Krönika: Det krävs två för att dansa tango
Sitter på hotellrummet i Berlin och våndas. Jag har filat på den här krönikan ett tag nu. Satt hela helgen, trots att jag borde ha fokuserat på min hemtenta i strategisk kommunikation, filade och valde mina ord med omsorg. Det är svårt att skriva om det här ämnet, utan att någon part känner sig trampad på tårna. Min tanke är inte att välja sida, utan att försöka analysera och nyansera situationen.
Det har varit en omtumlande höst för oss som gillar svensk hockey, och jag har märkt hur det jäser, pyser och stundtals kokar över på ett sätt som är både oroväckande och lovande. Känslan jag får är att såväl Färjestad som svensk hockey på något sätt står inför en viktig brytpunkt. Därför tänker jag ägna den här krönikan åt att fundera över fansens roll, SHL:s problem samt svensk hockeys framtid.
_ _ _
2 poäng av 6 möjliga, eller 5 poäng av 9 möjliga? En tappad ledning med knappt 2,5 minuter kvar av matchen eller en kämpainsats med tre viktiga forwards skadade under matchen och ytterligare två hemma sedan tidigare? Det finns två sätt att betrakta ett glas med vatten – halvtomt eller halvfullt, och jag försöker alltid fokusera på den sistnämnda. Varför? Helt enkelt för att det brukar vara det vinnande konceptet.
Vi på bloggen, och kanske främst jag personligen, anklagas ibland för att vara mer än lovligt blåögda och överdrivet positiva när vi oförtrutet fortsätter att leta och lyfta fram glädjeämnen under en tuff säsong.
Jag är inte blind. Jag ser också problemen, och jag tvekar inte att ta upp dem till diskussion. Powerplaysiffrorna måste till exempel upp, spelnivån svajar och vi har svårt att stänga matcher.
Men samtidigt måste man tänka lite längre än vad den där blixtrande ilskan efter ännu en jobbig förlust tillåter.
För vad hjälper det att måla fan på väggen?
Givetvis ska man som engagerad supporter kunna ställa krav på laget man lägger så mycket tid och kraft på att följa. Men ibland tycks det vara lite för lätt att glömma att laget består av vanliga människor, med fel och förtjänster precis som alla vi andra.
Ska vi vända på skutan måste man ta det i beaktande.
Det var inte en enda själ i Färjestads A-lag som gladdes över en poäng efter matchen mot Örebro i lördags. Ingen som skrattade eller som var nöjd med matchen. Jag vet hur svarta ögonen brukar vara i spelargången efter en förlust, och jag kan vittna om den närmast begravningsliknande stämning som brukar råda i omklädningsrummet efter en jobbig torsk. Det är låga röster, röda ögon och knutna nävar i fickan. Tro för allt i världen inte att spelarna inte bryr sig!
Ibland kan snarare problemet vara att man bryr sig lite FÖR mycket! Alla som har varit med och byggt upp en grupp vet hur viktigt det kollektiva självförtroendet är för gruppens prestation. Minnet av tidigare misslyckanden lever kvar i kropp och själv och tenderar att poppa upp när man hamnar i pressade lägen.
Att, som ledare eller fans, hålla på och hacka på våra egna spelare lär med andra ord inte få dem att prestera bättre!
Loob & co är väl medvetna om truppens potential och brister, och de har visat handlingskraft under veckorna som gått. Sedan byggdes, som bekant, inte Rom på en enda dag.
Så ha för guds skull lite tålamod!
Och få inte panik om killarna tar av sig tagelskjortan och kopplar av en kväll emellanåt, precis som vem som helst av oss andra gör trots att det råder tuffa tider på jobbet eller i studierna!
Min egen inställning är enkel: Jag har följt laget under decennier, och jag stod vid dess sida såväl under kvalseriesäsongen 93/94 som under det fantastiska 2000-talet. Toppar och dalar har avlöst varandra och kommer att fortsätta att göra det, men jag har aldrig gett upp laget i mitt hjärta, och jag tänker baske mig inte göra det nu heller!
Mål! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Hösten 2013 har varit kaotisk, på många sätt, för vårt kära Färjestad. Iskalla vindar har blåst, såväl sportsligt som publikmässigt.
I en ny verklighet där konkurrensen är svårare än någonsin, där kraven på att värva rätt och få ut max är större än någonsin, sviker dessutom publiken.
Vid senaste hemmamatchen i torsdags, en av de speldagar som sägs vara bäst ur publiksynpunkt, var den officiella publiksiffran 4103. Nytt bottenrekord för Löfbergs Arena.
