Ole-Kristian Tollefsen är äntligen tillbaka: “Efter operationen förstod jag att det skulle ta tid, energi och mycket smärta att komma tillbaka!”
Ole-Kristian Tollefsen, också känd hos motståndarna som “the Norweigan Nightmare”. Tuff, oöm och med ett stort, bultande hjärta för laget. Vår egen sheriff. Men avslutningen på förra säsongen blev inte någon höjdare då norrmannen tvingades operera en krånglande axel. För övrigt samma skada som Berglund hade opererats för några veckor tidigare, och lite av en skräckskada för en tacklande, fysiskt spelande hockeyspelare. Men i matchen mot AIK på onsdagskvällen var det äntligen dags för comeback, efter månader av smärta, rehabträning och ensamma skridskopass.
Ole-Kristian Tollefsen i omklädningsrummet efter den efterlängtade säsongsdebuten 2/10 2013. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Jag träffar honom i omklädningsrummet efter comeback-matchen, och måste givetvis inleda med den klassiska sportfrågan: Hur känns det?
”Det känns riktigt, riktigt bra! Jag har väntat på den här dagen hela sommaren” Han skrattar till innan han blir allvarlig igen. ”Jag tror att detta är en av de värsta skadorna jag har haft. Jag trodde inte att det skulle vara så illa, men efter operationen så förstod jag att det skulle ta tid, energi och mycket smärta att komma tillbaka. Därför känns det väldigt skönt att nu vara helt återställd!”
Det måste vara en tuff skada att åka på, inte minst med det fysiska spel du spelar? Det krävs väl att du är helt återställd för att kunna spela ditt spel fullt ut?
“Ja, så är det ju. Läkaren sa det också, han visste ju hur jag spelar. Han sa att jag inte fick spela förrän jag verkligen var 100 %. Men där har jag varit de senaste tio dagarna, jag känner att jag är redo för att spela. Och idag var det dags!”
#55, Ole-Kristian Tollefsen, och #6, Ludwig Byström, utgjorde ett backpar i onsdagens match. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Hur jobbigt har det varit att tvingas stå bredvid och titta på?
”Ja, det är väl egentligen det värsta!” erkänner han utan omsvep. ”Jag älskar laget i laget, den kemin vi grabbar har tillsammans. Att vi har det bra tillsammans, att vi har det dåligt… Och att man då, på det sättet, står utanför, det är jättesvårt. Jag vill vara en del av gruppen, känna med den som är arg, irriterad, ja alla känslor. Och det är svårt när man är skadad.”
Hur hittar man motivation att komma tillbaka efter en tuff skada som den du hade?
”För att det är jävligt kul med hockey!” Han skrattar. ”Alltså, jag älskar hockey precis lika mycket nu som jag gjorde när jag var tio år. Sedan, under tre och en halv tuff månad av rehab, då tänker man att på att man vill tillbaka till grabbarna.”
Och du kom tillbaka lite tidigare än sagt, eller hur?
”Ja, jag skulle väl egentligen inte ha spelat förrän någon gång i november/december, så ser man det så har det gått riktigt bra. Här måste jag få skryta lite över vårt medicinska team, med Wener, Hell och Jasbetz som har varit fantastiska med mig och Berglund, pushat oss och gjort att vi kommit tillbaka snabbare!”
Har det varit mycket cykling, eller hur har du hållit igång?
”Ja, jag har ju åkt skridskor sedan augusti, när de andra grabbarna gick på is. Men jag har fått åka för mig själv, och det är så sinnessjukt tråkigt!” Han skakar på huvudet och betonar varenda stavelse i ordet ”sinnessjukt”. ”Men grundformen ska finnas där, det är det inget problem med. Mycket cykling, löpning och styrka har det varit.”
Men hur är det egentligen att gå direkt in i SHL, utan några matcher innan?
”Jag tycker egentligen inte att det är så svårt. Jag har spelat en hel del matcher under min karriär, så det går ganska snabbt att hitta tillbaka till den där känslan.”
Och inte så ont i benen heller, med tanke på att du varit en del på is under rehabtiden?
”Nej, det känns bra!”
Raka spåret in i hetluften! Men Tollefsen trivs just där… Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Det här med att Färjestad har haft en tung start, att det stått en del negativt i tidningarna… Är det extra jobbigt att stå bredvid laget då?
”Nej, egentligen inte. Man lever med laget oavsett. Och det var detsamma förra året, och då slutade vi på andra plats och hamnade på hundra poäng eller något sådant!”
För ibland känns det nästan lite som om media älskar att det går dåligt för Färjestad…
”Ja, självklart blir det så. Så blir det för en förening som har vunnit mycket. Då får man press på sig, så enkelt är det, och det vet vi spelare också. Det är det jag tycker är kul, jag vill ju vinna.”
Så pressen kan vara något positivt?
”Absolut, det ger mig bara energi!”
Du som befunnit dig på första parkett under försäsongen, hur skulle du vilja sammanfatta årets säsong så här långt?
”Under European Trophy tyckte jag att vi spelade jättebra, även om vi kanske inte riktigt spelade vår Färjestadshockey. Sedan fick vi en vecka ledigt innan vi skulle gå in och spela SHL, som är en helt annan hockey än ET. Då fick vi lite problem med att hitta tillbaka till grunderna, vi försökte göra lite för mycket. Vi överarbetade en del, och det fungerar ju inte, men efter tre, fyra matcher satte vi oss ned och tog det lugnt. Vi sa att vi måste tillbaka till vårt grundspel, och efter det har spelet blivit bättre och bättre. Jag ser inget problem med det nu.”
Förklara skillnaderna mellan ET och SHL?
”I ET blir det lite mer fram- och tillbaka, och det gagnar kanske inte vårt spel så mycket. Men när vi spelar vårt spel fullt ut, kan vi slå alla! Men man får ju inte några riktiga träningsmatcher före ET, och då kastas man in i det hela där det gäller att vinna matcher…”
Tollefsen 2/10 2013 Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Och nu är det tätt mellan matcherna, match både fredag (Växjö) och lördag (HV71). Tankarna inför det?
”Det är bara kul! Jag skulle helst se att det vore så jämt!” Han skrattar. ”För min del är det dessutom perfekt, så jag kommer in i matchtempot.”
Känslan jag har fått är att laget har börjat komma igång på allvar nu!
”Ja, det blir bättre och bättre. Givetvis finns det fortfarande saker som vi ska bli bättre på, men grunderna finns där. Jag tycker till exempel att vi försvarade vår 3-1-ledning på ett bra sätt i sista perioden i kvällens match!”
Den sympatiske norrmannen, lika trevlig vid sidan av isen som han kan vara otrevlig för motspelarna att möta på isen, spelade hela 18,36 i comebacken. Givetvis hoppas tränarna att matchningen ska hjälpa honom att komma in i matchspelet så fort som möjligt, och han fick också beröm av Carlsson för sin insats.
Självklart får vi ge honom lite tid innan vi kan förvänta oss en sheriff i yttersta toppform, men visst är det skönt att han är tillbaka!
