Krönika: En enögd jävel
En krönika om riskerna med och det sköna i att vara en enögd jävel. Läses på egen risk!
Allt för klubben i mitt hjärta! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Jag sätter stor ära i att vara en tänkande, nyanserad människa. Åratal av studier har tränat mig i konsten att betrakta och tolka händelser ur olika perspektiv, och i mitt dagliga arbete är det viktigt att styras av förnuftet och inte låta känslorna ta över.
Därför finns det något så vansinnigt befriande i att stå där på en packad betongläktare tillsammans med ett gäng främlingar, utan något annat gemensamt än kärleken till laget, och bara vråla ut sitt missnöje med ”felaktiga” domarbeslut och provocerande motståndarspelare.
Visst inser jag att min tolkning av det som sker nere på isen är färgad av mina grönvita glasögon. Men det spelar liksom ingen roll eftersom Färjestads seger är min seger. Vi-känslan är så stark och så berusande, och jag är med spelarna i varje byte på isen och delar varje med- och motgång med laget. Jag har följt och älskat Färjestad ända sedan slutspelet våren 1983 när jag bara var en liten tjej som, pinsamt nog, blev så blyg att jag svimmade när jag överräckte en bukett slokande tulpaner till en mycket ung, mitellaprydd Håkan Loob.
Och den kärleken är starkare och bortom både förnuft och moget resonemang .
Och visst finns det något så fundamentalt vackert med en grupp människor som, trots skilda liv, intressen och förutsättningar i övrigt, förenas i kärleken till ett och samma lag. Somliga liknar det vid en religiös upplevelse. Det är kanske lite kontroversiellt, men faktum är att den här gemenskapen ger ett lyckorus som gör livets vedermödor så mycket lättare att bära.
Att vara på plats i LLA när Färjestad vinner en tajt match är en energiboost som klår det mesta. Slutspelet har en betydande del i att våren är min favoritårstid.
_ _ _
Men givetvis finns det baksidor med den kärleken. Den kan ibland urarta.
Hat. Missunnsamhet.
Jodå, jag kan också känna viss skadeglädje när… hm.. mindre populära lag åker på en svidande förlust, eller när spelare med dålig karma får sota för detta. Men det finns gränser. Eftersom jag älskar hockey måste jag också kunna få uppskatta en duktig hockeyspelare även om denne inte råkar spela för mitt lag. Jag måste kunna erkänna när motståndarlaget var bättre, och – framför allt – så vill jag vinna rättvist.
Lika lite som jag gillar när Färjestad döms bort på grund av en svag domarinsats gillar jag när man vinner på grund av en sådan. Och jag förstår mig verkligen inte på människor som skriker hatramsor, eller, ännu värre, kastar in mynt och flaskor på isen.
Modopubliken gjorde det igår när Färjestadsspelarna tackade sina supportrar efter matchen. Seriöst?
Aldrig hata. Bara älska. Det blir så mycket större då.
Och glöm inte att den där överjävliga motståndarkillen som ni just buat ut faktiskt kan spela för ert lag någon gång i framtiden. Att sedan, som vi sett exempel på under de senaste dagarna, gå så långt som att tweeta ut att man önskar att spelarens anhöriga ska dö i cancer är ju snudd på sjukligt. Vilken människosyn har man då?
_ _ _
Spelare och ledare har givetvis sin del i det här. Jag läste en mycket intressant artikel i Expressen igår där Magnus Nyström hade intervjuat Färjestads Loob och Rundqvist samt Modos Näslund och Forsberg. De pratade gamla minnen, med början säsongen 1990/91 när Loob och Rundqvist stod för de etablerade, erfarna spelarna och Näslund och Forsberg fick representera de unga, kaxiga.
Vår legendar Thomas Rundqvist trivs med klacklivet vid höstens European Trophy-slutspel i Bratislava. Foto: Marie Angle/fbklbloggen
Det utbyttes förvisso inte några kakrecept mellan spelarna ute på isen, och givetvis hatade spelarna att förlora mot varandra. Men samtidigt pratade de alla om en ömsesidig respekt och beundran, och hur den hela tiden fanns där trots att man var de bittraste motståndarna ute på isen. Och den lever kvar även som ledare: även om man knappt hälsar på varandra nu under slutspelets gång hälsar man hjärtligt och hyllar varandra i andra sammanhang.
Det är viktigt att kunna se människan bakom den hatade motståndartröjan. Läs den utmärkta artikeln här.
_ _ _
Tröjfärgen blir aldrig så tydlig som när någon blir illa tacklad eller på annat sätt skadad av en motspelare.
Någon hävdar blindside, någon annan tycker att spelaren inte var tacklingsbar och ytterligare någon annan kan inte se något fel alls med tacklingen.
Ingen tvekan om att Carl Söderberg tappade konceptet fullständigt i situationen med Per Ledin häromdagen. Precis som Jesse Joensuu gjorde förra året. Viss skillnad på straffet dock.
En liten bekännelse: Även om jag tycker att Söderbergs förklaring haltar och att hans straff är rätt dömt, kan jag inte hjälpa att jag tycker lite synd om honom. Det måste bara ha blixtrat till i huvudet på honom. Efteråt såg han helt borta ut på tv-bilderna.
Men givetvis hör inte sådant hemma på en hockeyplan.
