Garrett Stafford om den tuffa starten, comebacken och om skillnaden mellan nordamerikansk och svensk hockey
Garrett Stafford är tillbaka. Efter en längre tids skadefrånvaro på grund av envisa, kvardröjande symptom efter hjärnskakningen han ådrog sig mot Leksand bara några omgångar in i serien är han redo för comeback. Och den offensive backen har inte vilat på lagrarna. Han, och teamet runtomkring honom, har använt tiden till att se till att han är bättre tränad och rustad för SHL än den tuffa försäsongen tillät honom vara. I tisdagens match mot Leksand hoppas både Stafford och tränarna att han ska vara tillbaka i laguppställningen.
Jag träffar honom efter en intensiv träningsvecka, som krönt veckor av rehab och extraträning. Stafford har just klivit av isen efter ännu ett träninspass tillsammans med laget, och det syns att han tycker att det är skönt att vara tillbaka i gänget igen. Amerikanen har fått ta en del skit i och med höstens kräftgång, inte minst som han värvades för att vara en offensiv back, och han har fått bära mycket av förväntningarna när det gäller att vara en ersättare för den snudd på oersättlige Chris Lee och vår egen superbössa, Magnus Nygren.
Dessutom var förutsättningarna han anlände med var usla. Färjestad hade gjort klart med honom redan tidigt, men det ingen av parterna kunde veta var att han skulle gå långt i slutspelet med sitt AHL-lag Oklahoma City Barons och hur det skulle påverka hans förutsättningar den kommande säsongen. De nordamerikanska ligorna börjar senare än den svenska, och pågår därför längre, vilket innebar att Staffords sista match förra säsongen gick av stapeln först i mitten av juni. Då hade han dessutom ådragit sig lite småskador, precis som de flesta spelare gör under säsong. Inget stort, inget allvarligt, men skillnaden mot vanliga år är att ligabytet gav mindre tid till att läka och återhämta sig. Stafford slängdes in i SHL:s förberedelser, med ET-turneringen nästan direkt och minimalt med tid till uppbyggnad och träning, och fick därför inte någon optimal omställningsperiod.
Det hoppas och tror både Färjestad och Stafford själv att man har rått bot på genom omsorgsfull rehab och noggranna förberedelser inför comebacken.
Skönt att vara tillbaka?
“Ja, verkligen!”
Redo att spela på tisdag?
“Definitivt, om coacherna vill så spelar jag!”
Garrett Stafford efter fredagens träning. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Andreas Johansson sade i intervjun här på bloggen igår att man räknar med att både Stafford och Belle ska finnas med i matchen mot Leksand på tisdagen, och att det enda som skulle ändra på det är om symptomen kommer tillbaka eller någon ytterligare blessyr visar sig.
Garrett, du har deltagit fullt ut i träningarna under veckan, och kört extraträning i måndags om jag har förstått det hela rätt? Hur känns det just nu då, efter en veckas hård träning där du deltagit fullt ut?
“Ja, om jag inte får något bakslag är jag definitivt redo för comeback! Men jag har inte känt något, och känner ingenting nu heller så det känns bra!”
_ _ _
Amerikanen drabbades alltså av en hjärnskakning i matchen mot Leksand den 21/9, och efterhängsna symptom har hållit honom från matcher i drygt åtta veckor. Han har bara hunnit spela fyra SHL-matcher, även om han visade en del riktigt fina tendenser i ET-grundspelet. Under den rysare som matchen mot Zürich nere i Schweiz utvecklades till stod han för en fantastisk prestation, så en frisk Stafford i god form kan innebära mycket för Färjestads klättring i tabellen.
Tuff skada att åka på och extra jobbigt med den tråkiga tajmingen på säsongen. Jag hörde att det rörde sig om en hjärnskakning som inte velat släppa taget.
“Ja, det stämmer. Jag har haft problem med återkommande huvudvärk och illamående.”
Hjärnskakningar är luriga. Jag har haft några själv och symptomen är inte bara fruktansvärda utan dessutom ofta efterhängsna. Att efterverkningarna dessutom i hög grad är oförutsägbara har vi sett alltför många vittnesmål om under de senaste åren. Sanny Lindströms skakande redogörelse för sina mer eller mindre kroniska problem öppnade ögonen på många, men faktum är att Stafford inte är ensam om att ha tvingats kämpa mot denna lömska skada. Varje vecka drabbas nya spelare, många unga, och hjärnskakningar börjar tyvärr bli en allt vanligare anledning till att spelare tvingas sluta spela hockey i förtid. Det jobbigaste, vittnar många drabbade om, är just bakslagen. Svåra att förutse, och frustrerande eftersom det inte finns något annat att göra åt dem än att gå tillbaka i den så kallade hjärntrappan.
Stafford förklarar: “I mitt fall kunde jag träna, men när hjärtfrekvensen steg fick jag tillbaka symptomen.”
Så när du körde hjärntrappan…
“…fastnade jag på steg fyra!”
