Krönika: Vi måste prata om det här!
Domarinsatser och laguttagningar. Åsikterna var många och diskussionen stundtals het efter omgång 20. När det gäller Tollefsens matchstraff satte det fingret på en mycket öm punkt i svensk hockey, även om de flesta experter var ganska överens om att det inte skulle ha varit något matchstraff. Och när det gäller laguttagningen var den ganska logisk, trots allt.
Först och främst, så att ingen får för sig något annat: Mina tankar är hos Tobias Forsberg, som drabbades av den där nutida hockeypesten som går under namnet hjärnskakning. Jag har själv varit med om några, och jag önskar inte min värste fiende en sådan upplevelse! Jag vill, precis som Sanny Lindström och alla andra engagerade, se att de här lömska skadorna minimeras.
Med detta sagt: hockey är en kampsport. Människor kommer att skadas i de kampmoment som är en del av idrotten ishockey. Det är oundvikligt, precis som det är omöjligt med en hundraprocentig nollvision i trafiken, en benbrottsfri svart skidpist eller en ridskola utan ryttare som blir avslängda ibland. Olyckor kommer att hända, missbedömningar kommer att ske.
Tar man bort kampmomentet i ishockey blir det en annan sport. Se på damhockeyn, som ohjälpligt tappat en viktig dimension på grund av det (oförklarliga) tacklingsförbudet.
Vad vore hockeyn utan tacklingar? En klassisk bild av Fröggas dubbeltackling hänger på väggen i LA. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
När jag var i USA för några veckor sedan och kollade NHL-hockey pratade jag med en marknadskille hos New Jersey Devils, och han var väldigt nyfiken på svensk hockey. När jag berättade om de nya reglerna, där skada leder till hårdare straff, skakade han på huvudet: ”Vi har samma problem med fotbollen (den amerikanska varianten, min anm) här”, sa han. ”De ville minska hjärnskakningarna, och det är ju bra, men de här åtgärderna gör att folk inte vågar tackla längre. Det har gjort att sporten har tappat en del av sin själ.”
Den svenska hockeyn tappar publik. Det är inte bara FBK som publiken sviker, trenden är tydlig i hela ligan. Jag tror att en del i detta är att produkten hockey har tappat i attraktionskraft. Detta i sin tur för att rapporteringen kring hockeyn idag i mångt och mycket kommit att handla om konstiga domslut, och för att upplevelsen i hallen förstörs av desamma.
Visst är det till exempel en fin tanke att man försöker stävja de så kallade spelförstörande momenten, som till exempel slashingarna. Men när nivån för vad som är tillåtet varierar så som den har gjort hittills under hösten blir den ett spelförstörande moment i sig. Om inte ens spelarna själva vet vad som gäller från match till match är det svårt att dra några lärdomar inför framtiden. Så kul är det inte att titta på en sönderblåst match med idel billiga utvisningar!
_ _ _
När det gäller utvisningen på Tollefsen var det väldigt intressant att man inte signalerade för utvisning förrän en lång stund efter att man hade blåst av för skadad spelare. Ingen av huvuddomarna såg något regelvidrigt, utan det var linjemännen som sade sig ha sett en så kallad charging. Våldsam tackling lyder definitionen för termen charging, och det tolkas ofta som att den tacklande spelaren har tagit för många skär/har för hög fart in i tacklingen. Reprisbilderna visar tydligt hur Tollefsen glider de sista meterna.
Ole-Kristian Tollefsen Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Reprisbilderna visar också att han inte kommer i blindsideläge – om inte Forsberg hade haft blicken i isen hade han sett honom komma i ögonvrån (split vision, jämför med en bilförare i en korsning). Leksandsspelaren befann sig dessutom i en position och på en plats på isen där allt talade för att han kunde förvänta sig en tackling. Då blir det svårt att tala om bristande respekt från Tollefsens sida. Han kan ju inte direkt vänta på en skriftlig bekräftelse på att killen som är tacklingsbar ur alla tänkbara aspekter verkligen tittar på honom!
Det är inga höga händer, träffen är ren och inte i huvudet och det ser ut som om den värsta smällen kommer när Forsbergs huvud träffar isen. Sedan blir det ett ordentligt ryck i nacken av kollisionen när två kroppar i olika riktningar slår ihop. Därav säkerhetsproceduren men nackkragen, misstänker jag.
