Krönika: Inte för allt guld i Ryssland?
Mycket att göra på jobbet nu. Ohälsosamt mycket. Men trots all press, knappa resurser och det stora ansvar som följer med att arbeta med människor känner jag mig ändå ganska lugn i jämförelse när jag tänker på det arbete som ligger framför hockeysveriges alla sportchefer. Det är några riktigt tuffa beslut som väntar…
51 %-regeln har kommit upp på tapeten igen, och jag tror inte att det är någon slump att den där frågan lyfts vid just den här tiden på året, när stressade sportchefer sliter sitt hår, och mot bakgrund av de ekonomiska nedskärningar som hotar snart sagt alla elitserielag.
Jag förstår båda sidorna i den här frågan, det finns starka argument både för och emot förändringen. Den springande punkten i debatten är, enligt min uppfattning, att ingen egentligen riktigt kan överblicka konsekvenserna av vare sig ett ja eller ett nej.
Låt oss till exempel säga att regeln tas bort: Även om man som klubb väljer att inte “hoppa på tåget” kommer ändå de ekonomiska (och därmed också de sportsliga) förutsättningarna att förändras då andra lag (som tar beslutet att samarbeta med ett företag eller en sportintresserad miljardär) helt plötsligt kan få en helt annan budget att röra sig med.
Samtidigt svindlar förstås tanken på alla små Åshöjden BK därute som, med lite tur och en egen blåbärskung, kan ta upp kampen med de etablerade jättarna. Lite rock´n roll skulle det trots allt bli. Fast hur sportsligt rättvist skulle ett sådant scenario vara?
Vi har väl alla sett avarterna? Några engelska fotbollsklubbar har lyfts fram som avskräckande exempel, och det är klart att det är helt befängt med klubbar som köps upp och flyttas eller excentriska affärsmän som ska vara med och välja spelare eller ta ut laget.
Och även om det inte handlar om majoritetsägare har svensk hockey haft sin beskärda del av kontroverser med storsponsorer: Man ska väl i rättvisans namn inte skylla alla Malmös problem på Stenbeck junior, men det är inte särskilt kontroversiellt att påstå att de interna stridigheterna och den inkonsekvens som präglat Malmös senaste år knappast blev bättre av ännu en kock som skulle vara med och röra i soppan.
Färjestadsklacken protesterar mot 51-procentsregeln genom en banderoll och fem tysta minuter i inledningen av matchen mellan FBK och Modo 23/2 2013 Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Samtidigt var mitt samtal med Chris Lee och Jack Connolly häromdagen en ögonöppnare när det gäller perspektivet! (Resultatet från det samtalet läser du här!) De som är uppväxta med och vana vid det här systemet, till exempel genom proffsligorna i Nordamerika, Ryssland och Europa, blir lite milt förvånade över hela den här diskussionen.
Just det faktum att många andra länder tillämpar det här systemet är också ett av förespråkarna för regeländringens huvudargument – om vi ska kunna ta upp kampen med andra ligor om både sportsliga framgångar och de bästa spelarna måste vi få in kapital. Och investerarna kräver förstås att få viss kontroll över hur pengarna används för att vilja satsa.
I mångt och mycket handlar den här diskussionen om en kulturkrock. En krock mellan den omhuldade och älskade svenska modellen med en fostrande idrottsrörelse byggd av eldsjälar och den moderna, professionella och därmed av nödvändighet businessorienterade elitidrotten.
Blåbärskungen är ju som bekant inte särskilt populär i Åshöjden-böckerna. Även om han tillför nödvändigt kapital tar hans pengar bort en del av glädjen och lekfullheten, och det är inte för inte som upphovsmannen Max Lundgren låter laget förlora den där sista matchen.
Ett stort och viktigt beslut är det oavsett, utan några enkla svar.
Själv hyser jag den allra största respekten för Färjestads ledning. År efter år, oavsett vilka utmaningar som man har stått inför, har man tagit kloka beslut både när det gäller det ekonomiska och det sportsliga. Föreningen har en stabil grund och jobbar långsiktigt och med kontinuitet, vilket har varit en stor anledning till alla framgångar.
Som mångårig Färjestadanhängare väljer jag att fortsätta lita till deras goda omdöme i den här frågan.
_ _ _
Fler än jag som har en liten fjäril i magen när det gäller Marcus Paulsson? Eller ja, snarare en hel fjärilsfarm, om jag ska vara ärlig.
Jag tror faktiskt inte att det främst handlar om det ekonomiska här. Jag läste en intervju med ”Pålle” i Skånskan för några veckor sedan, och där pratade han om att han vill få en större roll och ta mer ansvar. Det skulle han definitivt få i, säg, Växjö.
Det oroar då jag verkligen vill se honom fortsätta säsongens lovande utveckling i samarbete med FBK-coacherna även under nästa säsong.