Hjärntrappan är den enda behandling som i nuläget finns för hjärnskakningsdrabbade. Den innebär att patienten följer en fem steg lång trappa, där det första steget är att vila tills man är symptomfri (ingen huvudvärk, synpåverkan, illamående osv) för att sedan långsamt trappa upp träningen. Kortast möjliga tid att gå igenom trappan på är en vecka. Steg fyra innebär inom hockeyn att man är med under isträningarna, men inte kör så kallade ”fullkontaktsövningar”. Spelare i den fasen brukar bära gul träningströja, för att andra spelare ska se att de inte är tacklingsbara, och hålla sig för sig själv ute på isen medan de kör enklare övningar. Steg fem, det sista steget, innebär träning som vanligt, och där befinner sig alltså Stafford nu. Vill sig allt väl kommer han få läkarnas godkännande efter söndagens träning, vilket innebär att han är redo för comeback.
_ _ _
#57 är äntligen redo för comeback! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Vi håller förstås tummarna för att symptomen inte kommer tillbaka, så att Stafford äntligen får spela igen. Men, tillbaka till intervjun, och Staffords upplevelse av lagets knackiga start.
Om vi ser tillbaka lite på säsongen så här långt hade både du och laget en bra start, och det gick riktigt bra både för dig och laget i European Trophy. Nu har du tvingats se en stor del av säsongen från läktaren i och med din hjärnskakning. Hur skulle du vilja beskriva säsongen så här långt, utifrån ditt perspektiv?
“Resultaten talar förstås för sig själv. Men jag vet inte om vi har spelat så dåligt egentligen, hockey handlar mycket om detaljer, centimeter… Ibland spelade vi inte så illa, men förlorade ändå och ibland spelade vi dåligt men vann i alla fall. Vi har ett bra lag, men det vi måste göra är att vara mer konsekventa, spela 60 minuter och då kommer det att vända.”
Mm, för det är den här ojämnheten som ställer till det. Ni kan spela fantastiskt, som i matchen mot Skellefteå, men så blandar ni sådana matcher med plattmatcher…
“Precis, det handlar om en kontinuitet som vi har saknat!”
Hur känns det egentligen att stå vid sidan om och titta på när det ser ut som det har gjort?
“Frustrerande, oerhört frustrerande. Det är tufft att stå bredvid och titta på, när laget inte spelar bra. Man vill vara med och hjälpa till, trots att man vet att man inte kan göra någonting när man sitter på läktaren! Så visst har det varit jobbigt!”
Problemen efter hjärnskakningen, var det sviter av någon tidigare smäll som du fått i AHL? När man får den här typen av efterverkningar kan det bero på att man har fått flera stycken tätt i följd?
“Nej, min senaste hjärnskakning fick jag för nio år sedan, så de problem som jag har haft nu under hösten ska inte ha berott på den. Jag har spelat i nio år efter den förra utan några som helst symptom, så det var en helt ny händelse. Varje hjärnskakning har sin separata historia…”
Du fick den alltså redan i matchen mot Leksand 21/9. Kände du av den direkt?
Ja, det gjorde jag. Men jag fortsatte spela ändå, försökte, men efter matchen kom huvudvärken och illamåendet.
_ _ _
Det har gått några månader sedan jag träffade den sympatiske amerikanen för första gången. Då hälsade han på svensk press vid en spontan presskonferens, nyanländ sedan några timmar till Karlstad efter en mastodontresa tvärs över hela jordklotet tillsammans med sin fru och sin lille son. Stafford är ingen dununge, han har hunnit bli 33 år gammal och har 666 (!) AHL-matcher och 7 NHL-matcher under bältet. Han karaktäriseras som en offensiv back, och gjorde till exempel 21 (1+20) poäng under 48 matcher för Hershey Bears förra året. Han har dock spelat hela sin karriär i Nordamerika, och är därmed van vid den lilla isens förutsättningar och den transatlantiska hockeyns ramar.
Garrett Stafford vid presskonferensen strax efter att han han anlänt till Sverige och Karlstad 1/8! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Med facit i hand. Har din bild av svensk hockey besannats, eller har den ändrats? Hur tycker du att anpassningen till svensk hockey och den stora rinken har varit?
“På grund av den långa skadefrånvaron har jag inte hunnit spela tillräckligt med matcher för att vara helt klar med anpassningen, men träna har jag hunnit göra en del nu och det har betytt mycket… Jag är i mycket bra form fysiskt nu, och det känns mycket bättre ute på isen också. Så det positiva med det som har varit är att jag känner att jag fått möjlighet att vänja mig på ett bra sätt!”
För, handen på hjärtat, du fick en väldigt kort försäsong! Du spelade match så sent som den 15:e juni, och så lite småskador som skulle läkas ut efter det. Då var redan förberedelserna för den svenska hockeysäsongen i full gång…
”Så var det helt klart, så visst känner jag att jag är betydligt bättre förberedd nu! Hjärnskakningen var förstås inget jag önskade mig, men skadetiden har gett mig möjlighet att träna ikapp och det känns bättre än någonsin ute på isen!”
Din syn på svensk hockey och SHL – skiljer den sig åt från den du hade när du kom hit?
