Krönika: Det ska fan vara FBK:are
Det ska fan vara cirkusdirektör, skrev dramatikern August Blanche en gång för länge sedan när han ville visa på den utsatthet och de vedermödor som en cirkusdirektörs yrke innebär. Frågan är om inte hockeytränarna har det lite värre, ändå? Eller sportchefer? Eller kanske vi FBK:are överlag?
Handen på hjärtat. Jag vet precis vad ni känner, för jag är precis lika besviken som alla andra när vi förlorar. Det är svarta ögon, ”avgå alla” och en tung känsla som dröjer sig kvar hela kvällen även hos mig. Lever man och andas hockey och Färjestad är det precis så som en förlust känns. För att inte tala om ännu en knackig säsongsinledning med allt var den innebär.
Och tro för all del inte att inte Leif Carlsson kände exakt likadant när han klev in i pressrummet efter förlusten mot Leksand, eller för all del efter torsdagskvällens tappade ledning mot Skellefteå. Det kan inte ha varit särskilt kul att gå in i det där rummet, där den samlade presskåren väntade med frågor om varför laget förlorade, vad han gjorde för att förhindra detta och hur problemen som finns ska lösas. Även om han, med största sannolikhet, fick hålla sig i bordet för att inte skrika rakt ut, höll den sympatiske och rutinerade coachen god min ända tills frågorna hade tystnat och han äntligen fick gå tillbaka in i omklädningsrummet och börja bearbeta förlusten. Han svarade balanserat på frågorna, väl införstådd med att minsta lilla antydan till schism eller osäkerhet kommer att resultera i smaskiga rubriker hos lösnummersäljarna. Sånt hjälper knappast laget.
Tuffa dagar för Carlsson och de andra coacherna… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Jodå, jag är väl medveten om att “Leffe” (precis som alla andra idrottstränare i den fria världen) sitter på sin post för att han vill vara just där. Och han har, märk väl, inte klagat. Han tar sig igenom det här eftersom han vet att tuffa tider kommer att följas av dagar gör mödan värd. Han, och de andra tränarna, vet att Rom inte byggdes på en dag.
Eller ens på några månader.
Han vet att det kommer att gå upp och ned under hela säsongen, att laget kommer att ha svackor och att skador kommer hålla viktiga spelare borta från laget när de behövs som allra mest. Han vet att han kan snacka sig blå i ansiktet under träning om vad som gäller, till syvende och sist är det spelarna som var och en måste ta rätt beslut ute på isen under match. Han vet att han har experternas ögon på sig och att han kommer få skit när analyserna börjar hagla, oavsett om det handlar om att han skriker åt spelarna i pausen eller att han INTE skriker åt spelarna i pausen. Han, liksom resten av föreningen, läser tidningarna och kollar internet precis som alla andra.
Färjestad engagerar, vilket genererar en massa tyckande och tänkande. Då gäller det att tro på sig själv och det man gör, och inte ryckas med av alla åsikter och utspel.
_ _ _
Som alltid när ett lag underpresterar höjs röster om individuella spelare. Felval? Bänka? Skicka iväg? Det ifrågasätts varför inte tränarna ställer spelare utanför laget, eller varför inte nya spelare värvas.
Man behöver inte ha en examen inom idrottspsykologi för att veta att man inte kan förvänta sig att en spelare som värvats till en bärande position kommer börja leverera om denne inte får speltid. Eller att en spelare som bara får kritik och vet att han inte får slå en enda felpass till om han vill ha jobbet kvar, inte blir vare sig trygg eller kreativ ute på isen.
Tränarna matchar naturligtvis de spelare som uppvisar bäst form och som är ”hetast”. Men besluten får inte fattas i affekt. Att slänga in en junior i skarpt läge bara för att man inte är nöjd med en ordinarie spelare är varken sjyst mot junioren eller mot den ordinarie spelaren. Man måste helt enkelt tänka ett steg längre: vad är bäst för juniorens utveckling, och vilka konsekvenser får mitt beslut för spelaren som bänkas och för laget som helhet.
Därför måste tränaren tänka ett steg längre än alla oss andra läktarcoacher, sofftränare och självutnämnda experter.
Sedan är minnet förvånansvärt kort. Chris Lee dominerade knappast direkt från start i fjol. Faktum är att han var ganska ifrågasatt även av Färjestads egna fans en bit in på säsongen. Lite kul är det att somliga av dem som gnällde allra mest högljutt om Lee förra året nu är de som saknar honom mest i årets laguppställning. Något att tänka på för alla de som redan dömt ut spelarna i årets lagbygge.
Men tålamod är som bekant en bristvara i den här branschen.
Chris Lee blev utsedd till bästa back i ET-slutspelet OCH blev sedermera bäste back i hela elitserien. Även han var inledningsvis ifrågasatt. Photo: GEPA pictures/ Christian Ort
_ _ _
Vi vet att uppspelen utgör en viktig del av lagets problem så här långt.
