Spelarintervju Devin DiDiomete: “Jag kommer att göra allt som krävs!”

Han kom in som en vårvind, om än först i juli månad, och trots alla spännande, talangfulla nyförvärv som årets trupp innehåller är det nog daybyday-tryouten Devin DiDiomete som fått störst uppmärksamhet bland både fans och i media så här långt.

Inför ispremiären pratade jag med Jörgen Jönsson om hur mycket man visste om DiDiomete innan man plockade hit honom och hur överenskommelsen mellan FBK och honom egentligen ser ut.

Jönsson: “Hans namn har ju figurerat på listor tidigare, men det är helt och hållet Andreas möte med honom i Los Angeles som allt bygger på. Ingen av oss hade någon bild av honom förrän Andreas tyckte att det fanns något spännande där. Så var han ju villig att komma hit, utan något skrivet, för att visa upp sig. Så vi har inget att förlora!”

Jönsson konstaterade också att många har bilden av DiDiomete som en slagskämpe, medan man i FBK ser ett stort hjärta och en kille som är beredd att sätta laget först. Tanken är att den fortfarande relativt unga (25 år gammal) men tuffa och rutinerade DiDiomete ska fungera som ett stöd för lagets unga, lovande spelare ute på isen.

Tryoutspelaren Devin DiDiomete har ännu inte något skrivet med FBK, men var mäkta populär bland fansen vid ispremiärens mingel. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Efter ispremiären på måndagskvällen får jag en pratstund med DiDiomete, ett samtal som ger en bild av en lugn, resonerande och revanschsugen kille som tänker göra allt för att visa att han är värd den oväntade chans som mötet med Andreas Johansson gav honom.

Devin DiDiomete må vara en tuffing på planen, men vid sidan om den är han artigheten personifierad. Efter vår intervju tackar han mig till och med för att jag tog mig tid att prata med honom (!), och han har en mycket ödmjuk och pragmatisk framtoning.  Han är väl medveten om den bild som de flesta har av honom (slagskämpe), och han konstaterar att allt handlar om ett val han gjorde när han som 20-åring tog steget upp till proffsligorna. Samtidigt som han har förhoppningar om att visa upp en ny sida av sig själv som spelare är han fortfarande beredd att göra allt som krävs för att han själv och hans lag ska nå framgång.

Ibland påminner han mig lite om Emil Kåberg, och vad vore då mer passande än att han kommer att bära tröjnummer 27?

Hur kom det sig då att han hamnade i Karlstad denna soliga julikväll?

”Tja, jag var i Los Angeles tillsammans med min agent och tränade. AJ (Andreas Johansson, min anm) och Erik (Granqvist, min anm) var där och såg mig träna. De frågade min agent om mig, och om jag skulle vara intresserad av att komma hit på ett tryout-kontrakt. Jag diskuterade det med min agent, och vi tyckte att det var en bra idé. Det enda problemet är att hemma startar ju inte träningscamperna förrän i september, så när det gäller försäsongsträningen är jag inte riktigt där jag skulle behöva vara. Så jag har tre veckor på mig att jobba ikapp och göra mig redo. Skridskoåkningen gick bra idag, men när vi sprang i morse kändes det som om jag jagade en massa kaniner genom skogen. Jag hade inte en chans, de var för snabba för mig!”

Han skrattar och skakar på huvudet. På det stora hela skrattar han en hel del under intervjun, och ger intrycket av att vara en människa som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Å andra sidan svarar han genomtänkt, ärligt och utan prestige på mina frågor, vilket är en viktig ledtråd till varför Andreas Johansson såg en stor potential i kanadensarens attityd. Stort hjärta och hårt arbete.

Hur mycket visste du om svensk hockey och SHL innan du kom hit?

“Förra säsongen spelade jag med några svenska killar i Chicago (Chicago Wolves, AHL, min anm): Anton Rödin, Peter Andersson – han spelade… hm, jag har glömt bort var… Var det indianerna kanske?”

Frölunda. Det är inte något populärt lag här i Karlstad…

“Oops, då får jag inte säga att jag gillar killen då?” Han skrattar igen –killen har uppenbarligen glimten i ögat. När vi påpekar att just Frölunda och ärkefienden HV71 ses lagets kanske största rivaler lystrar han dock till.

