Krönika – När det stora vemodet rullar in
Säsongen 2012/13 är över. Inget faktum i världen kan ändra på detta. Det är kört, över, finito, slut, och som alltid tar det en stund för hjärnan att ta in att det inte kommer att bli några fler matcher i LLA, inga fler andäktiga besök i Sveriges finaste omklädningsrum, inga mer bortaresor och inget firande på torget i år. Vad var det egentligen som hände? Och hur tacklar man den ekande tomheten och det stora vemodet som följer?
Ironiskt nog vaknar jag till strålande sol. Kännetecknet för slutspelstider, och något som vi lite skämtsamt brukar se som ett tecken på att ännu en seger och ännu en framgång väntar för vårt älskade FBK. “Solen skiner över Karlstad, Luleå (HV, Frölunda…) kan inte vinna!” som Stå brukar skandera när Färjestad har tagit sig ännu en skalp. Men idag är det dimma, snålblåst och isande kallt inombords trots att våren spirar utanför fönstret.
_ _ _
Slutspelstider är speciella. Ingen som inte är hängivet fans förstår vad det innebär att gå in i den där bubblan när hela kalendern ritas upp efter och anpassas till spelschemat. Släkt och vänner gör sig inte längre besväret att bjuda in mig till vare sig födelsedagsfest eller en kväll i glada vänners lag. En del av dem skakar på huvudet, tycker att jag är osocial och frågar mig vad som kan vara så viktigt med ishockey. De fattar det inte, och jag bryr mig inte längre om att försöka förklara.
Lyckligtvis har jag en “familj” inom hockeyn, vänner som kanske inte alltid håller på samma lag men som ändå förstår precis varför de här veckorna är så fantastiska, hemska, ljuvliga och oemotståndliga. Match varannan dag, och så bloggrapporteringen på det. Dessutom NHL-hockey och kvalserier. Det är hockey 24/7 och det är precis så som det ska vara. Om jag hade möjlighet skulle hela året se ut just på det sättet.
För Andreas Johansson och de andra tränarna väntar en tid av utvärdering innan planeringen inför nästa säsong börjar dras upp. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Min chef visste inte om han skulle skratta eller gråta när jag tackade nej till en sistaminuten-plats på en eftertraktad kurs med motiveringen att jag vägrade avstå en kvartsfinalmatch. Tre dagar på hotell i Göteborg och ett intressant, spännande och angeläget kursinnehåll frös inne. Men det må vara hänt. Missförstå mig inte, jag tar mitt jobb på största allvar. Men när FBK inte lyckades vinna uppe i Örnsköldsvik och det visade sig att serien skulle flytta hem till LLA igen var valet inte särskilt svårt. Ska jag vara ärlig var det nog inte ens mycket till val.
_ _ _
Och så, plötsligt, tar alltså allt detta slut. En puck i fel målbur efter massivt tryck från mitt eget lag och säsongen är över. Givetvis har jag vetat om att det kunde bli så här – vi som följt FBK under hela säsongen har, precis som Leif Carlsson igår lite självkritiskt påpekade, varit med om den berg- och dalbaneresa som laget haft genom både grundspelet, slutspelet och i enskilda matcher. Blod, svett och tårar. Svackor och tuffa skador och annan frånvaro på bärande spelare. Men också en hel drös unga spelare (Görtz, Nygård, Olofsson, Westlund, Rundqvist mfl) som klivit in och visat sig mer än väl redo att ta sig an uppgiften. Befintliga spelare som tagit stora kliv i sin utveckling – Salming Trophy-vinnaren Nygga är ett klockrent exempel på detta, Grundel ett annat. Och så dessa nya stjärnor, som Chris Lee, som kom in och tog svensk hockey med storm. Vi har stora hjärtan – Tollefsen och Holtet, och vi har två fantastiska målvakter i Salák och PW. Vi har också ett nytt, allsidigt coachteam vars potential vi bara hunnit se en liten glimt av ännu.