“Jag förväntade mig snabb, teknisk hockey, snabb skridskoåkning och en massa skickliga spelare, helt klart, och det är precis så det är. Det är riktigt hög klass på den svenska hockeyligan!”
Det finns de i svensk media som hävdar att transatlanterna generellt sett i hög utsträckning underskattar svensk hockey, och som säger att det kommer att göra det svårt för dem att hävda sig här! Vad säger du om den synen, ligger det någon sanning i den?
“Mm, nja, det handlar ju om två väldigt olika stilar. I Nordamerika, med den lilla isen, annan struktur och ett mycket mer fysiskt spel… Här, med den stora isytan, blir det inte lika lätt att hitta tacklingar vilket ger mer tid och utrymme för motståndarna. Spelarna är dessutom skickligare, sett till hela laget. Från förstafemman till fjärdefemman, är de riktigt bra. I Nordamerika är de två första linorna väldigt duktiga, tredje- och fjärdeformationerna består i högre grad av fysiska rollspelare. Det handlar om en annan sorts hockey, helt enkelt. Men jag underskattade definitivt inte den svenska hockeyn, jag visste att det skulle gå undan och att spelarna skulle vara skickliga. Precis så var det också! Så för min del har det inte varit tal om någon underskattning i alla fall.”
Jag var över i USA och såg NHL-hockey för drygt två veckor sedan, New Jersey mot Vancouver, och vi satt där på läktaren och räknade ihop en massa situationer som skulle ha varit slashingutvisningar här hemma, men som man släppte där. Ligan har ju bestämt sig för att ta mer så kallade spelförstörande utvisningar i år, men ibland känns det som om de här utvisningarna blir mer spelförstörande än själva förseelserna. Du som spelat i båda systemen, hur ser du på det här?
“Visst känns det som de svenska domarna tittar en del på spelet med klubban, precis som du säger… Visst tycker jag att man kan ta utvisningar för otillåtet spel med klubban, definitivt i de fall det påverkar en målchans eller liknande. Men om det inte påverkar spelet i så hög grad, borde det inte vara utvisning. Men det som förvånar lite är att de inte tittar lika mycket på träffar mot huvudet, som till exempel armbågar eller träffar bakifrån. Det är ett farligt sätt att spela, och det känns som om mindre förseelser med klubban hamnat lite mer i fokus i svensk hockey än det här med farligt spel mot huvudet.”
Och då pratas det ändå en hel del om att vi måste minska våldet mot huvudet, för att minska den här typen av allvarliga skador!
“Ja, det är lite underligt. Jag har sett killar bli skadade av sådana träffar, och ändå blir det ingen påföljd! Det är en farlig utveckling! Jag tror att det är viktigt att man följer upp sådana fall, så att det inte uppstår någon gråzon. Både domare och spelare ska veta var gränsen går, och vad som inte är tillåtet!”
Förvirrande för er spelare förstås, inte minst när det kan påverka hederligheten och respekten ute på isen?
“Mm, och det är också en skillnad mellan Nordamerika och Sverig. Spelare som inte respekterar sina motspelare och som gör fula saker här vet att ingenting kommer att hända. I Nordamerika vet spelarna att om de gör så här kommer någon ur motståndarlaget att ta dem ordentligt och visa att det inte är okej. I Sverige är det inte tillåtet att använda sig av ”poliser” eller att slåss. Det gör en stor skillnad. Man vågar inte ge sig på spelare om man vet att man kommer att få ta konsekvenserna av det. Det tar bort en hel del sådana påhopp!”
Han är inte ensam om att reagera över detta. Devin DiDiomete var också chockad över detta, och jag har också hört och läst om andra transatlanter som förvånas över dubbelmoralen i att man inte får slåss men att man å andra sidan kan komma undan med ganska grova förseelser riktade mot huvudet. Killar som DiDiomete och Liffiton, killar som ska stå upp för laget och förhindra fula påhopp på lagets lirare, har ingen plats i svensk hockey. De åker ut direkt, och kostar laget dyrbara minuter i boxplay. Må så vara hänt, men när inte lagens långa arm kan förhindra fula tilltag blir den här typen av spelare en paradoxal garant för att folk INTE ska skadas av fult spel. Fascinerande, och väl värt en egen diskussion. Helt klart är det något som får ligans transatlanter att lyfta på ögonbrynen.
_ _ _
Stafford och Shawn Belle spelade ihop på fredagsträningen. Gör de comeback tillsammans på tisdag? Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Det finns de som redan har dömt ut Garrett Stafford utifrån det lilla de hann se av honom i upptakten av SHL.
Hold your horses, säger jag.
Han har bara hunnit spela fyra matcher på en ny kontinent, med nya förutsättningar och på en plan han aldrig tidigare har spelat på. Precis som han själv är inne på förändras förutsättningarna ganska radikalt när isstorleken förändras.
Det positiva med skadan är att han har fått chansen att reparera de usla förutsättningarna som han kom med och dessutom fått tid att acklimatisera sig. Ger vi killen några matcher (matchvana saknas som bekant fortfarande) har jag en känsla av att han kan bli november månads bästa nyförvärv!
