Chris Lee och Jack Connolly om sina intryck så här långt. Del 1: Svensk hockey,fans och kulturkrockar
Efter måndagens träning fick jag en rejäl och mycket givande pratstund med Färjestads succéback, Chris Lee, och den ytterst talangfulle Jack Connolly som gör sitt allra första år på professionell nivå. 40 minuter flög förbi när vi diskuterade deras syn på svensk hockey, kulturkrockar och hur de ser på sin framtid. Av praktiska skäl har jag valt att dela upp materialet i tre artiklar, och i den här inledande artikeln har jag ställt frågor till dem båda samtidigt. I efterföljande artiklar svarar de på mer individuellt ställda frågor.
Det råder febril aktivitet när jag äntrar Löfbergs lila arena på måndagsförmiddagen. Stora lastbilar parkerade utanför entrén, stressade människor och en hall i förvandling. Melodifestivalen har flyttat in i arenan, och det innebär att hockeyfolket för närvarande huserar i Kobbs arena.
Syftet med dagens besök i arenan är att intervjua Färjestads båda transatlanter, Chris Lee och Jack Connolly. Jag är nyfiken på hur de upplever hockeylivet, och resten av livet med för den delen, i ett kylslaget Sverige, på andra sidan jordklotet från deras hemländer Kanada och USA.
Kanadensaren Chris Lee kom till Färjestad med höga förhoppningar på sig, och efter en tuff inledning har han infriat alla förväntningar. 32 år gammal spelar han sitt livs hockey, leder elitseriens backliga och är en av de spelare i Färjestad som spelar allra mest. Närmare 30 minuter landar han på.
Jack Connolly har gjort en lång resa i vinter. Han har inte bara lämnat den trygga skolvärlden för att göra sitt första år som professionell hockeyspelare, han har också lämnat sina hemtrakter för att ge bosätta sig långt hemifrån. 23-åringens senaste fem år är som en saga i sig, utmärkelserna radas på varandra och toppas av den prestigefulla Hobey Baker Award, utmärkelsen som varje år tilldelas collegeligans bäste spelare. Efter en mycket lovande inledning i Färjestad i höstas råkade Connolly ut för sin karriärs första riktiga skada, vilket innebär att säsongen har varit lite upp och ned för den lovande amerikanen.
Chris Lee i samspråk med Andreas Johansson och ett par lagkamrater i matchen mot Skellefteå 13/10. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vilken bild hade egentligen de båda transatlanterna av svensk hockey innan de anslöt till Färjestad i somras?
”Jag visste lite”, konstaterar Lee. “Jag hade sett några matcher innan och jag hade ju spelat European Trophy året innan och mött tre svenska lag, så jag visste att det skulle bli en viss skillnad. Det är en annan nivå på kompetensen här, på skridskoåkningen och på spelets struktur och på det defensiva spelet. Jag förstod att det skulle krävas en viss anpassning, men åt det positiva hållet. Det var en trevlig överraskning att komma hit, svensk hockey är riktigt bra och jag trivs mycket bra med den.”
Connolly var inte alls lika påläst: ”För min del visste jag ärligt talat inte så mycket. Jag kom från fyra år i collegeligan och… Jag visste att den svenska ligan är en av de bästa i Europa, jag visste att den har ett gott rykte. Jag hade inte sett mer än enstaka videoklipp, men när jag fick möjligheten att komma hit kände jag att det skulle vara ett bra val för mig. Speciellt då till den här organisationen, som har ett rykte om sig att vinna och som har mycket historia och tradition.”
Även Chris Lee lyfter fram Färjestads goda rykte som en viktig anledning till att han valde klubben: ”När de visade intresse började jag genast fråga runt bland vänner och lagkamrater. Jag hade en del svenska lagkamrater och en svensk coach, och de sa att det var en bra organisation med en historia av vinnare och som alltid är med där framme och tävlar. Och det är ju trots allt det är det som det handlar om, du är med för att få vinna mästerskap.”
En viss norrman spelade också en roll i det hela: ”Jag hade haft nöjet att få spela med Marius Holtet i AHL tidigare”, fortsätter Chris leende. “Det är skönt att känna åtminstone en person när man kommer ny till ett lag, det gör situationen lite enklare. Han var en riktigt bra kille då och han är det fortfarande. När jag kom hit för första gången i maj var jag hemma hos honom och åt middag och återupplevde gamla minnen. Det var verkligen trevligt att få återse honom.”