Kung Salák har varit en av säsongens giganter. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
102 poäng och en andraplats i grundserien. Finalspel i European Trophy, turneringen som inofficiellt korar Europas bästa klubblag. Det var inte många utanför leden som trodde på detta när den stora gröna maskinen ännu inte hade kuggat i i höstas eller när skadorna på bärande spelare hopade sig. Dessutom har den viktiga ungdomsverksamheten gått från klarhet till klarhet med SM-slutspel för U16, J18 och J20, och ett guld och ett broms som facit. Så visst ska alla, från spelare och ledare till fans, gå med raka ryggar och stolta steg in i sommarvilan.
_ _ _
Men med Färjestads mått mätt är A-lagets säsong ändå ett misslyckande, och det säger inte lite om förväntningarna. Vi värmlänningar och alla ni andra som håller på FBK är vana vid att vår betyder slutspel, och vi är bortskämda med att slutspel betyder finalspel. Och vi kan vara hyfsat övertygade om att finalspel betyder guld, stående ovationer i LLA och fest på torget. Det kan låta kaxigt när man säger det, men faktum är att så är det. “Nio guld sedan 81” som Stå brukar sjunga i en av sina hyllningssånger. Sex finaler under de tio senaste säsongerna säger väl det mesta.
Den här bortskämdheten kan man ana i att de första matcherna i kvartsfinalerien inte brukar dra så värst mycket publik eftersom de mer kräsna väntar tills det “börjar dra ihop sig”. Jag har pratat med många ute i stugorna som hävdar att allt fram tills slutspelet bara är en enda lång transportsträcka, och att det är först i semifinalen som det börjar bli intressant. För oss som finns där varje match, i vått och torrt och i nöd och lust, under hela säsongen är detta resonemang förstås obegripligt. Det är en del av tjusningen att finnas där och dela både toppar och dalar. Men icke desto mindre säger det något om de skyhöga förväntningarna.
Nya spelare brukar prata om det där, om att man vet att när man går till Färjestad finns de där förväntningarna ingjutna i väggarna. Det pratas öppet om det hela tiden, nåde den som inte bidrar, och den som inte klarar pressen brukar inte bli långvarig inom föreningen. Men samtidigt finns också vinnarmentaliteten, styrkan och handlingskraften. Den som gör att man vågar ta obekväma beslut, vågar se sanningen när många skulle ha backat, men också har vad som krävs för att hjälpa spelare växa in i kostymen. Det som gör att man som fans ändå alltid vet att Färjestad ALLTID kommer tillbaka, ännu starkare och ännu bättre.
Det är ju så här det ska sluta! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Årets upplaga av Färjestad var lite för ojämn för att vi skulle kunna nå hela vägen. Potentialen fanns där – det såg jag först på allvar när jag följde ET-slutspelet på plats i Bratislava. Spelarna har själva pratat om den där fantastiska känslan som bar dem fram de där dagarna, och vi runtomkring kunde nästan ta på den sköna mix av harmoni, självförtroende och beslutsamhet som omgav spelarna. Att det sedan, lite snöpligt, tog tvärstopp i ET-finalen mot just Luleå kan väl, så här i efterhand, nästan ses som symptomatiskt för säsongen som helhet.
Luleå, ja. De vann rättvist sett till semifinalserien som helhet, det var samtliga i Färjestadslägret noga med att påpeka direkt efter matchen. Luleå var lite starkare den här gången, med bättre form på bärande spelare och ett ruskigt giftigt och effektivt anfallsspel. Sedan måste jag också säga att deras till synes outtröttliga press på puckhållaren, inte minst i boxplay, var fantastisk att se. Aggressiviteten högt upp i banan, som gjorde att Färjestads backar stundtals hade svårt att starta upp anfallen, var, hur frustrerande den än var för oss, imponerande. Men visst föll vi med flaggan i topp efter en rejäl kraftsamling i semifinal fem. Ironiskt nog förlorade vi efter att ha gjort vår bästa match i matchserien, och vi var förtjänta av att i alla fall få avsluta med en suddenseger hemma i LLA.
