Del 3: Jack Connolly om omställningen från collegehockeyn, NHL:s syn på mindre spelare och brorsan Chris
Dags för den tredje och avslutande delen av min intervju med Färjestads två transatlanter. Den här gången ska vi prata lite mer med unge Jack Connolly och få veta lite mer om hur han känner efter en omtumlande och spännande första säsong som professionell spelare. Precis som sin lagkamrat Chris Lee är Jack en ödmjuk och reflekterande spelare som har mycket klokt att säga om det som varit och det som väntar.
Jack Connolly tog ett stort steg inför den här säsongen. Han lämnade inte bara collegehockeyn (NCAA) efter fyra sagolikt framgångsrika år som kröntes med den prestigefulla utmärkelsen Hobey Baker Award (bästa manliga hockeyspelaren i hela collegeligan). Förutom det bestämde han sig för att inleda sin proffskarriär i ett litet land på andra sidan jordklotet!
”Jack, du är nio år yngre än Chris, och du har i princip bara spelat för lag på din hemort. Var det ett stort steg för dig att ge dig iväg över Atlanten?”
”Definitivt! Det var verkligen inte något lätt beslut att ta, men när jag vägde mina valmöjligheter mot varandra kände jag att det var det bästa sättet för mig att utvecklas så att jag kan nå nästa nivå. När jag var klar med mina studier fanns det ett visst intresse i Nordamerika, men det var inte NHL utan ”the minor leages” och kanske AHL. Om du skriver på ett sådant kontrakt har du inte möjligheten att bli uppkallad så… Och även om man naturligtvis inte kunde förutse NHL-lockouten, men vem vet – det hade antagligen kunnat leda till att jag hade blivit ivägskickad. Utöver det hade jag förslag härifrån, från Finland och från Schweiz, tror jag. Så jag bestämde mig för att Europa och Färjestad var en bra plats att starta min professionella karriär på.”
Jacks två år äldre bror, Chris Connolly, spelar i finska Tappara. Minnesgoda läsare minns att Färjestad och Tappara möttes i European Trophy-slutspelet nere i Bratislava, men då deltog inte Jack på grund av skadan som han ådrog sig i höstas. Tanken var från början att Jack och brodern, som tog examen samtidigt som sin lillebror, skulle försöka hitta en gemensam klubb, men det gick inte att lösa:
”Vi var båda i ungefär samma situation, vi är båda små forwards och det är tufft för någon i vår storlek att slå sig in i NHL. Det europeiska spelet passar oss lite bättre, och han ville också åka över till Europa. Men nu har han ett tvåårskontrakt med Tappara, och jag är här.”
Helt har de dock inte gett upp drömmen: ”Nej, det vore kul att någon gång i framtiden hitta en klubb som vill ha oss båda. Jag har inte spelat med honom sedan high school, vi spelade ihop under ett år där och det är ett tag sedan. Så det skulle vara fantastiskt kul!”
”Så bra då att elitserien har tagit bort begränsningen av icke-EUspelare?” Jack ler och nickar.
”Definitivt, det hjälper till! Det går riktigt bra för honom där borta i den finska ligan, så han kommer nog inte att sakna erbjudanden i framtiden.”
”När man ser på dina fantastiska meriter så här långt är det svårt att förstå att du inte har fått större gensvar från NHL. Är de för konservativa och gammaldags när det kommer till storlek?”
Jack, som mäter 173 i strumplästen och väger 77 kilo, är väl medveten om förutsättningarna: ”Ja, spelet har uppenbarligen förändrats mot mer fart och mer ’playmaking’ men när allt kommer till kritan är storleken ändå viktig för dem. NHL-lagen gillar stora, starka killar och uppenbarligen är det inte något som jag kan påverka eftersom jag inte kan påverka min storlek. Det jag kan försöka göra är att minska försprånget som de större spelarna har där genom att använda mig av min teknik och min spelförståelse. Men just nu tror jag inte att NHL är aktuellt för mig. Kanske blir det så längre fram, men just nu är jag nöjd med att ha fått chansen att spela här med Färjestad.”