Och det var ändå inte hela sanningen eftersom man fick uppskatta antalet besökare på grund av strul med biljettläsningsmaskinerna. Drygt 3700 säsongskort har man sålt i år, och enligt mina källor var inte ens så många på plats. Jag hörde siffran 2800 nämnas av funktionärer, men den är inte bekräftad och lär aldrig bli. Den officiella publiksiffran i tisdags mot Luleå var 4267, matchen innan (mot attraktiva Skellefteå) var 5430.
Klubbarna pratar inte gärna öppet om siffror och prognoser, men jag har hört folk i branschen säga att lag som t ex FBK behöver cirka 6000 besökare i snitt för att ha råd med budgeterad spelartrupp. Ni kan själva räkna ut matten i den ekvationen.
Färjestad är nu inte ensamt om att tappa publik, i stort sett hela SHL lider av att publikens flykt. Det är ingen ny företeelse, utan en process som pågått under flera säsonger.
Därav det något desperata diskussionsmaterial som Expressen avslöjade härom veckan.
Tomma läktare? Något radikalt måste göras! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Jag vill säga det med en gång: Den här texten är inte något försvar för SHL:s så kallade lista. Jag förstår att fansen är tveksamma till många av punkterna, och att en del i detta kommer utav att de känner sig överkörda och ignorerade.
Men jag vill ändå stanna upp och göra ett försök att se mer objektivt och analytiskt på situationen.
För det första vill jag slå fast att vi ännu inte har sett något konkret förslag från SHL. Allt vi har sett är en avsiktsförklaring, framtvingad av ett ”avslöjande” i en av kvällstidningarna. I avsiktsförklaringen, undertecknad av företrädare för ligans samtliga lag, ser vi inte några punkter alls, texten är snarare ett mellanting mellan en debattartikel och en vädjan om förståelse för en desperat situation.
Expressenjournalisten Magnus Nyström, som stod för scoopet, är knappast någon orutinerad duvunge eller någon slags fansens förkämpe. Hans jobb som journalist är inte att ”rädda svensk ishockey” utan att gräva fram scoop och söka feta rubriker som lockar läsare.
Därav fokus på de spektakulära delarna snarare än helheten. Därav inte så mycket fokus på intressanta punkter som till exempel den om inrättandet av ett war room.
Jag tvivlar inte på att de flesta punkter som han har vaskat fram har kommit upp under ligans möten, kanske som önskemål och drömscenarion, men frågan är hur aktivt de alla kommer att lanseras. Ta det här med att bjuda in wildcards, till exempel. Det är inte så troligt att den idén går hela vägen till slutförhandlingarna, och även om så vore skulle det knappast bli antaget av distrikten. Å andra sidan – om fler lag plockas upp i kommande kvalserie då serien utökas kommer med störta sannolikhet de lag med bäst förutsättningar (a k a Djurgården och Malmö) ändå att spela sig till en plats. Det hela kan alltså bli en ickefråga.
Visst bryter förslaget om att bjuda in önskvärda lag mot allt vi tror på inom svensk idrott. Blotta tanken får mig att må precis lika illa som alla andra. Jag står INTE bakom det. Men om vi försöker bortse från detta en stund för att istället se situationen ur föreningarnas perspektiv är det inte lika svårt att förstå hur de tänker: Jag minns själv matcherna mot lag som låt säga Södertälje (lika roliga som att se färg torka)eller Timrå. Publiksiffrorna varierar med attraktionskraften hos motståndarlagen, och det är givetvis så att man hellre ser lag som spelar attraktiv hockey och/eller väcker känslor besöka arenan. Det är lätt att som supporter fördöma det här krassa konstaterandet, men det är samtidigt att hyckla. Varför väljer annars fans bort vissa matcher och vissa motståndare?
_ _ _
Sedan har jag ärligt talat lite svårt för den där agendan som drivs av kvällstidningsfolket, där de på fullaste allvar hävdar att svensk hockey kommer att dö utan Stockholmsrepresentation i SHL. Just AIK, det enda Stockholmslaget i SHL för närvarande, är ju ett av de lag som drar minst folk till arenorna, och då även i sin hemstad (inte minst sett till befolkningsunderlaget).
Men så länge SHL verkar leva i villfarelsen att PR och att mediaexponering uteslutande handlar om att synas i de storstadsbaserade kvällstidningarna är det kanske inte så konstigt att fokus hamnar på just storstäderna. Faktum är dock att det finns gott om lokala medier och bloggar som promotar svensk hockey runt om i landet. Ur det perspektivet behöver de inte vara oroliga.
Visst är Stockholm, precis som övriga tätbefolkade delar av Sverige, ett viktigt område när det gäller att få fram nya spelare, men sett till publikintresset och medial uppslutning är det knappast något nav för svensk hockey i detta nådens år 2013!
