Krönika: Om vikten av att veta när man ska glömma och när man ska minnas!
Har egentligen inte tid med det här. Snart susar Färjestads spelarbuss förbi utanför fönstret, och det är hög tid för mig att göra mig i ordning för att köra kapp med den ned till Jönköping och eftermiddagens match. Men jag måste få skriva av mig lite, om gårdagens förlust, en onödig smäll och om vad jag tror väntar i kväll.
Frustrerat på både isen och på läktaren igår. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Sämst genom tiderna. Avgå alla. Frustrationen var stor bland fansen i går, och från ståplatsläktaren kom det till och med spridda rop på tränarnas avgång när de passerade på väg ut till omklädningsrummet. Spridda rop, märk väl, för de flesta fansen verkar ändå ha slutit sig samman runt laget, trots (eller kanske på grund av) den tuffa och knöliga resa som årets SHL-säsong hittills utgjort. Och, det är i mina ögon, den sistnämnda som är rätt väg att gå.
Visst är det frustrerande att se våra hjältar, och laget i våra hjärtan, åka på en förnedrande förlust. För på något annat sätt kan man inte beskriva gårdagens match. Förluster kommer man aldrig undan, det ingår i säsongen att det ska vara lite toppar och dalar. Men det jobbiga i den här förlusten var SÄTTET som laget förlorade på igår. Dessutom har det känts som om laget verkligen var på G efter att ha spelat bra i några matcher. Gårdagens match var ett steg i helt fel riktning, och jag tror att det var det som en tom och besviken Leif Carlsson tyckte var värst efter matchen.
Men ska man titta lite mer nyktert på situationen tror jag att alldeles för många frustrerade fans läser in alldeles för mycket i en enda skitmatch. Det handlar knappast om att spelarna inte har förmågan att spela bra hockey, eller att det skulle bero på en felscoutad trupp! Vi har sett vad de är kapabla till. Gårdagens match var en, för fansen, episkt jobbig match när alla, precis alla, spelare samtidigt hade den där dagen på jobbet när man helst ska sitta inlåst på sitt eget kontor utan att prata med vare sig kollegorna, chefen eller några kunder. Skillnaden mellan att ha en dålig dag på ett kontorsjobb och att ha det ute på en hockeyplan, där det inte finns något enda litet skrymsle där man kan gömma sig, är förstås monomental!
Det kan inte ha varit kul för PW att, likt Don Quijote mot väderkvarnarna, stå där ensam och bestämd när resten av laget stod som förlamade mot mäktiga (?) Växjökrigare. Lundh var en av få som försökte skapa något framåt, och jag tyckte också att Görtz försökte kriga sig in i matchen. Liffiton och DiDiomete försökte, och lyckades också till viss del, störa Växjös stjärnor, men jag skulle vilja ha sett några riktigt motiverande tacklingar som skulle ha kunnat tända laget.
Men dra för allt i världen inte några långtgående slutsatser av denna match. Plattmatcher gör alla lag, även de framgångsrika, och den här råkade bara komma i helt fel läge då många tvivlar på laget.
DiDiomete försöker stoppa Växjös Jeremias Augustin. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
I december 1987 var det inte muntert efter den svidande förlusten med 13-0 mot Djurgården. Periodsiffrorna 0-6, 0-5, 0-2 är ganska talande i sig. Bara några månader senare bevittnade jag mitt första SM-guld på plats, när hela ståplats hamnade på isen (preskriberat nu, va?) och fick klappa om Rundqvist och de andra nere på isen. Något att tänka på när allt är nattsvart, och det ropas efter nyförvärv, ny spelidé och huvud serverade på fat!
Jag minns också säsongen 2005/2006, som länge var riktigt motig men som sedan slutade med en historisk finalserie där vi slog Frölunda på det ljuvligaste av sätt. Det finns många fler exempel förstås, alla lag har sina legendariska storys om hur trassliga starter, tuffa formsvackor och allmänt nödjävliga situationer slutat i revansch, seger och triumf. Segrarna blir så mycket ljuvligare när man minns vedermödorna, knutna nävar och blodsmaken som man haft i munnen på vägen dit.
Det är ju trots allt det som är tjusningen med hockey.
_ _ _
Jag vet att jag kommer få skit för att jag säger det, men ärligt talat… Vart var Anton Hedman när alla pratade om hjärnskakningarnas gissel, om att tänka efter och visa respekt? Jag vet att en olycka händer så lätt. Det går fort därute, som en av hockeyns mest sanna floskler lyder. Och jag vägrar fortfarande att tro att någon spelare egentligen tycker att det är särskilt kul att skada en annan spelare. Inte Anton Hedman heller. Men jag glömmer aldrig Hedmans fullständigt onödiga sänkning av Rickard Wallin i slutsekunderna den där gången när Hedman spelade i Modo, och jag får samma känsla den här gången. Gårdagens knock var inte det värsta jag sett, vill jag poängtera, men det handlade inte heller om någon tackling som gick snett, eller en oturlig effekt som kan förklaras med olika storlek på spelarna eller att någon av dem var i obalans.
Så onödigt.
Om man ska bortse från den rent humanitära biten – att ingen spelare ska behöva sluta som idrottsinvalid på grund av år av ackumulerat våld mot hjärnan under karriären – är detta också ett hot mot den svenska hockeyn. Småbarnsföräldrar som bevittnar knockningar av den här sorten blir väl knappast särskilt motiverade att släppa iväg sina älskade telningar till hockeyskolan. Och svensk hockey riskerar att tappa talanger och profiler om inte spelarna lär sig att tänka efter lite före de trycker till. Bara för att chansen finns måste man inte ta den. Speciellt inte när matchen redan är avgjord.
_ _ _
HV71 borta idag, alltså. Smålänningarna är stukade, brandskattade och medias senaste lilla kris-favorit. Innebär det att vi kan räkna med en hyfsat enkel resa tillbaka till trepoängstillvaron. Hell no. Jag har en känsla av att vi kommer få en ordentlig resa därnere, och jag tror att det kan bli en match full av känslor och prestige hos två lag som känner sig tvungna att bevisa för allt och alla att de är bättre än de fått kredit och poäng för så här långt.
Där kan gårdagens förlust tjäna som en extra väckarklocka för Färjestad. Ingen av spelarna eller ledarna var nöjda med matchen igår, och alla talade om hur skönt det var med ny match inom mindre än ett dygn.
Det är en ny dag på kontoret, och den här gången måste vi vara med från start. Vi måste visa hur snabbt vi kan studsa tillbaka efter ett nederlag, och att gårdagens förlust bara berodde på en tillfällig kollaps. Vi måste spela för vår heder och för att bevisa för de där gaphalsarna som skriker okvädningsord att vi har ligans bästa trupp, bästa tränarkonstellation och bästa organisation.
Det finns inget annat sätt!
Nytt bottenrekord i Löfbergs Arena igår, 4210 besökare. Men det gäller att tänka ett steg längre – laget får knappast bättre förutsättningar om publiken av missnöje uteblir! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Och som Färjestadare i själ och hjärta kommer jag att stå bredvid laget genom alla strapatser, genom mediadrev och tuffa förluster, och oavsett vad som väntar. Vad för sorts fans vore man väl annars?