Backarna blir stressade när motståndarlaget checkar högt och förstapasset dröjer då en millisekund för länge, vilket resulterar i att passningen antingen läses av motståndarna eller att hela laget hamnar i otakt i uppspelsfasen. Carlsson & co är givetvis väl medvetna om detta, de har pratat om problemet ända sedan försäsongen. Redan under det framgångsrika ET-grundspelet poängterade Carlsson att allt inte fallit på plats ännu, och att laget kommer att behöva mer tid.
Garrett Stafford är nog den spelare som utsatts för mest kritik så här långt. Detta delvis för att han kommer med höga förväntningar. Kanske lite orättvist höga. För det är knappast så att han personligen ska ersätta Chris Lee och Nygga i offensiven, det har vi flera backar som gemensamt ska göra. Dessutom kommer han raka spåret från AHL:s rinkar, säsongsupplägg och spelsystem. Jämför gärna med Belle, som kommit in i sin roll på ett bättre sätt. Men då har han också spelat på stora rinkar nere i Tyskland under de två senaste säsongerna, och han ligger dessutom inte efter i säsongsförberedelserna som Stafford av naturliga skäl gör.
Garrett Stafford (# 57) är en av spelarna som ifrågasatts av fansen. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Under framför allt andra perioden mot Skellefteå fick vi se en glimt av vad laget kan prestera när lagdelarna börjar kugga i. Att Färjestad, trots en tuff start, spelade oavgjort efter full tid mot årets tippade vinnare SAIK visar att vi har en trupp med potential. SAIK:s tränare Hans Wallson hävdade faktiskt i sin analys efter matchen att Färjestad under långa stunder var det bättre laget på isen!
Men när självförtroendet väl hunnit bli lite naggat i kanten är det lätt att börjat tvivla på sig själv när man hamnar under press. Det är i sådana lägen man tappar 3-0-ledningar. Den här matchen förlorade vi till stor del på ett stukat självförtroende och individuella misstag, och inte på att spelet i sig inte fungerar.
Självklart känner spelarna själva att, jävlar, nu slog jag bort en passning till. Och det är givetvis inte kul att med tunga skär åka till båset efter att ha tappat pucken i egen zon, oavsett hur utgången sedan blev.
Men risken för att det värsta ska hända blir förstås inte mindre om besvikna fans buar, högljutt kräver att man ska bänkas eller i protest börjar utebli från matcherna.
_ _ _
Färjestad är laget som alla älskar att hata. Det gäller såväl hockeyfolk som en del av medias representanter.
Det ska vi ta som en komplimang.
Och som en morot.
”Vi mot resten av världen”-känslan ska aldrig underskattas då den har fått lag att gå samman, kraftsamla och vinna ända sedan Hedenhös tid.
Vi mot resten! Där har vi nyckeln till framgång för ett lag med lite naggat självförtroende! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Apropå media. Låt oss reda ut begreppen lite: Medias roll är att kritiskt granska. Och det är en ovärderlig demokratisk rättighet att vi alla får tycka vad vi vill. Så långt ganska självklart!
Men media har förstås sin egen agenda och sina egna dramaturgiska modeller. Ibland blir det ganska förutsägbart: Vi satt i bilen på väg till arenan och sa att, om nu Färjestad och HV71 förlorar mot Skellefteå och Luleå ikväll, kommer rubriken vara något i stil med: ”Här tar deras storhetstid slut!” Mycket riktigt. Man kunde riktigt se de glittrande ögonen och fingrarna som dansade över tangentbordet på redaktioner runt om i landet. Så skönt att kaxiga, segerrika Färjestad ÄNTLIGEN får på nöten. För sådant säljer tidningar, och när det kommer till kritan är det just det som det mesta kretsar kring.
Dessutom har jag lite svårt för kappvändandet. Leksand, som ganska brutalt dömdes ut innan seriestarten, blev snabbt medias kelgrisar när de fick en bra start, och kommer, enligt samma logik, hamna i kylboxen i samma ögonblick som formen börjar falla. Trovärdigheten får sig en törn när vinden vänder allt för ofta.
Sedan tycker jag att det blir direkt osmakligt när Garpenlöv och Wikegård går till personangrepp på Jörgen Jönsson genom att påstå att han inte tar sitt jobb på allvar(!). Vad vet de om vad han gör på nätterna? Det var samma gnäll förra året, då var det till exempel Boork som envist vidhöll att tidigare nämnde Lee, sedermera elitseriens bäste back, var en dålig värvning. Men sådant glöms, av någon anledning, snabbt bort.