”Är det enklare att få deras uppmärksamhet om du spelar bra här?”
”Antagligen! Det finns massor av exempel på spelare från elitserien och andra av Europas toppligor som har fått chansen där borta på grund av att de har spelat bra här. Men om inte, så är det så det är. Jag är nöjd med att vara här och få spela på den högsta möjliga nivån här i Sverige.
Jack fick en flygande start vid ankomsten, med 11 poäng (3+8) på totalt sju ET-matcher vilket gav honom en plats i turneringstoppen. Givetvis skruvade det upp redan högt ställda förväntningar från fans och media, men för Jacks del väntade ett rejält bakslag: Lite trögare gick det i elitserien under hösten, och sedan kom alltså den där efterhängsamma ljumskskadan som ledde till att han missade en stor del av grundserien. Nu är skadan äntligen läkt och Connollly tillbaka på isen igen, och han har gjort 18 poäng (8+8) på sammanlagt 29 matcher så här långt.
”Vad tycker du själv om din säsong så här långt?”
”Det har varit tufft. Jag hade inte missat en match på år och dagar, och jag hade aldrig haft någon riktig skada förut. Det kändes som om det började bra, European Trophy gick bra och inledningen av elitserien gick ganska bra även om det definitivt krävde en del anpassning för min del. Sedan kom den där skadan och höll mig borta från spel i två, tre månader. Frånvaron tog momentum från mig, och jag fick lägga mycket fokus på rehab och på att ta mig tillbaka i laget igen. Men sedan jag kom tillbaka har det känts ganska bra.”
”Jag har fått veta att folk har höga förväntningar på mig, men jag försöker bara… Det är mitt första år som professionell spelare, och allt är nytt för mig. Jag försöker anpassa mig så bra jag kan, och så här långt tycker jag att det har gott okej med tanke på det antal matcher som jag har spelat.”
Informationen kring Jacks kontrakt med Färjestad är lite knapphändig. Elite Prospect har ingen uppgift, men Färjestad själva sade att det rörde sig om ett tvåårskontrakt när de offentliggjorde nyförvärvet. Connolly bekräftar att det rör sig om ett rent tvåårskontrakt, det vill säga inte något 1+1-kontrakt.
Han ser fram emot att komma tillbaka nästa säsong: ”Organisationen här är fantastisk, både på och vid sidan om isen. Vad man än behöver hjälp med – på isen eller vid sidan av isen – ledningen, tränarna, ja alla, har varit mer än hjälpsamma. Det gör att det känns skönt att veta att jag har ett fantastiskt lag att komma tillbaka till efter sommaren.”
”Enklare då när du har varit med om ett år här?”
”Absolut! Med tanke på att jag aldrig ens hade varit i Europa förut var det ganska nervöst i höstas. Ett annat språk, och faktiskt lite utav en kulturkrock för mig som befunnit mig i min hemstad under de fyra, fem senaste åren… Men nu, när jag gjort mig hemmastadd, lärt känna killarna och klubben, känner till staden och så vidare är jag säker på att nästa år kommer att bli betydligt enklare.
Jacks flickvän pendlar mellan USA och Karlstad, men Jack hoppas att hon får möjlighet att stanna huvuddelen av nästa säsong. Dilemmat är förstås att hon inte kan få något arbetstillstånd här i Sverige, och det blir förstås jobbigt i längden att inte kunna arbeta utan bara sitta och vänta på att pojkvännen ska komma hem. Förhoppningen är att hon nästa år ska hitta någonstans där hon kan arbeta som volontär.
Jack tror på det bästa, han ser redan fram emot att, med ett års nyttig erfarenhet i ryggen, ta sig an ännu en säsong i Färjestad.