_ _ _
Ryktena om KHL och Salák och Lee har intensifierats under de senaste veckorna, även om vare sig Färjestad eller spelarna själva säger sig ha hört något konkret.
Jag är helt säker på att bud kommer att komma, och eftersom de båda spelarna står under kontrakt och uttryckligen har sagt att de vill stanna i Karlstad kommer buden antagligen att innehålla ordentligt lukrativa lösningar för både spelarna och Färjestads kassakista.
Årets suveräner i FBK, Salák (bilden) och Lee, lär få anbud från KHL. Foto:Marie Angle/fbkbloggen
Kommer Jönsson att kunna stå emot, med tanke på Elitseriens vikande publiksiffror och den onda spiral som nedskärningar kan leda till? Samtidigt måste man väga in de sportsliga aspekterna: En målvakt av Saláks kaliber kan mycket väl ensam utgöra hela skillnaden mellan guld och silver, och Lees jämna, höga prestation och omfattande speltid har varit ovärderligt under en stundtals tuff säsong.
Visst finns det alltid nya killar att tillgå, men faktum är att spelare som Lee och Salák knappast växer på träd!
De är dessutom omåttligt populära bland fansen. I en tid där spelarna kommer och går i en allt mer rasande takt är det svårt att skapa publikfriande profiler i klass med till exempel Jönsson-ligan, och därför är det viktigt att måna om kontinuiteten och behålla spelare som engagerar och lockar publik.
Om jag hade varit sportchef hade jag inte släppt dem för allt smör i Småland. Eller för allt guld i Ryssland heller, för den delen.
_ _ _
Väldigt bra initiativ att kvällstidningarna tog upp problemet med näthatare.
Vuxna människor som, i brist på riktiga argument, trakasserar och kränker andra människor med irrelevanta kommentarer och fula påhopp gör mig allvarligt orolig för samhällets mentala tillstånd. Samtidigt är det ju hyfsat symptomatiskt att trollen alltid gömmer sig bakom anonymiteten, och sällan är lika kaxiga i det verkliga livet.
Visst ska vi ha högt i tak i debatten – det krävs om vi ska kunna ha det demokratiska samhälle vi strävar efter. Men om man inte ens kan eller vågar stå för en åsikt offentligt är det i de flesta fall inte mycket till åsikt.
Men frågan är också om inte kvällstidningarna själva behöver titta sig i spegeln. Jag har arbetat inom tidningsbranschen själv, och är fullt medveten om att man som journalist måste hitta säljande vinklingar. Men hur etiskt riktigt är det till exempel att båda våra stora drakar eldar på de heta känslorna kring Robert Roséns övergång från AIK till Växjö.
Expressen/Kvällsposten toppade till exempel en inför-artikel med ”Rosén tillbaka: ’Jag trivdes inte där’ ” i rubriken. (Här hittar du artikeln.) Det VAR en känslig övergång där det var personliga skäl som fick Rosén att bryta sitt kontrakt med AIK. Jag kan förstå besvikna fans, men samtidigt måste vi våga se till människan också. Och mår man inte bra vid sidan av isen kommer det förr eller senare att påverka prestationen på isen. Men att döma i den frågan är inte min uppgift, och inte heller min poäng här.
Det jag värjer mig emot är tidningens val att välja en provocerande rubrik och en ingress som känns lösryckt och knappast speglar innehållet i själva artikeln. Artikeln i sig var inte alls lika spekulativ, vilket antyder att det är rubriksättarna som har varit framme. I artikeln verkar snarare de intervjuade försöka tona ned hela grejen.
Här har tidningarna ett ansvar. Man ska inte hetsa supportrarna eller på annat sätt skapa en grogrund för situationer som kan leda till att de inblandade kränks. Dessutom försvinner fokus från det viktiga här: själva hockeyn.
I konkurrenten Aftonbladet säljs också ”After Ice” in med provocerande rubriksättning kring Roséns återkomst till Hovet (“Rosén hånad -med nidramsor Här är Växjö-spelarens svar till AIK-fansen”).
En rubrik som antyder att Rosén (tväremot vad han faktiskt gör) ska gå till motattack mot AIK-fansen. Foto: Marie Angle.
Källa:http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/
I sändningen konstaterar sedan gästerna Johan Garpenlöv och Daniel Larsson att hatramsorna som haglade helt enkelt är något som man som spelare får ta när man har gjort en sådan sak som Rosén gjort. (Den hittar du här.)
Så långt har alltså kampen mot det anonyma hatet kommit inom hockeyn och på sportsidorna.
_ _ _
Sur förlust igår, utan tvekan. Men man kan också välja att plocka upp de positiva bitarna: en stark återkomst i andra perioden, mål av Görtz och Åslund (blivande slutspelsjokrar?) och fantastiskt målvaktsspel av Salák.
