Sanny Lindström – en hjälte som väcker frågorna vi alla måste ställa oss
Igår kom beskedet att Sanny Lindström tvingas lägga sin karriär på hyllan. Efterverkningarna av hjärnskakningen han ådrog sig i matchen mot Jokerit förra hösten finns fortfarande kvar, och Sanny skrev själv om den tuffa tiden, beslutet och framtiden i en gripande krönika i gårdagens VF. Den självutlämnande, insiktsfulla och viktiga krönikan borde vara obligatorisk läsning för alla oss som älskar hockey.
33-årigen har, trots att han kom till FBK först hösten 2009, hunnit bli en del av en organisation som, inte för inte, brukar kallas för ”familjen” av utomstående. Det är svårt för en spelare som kommer till föreningen ganska sent i sin karriär att ta sig in i den där innersta cirkeln av personligheter som starkt förknippas med föreningen.
Sanny är en av dem som har lyckats.
Kanske för att han i mångt och mycket personifierade ledorden ”Stort hjärta och hårt arbete”. Han var mentor för flera av klubbens unga, framgångsrika spelare, och på twitter har vi kunnat se hur spelare efter spelare tackat honom för den viktiga roll han spelat för dem, såväl på som vid sidan av isen.
Med sin rutin, sin personlighet och sin talang för media blev han också en strålande assisterande lagkapten. Sanny hade alltid några väl valda ord att säga, förbluffande ärlig, ibland förbannad men alltid slagfärdig och med glimten i ögat. Det är också här jag tror att hans framtida karriär vilar: som en av twitters skönaste karaktärer, som skaparen till “the original hockeygala” och som reflekterande, välformulerad krönikör lär han inte gå arbetslös när den dagen (förhoppningsvis) kommer då han känner sig återställd nog att börja arbeta igen.
Han säger själv att han har lämnat elithockeyn för gott, men jag hoppas och tror att vi kommer att kunna följa honom som expertkommentator och programledare framöver.
Sanny Lindström Foto:Robin Angle/fbkbloggen
Mycket hänger förstås på hur hans hjärna klarar sviterna av hjärnskakningen.
Den här typen av skador är lömska och oförutsägbara, och ny forskning visar att vi ännu inte vet hur exakt stor omfattningen och påverkan blir av en hjärnskakning. I NHL har man äntligen börjat ta det här problemet på allvar – inte minst efter fixstjärnan Sidney Crosbys långa skadefrånvaro – och förhoppningsvis kommer ökad forskning och större medvetenhet på sikt att leda till att man kan minska antalet drabbade.
_ _ _
För hjärnskakningar är den moderna hockeyns gissel. Trots bättre skydd, bättre tränade spelare och bättre medicinsk vård fortsätter hjärnskakningarna att skörda sina offer. Trots kampanjer om att respektera sina medspelare, trots snack om hårdare tag i regelboken. Trots att alla vet att hockeyn behöver sina stjärnor och därför borde se till att de finns ute på isen istället för att ligga isolerade i ett mörkt rum och vänta på dag 2 i hjärntrappan. En dag som för många aldrig kommer.
Samtidigt är jag ganska säker på att de flesta spelare idag inte tycker att det är särskilt kul att skicka en motståndare till förtidspension. Jag tror knappast att killen i Jokerit som blev den som såg till att Sanny hade spelat sin sista match i karriären skryter om den bedriften.
I själva verket handlar det om en rask promenad på slak lina. Kväll efter kväll. Match efter match.
Ofta handlar det om ett ögonblicks verk. För vem kan i förväg säga exakt var den hårfina gränsen mellan en bejublad tackling och en olycklig träff som får killen att gå i däck går? Och hur lätt är det att avgöra det ute på isen, att ta exakt rätt beslut och få till tajmingen, i stridens hetta och i en hockey som blir allt snabbare? Ett visst mått av “otur” kommer vi aldrig ifrån.
Men riktigt så enkelt kan man inte avfärda detta.
_ _ _
Det finns en utbredd omedvetenhet om den ryska roulett som hjärnskakningshelvetet består av. Det finns spelare som aldrig råkat ut för en hjärnskakning, trots att de exponerats ganska ordentligt för våld mot huvudet. Devin DiDiomete säger att han är en av dem, trots att Youtube vimlar av mer eller mindre blodiga fajter där kanadensaren spelar en av huvudrollerna. Vissa spelare drabbas hårt av första smällen, andra klarar flera utan allvarliga biverkningar. Tills plötsligt en dag, då huvudet tvingas ta till sina mest drastiska åtgärder till att säga: ”stopp, jag klarar inte mer nu!”