“Aha, HV71 också?! Vi hade en kille, Brett Sterling, i laget som ska spela för dem i år! En riktigt bra spelare. Men vi hade en kille till, Nicklas Jensen, som har spelat i SHL och under säsongen frågade jag honom lite om hur det är att spela hockey i Sverige. Men, om jag ska vara ärlig hade jag aldrig trott att jag skulle hamna här. Men nu fick jag chansen, och jag ska göra mitt allra bästa.”

Hur skulle du beskriva dig själv som hockeyspelare?

“Jag är inte den mest tekniske spelaren där ute. Det var 15 forwards ute på isen idag, och av dem var antagligen 14 duktigare än jag. Så jag försöker bidra med en annan dimension till spelet, något som kanske inte de andra 14 killarna har: stå framför mål, gräva i hörnen, forechecka hårt, jobba klart i varje situation och fullfölja varje tackling. Allt för att ge utrymme för spelarna med mer ’skills’. Tanken är att de ska kunna fokusera på sitt spel istället för att tvingas se sig själva över axeln hela tiden.”

När man söker på Devin DiDiomete på YouTube hittar man en hel del slagsmål…

“…Ja, och det är väl antagligen allt som finns på mig…” skrattar han.

…Nej, det är just det: Det finns en del klipp på läckra mål också, där du på klassiskt transatlantiskt manér går raka spåret mot mål!

“Ja, det där är lite knäppt. I juniorligorna gjorde jag 20 mål per säsong under flera år, men när jag som 20-åring skrev på NHL-kontraktet gjorde jag vad jag ansåg att jag var tvungen att göra för att ta mig till NHL. Och det var att slåss, ja kanske inte så mycket att just slåss, men mer att vara en agitator som tar sig in under motståndarnas skinn. Och gör man så i Nordamerika kommer folk att vilja slåss med dig, och det är därför du ser alla dessa hundratals utvisningsminuter… Det var inget jag önskade, men när du älskar spelet så gör du det du måste göra, både för laget och din karriärs skull. Och det var så jag trodde att jag skulle ta mig till NHL. Tyvärr blev det inte så, men samtidigt ångrar jag inte något.”

Hur mycket har ni pratat om den här biten när det gäller SHL? Här är acceptansnivån när det gäller slagsmål och tufft spel en annan…

”Ja, jag pratade med min agent om detta och han sade att ’Om du kör en stor bodycheck lär du åka ut’. Jag vill verkligen spela tufft och ge allt ute på isen, men samtidigt kan jag inte dra på mig onödiga utvisningar så att mina lagkamrater ska tvingas döda två, fyra, fem minuter i numerärt underläge. Så får det inte bli. Jag ska hålla koll på motståndarna, men måste se till att hålla mig på rätt sida om regelboken. Här kan jag inte slåss.”

Det gäller att inte dra på sig domarnas uppmärksamhet. Det är lätt att bli stämplad som bråkstake… Foto: Marie Angle/fbkbloggen

Vad var det som fick dig att anta FBK:s erbjudande?

“Jag är på väg in i mitt sjätte år som proffs nu, och åren går. Det kommer nya spelare varje år, och du hamnar längre och längre bort från en plats. Som jag sade, hemma handlar det mycket om ”fjärdelinan-upp i folks ansikte-slåss varje match”. Jag vill bort från det där, få chansen att visa, både för mig själv och andra, att jag kan spela. Jag kan leva med rollen som jag har därhemma, men jag känner att här kan jag vara spelaren som kämpar, som aldrig ger upp och jobbar hårt. Visst kan jag ligga nära och störa folk, men jag får spela hockey också. Det ska bli skönt att slippa de här ständiga slagsmålen med spelare som ofta är mycket större än mig och skaderisken det innebär.”

“Den svenska ligan är mycket respekterad därhemma, och om jag får stanna här är det lika bra, om inte bättre, än att spela i den amerikanska ligan. Det här är något jag verkligen vill göra, jag vill hellre spela här än i AHL.”

