Krönika: Avgå alla!
En dag kvar till ispremiär, och jag måste säga att det suger i hockeytarmen. Kan knappt bärga mig! En ny säsong med en ovanligt intressant trupp och ett gäng spännande nyförvärv står för dörren, och jag ser verkligen fram emot att få bege mig till Arvika och se lagets och säsongens första match nästa lördag.
Jag tyckte väl att det är dags att släppa Frögren-historien nu, men så, med hockeyabstinensen ringande i öronen, läser jag diverse kommentarer på fb och i forum och inser att Frögrengate är långt ifrån glömt. Jag blir, ärligt talat, ganska förvånad och lite beklämd när jag ser en del kommentarer om Frögren och årets trupp på nätet. Så det får bli ett inlägg till i detta ämne.
Känsliga läsare varnas.
_ _ _
Först och främst: Jag kan definitivt identifiera mig med separationsångesten – visst kommer det kännas konstigt att se Jonas Frögren i Skellefteås dräkt i vinter. Kanske främst för att han är en spelare som är så oerhört starkt förknippad med Färjestad och föreningens motto ”Stort hjärta och hårt arbete”. Han är en älskad profil, och fotot där han mejar ned både TomiKallio och Niklas Andersson i en och samma tackling är en klassiker på väggen i LLA.
Men samtidigt har jag svårt att förstå den ilska och de kommentarer som vissa fans riktar mot Jönsson, tränarstaben och Färjestad som klubb. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag på fb ser hur så kallade fans på allvar påstår att de ”aldrig mer ska sätta sin fot i arenan” på grund av att Frögren inte värvades eller när jag läser inlägg som kräver att allt och alla ska avgå på grund av det faktum att man släppt spelare som till exempel Marcus Paulsson och istället satsar på “okända” namn.
En mycket tagen Marcus Paulsson 6/4 2013, efter att ha gjort sin sista match i FBK-tröjan. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Ska man kritisera klubben för deras agerande bör man för det första ha lite kött på benen. Att Marcus Paulsson inte spelar i FBK i vinter handlar inte om att föreningen inte ville behålla honom, utan att han själv, av privata och sportsliga skäl, kände att det var dags att röra på sig. (Intervju med honom om anledningen till att han lämnade FBK hittar du här.)
Och Jonas Frögren hade kunnat spela i FBK. Om han hade velat. Han hade ett fyraårskontrakt med Färjestad som revs då Frögren ville ta chansen i KHL. Om inte kontraktet hade avslutats hade Frögren alltså varit kvar även den här säsongen.
För Färjestads del innebar det rivna kontraktet att man tvingades gå vidare och värva en ersättare (Tollefsen) som fortfarande spelar i klubben. Även om Tollefsen kommer att vara borta en del av säsongen har han fortfarande kontrakt, och Frögren var knappast intresserad av att vara någon korttidslösning.
Vad gäller planeringen inför den här säsongen är det är viktigt att ha i åtanke att sheriffen var under kontrakt med Atlant så sent som den här månaden. Att kontraktsstrulet skulle gå att lösa var långt ifrån självklart – Patrik Zackrisson-historien med just nämnda Atlant visar väl om något hur ombytliga de kan vara på de stora vidderna i öst.
Och, handen på hjärtat, att Frögrens senaste säsong i FBK-dressen inte var hans bästa, samtidigt som han lär kosta en slant är givetvis andra faktorer som en seriös sportchef och hans team måste ta i beaktande.
_ _ _
Vafalls? Får man inte säga vad man tycker? Det är ju ändå vi fans som betalar notan!
Självklart ska vi ha högt i tak. Fattas bara annat. Vad vore silly season utan alla spekulationer och analyser, och alla ska naturligtvis få komma till tals oavsett om man är högt rankad expert eller ett besviket fans.
Men just en del av de sistnämnda, fansen, och deras reaktion förbryllar mig ibland. Det är ”vi” och ”oss” när det går bra, men ”de” och ”dem” när det blåser lite snålt.
Och värst av allt är att säsongen inte ens har börjat ännu! Laget har inte ens gått på is, och domedagsprofetiorna haglar redan på sina håll. Sitt stilla i båten, säger jag. Har FBK gett oss anledning att tvivla förut?
För protesterna är förstås inte nya – även till exempel Rundqvist och Loob fick båda ta en hel del skit under sin tid som sportchef. Men de hårda orden glöms fort när framgångarna kommer.
Har sportchef Jörgen Jönsson och övriga i föreningen någonsin tidigare gett oss skäl att tvivla? Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Visst svider det när en favoritspelare lämnar, oavsett hur logiskt och väntat det än är. Marcus Johansson och Dick Axelsson är två av mina personliga favoritspelare, och ni som följer bloggen vet hur gärna jag hade velat se Mackan i laget under lockouten. Nu blev det inte så, och jag köper helt klart Färjestads argument.
