Släpp sargen och lämna juraperioden!
Det ÄR svårt att vara arg och upprörd över någonting när solen skiner från en djupblå himmel, vattnet kluckar fridfullt mot bryggan och jobbet känns så där behagligt avlägset som det bara kan göra efter några veckor av total avslappning.
Stiltje på Färjestadsfronten sedan några veckor, och dessutom börjar det så smått lugna ned sig på NHL-fronten efter diverse mer eller mindre iögonfallande trader och rockader. Men allt är inte pudermoln och paraplydrinkar ens under dessa sommarens allra varmaste dagar, i sportens värld får man aldrig slappna av och luta sig tillbaka. Under de gångna veckorna har vi fått se flera exempel på ett problem som idrottsvärlden måste bekämpa hårdare och mer målmedvetet.
Dagens utsikt! Men visst finns det några orosmoln på himlen… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Jag har tagit upp det förut, om än högst motvilligt. Som kvinna är det inte bara karriärmässigt självmord att skriva om ämnet, så länge det (nästan) bara är kvinnor som tar upp problemet kommer vi dessutom ändå aldrig att få till en attitydförändring. För den del av befolkningen som inte varit med om fenomenet kommer ändå aldrig förstå vad vi pratar om. Inte så konstigt, förstås, det är ju de som utgör den så kallade normen. Då blir det svårare att se att det finns en dubbel standard, med två olika måttstockar.
Vi såg det i samband med Wimbledonfinalerna, där en överlycklig Marion Bartoli lite överraskande tog hem årets titel på damsidan. Men, till skillnad från efter herrarnas final, handlade inte eftersnacket så mycket om själva matchen som om vinnarens utseende. Brittiske radiojournalisten John Inverdale från ansedda BBC gick så långt att han förklarade fransyskans framgångar på tennisbanan med att hon var ful (!): ”Tror du att Bartolis pappa sa till henne när hon var liten: du kommer aldrig bli någon snygging, du måste kämpa.”
När hörde vi en sådan kommentar om en framgångsrik manlig idrottare?
_ _ _
Och detta är tyvärr ingen unik företeelse. Ofta ser man hur journalister, säkert helt omedvetet och utan baktanke, har ett helt annat förhållningssätt när de intervjuar eller skriver om kvinnliga atleter. Mer beskrivande ord, och då gärna en formulering i stil med att ”hon är en liten/söt/trevlig tjej” och liknande som för att visa att hon visserligen springer/sparkar/simmar osv precis som en karl men innerst inne verkligen är en “riktig” kvinna.
Av samma anledning ska de kvinnliga idrottarnas kläder helst vara utpräglat feminina – det finns flera exempel på sporter/ligor där kvinnliga idrottare måste bära kjol (boxning, handboll m m) eller ha minimala kläder (Internationella volleybollförbundet tog först förra året och efter mycket kritik bort regeln som diskvalificerade beachvolleybollspelande kvinnor vars bikinitrosor hade någon centimeter för bred kant).
Funktionell utrustning borde vara en självklarhet för alla sportutövare! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Sensmoralen i det hela: Om kvinnor ska idrotta måste de fortfarande först och främst vara sexiga. Argumentet bakom: Annars lockar de varken publik eller sponsorer. Svettiga, muskulösa, skitiga och med (för en idrottare) praktisk korthårig frisyr – sådana attribut förknippas knappast med sinnebilden av den vackra, åtråvärda kvinnan.
Man behöver inte vara någon raketforskare för att förstå hur den bilden har uppstått: de som styrt och fortfarande i mångt och mycket styr är män. Normen, både när det gäller utövare och publik, är således mannens.
Kanske är det inte så konstigt om man ser ur det ett historiskt perspektiv – redan de gamla grekerna sägs ha hållit hårt på att både deltagare och publik i de ursprungliga olympiska spelen endast skulle vara män. En viktig anledning till detta var förstås att de här tävlingarna gick av stapeln en bra stund innan funktionella, luftiga plagg från Reebok och Nike fanns på marknaden. Här hoppades, brottades och sprangs det i bara mässingen, och nakna karlar och deras aktiviteter ansågs lite för stötande för en kvinnlig publik. Idrott (och i förlängningen också krigande) ansågs vara mannens domän.
_ _ _
Men det har som bekant runnit lite vatten under broarna sedan dess. Idrott handlar inte längre främst om att förbereda sig för militär strid utan om motion och underhållning för den breda massan, och forskningen har dessutom slagit fast att kvinnors kroppar och själar är precis lika lämpade för den här typen av aktiviteter som männens. Just därför är det kanske dags att vi lämnar de mänskliga fossiler som fortfarande verkar vara kvar under Olympens skugga bakom oss.
