Eftersnack semifinal 1: Färjestad – Luleå 1-4 Långfredagens förbannelse?
Vore man lagd åt det skrockfulla hållet skulle man kunna tro att det finns någon förbannelse utfärdad kring Färjestad och långfredagar.
För vi har ju som bekant genomlevt jobbiga långfredagar förut. Trots att det snart gått tio år sedan den där olycksaliga långfredagen den 9/4 2004, minns jag matchen som om det vore igår. En vacker vårdag, inte alls olik den vi såg igår, och bakom arenan, med en glittrande Klarälven som fond, hade uppsluppna fans dukat upp picknick i väntan på Matchen med stort M. Väl inne i arenan var stämningen närmast elektrisk, några vågade supportrar bar till och med hemmagjorda guldhjälmar, och allt hela Karlstad pratade om innan nedsläpp var att innan kvällen var slut, perfekt tajmat till den hägrande påskledigheten, skulle Färjestad med största sannolikhet ha bärgat ännu ett guld.
Den här dagen skulle nämligen finalmatch sex gå av stapeln, och Färjestad hade nu allt i sina händer i och med att man, efter en tuff och svängig matchserie, hade lyckats få 3-2 i matcher mot finalmotståndarna HV71. Men matchen slutade inte bara med förlust, det värsta av allt var nog att Färjestad inte ens lyckades få in en enda puck på en storspelande Stefan Liv i HV-kassen. 0-1 blev slutresultatet, och Färjestad reste sig inte efter detta. Två dagar senare vann HV guldet på hemmaplan med klara 5-0. (Liv höll för övrigt nollan i alla de fyra matcher som HV71 vann i matchserien, och tog elitserierekordet för flest hållna nollor i ett slutspel – totalt sex stycken.)
Det här var innan Twitter och andra sociala medier hade slagit igenom och på den tiden använde man inte begreppet “jinx”. Men efter den där långfredagen är jag fanatisk motståndare till allt vad guldhjälmar, triumferande ramsor och allt annat firande i förväg heter. Och känslan när den där fantastiska stämningen som alla dessa glada, förväntansfulla människorna bidrog till förvandlades till besvikelse, ilska och sorg… Då blev det med ens så ekande tyst och kallt i en fullsatt arena. Guldhjälmarna, nu nedtryckta i väskorna, trasiga flaggor och ledsna ögon.
Varför tar jag då upp ett sådant jobbigt minne idag? Kanske för att känslan igår var lite densamma. En snudd på fullsatt arena, läcker inramning med ett imponerande, stilrent tifo och ett drag i hallen som talade om för världen att hela Värmland nu på allvar tagit upp kampen om guldet. Färjestad kom ut bra i första. Det var full fart från start – det 10 dagar långa uppehållet, som ju inte brukar vara någon paradgren för våra hjältar, hade man lämnat bakom sig, och allt kändes upplagt för fest. Hockeyn var underhållande och fartfylld, och Färjestad vaskade fram några riktigt fina chanser redan tidigt. Men någonstans där gick man rakt in i björnfällan. Bokstavligt talat.
Elitserielagen känner varandra väl, och vet varandras styrkor och svagheter. När man möter supertajta Luleå måste man dels spela disciplinerat och dels förvalta de chanser man väl lyckas vaska fram. Ingendera fungerade särskilt bra för FBK idag. Två av Luleås mål kom i spel i numerärt överläge, och Färjestad hade märkligt svårt att ta sig in på mål när man under matchens andra halva jagade för att komma i fatt.
0-1 efter första perioden kändes inte på något sätt ointagligt, men när gästerna fick 0-2 ganska tidigt i andra perioden började nog de flesta ana oråd. 0-2-målet, som kom till i samband med att en Luleåspelare låg på Salák, upprörde Färjestadskeepern, och lite anmärkningsvärt var det med tanke på att Färjestad under matchen fick två utvisningar för att Färjestadsspelare ansågs ha åkt på och stört Luleås keeper Johan Gustavsson. Chris Lee tände sedan hemmapublikens hopp med en projektil så snabb att domarna tvingades rådfråga videodomarna, men mer än ett mål mäktade alltså inte Färjestad med i semifinal 1. 1-3 kom som en kalldusch i slutet av perioden, och efter det var det tungt, riktigt tungt.