Danny Taylor sade i en intervju med VF att han är närmare NHL här i SHL än han skulle vara i AHL…

“Precis. Det är svårare för mig att spela här, så för mig skulle det verkligen ge en större personlig tillfredsställelse om jag tar en plats här. Jag har gjort 200 matcher i AHL, jag är van, vet hur det funkar och allt det där. Men här har jag ingen erfarenhet alls, och jag vill bevisa för mig själv och coacherna (och då speciellt AJ som trodde på mig) att jag kan bidra till att göra laget bättre. Jag ska göra allt i min makt för att lyckas med det. Förhoppningsvis gör det att de bestämmer sig för att behålla mig under resten av säsongen.”

Andreas Johansson gillade vad han såg på campen i LA tidigare i somras. DiDiomete är fast besluten att visa att AJ såg rätt! Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Apropå det, vad har du egentligen för mål med säsongen?

“Mitt första mål är förstås att ta mig in i laget och få stanna kvar. Utöver det; att vara den hårdast jobbande killen, oavsett om det handlar om träning, match eller gymmet. Jag vill vinna matcher, och jag vill göra allt som krävs för att bidra till att det här laget vinner SM-guld. Det finns de som säger att inte allt handlar om att vinna, men jag tror inte att de som säger så vet hur det känns att vinna…”

De har då inte varit i Färjestad! Här handlar det om att vinna, varje år! Det är allt som räknas!

“Ja, den känslan är jag van vid hemifrån. Jag kommer göra allt som krävs för att nå dit, om det så är att täcka skott med ansiktet eller sitta på bänken för att ge plats åt våra målgörare. Jag är gärna den som driver på och peppar, och förhoppningsvis har jag också turen att få göra något avgörande mål!” Han skrattar igen. Killen är, som sagt, inte den som slår sig själv för bröstet.

Ja, för när jag tittade lite på din bakgrund har du faktiskt gjort en del mål tidigare under din karriär!

“Mm, tittar man på min statistik ser man tonvis av utvisningsminuter. Man tänker att den här killen är en riktig ’goon’, men jag var inte en sådan spelartyp från början. Det var något som jag utvecklats till, och något som jag tyckte var helt okej. Jag gillade att slåss, det var roligt… Du vet, hela publiken hejar… Men samtidigt, jag har mer i mitt spel än att bara slänga handskarna och klå upp någon.” ” Eller att bli uppklådd själv”, lägger han lite skämtsamt till.

Hur är det egentligen med skaderisken? Alla slagen mot huvudet, till exempel?

“Ibland går det riktigt illa. Jag minns en gång, när hela mitt ansikte var ett enda stort blåmärke. Men ofta är det händerna som tar mest stryk.” Han håller upp sina händer och visar upp ärriga knogar: “en del fingrar kan jag inte ens räta ut ordentligt numera.”

Vad tycker du om att spela på stor rink?

“Bara bra!”

Oceaner av is?

“Mm, stora ytor. Det enda problemet är att det är svårare att hinna tackla folk. Det är positivt då man får lite mer tid med pucken. Och om jag ska vara riktigt ärlig trodde jag faktiskt att den skulle vara ännu större. Så det är inget problem, så länge jag hinner med min checkning” skämtar han.

Och första ispasset? Ont i fötterna i morgon?

“Om! Och jag lär sova som en bäbis i natt. De kommer antagligen inte att kunna väcka mig i morgon.”

_ _ _

Det ska bli spännande att följa Devin DiDiometes kamp för en plats i årets trupp. Kommer han att lyckas? Kommer hans dagar i svensk hockey definitivt att vara räknade när Christian Berglund återvänder från sin skadefrånvaro? Elitidrott har den baksidan att det inte bara handlar om att brinna för sporten eller vara en sympatisk person. Men klarar DiDiomete bara den svåra balansgång som den svenska hockeyns regelbok utgör, samtidigt som han får till det fysiska spelet har han många av de egenskaper som krävs för att bli en publikfavorit i LLA. En oöm vinnarskalle som drivs av kärleken till sporten och som inte tvekar att ta på sig blåstället om det är det som krävs för att hjälpa laget till seger. Jag håller tummarna!