Jag har inget vetenskapligt belägg för det, men min känsla är att just open ice-tacklingarna är de som oftast ger ett för hårt straff. Kanske för att de ofta ser våldsammare ut, kanske för att ”offren” oftare verkar vara sämre förberedda när smällen kommer?
Jag förstår Tollefsens frustration när han visades av banan för den här tacklingen. Han gjorde sitt jobb och blev ändå syndabocken som fällde laget. Och om inte killar som Tollefsen får göra sitt jobb inom svensk hockey kan vi snart börja tillämpa damhockeyns regler även i SHL.
Och då har hockeyn förlorat. Igen.
Det tjatas om att Shawn Belle tacklas för lite, och att han borde utnyttja sin storlek bättre längs sargerna. Kanske är det lika bra att han inte gör det. Något säger mig att han skulle åka ut direkt, just på grund av sin kroppshydda och över hundra pannor stenhårda muskler!
För det är dit vi är på väg!
Tomma läktare? Inte konstigt att hockeyn tappar publik! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Tollefsen får ingen ytterligare avstängning. ”Jag och domarna har tittat på händelsen och kommer inte anmäla den vidare. Tacklingen tar i bröstet och det finns egentligen inget fel i den. Men det som är viktigt att poängtera är att domarna ska ta ett beslut på isen när de ser händelsen live på banan. De gör bedömningen att det är fem minuter direkt eftersom han kommer lite högt med armarna. När vi tittar på den efteråt så tycker vi inte att den ska uppgraderas.” säger domarbasen Peter Andersson till Expressens Henrik Sjöberg.
Det är så nära en ursäkt man kan komma från den svenska domarkåren, och detta sätter fingret på ytterligare ett problem inom svensk hockey:
För några veckor sedan pratade jag med en rutinerad spelare som spelat både i Nordamerikas och Sveriges högsta ligor. Namnet spelar ingen roll, eftersom han fortfarande är aktiv lovade jag att inte avslöja hans namn. Hans erfarenhet av de båda hockeykulturerna gör att det han hade att säga är mycket intressant! Vi diskuterade de båda ligorna och spelaren hade nyligen sett matchen mot Växjö då vår Marius Holtet blev nedhållen av domaren Sören Persson. Vi kan säga att han, lindrigt sagt, var upprörd.
”Jag trodde inte mina ögon”, konstaterade han, fortfarande chockad över det han hade sett. ”Det är helt obegripligt att en domare kan göra så, mot en spelare som inte gör någonting, och inte straffas för det alls!”
I Nordamerika granskas domarna av en oberoende instans som kan välja att plocka bort domare som anses ha gjort för stora misstag. Domarna stängs av för en period (beroende på förseelsen), och kan sedan ansöka om att få tillbaka sin licens. Spelaren som jag pratade med tyckte att en sådan funktion borde inrättas i svensk hockey. Han ville också se en mer konstruktiv och levande dialog mellan domarna och klubbarna/spelarna, så att nivån blir tydligare när det gäller vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
”Som det är nu varierar nivån alldeles för mycket mellan olika domare och därmed också i olika matcher, och det påverkar kvaliteten när man hela tiden är osäker på var ribban ligger” sa han. ”Dessutom har jag sett spelare få tior för att de försöker att, på ett sansat och lugnt sätt, ställa frågor om detta till domarna. Det blir liksom ingen dialog på isen, och det är också en skillnad mellan länderna.”
Jag är beredd att hålla med på varenda punkt. Domarbasen, tidigare nämnde Peter Andersson, känns mer som någon slags fackföreningsrepresentant för domarna och en sådan bör de förstås ha. Det är tufft att vara domare, och de behöver givetvis också de ha stöttning. Men domsluten kan få stora konsekvenser, såväl sportsligt som ekonomiskt, för de inblandade SHL-lagen. Därför tycker jag att det är en självklarhet att domarnas agerande ska granskas av en oberoende part.
Det är också obegripligt att SHL och domarna fortfarande år 2013 väljer strategin att försöka tiga ihjäl debatten varje gång ett domslut uppenbarligen är tveksamt. Jag har sagt det förut, och står fast vid, att domarna måste ta sin plats och sin roll i debatten. Jag tycker att det är självklart att domaren själv ska förklara sitt domslut, precis som i NHL, och att de ska finnas med på presskonferensen efter matcherna för att ge sin syn på matchen. Jag tycker också att det är absurt att domarna själva efter matchen ska sitta och bestämma huruvida situationen ska anmälas vidare. Det ska vi ha en central granskning till, och den ska fungera som den gör i NHL där Brendan Shanahan pedagogiskt och utförligt på bästa tv-tid visar hur och varför ett beslut om avstängning(en s k ”shanaban”) har fattats. Vi ska inte ha stängda dörrar, hysch hysch och en massa konspirationsteorier bakom disciplinnämndens beslut!