I tredje perioden väntade sig publiken en kraftsamling från Färjestad, och visst försökte man. Men Luleås omtalade disciplin och defensiva styrka gjorde att försöken allt som oftast slutade nere i sarghörnen. Lägg därtill att många spelare var bleka idag, inte minst de mer rutinerade rävarna som borde kliva fram under den här typen av tuffa matcher. Det var svårt att toppa laget i sista perioden då ingen kedja imponerade den här kvällen. Samtidigt hade Färjestad inte riktigt marginalerna med sig, en rungande stolpträff och lite oturliga studsar hade kunnat resultera i ytterligare mål. 1-4 kom i tom kasse efter att Färjestad i slutminuterna hade tagit ut målvakten i jakten på en kvittering.
Andreas Johansson var, lindrigt sagt, missnöjd med lagets prestation på den efterföljande presskonferensen: “Första perioden var okej från vår sida, vi hade bättre målchanser än dem men det gäller ju att sätta dit dem… I övrigt tycker jag inte att vi gör någon bra match.”
Johansson utvecklar: “Vi gör misstag som vi inte brukar göra, och som vi måste rätta till om vi ska kunna vara med i den här serien. Det är vi medvetna om redan nu. Luleå var bra, absolut, men vi är inte så nöjda…” Färjestadstränaren ville inte dela ut något plus till någon i Färjestadsleden efter den här matchen: “Nej, det blir inga plus en sån här dag. Inte till någon, inklusive ledare!”
Luleås Tomas “Bulan” Berglund var, av förståeliga skäl, betydligt nöjdare med både matchen och sitt lag. Han lyfte fram laginsatsen som en nyckel till segern: “Totalt sett en väl genomförd match, och den är vi givetvis nöjda med. Det handlar om en laginsats, ingen spelare faller ifrån och alla gör sitt jobb. Är det något som bidrar till segern så är det helheten, tycker jag.”
Är det kört nu? Kommer vi att tvingas bevittna ett platt fall i stil med den mot HV71 i slutspelet 2004? Kvällstidningarnas nätupplagor slog genast fast att “Luleå hade kopplat greppet”, och murvlarna pratade om både målvaktskollaps och “trendbrottet som kommer att avgöra semifinalserien” (första Luleåsegern i LLA sedan 2010). Besvikelsen var stor bland supportrarna, både på twitter och bland de som muttrande, med hängande axlar och besvikna ögon lämnade arenan.
Hold your horses, säger jag. Färjestad rör upp känslor, och det är lätt att måla allt i svartaste svart efter en tuff förlust. Luleå fick sista ordet i en fullsatt arena smyckad till fest, och det är klart att det svider för oss med Färjestadhjärta. Det är också ganska självskrivet att journalisterna söker säljande vinklingar och att det finns en och annan skadeglad motståndarsupporter runt om i Hockeysverige. Fattas bara annat.
Men det sköna med slutspel är att det alltid väntar en ny match om mindre än 48 timmar. Vi vet att kompetensen, erfarenheten och hungern finns där. Statistiken talar till vår fördel, och inget har egentligen ändrats sedan de mötena. Idag saknade vi lite smartness, tålamod och en gnutta tur. Jag är övertygad om att firma Johansson, Carlsson & Hamr kommer se till att ha vidtagit lämpliga åtgärder inför nedsläpp i Coop Arena på söndag eftermiddag. I övrigt gör Färjestadsspelarna och publiken bäst i att glömma långfredagen 2013.
Det tänker i alla fall jag göra.
Matchfakta:
Färjestad–Luleå 1–4 (0–1, 1–2, 0–1)
Semifinal 1 i bäst av 7
Första perioden: 0–1 (12.10) Anton Hedman spel fem mot fyra.
Andra perioden: 0–2 (2.31) Toni Koivisto (Linus Klasen, Niklas Olausson), 1–2 (7.50) Chris Lee (Joakim Hilding, Marcus Paulsson), 1–3 (15.15) Linus Klasen (Johan Fransson, Daniel Gunnarsson) spel fem mot fyra.
Tredje perioden: 1–4 (18.58) Chris Abbott mål i tom kasse.
Skott: 27–29 (8–8, 8–13, 11–8).
Utv, Färjestad: 6×2. Luleå: 5×2.
Domare: Marcus Vinnerborg, Ljungby, och Morgan Johansson, do.
Publik: 8 462.