Krönika: Nattsvart! Eller inte? Snacket runt laget i tio viktiga punkter
Nattsvart. Det finns inget annat sätt att beskriva reaktionerna på twitter och i andra sociala medier efter en jobbig förlust i streckdramat/sexpoängsmatchen mot AIK igår. Man kan uppröras över nivån på somligt, men man kan också uppfatta det stora engagemang som ligger bakom alla besvikna ord och förslag till lösningar. Här kommer mitt försök till en mer nykter analys, förpackat i tio viktiga punkter. Håller du med? Diskutera och ventilera gärna i kommentarsfältet, men håll en seriös ton utan personliga påhopp om du vill ha ditt inlägg kvar!
Visst var torsdagskvällens förlust beyond frustrerande, inte minst som ineffektiviteten i avsluten fortsätter att vara närmast en parodi! Å andra sidan talades i pressen inför matchstart friskt om skadorna som AIK dras med på bärande spelare, medan det inte nämndes ett ord om att FBK saknar både lagkaptenen och pådrivaren Rickard Wallin, PP-killarna Görtz och Hyka samt backar som är tänkta att vara en viktig grundbult i vårt lag. Att dessutom formkurvan är katastrofal på laget som helhet – det spelar liksom ingen roll hur Carlsson & co ritar, matchar och möblerar om – gör inte saken bättre. Stackars Leif Carlsson borde snart vara aktuell för någon finare utmärkelse a la Nobels fredspris som han, gång på gång, möter media och med en ängels tålamod besvarar samma frågorna med ärliga men balanserade svar. Det måste vara olidligt! Bakom den lugna masken är han givetvis minst lika frustrerad som någon av oss andra.
Den insikten gör att jag irriterar mig lite extra över de verbala spyor som fansen vräker ur sig på nätet. Avgå alla. Den och den suger och det enda som hjälper är att avskeda och köpa nytt! (Detta fast få har någon rimlig eller ens möjlig kandidat att presentera. Jagr kanske, han såg bra ut när jag såg honom förra veckan!?) Prestationslön, låt dem jobba en vecka i vården/på bygge eller i en fabrik så att de uppskattar det de har. Förslagen på lösningar är många bland alla soffcoacher och twitterbaserade sportchefer.
Förlåt, jag ska inte raljera mer. Jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna. Och jag mår precis lika dåligt som alla andra av situationen.
Men min poäng här är att det gäller att tänka ett steg längre och se lite nyktert på situationen. Därför ska jag i den här krönikan ta upp några synpunkter som nått mina öron och ögon, och därefter ge min syn på dem.
Det är tungt nu, för alla parter! Men vi sitter alla i samma båt! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
1. Frustration och ilska är ett tecken på engagemang!
Först och främst: Ilska, sorg, frustration och desperation är den andra sidan av myntet ”Äkta fans”. Det visar på det fantastiska engagemang som finns bland supportrarna, och som är livsviktigt för en klubb och dess framtid. Det är klart att man måste få häva ur sig några väl valda ord, och lätta på trycket när det känns som om man ska sprängas inifrån av de här känslorna.
För, hur absurt det än låter för någon som inte fattar hur det är att vara ett riktigt fans, så lever man sitt liv för laget och blir ett med spelarna som har ynnesten att få spela i det Färjestad som man själv skulle ha gjort vad som helst för att få vara en del av. De har den där platsen, drömjobbet, som man som fans har drömt om hela livet, platsen man aldrig kan få eftersom man antingen saknar talangen, har fötts med ”fel” kön eller helt enkelt inte fattade att hockeyn var ”the shit” förrän man var lastgammal tioåring och tåget hade gått. Det är klart att det är jobbigt att inte kunna göra annat än skrika sig hes och gråta blod vid sidan när killarna faller tungt ute på isen.
Men, med detta sagt, måste vi ändå förstå att den frustrationen som fansen ger uttryck för snarare kan förvärra läget för laget i vårt hjärta. Spelarna är människor och läser såklart det mesta som skrivs om dem. Vare sig utskällningar på lokala Ica-butiken, hårda ord från läktaren eller obalanserade twitterpåhopp lär bidra till att den utsatte gör hattrick nästa match, om ni förstår vad jag menar?
Magnus Nygren, med omvittnat stort FBK-hjärta, deppar efter semifinalförlusten i våras. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
2. Laget förlorar för att spelarna inte är tillräckligt engagerade!
Lägg ned! Laget förlorar inte på grund av att spelarna skiter i laget och fansen. Spara sådant resonemang till obskyra konspirationsajter! Elitidrottare har nått den position de har på grund av att de är vinnarskallar. Den huvudsakliga drivkraften för vinnarskallar är den berusande känslan av att vinna, och att få ta emot publikens jubel. Vinnarskallar hatar dessutom att förlora minst lika mycket som de älskar att vinna. Kanske ligger en del av krampaktigheten och den “lojhet” en del säger sig se i just detta faktum. Rädslan för att förlora förlamar.
