekonomiskt fördelaktigt är förstås ett årskort på ståplats, i år får man hela grundserien OCH slutspelet för 1932 kronor i LLA. Det är billigt, så billigt att man inte hamnar långt från Brynäs biljetterbjudande även om FBK mot förmodan inte skulle gå särskilt långt i slutspelet.
Ungdomarna har ännu billigare kort, och kanske borde man utöka den kategorin till att innesluta universitetsstudenterna. Kan man locka den här gruppen, ofta nyinflyttade, fyller man hela tiden på underlaget. Även om gruppen inte är den mest penningstarka kan nog en studentrabatt i t ex nittion32 råda bot på den biten…
På sittplats talar vi givetvis om andra priser. Speciellt om man är en familj som ska gå. Även om det finns rabatterade familjebiljetter vet vi som varit i situationen (eller suttit bredvid) att det svider att punga ut med pengarna när ungarna ändå har tröttnat efter halva matchen och leker djungelns pajas medan mamma och pappa desperat försöker titta på hockey. Då väljer man som småbarnsförälder hellre att stanna hemma och titta hemma i soffan, medan ungarna kan roa sig med annat.
Det här är ingen lätt nöt att knäcka och jag vet att Färjestad brukar vara kreativa när det gäller att försöka hitta olika sätt att locka publik. Det gäller säkert för övriga klubbar också.
När det gäller spelets dragningskraft görs det ofta jämförelser mellan Elitserien och ”den uppkäftige uppstickaren” Allsvenskan, och visst – allsvenskan har fördel av ett mindre styrt spel där nya stjärnor får ett större utrymme. När det gäller Elitserien talas det till exempel om fler lag, rätt lag, mindre antal matcher, spelartyper och profilering samt om faran med den målsnåla, defensiva moderna hockeyn.
Frågan som vi måste ställa oss är om sänkta biljettpriser överlag kan vara ett sätt att locka tillbaka publiken, eller om det behövs fler/nya grepp. Vad säger ni? Vad beror publiktappet på, och hur ska ligan lösa problemet?