Marius Holtet och Chris Lee är gamla vänner sedan tiden i AHL. Foto:Robin Angle/fbkbloggen
Att isen är större i Europa vet vi, men grabbarna ser fler viktiga skillnader när de jämför med sina tidigare ligor hemma i Nordamerika.
”För mig var en av de stora sakerna att de flesta här är riktigt duktiga skridskoåkare och de har bra individuella skills, så du måste vara aktsam på isen och ta ansvar. Ta din position i försvarsspelet och vara säker på att du har koll på din kille, för det finns duktiga lag med duktiga spelare därute som kommer låta dig betala för dina misstag.” säger Jack. “Tempot är högt, alla är så smidiga i åkningen och de har bra uppsikt så att de kan spela snabbt och effektivt. Det är ett roligt spel, men du måste samtidigt vara mer varsam och ansvarsfull.”
Lee håller med: ”Ja, även om jag har spelat europeisk hockey i några år och var van vid rinkstorleken och i viss mån även vid stilen, är det ändå en stor skillnad. Spelet är betydligt mer strukturerat här. Varje lag har en trap, en trap som verkligen är bra, och så är det ju det här med spelet med puck. Här vill du verkligen inte släppa ifrån dig pucken. Det är viss skillnad mot Tyskland, som väl är lite mer av en hybrid med den nordamerikansk dump and chase-stil el och ett lite mer fysiskt spel. Här är det viktigare att behålla kontrollen över pucken. ” Jack skrattar och nickar igenkännande.
Några större skillnader mellan svenska och nordamerikanska coacher ser de dock inte. ”Varje coach har sin stil” konstaterar Lee. ”Visst kan ledarstilen variera, men till syvende och sist är de där för att göra dig till en bättre spelare och laget till ett bättre lag. Jag har haft många bra coacher genom åren, och de här är ytterligare några att lägga till den listan.”
Jack Connolly i samspråk med Christian Berglund och Marcus Paulsson Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Hur är det då att befinna sig i ett land och i ett lag där de inte förstår språket, och där genomgångarna på träning och liknande hålls på ett språk som låter som rena grekiskan i deras öron? De uttrycker båda uppskattning över att coacherna tar sig tid efter genomgångarna för att förklara och försäkra sig om att de utländska spelarna har förstått instruktionerna, och de är också tacksamma över att lagkamraterna brukar ge dem vägledning under träningarna. ”Många av övningarna återkommer under året, så man lär sig ju. Och skulle man inte fatta brukar lagkompisarna hjälpa till.”
Några ord svenska har de hunnit snappa upp. Connolly: ” Jodå, några lösryckta ord och meningar har man ju börjat fatta, men det är ett snabbt språk! De pratar så fort att det är svårt att hinna uppfatta orden.”
”Låter vi lite som den Svenske kocken då, kanske?” frågar jag och Jack ser lite oförstående ut. Chris ler och konstaterar att kollegan antagligen är för ung för att minnas Mupparna. Chris själv är dock artig nog att påstå att han inte heller kunde förstå hur de kunde koppla ihop den galna kockens mummel med det svenska språket.
Vi som följer svensk hockey kan inte undgå att se hur den numera allt oftare nämns i negativa ordalag i media. Braskande rubriker som “publikkris”, “splittring” och “landslagsfiasko” har avlöst varandra, och skapat en bild av en sport i kris. Jag tycker därför att det är intressant att fråga dem båda om hur de, som kan betrakta situationen delvis från ett annat perspektiv, ser på svensk hockey och elitserien i jämförelse med andra länder?
Lee: ”Svensk hockey har ett gott rykte utomlands, speciellt för det sätt som man producerar och utvecklar nya spelare. Med tanke på att det är ett så litet land och det ändå kommer så många stora hockeyspelare härifrån… Man måste göra någonting rätt om man producerar så många kvalitetsspelare. Jag kan inte ens välja några för de är så många! Och titta bara på alla de unga grabbarna som vi har använt i laget i år. De klev rakt in och har spelat riktigt bra. Det säger ganska mycket om hur bra utbildade svenska hockeyungdomar är när de är redo för att gå in och prestera på den här nivån!”
Publikupplevelsen då? De skrattar förundrat.