Hjärtat för klubben är det hur som helst inget fel på; Jag har träffat spelarna efter både vinst och förlust och kan försäkra er att de har minst lika stort FBK-hjärta som någon av oss andra. Många ber om ursäkt och biter (blankögt) ihop hårt när de förlorar och upprepar som ett ständigt mantra hur oerhört gärna de vill ge sina fantastiska, sjungande fans segrar!
Så nej, det är varken lathet eller ointresse som ligger bakom att man slår en passning för mycket eller felaktigt väljer att backa istället för att gå framåt. Bra beslut bygger på trygghet, självkänsla och en god matkänsla. Något som många saknar just nu. Och det är inte särskilt konstigt – med kniven på strupen, skadeglädjen som flödar runtomkring i Hockeysverige och snurrande tankar som obarmhärtigt äter på den korta tid man har på sig att fatta besluten på isen.
Häng i grabbar! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
3. Om syndabockar och frälsare….
Två enskilda spelare som jag inte kan låta bli att ta upp specifikt när det handlar om snacket runt laget är Niclas Arell och Pelle Prestberg:
Arell har fått en del kritik under säsongsinledningen. Han är ett tydligt exempel på en kille som fått en otacksam resa, då han kom från allsvenskan och givetvis behövde få lite tid på sig att ställa om och kliva upp ett snäpp tillsammans med en välfungerande mentor. I ett lag som ångar på hade inte det varit något problem, men i och med skador och kräftgång i Färjestad så här långt har han kanske lite för tidigt tvingats bära ett alltför tungt lass. Jämför gärna med Magnus Nygren, som fick tiden han behövde vilket resulterade i en fantastisk utveckling. Det fanns de som hävdade att han aldrig skulle hålla elitserieklass på grund av brister i defensiven, men vi som följt honom vet ju hur fel de hade. Nu rapporteras det från andra sidan pölen om att vår latebloomer fått mycket speltid och beröm, och jag tror säkert att han kommer att nå sitt mål, NHL, vad det lider. Jag tycker att man kan ha Nyggas resa i bakhuvudet när man ser på Arell, och jag tycker att han förtjänar beröm då han börjat komma in allt mer i spelet, och har börjat bidra, trots tuffa förutsättningar.
Det var många som skrek efter Prestberg innan han värvades. Värvningen av Prestberg är av flera skäl ett bra val just nu – han var tillgänglig och på plats, nära organisationen (har funnits i hallen och tränat varje vecka, kan föreningen och känner spelare och ledare), har rutinen och accepterade korttidskontrakt till ett hyfsat pris. Men inte ens Pelle har ensam kunnat gå in och vända på skutan, och det är lite dit jag vill komma.
Visst kan ett nyförvärv visa sig vara den pusselbit som saknas. Visst finns det enskilda spelare som kommer in och sätter fart på hela laget, som tillför den där gnistan och blir det där lilla extra som har saknats. Men de spelarna växer inte på träd under mörka höstmånader, då de flesta som finns på marknaden antigen är ratade, matchotränade spelare eller spelare som fått sparken för att det av olika anledningar inte har funkat i deras tidigare klubbar. Det finns guldkorn – precis som det fanns i Klondyke under guldruschen när desperata människor gick man ur huse för att vara den som lyckades hitta en av de små rackarna bland all sand – men det handlar om ett vågspel och om ganska stora slantar på spel.
Ska man ersätta en spelare måste den som kommer in helt säkert vara bättre, för man får räkna med att betala dubbelt i och med att den första spelaren har gällande kontrakt.
Niclas Arell har tagit sig allt mer efter tuff start! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
4. Om spelare som plötsligt inte längre håller måttet…
Roten till problemet är inte heller att spelarna plötsligt blivit usla och inte kan spela hockey längre, och därför måste ersättas av ett gäng ”bättre spelare”.
Spelarna i vårt lagbygge är inte några dåliga hockeyspelare. Det räcker med en snabb titt i deras CV (eller EP som det heter i hockeyspelarnas motsvarighet) för att konstatera detta. De är inte heller vare sig de första eller sista elitspelarna att drabbas av gummiarm när laget hamnar i spinn och hockeylivet tappar all den glädje och lekfullhet som är en grundförutsättning för en bra prestation! Alla lag och spelare hamnar i svackor, och det är hur man hanterar de här svackorna som är avgörande.