För något verkar ha hänt: i samband med pågående europamästerskapet i fotboll i Sverige, känns det faktiskt som om problemet äntligen på allvar har kommit upp på agendan. Nu är det inte längre bara kvinnorna själva som reagerar, plötsligt har några dinosauriers plumpa uttalanden fått upp omvärldens ögon för skillnaderna i synen på manligt och kvinnligt idrottande.
Det är väl knappast någon som missat mediedebatten som uppstod i kölvattnet av Sveriges premiärmatch mot Danmark? Matchen var, ur svensk synvinkel, ingen höjdarinsats med bland annat två missade straffar, och laget fick också ta emot kritik för den svaga starten. Självklart. Inget konstigt. Fotboll är en av våra nationalsporter, Sveriges damer är högt rankade och med höga tittarsiffror och publikt engagemang kommer krav på resultat. Det spelar ingen roll vilket kön spelarna har, idrott handlar om att prestera under press och bli bedömd.
Men bland alla besvikna röster, nyktra analyser och tröstande ord smög sig diverse kommentarer som inte har ett enda dugg med fotboll in. Det handlade om spelarnas sexuella läggning, om feta lår och om fula frisyrer. I själva verket visade det sig snart att förmågan att slå en straff eller dirigera spelet på mittfältet i somligas ögon var mindre viktigt än att spelarna skulle vara attraktiva att se på ute på planen.
Män, för det var övervägande män i olika åldrar, tvekade inte ett enda ögonblick när det gällde att lufta och outa sina inre neandertalare på diverse forum, fb och twitter. Vi pratar inte längre om ljusskygga reliker på obskyra sajter, utan lustigkurrar som gärna skyltade med både namn och bild i kvällstidningarnas kommentatorsfält. En inte helt oansenlig del av dem var förstås troll, men faktum är att många av männen själva trodde att de var roliga. Att allt bara var ett roligt skämt, och att vi andra korkade, humorlösa människor inte förstod oss på lite gammal hederligt skoj.
Och det är så de alltid har kommit undan tidigare.
Höhö, vad kul han är, liksom. Blink, blink. De där tråkiga, rabiata feministerna (som btw självklart har buskar under armarna, hatar män och vägrar bära bh) har ju ingen humor, det vet ju alla.
För det är just som en sådan som man har karaktäriserats om man dristat sig till att protestera.
_ _ _
För mig handlar inte feminism om att någon militant avart, eller om någon politisk agenda där man ska pressas in i ytterligare en kvävande mall. Allt jag ber om är att jag ska behandlas på samma sätt som min manliga kollega. Inga silkesvantar, inga omskrivningar. Vi är båda människor, med individuella likheter och skillnader. Men på det hela ganska lika, faktiskt.
Det har hänt att manliga journalistkollegor liksom tystnat när jag kommit in, eller att de bett mig (och inte någon av karlarna runtomkring) om ursäkt om de svurit eller dragit en fräckis. Jag tål, jag lovar. Jag bryr mig inte om du drar ett blondinskämt. Och jag svär (tyvärr) som en borstbindel själv. Lyckligtvis är dock de vanliga killarna, de som behandlar mig som vem som helst, i majoritet. Men fortfarande ses det alltså på sina håll som lite exotiskt med en kvinna som skriver om hockey.
För många år sedan, när jag var en ung journalist, hände det faktiskt en gång att sportkillen jag skulle intervjua gick rakt förbi min utsträckta hand och fram till min manlige fotograf som stod bakom mig. Snubben såg mig inte ens. För unga tjejer skriver inte om sport. Eller?
_ _ _
Feminism innebär i min bok att alla människor, utan förutfattade meningar, får samma chans att utveckla sig själva och göra det de vill och är bra på utan pekpinnar och fördömanden.
För hur ska egentligen en ”riktig” kvinna vara? Och vad är en ”riktig” man? Handen på hjärtat – vilken kvinna eller man passar 100 % in på en tänkt sådan beskrivning?
Själv gillar jag shopping och heminredning, bakar gärna och älskar färgen rosa. Men jag har också spelat och tränat andra i fotboll under mer än ett decennium, föredrar Top Gun framför Dirty Dancing alla dagar i veckan och har älskat hockey över alla andra sporter sedan jag var sju år gammal.
Hade jag bara fått hade jag också spelat hockey. Men när jag växte upp var det sensationellt nog med tjejer som spelade fotboll. Min egen, högt älskade farmor höll först på att smälla av när hon fick veta att sondottern helst av allt ägnade sommarhalvåret åt att smutsa ned sig på gräsplaner runt om i Sverige.