_ _ _
En viktig skillnad mellan nordamerikansk och svensk hockey är att vi i Sverige har mycket få proffsdomare. De flesta domarna har ett dagtidsjobb som ska klaras av före kvällens match. Det är förstås uppåt väggarna. En professionell sport i en professionell liga behöver ha professionella domare.
Ambitionen är att vi ska nå dit, och så många skickliga domare är förstås ingenting man bara snyter fram ur näsan. Men det är klart att det påverkar resultatet precis som det gör för spelare som måste ha ett jobb vid sidan om hockeyn.
Är proffsdomare och en oberoende enhet som granskar dem en del av lösningen? Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Sedan måste jag säga att det är oerhört lätt att lägga allt elände på domarna. Som gymnasielärare kan jag känna med domarkåren, eftersom vi har mycket gemensamt. Som en del i det svenska skolväsendet vet jag allt om att få skulden för problem som ligger långt utanför min kontroll. Utan att tråka ut er med skolans alla problem och utmaningar, kan jag meddela att det tar på krafterna att hela tiden tvingas försöka kompensera för brister i systemet som påverkar såväl i detaljerna som i helheten. Och sedan läsa i tidningarna att det är de usla svenska lärarna som är roten till allt ont i världen.
Domarna bär inte heller de hela skulden för problemen som sporten står inför. De är hänvisade till ett regelsystem som inte är genomtänkt, och som har en del falluckor som är svåra att förhålla sig till under snabba matchsekvenser. Det får vi inte glömma när det hettar till ibland på isen.
Det handlar om ett ögonblicks beslut. Det är inte heller alltid som de har tillgång till bra reprisbilder. Som jag förstod det hade de det inte igår.
_ _ _
Kanske kunde en lösning på problemet vara att man blir mer restriktiv med femmor under match? Istället kunde den nya, NHL-inspirerade disciplinnämnden i lugn och ro granska bilderna efteråt och besluta om avstängning inför kommande match istället. Visst skulle det kanske slå åt andra hållet, men med mer fakta på bordet blir det lättare att ta genomtänkta, väl underbyggda beslut och då kunde man också ge lite längre straff.
_ _ _
Jag har pratat med flera transatlanter som är frustrerade över slagsmålsförbudet inom svensk hockey, och som ser det som ett tecken på dubbelmoral. Ingen vill se osportsligt spel eller skador på stjärnorna, resonerar de, men här i Sverige kan spelare komma undan med riktigt fula grejer utan att ens bli straffad. I Nordamerika är spelarna däremot väl medvetna om att om de gör något fult mot en spelare kommer de att straffas för det rejält av den spelarens medspelare. Det fungerar avskräckande, och sanerar hockeyn från avarter.
Vilda västern? Definitivt. Jag är ingen vän av medborgargarden oavsett om det handlar om mitt villakvarter eller på hockeyrinken. Men jag fattar logiken.
_ _ _
Vi kan inte heller ha en regelbok som säger att en spelare ska straffas hårdare vid skada. Det öppnar för allehanda spekulationer och snurriga turer kring spelare som utgår och sedan spelar nästa match och tvärtom. Det riskerar att undergräva förtroendet för svensk hockey ytterligare.
Och var finns rättvisan? Jag fattar hela tanken med ett öga för ett öga och så vidare, men ibland blir träffen olycklig trots att intentionen att skada inte fanns där. Och ibland är träffen riktigt ful, men ”offret” klarar sig undan med blotta förskräckelsen.
Vill vi verkligen riskera att få en sport där filmstjärnor avgör matcherna? Jag tycker redan att fotbollen som underhållning betalar ett högt pris när vuxna karlar wobblar åtta varv på gräset grund av… kluvna hårtoppar efter att ha rundats av en motspelare. Och sedan studsar upp och slår frisparken själv.
I Forsbergs fall råder ingen tvivel om att han blev skadad. Men på sikt riskerar vi att få se en ishockey där en fejkad skada kan vara det bästa sättet att bli av med en besvärlig motspelare och få fem oerhört viktiga minuter i powerplay!