Alla, och då menar jag ALLA spelare, kan underprestera under ogynnsamma förhållanden. Även de allra mest hyllade och framgångrika. Det har vi sett i de flesta lag som hamnar i gungning eller hos spelare med diverse privata problem.
Se bara på förra årets skyttekung Bud Holloway, som ryktas ha det struligt privat. Se på Luleå, som stundtals var överlägsna och vann grundserien för ett par år sedan (11/12, om jag inte minns fel) för att sedan oförklarligt floppa i slutspelet. Se på Gustaf Wesslau, uppskriven och prisad, som växlat mellan toppar och rejäla dalar både i klubblaget och i landslaget sedan dess.
5. Om vikten av den mentala biten – knappast någon quick-fix!
Den må vara lite svårare att ta på, men icke desto mindre så viktig. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: den mentala biten är A och O för en hockeyspelare. I en så pass snabb idrott som hockey har man inte tid att tveka och tänka efter en extra gång ute på isen, och tvekan och rädsla är precis det som fyller skallen om man har mer att förlora än att vinna därute. För spelare som är vana vid att prestera på hög nivå är det förstås en tung mental ryggsäck att bära när det känns som om inget man gör räcker till, när även nästa beslut visar sig vara ännu ett felval och när orken tryter på grund av en förlamande febrig trötthet. Ett tidig 1-0-underläge känns mer svåröverstigligt än Himalaya utan syrgastub.
Just där är Färjestad just nu.
Man brukar prata om ett mystiskt ”flow”, flytet som bär ett segrande lag genom långa vinstsviter och som är obligatoriskt för att nå hela vägen fram till guld under vårens slutspel. Men det flytet har sällan ett lag en hel säsong. Det kommer och går, och Färjestad har inte varit i närheten av det ännu den här säsongen. Det oroar mer än tabelläget så här i oktober månad. Men samtidigt kan det där svårfångade flytet dyka upp lika snabbt och oförutsägbart som det kan försvinna, så länge man fortsätter att arbeta hårt.
Det var ju så här det skulle se ut nu! Både Viktiga pjäserna Görtz (benskada) och Belle (nyopererad, knä) saknas i laget just nu! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
För detta ska alltså inte förväxlas med att spelarna inte försöker, eller inte bryr sig. Om man så lovade spelarna 100.000 extra per mål tror jag inte att målen skulle börja ramla in. För det är inte där skon klämmer.
Nej, det handlar om sökandet efter harmoni, och om ett lag som inte riktigt har kuggat i och orkat lyfta än.
Skadorna på bärande spelare är givetvis en mer fysisk anledning, men det man huvudsakligen måste komma till rätta med är således det mentala. Varför underpresterar så många samtidigt? Varför knyter det sig, varför trillar inte puckarna in? Varför känns det som passningarna studsar från klubborna? Varför får vi så sällan de där så kallade lätta målen? Det är stora frågor utan enkla svar. Som tur är finns specialanpassad och högst vetenskaplig mental coachning att tillgå i dagens idrottsvärld där man äntligen börjat förstå hur viktig den är för både lagets och individens prestation!
Och en sådan gemensam prövning tidigt under säsongen KAN vara precis det som krävs för att svetsa samman laget och göra det starkt. Det har vi också sett förut!
6. Laget började ju så bra under försäsongen! Vad hände egentligen efter att laget vann European Trophy-serien utan alltför stora bekymmer?
Ja, hur kan det se ut som det gör efter en lovande inledning där många spelare visade tecken på strålande form, styrka, fart och kreativitet? Jag tror att det finns två förklaringar:
Dels gick det kanske lite för lätt i ET, mot lag med mindre tajt styrspel och en tuta-och kör-hockey som passade våra transatlanter betydligt bättre än den inhemska, tillknäppta, kliniska diton i SHL.
Dels vet varenda lag i superscoutade SHL precis hur vi spelar, och det är ingen slump att vi spelat vår bästa match hittills mot ett spelande Skellefteå medan vi torskar mot smarta gnet-lag som satsar på hög checking, tajt spel i mittzonen, utnyttja misstag till ett effektivt, tidigt mål och sedan en offensiv som bygger på kontringsspel. Igenkänningsfaktor, någon?
Färjestadsspelarna tackar publiken efter match. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
7. Lagbygget då? Saknar vi spelartyper? Är spelarna för dåligt förberedda?
Lagbygget då? På pappret är det brett, med olika spelartyper och en mix av nytt och gammalt. Vi vet att många etablerade spelare är i bättre fysisk form än någonsin – sånt finns det statistik på.