Den långa korridoren in till spelarnas omklädningsrum är kantad med löpsedlar från en framgångsrik era. Hur kan klubben och vi fans tillsammans se till att den fortsätter? Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Med det sagt lämnar jag det mest kontroversiella så kallade förslaget för att titta lite närmare på övriga, mer realistiska delar. Det är nämligen här det börjar bli mer intressant.
- Ekonomiperspektivet
Vi kan försöka låtsas att svensk idrott fortfarande är en Åshöjdenstory byggd på idiellt arbete och eldsjälar, men faktum är att det är oerhört dyrt att driva en elitsatsande förening idag. Löner, organisation, resor, arenor osv kostar stora belopp. Med tanke på de vikande publiksiffrorna måste SHL och klubbarna ta ett gemensamt ansvar för att vända trenden. En del i detta är att ha förmågan att vända på varje sten och våga tänka nytt. Titta bara mitt räkneexempel ovan så inser du snabbt att något måste göras för att vi ska kunna fortsätta att njuta av svensk elithockey under många år framåt…
Ekonomisk stabilitet och ett lönetak är en del i att bygga för framtiden. Lag som tar steget upp måste ha ekonomi för att driva verksamheten enligt överenskommelserna, och för att undvika att lag köper sönder sig själva (och marknaden) bör det finnas ett lönetak. Fansen ogillar när lag håller på med det som ibland brukar kallas för ”ekonomisk doping”, och lag som kapprustar för pengar de inte har gör inte någon glad. Och att lag som kvalificerar sig på sportslig grund OCKSÅ kan visa att de har kapacitet att klara de ekonomiska krav som ställs på dem är väl en bra kombination? Det ena utesluter väl inte det andra? Jag tror att det är så SHL tänker.
- Möta konkurrensen utifrån
”Vi skiter väl i KHL” har jag sett upprörda fans skriva i forum och i tweets. Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Ska vi behålla våra juniorer längre, knyta till oss attraktiva spelare och skapa mer kontinuitet i lagen måste vi stå oss bättre i konkurrensen mot utländska ligor med bättre ekonomiska förutsättningar. Många fans gnäller över att det saknas profiler i svensk hockey jämfört med hur det såg ut förr, och vi tvingas se tonåriga talanger ta första bästa flyg över Atlanten bara månader efter sin första riktiga match i SHL. Kvaliteten på ligan avgörs i mångt och mycket av hur bra spelare den har. Föreställ er vilket utbud vi skulle ha om vi kunde få behålla fler av alla de unga, talangfulla och spännande spelare som redan nu spelar i utländska ligor (som till exempel AHL borta i Nordamerika) hemma i några år till!
- Stängd liga
Såvitt jag kan utläsa av det som har läckt ut handlar det inte om att skapa en stängd liga. Det handlar om att göra det svårare att ramla ur den. Det är en viss skillnad som tyvärr ofta verkar glömmas bort i debatten.
Ser vi den här frågan ur BIK Karlskoga och övriga SHL-aspiranters synvinkel förstår jag att det inte är populärt om det blir svårare att gå upp. Den viktiga morot som drömmen om ett avancemang utgör i kombination med rädslan för att ”åka ur” ger en vital nerv i svensk idrott.
Men helt problemfritt är det inte för SHL-klubbar som vill bygga upp en långsiktigt hållbar hockey. EN ENDA dålig säsong kan innebära att man ramlar ur högstaligan, och det innebär i sin tur en radikalt försämrad budget och behov av en helt ny, krympt organisation. Människor förlorar sina jobb, omsorgsfullt byggda organisationer faller sönder och ekonomin slås i spillror. I den täta tabell som vi kommer få vänja oss vid att se framöver kan vilket lag som helst hamna i kvalserien. Se till exempel HV71, som få experter hade tippat i kvalserien i år men som, trots diverse åtgärder, ligger riktigt risigt till. Vem vågar satsa på svensk hockey under sådana premisser? En fallskärm, likt den man har i andra ligor, kan vara ett sätt att slippa se anrika klubbar förintas på grund av en olycklig säsong.
Även fansen och deras upplevelse kan faktiskt påverkas negativt av detta: Lag som spelar med kniven på strupen har inte råd att låta unga talanger prova sina vingar eller möjlighet till att ha tålamod med en spelare som behöver hitta formen. Istället tvingas man till desperata impulsköp, inte sällan dyrköpta både ekonomiskt och sportsligt… Färjestads stundtals krampaktiga spel är en effekt av rädslan för att åka ur, men även lågbudgetlagens mördande trista, tajta hockey är olika effekter av samma problem.
Sedan har jag lite svårt för snacket om “orättvisa” i det nya förslaget – inte är dagens kvalseriesystem särskilt rättvist det heller! Det är till exempel så att SHL-lagen redan nu har en viss fördel, och i och med att lagen möts i en serie kommer vissa lag ha mycket att spela för medan andra (avsågade) lag inte får något att spela för när det ska avgöras.