Idag upprörs tjejföräldrar över att våra klädkedjor säljer bh:s avsedda för flickor på lågstadiet, och att småflickorna tidigt skolas in i vikten av att vara välsminkad innan man går ut på rast och spelar fotboll med killarna. Men allt det här är bara en annan sida av samma mynt. För som tjej lär man sig tidigt att prestationen är mindre viktig än hur man ser ut när man utför den. Inte konstigt då att världen ser ut som den gör.
_ _ _
Och, vilket är viktigt att påpeka: de här begränsningarna i hur man ska vara drabbar inte bara oss tjejer. Den viktiga och intressanta boken ”I skuggan av San Siro” (Norstedts 2008) av före detta fotbollsproffset Martin Bengtsson borde vara obligatorisk läsning i alla lagidrottsföreningar och i alla idrottsklasser på gymnasiet. Martins fall var inte att han misslyckades ute på planen, utan att han vågade sticka ut från den norm om hur en fotbollsspelare skulle se ut (Han hade dreadlocks och ”flummiga” kläder) och var intresserad av kultur och ”fel sorts” musik.
Och det stannar givetvis inte där: HBT-perspektivet ska vi bara inte prata om. Givetvis finns det homosexuella, bisexuella och transpersoner även inom hockeyn. Men vem vågar komma ut i en miljö där bög är det fulaste skällsordet som finns?
Det är inte bara kvinnor som hamnar på sidan inom idrotten. HBT-frågan är också viktig. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
För hockeyn är sannerligen ingen förebild på det här området. Vem kan påstå det när en kuk på omklädningsrummets ritblock betyder ”stark, pålitlig och bra” medan vaginan betyder ”vek, opålitlig och dålig”? I en sport där vi har ledande personligheter som pratar om ”att spela som kärringar” och om att ”vi måste lämna handväskorna hemma!” Själv har jag som hockeyälskare blivit ifrågasatt många gånger. Jag har stått på läktaren, omgiven av manliga vänner, och varit den enda som fått frågan om varför jag är där.
Det verkar baske mig inte bättre än att det fortfarande år 2013 finns människor som på fullaste allvar tror att en tjej inte kan gå på ishockey för att hon är genuint intresserad av sporten, utan för att hon är tänd på någon av männen som antingen utövar sporten eller står bredvid henne på läktaren.
Det är inte bara förnedrande att det finns män som tycks tro att kvinnor är så endimensionella att vi inte kan fokusera på något annat än snygga karlar, det väcker ju i så fall också frågan om hur de själva fungerar. Kan inte heterosexuella män sysselsätta sig med, och uppskatta, att göra något annat än att tänka på kvinnor och sex? Det måste de ju kunna, annars skulle de ju inte tillbringa alla dessa timmar, dagar och år tillsammans med andra män på läktaren, tittande på andra män som idrottar?
_ _ _
Sedan har förstås dam- och herridrotten ofta lite olika förutsättningar. Damerna har inte haft lika lång tid på sig att utveckla sina sporter då det var först under 1900-talet som damerna började idrotta på allvar. Dessutom har kvinnorna ännu idag sämre möjligheter att träna och utvecklas i sporter som till exempel ishockey då få kvinnliga stjärnor tjänar tillräckligt för att kunna leva på sin idrott. Det är därför viktigt att förbättra publikens attityd till kvinnliga idrottare eftersom mer publik, media och mer sponsorintäkter ger mer pengar till sporten. Men det sker INTE via minikjolar och lösnaglar! Det är knappast någon som skulle komma på tanken att manliga fotbollsspelare skulle spela i bar, oljeinsmord överkropp för att locka fler kvinnor till allsvenskan.
En människa, oavsett kön, som är genuint intresserad av idrott bryr sig inte om vilket kön det är på idrottaren, eller vilka kläder eller vilken frisyr denne har.
_ _ _
Men visst finns det ljusglimtar: Tittar vi till exempel på det kvinnliga svenska fotbollslandslaget så är de mer framgångsrika och högre rankade än sina manliga kollegor. Det är också, generellt sett, mindre problem med filmningar och liknande i damfotbollen, och den ojämnhet som fortfarande finns gör faktiskt att stjärnorna får mer utrymme. Roligare fotboll, helt enkelt. Och det har äntligen publiken börjat fatta.