Våra nyförvärv har tidigare i karriären visat prov på de egenskaper vi behöver och som de värvats för. Stafford kom med höga förväntningar som han ännu inte kunnat infria, det hymlar inte ens Färjestad (Carlsson) själv med. Men han har å andra sidan haft en del faktorer som legat honom i fatet, och som han inte kan rå för. Min personliga känsla är att det inte bara handlar om järntrappan för amerikanen just nu, FBK vill verkligen se till att han har fått allt stöd och de förberedelser som är möjliga att ge innan man plockar in honom i laguppställningen igen. Han ska få en ordentlig chans att visa vad han går för, innan man börjar fundera på om han (om det är möjligt) bör ersättas.
Vi har talangen, entusiasmen och viljan bland våra ungdomar. Vi har målvakter som ger laget chansen att vinna. Taylor får ta på sig ett av målen igår, resten är inte hans fel och tre-fyra mål framåt ska vi kunna göra på de chanser vi har.
Vi har ett väl sammansatt coachteam med olika specialistkunskaper, och en målvaktstränare i världsklass. Jag tror inte att sparka coacherna är någon lösning på våra problem!
Gummiklubbor eller frånstötande magnet? Skämt åsido, men ibland känns det som om FBK-klubborna stöter bort puckarna just nu! Här är det Peppe Lundh som kollar bladet. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
8. In med juniorerna!
En lösning som jag personligen gärna skulle vilja se provas är en hel kedja bestående av samspelta, orädda J20-spelare.
Juniorerna tenderar ju att tänka lite mindre än sina äldre kollegor, och det är positivt som läget ser ut just nu. Till skillnad från de äldre spelarna har de allt att vinna och inget att förlora, och om omvärlden bara visar lite tålamod med att spelet inte riktigt blir lika strukturerat och ansvarsfullt är de både underhållande och befriande respektlösa att se på. Det är inte lätt att göra skillnad när man bara får ett byte då och då, och blir man inkastad i en ny liga är det en trygghet att man vet var man hittar sina kedjekamrater ute på isen.
Vi har sett lyckade satsningar på ungdomar hos andra lag, och våra killar är inte sämre! Se bara på Kylington, som är en av de backar som vågar och vinner mest offensivt därute just nu. Då är det viktigt att tillåta honom göra misstag lite då och då, och inte klanka ned eller bänka.
Och det är någonstans där som det blir svårt för ett lag som ligger på kvalplats! Det finns helt enkelt inte så mycket plats för kostsamma misstag, och miljön blir per automatik inte alls lika stöttande som hos ett harmoniskt lag som går som tåget! Ungdomarna är under utbildning, med allt vad det innebär av strategisk framtidsplanering och ansvarsfull coachning. Jag pratade med Carlsson om detta för några veckor sedan, och han förstod vad jag menade med mitt önskemål men sade samtidigt att det är en avvägning. I ett lag som har det tufft måste man vara lite varsam med de talangfulla unga killarna så att inte de bryts ned när de istället kunde få mycket speltid och frodas i J20, där de kan mogna och fortsätta bygga upp sitt fina spel. Inga beslut är således så enkla som det kan verka för oss som står bredvid…
Suveräne Oliver Kylington är en källa till glädje under en annars ganska dyster höst! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
9. Vad händer nu, under de närmaste veckorna?
Tricky business. Men var så säkra på att ingen i Färjestad är nöjd med situationen. Där vrids och vänds det på varje sten, och det finns nog inte någon som sover gott i natt efter ännu en förlust.
Nästa veckas landslagsuppehåll kommer mer än lägligt, och det är skönt (om än inte särskilt konstigt, med tanke på hur läget ser ut i laget just nu) att vi får behålla hela laget på hemmaplan. Bra både ur skadesynpunkt och träningssynpunkt!
Jag är helt säker på att Loob och Steen har något i kikaren, och nästa vecka är en perfekt vecka att sjösätta förändringar. Samtidigt har de inte vare sig obegränsat med resurser eller en outsinlig ström av första klassens spelare att välja bland. Vi vet att det finns listor förberedda, år i förväg, och vi vet att kontaktnätet är stort.
För Färjestads del handlar den närmaste framtiden om omsorgsfulla avvägningar och att vända på varje sten.
10. Fråga inte vad ditt lag kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt lag!
För vår del, fansens del, handlar det om att fortsätta komma till hallen för att sjunga, stötta och bidra med viktig inkomst till föreningen. Det är där vi behövs nu. Mer än någonsin.
Så när du svurit klart, kastat ut tv:n genom fönstret eller vad du nu behöver göra för att avreagera dig är det dags att kavla upp ärmarna.
För, som vi brukar säga; det är VI som är Färjestad.
I såväl medgång som motgång!
Glöm aldrig det.