Vi som har haft hjärnskakning vet att symptomen kan vara fruktansvärda. I den akuta fasen protesterar precis allt i ens kropp så fort man ens försöker röra huvudet, och det enda som ger lite lindring är att ligga helt stilla i ett nedsläkt, tyst rum. Men även efter att den mest akuta fasen är över vittnar många om segdragna symptom, som till exempel onormal trötthet, lömsk huvudvärk och svårigheter att koncentrera sig.
Och hockeyspelare är ett speciellt släkte. De har, i sitt idrottande och på gott och ont, fostrats till att inte känna efter. En bruten fingertopp är inget hinder att spela, spela på sprutor är legio och bilderna jag har på näthinnan av Peter Forsbergs deformerade fötter får mig fortfarande att rysa. Smärta är en del av spelet, säger normen, och den som erkänner att han har ont riskerar inte bara att motspelarna smäller på just där. Han riskerar också sin plats i laget, och i värsta fall också ett rykte om att vara gnällig och vek. När det gäller hjärnskakningar kan det här sättet att tänka vara ödesdigert.
_ _ _
Här måste vi alla hjälpas åt, såväl utövare och klubbar som fans. Ska vi hockeyälskare tänka rent själviskt handlar det om att få njuta av våra stjärnor under en längre tid. De ska inte behöva lägga av i förtid på grund av att deras fortfarande unga kroppar tagit för mycket stryk. Ska vi tänka medmänskligt handlar det om att ingen lön eller framgång i världen är värd att tvingas leva som idrottsinvalid vid knappt fyllda 40 och kanske inte ens orka leka med sina egna barn.
Jag har skrivit om detta förut. I den här krönikan från 2011, det vill säga på Svenska Fans-tiden, berättade jag den sorgliga historien om Derek Boogard. Han var en goon, en kille som levde sin dröm i NHL men som fick betala ett högt pris för alla de hjärnskakningar som blev följden av den roll han tilldelats. Han dog 2011, vid 28 års ålder, och obduktionen av hans hjärna visade på skrämmande förändringar. Läs gärna hela hans hemska story i den ögonöppnande artikelserien i New York Times.
Att man riskerar att få hjärnskakning om man, som Boogard, tillbringar en betydande del av tiden ute på isen med att slåss är kanske inte så konstigt. Men det många inte vet är att det faktiskt inte krävs direkt våld mot just hjärnan för att en spelare ska få hjärnskakning. En armbåge mot käken, en klubba mot munnen och några utslagna tänder eller en blodig näsa kan innebära och dölja symptom på en mindre hjärnskakning. En mindre hjärnskakning ger inte lika typiska symptom, och många hockeyspelare ådrar sig därför så kallade klass 1-hjärnskakningar utan att de inser det, och kan således ha en hjärna som hunnit få ganska mycket stryk innan den där sista smällen kommer. Smällen som gör att karriären är över.
Och det är det här vi måste ta med oss och arbeta med. Hur kan vi göra miljön på isen säkrare för våra idoler? Vad kan vi som befinner oss vid sidan om isen tänka på för att inte hetsa spelare att skada varandra? Kan vården för drabbade bli bättre och sättas in tidigare? Att problemet lyfts och synliggjorts samt att både klubbarna och hockeyvärlden i stort verkar ta problemet på större allvar idag visar att det finns hopp.
Joakim Hillding är den senaste i raden FBK-spelare som drabbats av hjärnskakning. Han tacklades fult i matchen mot Helsingfors 13/8. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
För Sannys del spelar allt detta inte längre någon roll. Det går inte att backa bandet oavsett hur mycket man än skulle vilja. Det är meningslöst att försöka älta olika alternativa scenarion och händelseförlopp. Jag hoppas för allt i världen att vilan, och den medvetenhet som han säger sig ha fått kring hur man ger hjärnan bäst förutsättningar för återhämtning, snabbt kommer att ge honom livskvaliteten tillbaka. Det är inte rättvist att vare sig han eller hans närmaste ska tvingas leva med de här symptomen, och jag sållar mig givetvis till den stora skara hockeyälskare som vill tacka honom för hans insatser och önska honom ett snabbt och totalt tillfrisknande.
Sedan tror jag att han, med sina kommunikativa egenskaper, kan bli en viktig ambassadör för de här frågorna inom både hockeyn och inom sporten i övrigt. Jag tror nämligen att en sådan behövs!
_ _ _
Jag förutsätter också att vi får se honom tackas och hyllas, som den hjälte och förebild han nu på så många plan är, på isen i LLA under hösten. Det är ett ögonblick jag inte tänker missa!