_ _ _
Läser på nyheter24.se om hockeytränaren som i ett briljant pedagogiskt ögonblick ritade en vagina och en penis på sitt blädderblock och drog ett streck däremellan. Under det kvinnliga könsorganet skrev han ”vara en kvinna” och punktade, enligt artikeln, upp diverse negativa egenskaper i stil med att ”vika ner dig” och ”gnälla”.
Ni kan nog själva gissa vilka egenskaper som han listade under den manliga varianten. Är ni osäkra kan ni läsa hela artikeln här.
Ska man generalisera lite är hockeyn en sport som delvis fallit offer för sin egen mytbildning. Självklart krävs det personlig styrka, uthållighet, mod, intelligens, vilja, ansvarstagande och så vidare för att nå framgång. Konstigt vore det väl annars. Men vad i hela Hälsingland har det med könet att göra? Och man kan ju undra vilka kvinnor som den där stackars killen och hans gelikar har stött på i sitt liv?
Välkommen till 2013! Newsflash: Vi kvinnor är precis lika bra och lika dåliga som ni män när det gäller att ta ansvar, kämpa för det vi tror på, förstå spelsystem och kriga tills det smakar blod i käften.
Tränaren har bett om ursäkt och hävdar att han inte alls menade något illa. Jag tror honom, det försäkrar jag. Men det är just det faktum att man inom sporten ständigt återkommer till de här liknelserna som visar att det, under alla vackra ord och bortom alla handlingsprogram, fortfarande finns en bild av manligt och kvinnligt som inte bara är dammig utan helt absurd.
Inte heller männen vinner något på detta. Moderna hockeyspelare vill vara närvarande pappor och leva i jämställda förhållanden. Det är viktigt för deras prestationer på isen att de får balans i livet vid sidan om.
Och jag spyr på att jag antagligen kommer att betraktas som en tossig kvinnosakskvinna för att jag tar upp ämnet. Jag är ingen vän av kvotering. Allt jag vill är att slippa dömas efter en annan sämre och rakt igenom fördomsfull måttskala.
_ _ _
Jodå, visst kan man karaktärisera Leif Boorks tvära omvändning angående Chris Lee som någon slags fluffig pudel! Ingen kungspudel men kanske i alla fall en välkammad mellandito. Det började redan i Cmores sändning, och fortsätter bland annat i dagens krönika i Expressen (som du hittar här).
”Banans individuella offensiva dominant” är ett uttryck han använder när han talar om Lee, och Boork går så långt att han erbjuder sig att ta på sig dumstruten om Lee fortsätter som han har inlett slutspelet.
Det finns nog en viss risk att vi kommer att få se Boork i hög huvudbonad i LLA framöver.
Lee på väg att bli slutspelets MVP? I så fall lär karlstadspubliken få se Boork iklädd dumstrut. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Lite märkligt tycker jag att det är att inte media gett kanadensaren det erkännande som vi som följt honom genom säsongen ganska tidigt kunde se att han förtjänade. En viss omställning från tyska ligan behövde han naturligtvis, men grundseriens facit talar sitt tydliga språk.
Över lag är det underligt att se att spelare från Färjestad sällan får den uppmärksamhet och uppskattning i media och hockeysverige som de förtjänar. Nihlstorp är ett exempel på detta, Lee ett annat och Salák ett tredje. Varför, kan man undra? På hockeysverige.se har gamle backen Thomas Johansson listat slutspelets fem bästa backar. Lee är trea (efter Gunderson och Cymiskey) och Salming Trophy-vinnaren Magnus Nygren finns inte ens med på listan.
Smaken är som baken heter det. Och diskussionerna i kommentarsfältet intill Thomas Johanssons ranking visar att vi givetvis även här färgas av våra glasögon och färgen på vår tröja.
Och vi vet alla att det för somliga svider ordentligt om man tvingas berömma NÅGOT som kan förknippas med Färjestad.
_ _ _
Tjuvsmällar, trashtalk och ställningskrig.Det är slutspel och det gäller att ta tillvara på varje möjlighet att störa motståndaren.
Men, ärligt talat: Hur töntigt är det inte att, istället för att fira att man har gjort mål, böja sig fram och uppenbart hånfullt skrika åt sin motspelare. Och så otroligt skönt när det slår tillbaka likt en snusloska i motvind.
Var det något som tände Färjestad igår så var det väl Sundströms utspel mot Basse. Ett sådant uppträdande hade man inte tagit så lätt på på andra sidan pölen.
Sportmanship, någon?
_ _ _
Småler åt rubriken ”Missen som kan ha fällt Modo” i Expressen. Artikelförfattaren försöker bygga upp en argumentation där han hävdar att Modo riskerar att förlora hela kvartsfinalserien på det faktum att bara Modo fick en utvisning för för många spelare på isen trots att även Färjestad borde ha fått en likadan. Lyckligtvis är Ulf Samuelsson och Per-Åge Skröder kloka nog att påpeka att det knappast bara var den situationen som avgjorde till Färjestads fördel igår.
Ulf Samuelsson väljer att fokusera på sitt eget lag hellre än på domaren. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Färjestad var det bättre laget igår också, även om jag inte tycker att lagets insats var fullt så perfekt som en del experter ville ha det till efter segern. Ett snäpp till kan vi. Lite väl snällt i egen zon var det emellanåt.
Men, det förstås, även solen har sina fläckar.
_ _ _
Enögd? Det kan du ge dig fan på?
_ _ _
Vi ses väl i LLA i morgon?