Att Jönsson dessutom får kritik från upprörda fans för att han snålar på lagbygget är också intressant. Med försämrat publiksnitt minskar intäkterna. Vi må (på pappret) vara landets rikaste klubb, men huvuddelen av pengarna är låsta i arenan. Det är en investering som klubben gjorde när intresset var som störst, och det briljanta i den planen är att alla pengar som kommer in tillfaller klubben. Å andra sidan; uteblir publiken får inte heller klubben in några pengar. Summa summarum är att det är på plats du gör skillnad. Att protestera genom att stanna hemma så länge laget inte vinner får med andra ord helt motsatt effekt. Moment 22, som det brukar kallas.
Vem kan förvänta sig att laget ska gå ut och köpa, låt oss säga, en het center eller en välrenommerad offensiv back när bara 5400 köper biljett när toppseedade, attraktiva Skellefteå, gästar Löfbergs Arena?
Alla till hallen! En fullsatt arena ger större sportsligt manöverutrymme för Färjestad! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Sedan måste vi vara realistiska. Visst är det kul att se våra hjältar vinna. Men vi har nya tider framför oss. Många fans verkar tyvärr mentalt leva kvar i en tid när Jönssonligan regerade, Färjestad bara vann och vann och svensk hockey såg annorlunda ut. Jag har sagt det förut, och jag kommer att fortsätta upprepa det med en dåres envishet: I nya, supertajta SHL kommer vi att få vänja oss vid att varje match och varje lag är en stentuff utmaning. Det finns inte några enkla matcher. Se bara på favorittippade Skellefteå som också de föll mot ett Örebro som spelar helt utan press. Detsamma gjorde HV, som blev utspelade, och som desutom ännu inte tagit en enda trepoängare!
Villkoren för svensk hockey har ändrats i och med att SHL lever i en hårt konkurrensutsatt tillvaro. Vi har penningstarka och prestigefulla ligor i NHL och KHL som suger upp talangfulla spelare redan i ung ålder, och inget lag får den kontinuitet som kännetecknat vinnande lag genom åren. I och med den tuffa ekonomiska verkligheten blir lagbygget en balansgång på slak lina mellan tuffa budgetkrav och sportsliga mål. Alla lag kommer därför vara beroende av en varaktig balans mellan egna produkter och ”billiga” fynd.
De lag som är framgångsrika kommer att tappa sina spelare i allt högre utsträckning, vilket innebär att sportcheferna får börja om med ett helt nytt lagbygge nästan varje år. För fansens del innebär det att vi inte kan förvänta oss att samma namn kommer att finnas på tröjorna år efter år, och att resultaten kommer att svaja lite mer än tidigare. För klubbarna innebär detta att bra ungdomsverksamhet, fingertoppskänsla i scoutingen samt, inte minst, lojala, förstående fans är A och O.
Oavsett om det blir torget i vår eller inte måste alltså fansens kärlek till laget vara större och mer uthållig än så om klubben ska fortsätta vara framgångsrik över tid.
Den långa korridoren in till spelarnas omklädningsrum är kantad med löpsedlar från en framgångsrik era. Vinnarmentaliteten finns där, liksom kompetensen. Men förutsättningarna har ändrats, och det måste vi acceptera! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Nu då? Match i kväll mot Modo, och en klar vinst skulle självklart vara befriande skön för alla parter. Men oavsett vilket måste vi se lite längre framåt i tiden än september. Kom tillbaka om sisådär tio-tolv omgångar när vi kan börja se strukturer, så kan vi ta upp diskussionen då. Först då vet vi nämligen lite mer säkert hur vårt Färjestad står sig mot motståndet i årets SHL.
Känner då Jönsson & co att laget saknar viktiga pusselbitar kommer man att göra allt i sin makt för att lösa detta. Men först måste man givetvis ge de spelare som man redan har i laget en ordentlig, ärlig chans.
Det är underhållande att följa kvällstidningarna och se hur måltavlorna för domedagskrönikorna och hyllningsreportagen varierar från vecka till vecka, beroende på resultatet i den senaste omgången. Vänder det och vi får några trepoängare i rad kommer drevet raskt att kliva vidare. Därför gäller det att ta det som sägs med en nypa rutinerat salt, oavsett om det är ris eller ros.
Kalla mig dum eller naiv, men jag väljer att tro på mitt lag.
Den där vindlande vägen som utgör en säsong är ju själva tjusningen med att följa ett lag, med de där bitterljuva, tvära kasten mellan hopp och förtvivlan. Att stå vid lagets sida även när det blåser snåla vindar gör segrarna desto ljuvare. Det är nu vi fans kan göra vår del av det mödosamma arbete som en säsong innebär.
Personligen förlorar jag hellre matcher nu, än går som tåget fram till decemberuppehållet för att sedan krokna. För det är sällan som något lag hittar och konserverar formen redan i september. Det är i vår vi ska vara som bäst.
Och det kommer att rinna mycket, mycket vatten under broarna fram till dess…