Friidrott är en annan sport där kön, utseende och kläder inte verkar spela så stor roll för publiken, simning och skidåkning är andra exempel. Kanske är detta ett resultat av utvecklingen: framför allt de yngre generationerna män (från 80-talisterna och framåt) är generellt sett mycket jämställda och tycker att kvinnor och idrott är en självklar kombination. Dagens hockeyspelare skulle till exempel aldrig gå förbi mig så som den där killen gjorde för snart tjugo år sedan.
_ _ _
Men trots detta får vi inte slå oss för bröstet och tro att allt är frid och fröjd. Många hinder och fördomar fortfarande finns kvar. Framför allt måste idrottsrörelsen ta ansvar och arbeta mer aktivt och förebyggande för att komma över det här problemet. För när EM är över och hatarna krupit tillbaka in i sina mörka hålor finns ändå grundproblemet kvar. Sportens värld är fortfarande endimensionell, med en stark manlig norm.
Jag är till exempel förvånad över det faktum att det i hockeysverige fortfarande är en förkrossande majoritet män som arbetar i klubbarna (såväl som tränare och i styrelserna som på marknad/media), som domare och som sportjournalister, och jag tror att ett första steg är att försöka få in fler kvinnor. Detsamma gäller förstås människor med olika sexuell läggning, olika härkomst och med olika tidigare erfarenheter i bagaget.
I framtiden behöver vi fler kvinnor inom hockeyn – varför inte som domare? Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Jag vill betona att det inte handlar om någon kvoteringstanke, det handlar mer om att lyfta blicken och se att det finns många intresserade och kompetenta personer utanför den traditionella sfären. Människor som kan tillföra nya synsätt och angreppsvinklar, och som kan bidra till att nyansera bilden av ishockey som en konservativ manlig domän. Det handlar inte om några dramatiska förändringar – hockey ska fortsätta vara just hockey – men sporten får in en mer naturlig mix av människor som speglar samhället i stort.
Belöningen? I förlängningen är detta grunden till att bredda underlaget och locka nya grupper åskådare. Ska man avvärja det hot som vikande publiksiffror utgör mot till exempel hockeyns och fotbollens framtid måste man våga tänka utanför boxen. Det är också det enda sättet att på allvar tvätta bort alla kvarvarande rester av en ålderdomlig, lätt unken syn på kvinnor och idrott.
_ _ _
Apropå det här med att släppa sargen och hänga med i utvecklingen: Lite kul är det att skönja paniken i NHL-folkets ögon när de inte längre ostört kan köra sin patenterade skövlingsteknik.
Ilya Kovalchuk fick smak på hemlandet under lockouten och lämnar New Jersey och sitt kontrakt och tackar därmed nej till motsvarande 500 miljoner (!) svenska kronor. Givetvis kommer han inte tvingas leva på makaroner och ost i fortsättningen heller – med tanke på den fördelaktiga skattelagstiftning KHL har att luta sig emot lär han inte tjäna sämre på hemmaplan.
Och detta, mina vänner, är nog bara början! Markström lackade ur på Floridas velande och satte ned foten i och med att han tackade nej till det tvåvägskontrakt de erbjöd. Nu tror jag ändå att han kommer att finnas kvar i solskensstaten när NHL drar igång, men bara det att ha KHL att hota med kommer att förändra kontraktsförhandlingsläget till det bättre för många spelare.
Än så länge är NHL drömmen för de flesta hockeyknattar, men om KHL även fortsättningsvis kommer att ha de här pengarna att locka med kommer vi nog snart få se unga spelare välja KHL istället för osäkra rookiekontrakt med halvintresserade NHL-klubbar.
Kan det i sin tur göra att fler lag i europeiska ligor väljer att haka på och ansluta sig till KHL?
Många frågor, och exakt vart det slutar vet nog ingen. Men Don Cherrys uttalande om Kovalchuk är ett klockrent ”surt sa räven”-utspel som visar hur skakade de är på andra sidan pölen. Sedan blir det väl knappast ett dugg roligare för svensk hockey när vi får in ytterligare en stor elefant att slåss emot i slaget om svensk hockeys framtidshopp…
_ _ _
SHL, alltså. Glömmer fortfarande bort mig ibland, så ni får ha överseende med den här gamla räven ifall det slinker in ett ”elitserien” lite då och då. Men annars gillar jag namnbytet – funkar ju lika bra på engelska som på svenska. Igår var det exakt två månader kvar tills elits…, förlåt, SHL drar igång igen. Det suger allt lite i hockeytarmen när man tänker på det!
Skönt då att abstinensen snart kommer att lindras: Det är i skrivande exakt två veckor kvar till ispremiären och 19 dagar till säsongens första match, det spännande mötet med norska mästarna Stavanger Oilers. Givetvis finns vi på fbkbloggen på plats och rapporterar!