”Ja, det var verkligen något nytt för mig.” säger Connolly. ”Visst, i collegeligan har vi bra publik med studenterna från de olika skolorna där vi spelade inför sex till sju tusen varje match och upp emot tio, femton sexton tusen när det handlade om de större skolorna. Stor publik innebär en del ljud, och studentsektionerna är högljudda och engagerade, men de här hejaropen och ramsorna som pågår under hela matcherna här i Sverige har vi inte. Visst ropar de därhemma när det blir mål eller någon får in en bra tackling, men inte alls som här! Det är riktigt häftigt, man får energi av det och det hjälper dig att komma in i matchen. Den här entusiasmen och den här passionen som fansen har för sporten här, är helt unik!”
“Vi älskar Färjestad!” Lee och Connolly är fascinerade över den europeiska supporterkulturen Foto: Marie Angle/fbkbloggen
”Det blir nog ännu bättre under slutspelet!” lovar jag.
”Verkligen?” Killarna ser förväntansfulla ut.
Chris Lee har hunnit med att njuta av europeisk supporterkultur under sina två säsonger i den tyska ligan: ”Den tyska publiken är bra, högljudd och riktigt bra!”
”Lite mer öl på läktarna, kanske?” frågar jag, vilket får dem båda att brista ut i skratt.
”Jag skulle nog säga, MYCKET mer öl på läktarna, vilket antagligen höjer volymen en del!” konstaterar Lee. “Men visst är det häftigt med publikens gensvar. I början blev man väl lite tagen på sängen av att de fortsätter sjunga även under spelets gång. Men det här att alla lag har sin supportergrupp, det gör att varje match blir en rolig upplevelse.”
Appropå det här med supportrar. Hur mycket känner killarna till av diskussionen kring 51 %-regeln och de protester som bland andra några sektioner av ståplats genomförde under lördagens match mot Modo. Förutom drygt fem tysta minuter höll supportrarna upp banderoller med budskapet att man inte vill att regeln tas bort.
Färjestadsklacken protesterar mot 51-procentsregeln genom en banderoll och fem tysta minuter i inledningen av matchen mellan FBK och Modo 23/2 2013 Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Ingen av grabbarna har fått någon riktig kläm på vad regeln egentligen innebär, men Chris har uppfattat att uttrycket ”51%” är en het potatis och ber mig förklara vad regeln betyder och varför den anses viktig. Här står vi definitivt inför en viss kulturkrock. Det är nämligen inte helt lätt att förklara det omvälvande i den föreslagna regeländringen för två killar som är uppvuxna med just det system som har fått svenska hockeyfans att se rött. Den engelska fotbollen brukar användas som exempel, men när jag frågar dem hur väl insatta de är i engelska fotboll, erkänner de, inte helt förvånande, att de inte känner till den. Även den tyska ishockeykulturen är uppbyggd av ett system av ägare. När jag berättar om fansens rädsla för att sporten ska säljas ut, och berättar om några av de problem som uppstod i England förstår de i alla fall innebörden i lördagens protest.
Jack visslar till: ”Aha, så det var därför de hade den där banderollen med ’51 procent någonting’.” Även om inte killarna förstår ett ord svenska noterar de uppenbarligen banderollerna på läktarna.
Både Chris och Jack är ödmjuka, ytterst professionella och mediatränade killar och när jag frågar dem om deras upplevelse av Sverige och den svenska kulturen vågar jag knappt förvänta mig något mer än ett artigt undvikande svar. Men båda har råkat ut för kulturkrockar som de förundrat och under en hel del skratt delar med sig av:
“Här är en sak som förbryllar mig” , säger Lee och skakar på huvudet. “När jag går på restaurang för att äta lunch finns det bara buffé! Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag frågar alltid efter en meny, men det finns alltid bara den här buffén!? Jack nickar instämmande och skakar skrattande på huvudet åt den svenska buffésjukan. Även han har vissa invändningar mot vår matkultur:
”Ja, folket här är ju riktigt trevligt och duktiga på att prata engelska, vilket är mycket skönt och till stor hjälp när man är här för första gången. Men maten… Det tar ett tag att vänja sig vid den. Det är svårt att förklara men den är bara så annorlunda. Mycket mer fisk och skaldjur och olika kött och såser och sånt som man inte är van vid hemifrån. En del av det är faktiskt riktigt gott, men fisk och skaldjur är inte mitt förstaval. Det tog ett tag att vänja sig vid det där!”