Artisten och den befriande självironiska citatmaskinen Dick valde Frölunda, och en bidragande orsak till det sägs ha varit att beloppet i Färjestads kontraktsförslag ska ha varit mer prestationsbaserat. Oavsett om det stämmer eller inte tänker jag inte ödsla någon energi på hans val. Jag har hellre en klubb i ekonomisk balans, som tänker långsiktigt, än en klubb som ständigt ligger på marginalen på grund av mer eller mindre genomtänkta spelarköp. Just Frölunda har ju som bekant känt sig tvingade att ge några av sina profiler med långa, dyra kontrakt sparken. Inte heller snyggt.
_ _ _
Ekonomin är förstås en viktig aspekt. Med två penningstarka ligor som konkurrerar om spelarna och ett Europa som inte längre är en karriärmässig återvändsgränd för spelarna är det inte lätt att vara sportchef.
På vilket sätt tror man då att man som fans bidrar till en bättre spelartrupp om man ”bojkottar” matcherna om inte laget värvat de spelare som man vill ha? ”Inget mål, inget mys” som kvinnan sa till allas vår Zlatan i en reklamfilm för en herrans massa år sedan. Får inte föreningen in några publikintäkter lär det inte finnas utrymme för några spelarinköp alls framöver. Moment 22, med andra ord!
Snacka om att skjuta sig själv i foten!
_ _ _
”Produkten måste vara attraktiv för att jag ska välja att lägga pengar på den” är ytterligare ett intressant argument som jag sprungit på bland uppretade fans.
För vad innebär egentligen en ”attraktiv produkt” på hockeyspråk?
Att FBK spelar final VARJE år? I så fall har man inte rimliga förväntningar, inte i en liga som blivit allt jämnare och allt mer svårtippad för varje år som går. Färjestad har å sin sida alltid tydligt uttalade och högt satta mål, och det är en sak jag älskar att se. Men ibland skapar det så skyhöga förväntningar bland bortskämda fans att det enda som räknas är ännu en repa till torget i april.
Nytt guldfirande i april? Vägen dit grundläggs redan nu! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Men om vi tillsammans ska kunna upprätthålla de fina resultat som laget skämt bort oss med krävs att fansen inte väntar tills det blir slutspel med att bege sig till arenan, utan att man stöttar i både vårt och torrt under en lång säsong. En blåsig vardagskväll i november är minst lika viktig som en solig lördag i april.
Att då, i juli månad, döma ut ett lag man ännu inte sett spela handlar väl snarare om att man är typen som aldrig kommer att betrakta ett glas som halvfullt…
_ _ _
Attraktiv hockey innebär i mina ögon fler mål. Det handlar inte bara om FBK, utan om ligan i allmänhet.
Här känns det som Färjestad, både när det gäller värvningar och träningsupplägg, har en klart uttalad ambition. Man tänker offensivare, och man satsar på unga, hungriga spelare med massor av talang som drivs av en önskan om att få bevisa att man är värdig en plats i en av landets mest framgångsrika hockeyklubbar. Det är, i min bok, viktigare än vilket namn det står på tröjan!
_ _ _
För spelare kommer och går, föreningen består. Föreningen måste alltid vara större än, och gå före, enskilda spelares namn. Säga vad man vill om Leksand, men här är deras fans ett föredöme. Trots degradering, ekonomiska problem, exponeringen i Uppdrag granskning och femtioelva misslyckade “återtåg” har laget behållit fansen, som vallfärdar till lagets matcher runt om i Sverige. Där är fortfarande laget före jaget, även bland fansen.
Den tiden då gemene man kunde rabbla de ledande femmorna i de flesta lagen i SHL (eller Elitserien som det då hette) är förbi. I dagens rörliga hockeyvärld stannar inte längre spelare i ett decennium i samma klubb. Etablerade smeknamn som ”Jönssonligan” kommer inte att leva kvar på samma sätt då spelargenomströmningen är större idag.
Idag får vi vara tacksamma över att ha förmånen att se blivande världsspelare slå igenom. En eller ett par säsonger i svensk hockey, sedan lämnar de för mer penningstarka ligor och för utmaningen att prövas mot världens bästa. Tråkigt, javisst, men det är en realitet vi måste vänja oss vid. Vi kan sitta och grina ögonen blodiga, eller så kan vi anpassa oss och göra det bästa av situationen.
“Get involved, be a winner, have fun” Texten i omklädningsrummet gäller alla! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Färjestad har fattat galoppen, och visar gång på gång prov på den överlevnadsinstinkt och fingertoppskänsla som gjort att laget hängt med i toppskiktet under så lång tid. Förra året hade man till exempel elitseriens bästa back totalt, den bästa svenska backen och den bästa målvakten.
Elitseriens bästa back (Lee) var en ifrågasatt värvning långt in på hösten, den bästa svenska backen (Nygga) är en egen produkt som skolats i Färjestads talangprogram och suveräne men förvånansvärt bortglömda Salák kom från en, ärligt talat, medioker säsong i Nordamerika.
Inga dyra nyförvärv, inga spektakulära namn. Men likväl blev de en succé och i förlängningen kunde man rädda säsongen ekonomiskt och till och med göra en vinst genom att ”sälja” Lee och Salák dyrt till Ryssland. En sedelärande historia.
Och likt förbannat spyr vissa så kallade fans galla över Färjestad i år för att man inte värvat vare sig namnkunnigt eller dyrt.