Ska skadorna avgöra straffet? Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Det var en del snack om laguttagningen i Leksandsmatchen. Tränarna valde att lämna Byström, Röymark och Berglund hemma och Kylington var tillbaka i J20 efter en vecka med juniorlandslagslaget. Men förklaringen till detta är både enkel och logisk – Kylington är 16 år gammal och en kille som föreningen Färjestad har ett fostrande ansvar för. Man måste tänka långsiktigt kring honom, och vara ansvarsfull när det gäller hans personliga utveckling. Det är klart att det kliar i fingrarna på Carlsson och de andra att spela honom – killen är fantastisk, men samtidigt måste man ge en så ung spelare en chans att landa mentalt mellan varven. Svårare än så är det inte. Han är snart tillbaka!
Berglund är ännu inte riktigt där han behöver vara – en tråkig start på säsongen med rehab och så värsta möjliga timing för en smidig återkomst – gör att läget är tufft för en 33-åring med utgående kontrakt. Som Carlsson själv var inne på är dock Bapen killen som tar en petning på rätt sätt, och vi lär få se honom än mer taggad när han kommer tillbaka…
För Röymarks del är det inte första gången han ställs åt sidan. Han har börjat på bänken tidigare, och har då kommit in med stenhårt knutna nävar och kört skiten ur motståndarna. Röymarks stora styrka är hans energi och hårda arbete, men han är också en av dem som man gärna skulle vilja se sätta lite fler chanser. Att han ställdes bredvid laget helt den här gången beror givetvis på att coacherna måste ge tryoutspelaren Bertrand speltid så att de kan bilda sig en uppfattning om honom.
Byström var kanske den mest iögonfallande “petningen”, men antalet anmälda spelare är som bekant begränsat och i det trängda läget prioriterades offensiven.
Martin Röymark spelade inte i tisdagens match mot Leksand. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Man söker desperat den effektivitet som laget saknar, och det innebär förstås att man har börjat ställa krav på spelare att leverera. Med tanke på den trupp Färjestad idag förfogar över krävs med största säkerhet en rensning innan man drar på sig mer kostnader och fler spelare som ska konkurrera om platserna. Visst kan konkurrens vara bra, men det kostar, både sportsligt och ekonomiskt, att ha missnöjda, overksamma spelare som sitter fast på bänken eller på läktaren. Det är dock inte bara att skicka iväg spelare som befinner sig under kontrakt. Se bara på Niklas Czarnecki, och det dyra pris som Färjestad tvingades betala då man tog beslutet att köpa ut honom från hans kontrakt. Det sista av den summan betalade man av förra året, delvis med hjälp av pengarna man fick in då man sålde Salák och Lee! Det handlar också om ett arbetsgivaransvar som ligger i att hitta en lösning som alla parter är nöjda med.
Vi måste ha lite tålamod och ge Shawn Belle (bilden) och Garrett Stafford några matcher efter skadefrånvaron. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Det var en del upprörda röster som ifrågasatte varför Stafford och Belle gick raka spåret in i laget och fick spela från start. Det man måste tänka på är att båda spelarna är pjäser som är tänkta att ha viktiga roller i laget. Som Carlsson förklarade i en tidigare intervju här på fbkbloggen måste man ge dem en ordentlig och ärlig chans att visa vad de går för efter deras respektive skadefrånvaro. Först när de fått en rättvis möjlighet att visa sin potential kan ledningen ta ett beslut kring deras framtid och eventuella ersättningsvärvningar. Därför är det av yttersta vikt att de får spela, och då helst ett par matcher så att de får upp matchtempot efter frånvaron. Skulle det sedan innebära att föreningen och spelarna bestämmer sig för att gå skilda vägar underlättar det inte direkt att hitta nya klubbadresser åt spelarna om de är helt iskalla och inte har fått spela alls.
Fick jag önska något av fansen så vore det några matchers tålamod med de båda transatlanterna. De har trots allt inte spelat match på ett tag. Sedan hoppas jag att alla förstår att vare sig Loob eller någon annan i föreningen är nöjd med den ineffektivitet som laget uppvisar. I tisdags skapade man mycket, och vann skottstatistiken med 38-26 trots femman vid Tollefsens matchstraff. PW gjorde en ny stormatch i målet, och ändå förlorade man alltså matchen. Samtidigt visar väl värvningen av Pelle Prestberg om någon att det inte finns några enkla lösningar. Det var många fans som ville se honom i laget och hävdade att han skulle lösa krisen. Riktigt så simpelt är det inte.
_ _ _
Ny match i kväll. Vi ses väl där?