Inga köttbullar på IKEA, alltså? ”Nej” skrattar killarna unisont. (Kanske lika bra med det nya köttlarmet som presenteras under samma eftermiddag.)
Lee kommer på ytterligare en sak som förbryllar: ”Jag har en sak till: Män och kvinnor delar badrum!” Även Jack har noterat och förundrats över detta. ”Ja, det är lite underligt att se kvinnor och män stå i kö till samma toalett!”
Något som de däremot uppskattar mycket är det svenska tv-utbudet. Inte minst Chris, som under de två senaste säsongerna tvingats uthärda de omvittnat hemska dubbade tyska versionerna av nordamerikansk film och tv. ”De visar mycket amerikanska tv-serier och filmer här, och att de textar dem spelar ingen roll. Vi kan ju ändå titta på dem eftersom man hör vad de säger och det är viktigt för oss. Sedan förstår man ju varför ni svenskar blir så duktiga på engelska eftersom ni lyssnar på mycket engelska.”
Svensk musik har de däremot inte hunnit bli så bevandrade i. Merparten av musiken i omklädningsrummet är internationell och på engelska, även om det spelas ”en handfull” svenska sånger. De skrattar när de tänker på det: ”Vi fattar inte riktigt vad som pågår där, alla sjunger och säger att den här sången är en riktigt populär sång här i Sverige, och man tänker… okej, men…” De fyra norrmännen (däribland musikansvarige Tollefsen) gör dock sitt bästa för att kuppa in lite norsk musik, avslöjar Chris och Jack. Helt framgångsrikt har det dock inte varit ännu, om jag förstår dem båda rätt.
Vad, förutom släkt och vänner, saknar de då mest av allt hemifrån?
”Maten” konstaterar båda i en mun och får något drömskt i blicken. Det råder ingen tvekan om att de redan har vissa planer för vad som kommer att stå på menyn när de återvänder hem efter säsongen.
Connolly drömmer: ”Det finns ett riktigt bra pizzaställe, och så ett annat ställe där du kan få en ordentlig hamburgare! En sån där god, traditionell hamburgare! Jag har märkt att hamburgarna här är lite annorlunda…” Som den diplomatiska och sympatiske person Jack Connolly nu är vill han inte racka ned på vår korvmojsvariant av den amerikanska nationalrätten, men när jag erkänner att jag knappt har tagit i en hamburgare sedan jag ätit den amerikanska varianten i New York erkänner han att det inte serveras många svenska hamburgare hemma hos honom och hans flickvän: ”En av min flickväns favoritsnabbrätter är hamburgare, men hon vill inte gärna äta fler efter att hon har smakat på de svenska. Hon konstaterade att hon äter dem hemma istället!”
Connolly trivs dock bra i övrigt: ”Det är ganska likt hemma i Minnesota här. Träden, vattnet och omgivningarna. Det påminner mig om hemma och gör att jag trivs bra här.”
Lee och Connolly vid det obligatoriska förevigandet av årets nyförvärv under ispremiären i somras. Foto: Robin Angle/fbkbloggen.se
Tillbaka till hockeyn. Vad anser killarna om regeländringen som, från och med nästa säsong, tillåter fler än utomeuropeiska spelare i varje elitserielag?
Jack visste inte att den var spikad än och blir positivt överraskad över detta. Båda tycker att det är bra, både för spelare som dem själva som kan få se fler landsmän i laget men också för klubbarnas skull. Lee: ”Absolut, om man har möjlighet att ta in obegränsat med spelare från europeiska länder borde det i rättvisans namn gälla samma sak för transatlantiska spelare. Om de vill kunna välja bland de bästa tillgängliga spelarna borde det inte spela någon roll vilket land de kommer ifrån! Därför tror jag bara att det kommer att gagna ligan. Med det sagt tror jag inte heller att alla lag kommer att ge sig ut och sajna en massa nordamerikanska spelare för den skull.”
Den frågan sätter en passande punkt för de gemensamma frågorna, och jag har alltså valt att dela upp de svar som Chris och Jack gav på sina personliga frågor till separata artiklar. Fortsättning följer alltså, men du hittar dem snart på den här sidan.