Målskytten Magnus Nygren deppar efter semifinalförlusten. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Men nu är det som det är. Det var med tunga skär som Färjestadsspelarna igår lämnade LLA:s is för sista gången säsongen 12/13. För några av spelarna var det sista matchen med gänget, och domedagsstämningen i omklädningsrummet efteråt var påtaglig. Rödögda, lågmälda och förkrossade tog sig spelarna ändå tid att prata med den samlade pressen, rakryggat och utan undanflykter tog alla ansvariga på sig sin del i förlusten samtidigt som de berömde Luleå och önskade dem lycka till. Inte så lite som en endaste liten tesked skit kastades på vare sig motståndare, domare eller någon annan inblandad, och det är också värt att nämnas och framhålla. Det är också ett tecken på storhet.
– – –
Sudden death. Det kallas för plötslig död av en anledning. Ilskan och frustrationen omedelbart efter att nätet rasslat till. Och sedan den förlamande tomhet som fyller en när det så sakteligen går upp för en hjärna i högvarv att allt över en hundradels sekund har tagit slut. Precis som de flesta andra vandrade jag likt en zombie ut på parkeringen, i chock och därmed fortfarande inte helt införstådd med att det kommer att dröja många månader innan det är dags igen. Nästa fas är vemodet, en självömkande blandning av nostalgi och sorg. “Det är då det stora vemodet rullar in…” som Monica Törnell en gång så vackert sjöng. Nåväl, låt oss omfamnas av och acceptera de de här jobbiga känslorna en liten stund. Det ingår liksom i hela grejen. Till och med efter ett guld kan det komma en släng av tomhet och vemod när guldet är vederbörligen firat och separationsångesten sätter in.
_ _ _
Men mitt i allt det jobbiga finns alltid vetskapen om att det kommer en ny säsong. Om bara några veckor är det dags för uppstart. Då kommer Färjestad anno 2013/14 ha börjat ta form, nya spelare kommer att presenteras och förhoppningsvis får vi se många av våra gamla favoriter kvar i truppen. Jag hoppas vid gud att Chris Lee är en av dem. Lee aviserade ju själv när jag pratade med honom tidigare under säsongen att han och familjen gärna vill vara kvar, och jag hoppas att både han och Färjestad kommer att kunna motstå locktonerna från alla utländska, penningstinna ligor. Ett år kvar på kontraktet, och jag ser gärna att det förlängs ytterligare då spelare som honom knappast växer på träd.
Sälj inte Chris Lee! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Mer om spelarna och silly season får ni givetvis läsa mer om senare här på fkbbloggen. Jönsson och hans team har ett digert arbete framför sig nu, med många viktiga spelare att förhandla med och svåra beslut att fatta. Själv vill jag å mina, Magnus och fbkbloggens vägnar tacka alla våra läsare samt följare via twitter och facebook för det fantastiska stöd ni har varit under vårt första år. Bloggen har, trots att den är fristående och saknar draghjälp från en större sajt, haft en utveckling som jag knappast hade vågat drömma om när jag i somras hoppade på tåget. I skrivande stund har vi över 22.000 visningar, och läsarna är spridda över hela världen. Vi sköter bloggen vid sidan om arbete och studier och det har stundtals varit tufft. Men tack vare den uppmuntran, uppskattning och feedback som ni ständigt ger oss och den otroliga utveckling som sidan haft när det gäller läsarantal och spridning har varenda dag varit sporrande och rolig. Det tar vi verkligen med oss!
När sommaren är som vackrast, i juli, väntar ispremiären. Räkna med att fbkbloggen kommer att finnas på plats och rapportera. Och innan vi vet ordet av är hösten här. Och ännu en fantastisk säsong med laget i våra hjärtan väntar. Fbkbloggen kommer att vara där, vilda hästar kan inte hålla oss borta.
På återseende, hoppas vi!