SHL säger själva att kvalserien inte ska bort, utan behöver förändras. Jag har sett flera bra förslag på det, och alla har givetvis sina för- och nackdelar. Playoff för allsvenskans fyra bästa lag, där vinnaren möter det sista SHL-laget i en avgörande serie är en variant. De två sista lagen i SHL gör upp om vilket lag som ska kvala mot playoff-vinnaren, är en annan intressant tvist som jag gillar.
- Attraktivare hockey
När jag pratar med fans om vilka åtgärder som de vill se för att skapa en mer attraktiv hockey som lockar publik är vissa åsikter ständigt återkommande: Satsa på lokala spelare (”profiler”), mer juniorer (”underhållande”), spela offensivt (”rolig hockey”).
Ska man våga satsa på de unga spelarna måste tryggheten vara större. I ett trängt läge, likt det Färjestad varit i under större delen av hösten, finns det inte plats för vare sig juniormisstag eller spelare som behöver få tid på sig. Max Görtz och Christian Berglund är två spelare som fått betala priset för den här problematiken.
Tuta- och körhockey med läckra avslut är roligare att se.
Men tendensen, i en allt tajtare liga, är att det blir allt mer kontrollerat och tillknäppt.
_ _ _
Så här ska det se ut i arenan! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Anar man helheten bakom SHL:s förslag och dessutom sätter sig in i varför de resonerar som de gör blir det lite lättare att förstå dem. De är inte ute efter att mörda svensk hockey, men de har andra glasögon på sig än gemene man. Sitter man med det ekonomiska och sportsliga ansvaret har man helt enkelt andra krav på sig än vi som står på läktaren eller sitter hemma i soffan. Det är klart att Loob gärna hade velat behålla både Salák och Chris Lee, men den ekonomiska verkligheten ser ut som den gör och de måste anpassa sig efter den.
Konflikten som blossat upp mellan fans och föreningsfolk handlar till syvende och sist om två olika ideologier som krockar. Corporate vs den svenska modellen.
Båda modellerna ingår i dagens hockey, gilla det eller inte. Och någonstans där måste man också mötas. Vi fans kan inte längre bortse från att Blåbärskungen faktiskt behövs i svensk ishockey. För, handen på hjärtat, ingen tror väl på allvar att hockeyn var bättre förr när spelarna hade ett vanligt jobb vid sidan om för att försörja sig?
SHL får, å sin sida, inte gå bort sig i sin strävan att skapa lönsamhet. Får man inte med sig fansen är ligan dömd – och inte ens sponsorerna kommer vara intresserade om matcherna spelas inför tomma läktare! Så länge det inte finns en dialog och ett öppet sinne mellan fansen och föreningarna kommer svensk hockey att fortsätta blöda.
För oss fans gäller det att titta oss själva i spegeln. Om vi nu sågar SHL:s förslag till lösning måste vi komma med kreativa förslag för att säkerställa både kvalitet och överlevnad för svensk elitishockey. Vi kan ju börja med att släpa oss till arenorna! Även de matcher när det kommer mindre attraktiva motståndare på besök!
Det är dialog och ett gemensamt ansvar som krävs. Det krävs trots allt två för att dansa tango!
_ _ _
Ikväll väntar Färjestads öppningsmatch i European Trophy-slutsepelet: en viktig och prestigefull match mot rivalen Frölunda. Jag har sett att det finns de som kallar turneringen för en ”Kalle Anka-turnering” och de som säger att det hade varit bättre att vara hemma och träna.
De flesta som gnäller brukar vara fans till lag som idag bittert ångrar att de inte hängde på tåget. Men till alla er Färjestadsfans därute kan jag säga att laget är rejält peppat inför den här resan. De spelare som var med förra året talar lyriskt om det där veckoslutet i Bratislava när gruppen kom samman på ett fantastiskt sätt. Borta är tabellpressen, decemberlunken och allt snack – här nere börjar alla lag från noll. Jag hoppas att det kan leda att laget tar ytterligare ett steg i sin utveckling, och bygger viktigt självförtroende.
Uppskattad roadtrip! På flygplatsen tidigare idag: Joakim Hillding, Martin Röymark och de andra spelarna väntar på trunkarna. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Drömmen är att avancera till final och då gärna mot fjolårets finalmotståndare Luleå.
Mer information kring turneringen och kvällens match kommer närmare matchstart här på bloggen. Matchstart är 20.30, och om du inte kan se matchen via S24 (Aftonbladet) kan du följa rapporteringen via vår twitter (live) och vår facebock (efter varje period). Eftersnack och intervjuer hittar du här på bloggen under hela turneringen.
