Krönika: En liten betraktelse över revansch, förenklade omdömen och alltför snabba domar.
Packar det sista i en uppgivet protesterande resväska. Efter en ledig dag med shopping och julmarknadsmys för både laget och mig igår är det dags att återvända till kontoret. Vistelsen här i Berlin går mot sitt slut, men ännu återstår en dag. Den viktigaste dagen. Om mindre än 11 timmar går Färjestad in i sin andra raka final i European Trophy.
Först av allt vill jag ta chansen att rätta mig själv – finalen startar 20.15 och inte 20.30 som jag skrev häromdagen. Den spelas i o2 World, ett stenkast från mitt hotellrum, och sänds via S24 (Aftonbladets webb-tv). Det är många som har undrat varför inte någon ”riktig” tv-kanal sänder, och svaret på den frågan är att de som äger rättigheterna i Sverige valt att avstå dem i år. En kvalificerad gissning är att de avvaktar i väntan på nästa års nya upplägg. Olyckligt för alla fans, och för turneringens utveckling, men det är ett misstag att därav dra slutsatsen att det innebär att finalspelet saknar betydelse!
Jag har sett såväl fans som mediafolk hävda att European Trophy är ointressant, och det finns till och med de som hellre hade velat se att Färjestad hade varit hemma och ägnat uppehållet till att träna.
Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom!
Vi som är på plats härnere, och som har följt laget genom turneringen, vet att European Trophy är väldigt populär bland spelarna. Många av de spelare som var med förra året i Bratislava pratar fortfarande lyriskt om den resan och den teambuilding som den innebar.
Och faktum är att detta är precis vad laget behöver just nu!
Dels är det är kul, men framför allt också nyttigt, för det prövade laget att få ge sig iväg på en roadtrip som svetsar samman laget. Carlsson återkommer ofta till vikten av att laget får en chans att spela ut, utan den konstanta press som har vilat på laget därhemma efter en tuff start, och vi har följaktligen fått sett ett helt nytt go och självförtroende hos spelarna. Det riktigt lyser av glädje och förväntan i ögonen, skären är rappare och kreativiteten större.
Missförstå mig inte – det här är professionella yrkesmän som är vana vid att leva med press, och givetvis ställer målsättningen om att spela final höga krav på både laget och individen. Färjestad menar allvar med att man är här för att ta revansch efter förra årets nesliga finalförlust.
Men här nere i Berlin startade alla deltagande lag om från noll, och den förutsättningen har varit nyttigt för lagets utveckling. Självkänslan växer när man ser att man räcker till, när målen trillar in och när att powerplay börjar kicka igång. Vi vet ju att talangen och färdigheterna finns, det är inte där problemet sitter!
Jag är helt övertygad om att känslan, inte minst om det skulle bli seger i kväll, kommer att gynna laget när det är dags att ta sig an tuffa och tajta SHL igen.
Sedan, i dessa publikkrisernas tid, måste jag säga att det är förlösande att se den hockey som spelas härnere. Inte alls lika tillknäppt och kontrollerad som hemma i SHL, och en viktig del i detta är förstås att lagen från andra ligor ofta spelar en mer publikvänlig tuta-och-kör-hockey.
Man kan antingen kalla dem ”sämre”, eller så kan man glädjas åt den roliga hockey vi får se.
Färjestadsspelarna tackar de tillresta supportrarna efter matchen. Foto: © 2006-2013 by Red Bull GmbH and GEPA pictures GmbH
_ _ _
Var det någon som på allvar blev förvånad över att Garrett Stafford har gjort klart med en annan klubb (enligt ryktet Genève-Servette)?
Det var väl knappast breaking news – Färjestad gjorde med all önskvärd tydlighet klart att han inte skulle spela mer för föreningen när man valde att skicka honom till Björklöven inför ET-slutspelet, trots att man var en back kort i och med Ludwig Byströms landslagsuppdrag.
Han har helt klart inte nått upp till de förväntningar som klubben hade på honom.
Samtidigt måste jag få be om att få nyansera bilden av killen: Man får inte glömma att Stafford har dragits med en besvärlig skada som det tog lång tid att både lokalisera och få ordning på, och det har påverkat hans träning, omställningsprocess och spel.
Jag har lite svårt att köpa det här snacket om ”floppvärvning”, såväl när det gäller Stafford som andra spelare som har fått lämna sina SHL-lag!
För det första är det människor vi pratar om, och jag tycker att det är respektlöst att kalla någon en flopp. Men framför allt måste man ha i minnet att det är många faktorer som påverkar såväl individens som lagets prestation.
Ta Gulas som exempel på detta. För bara en månad sedan satt han i frysboxen borta i KHL. Nu har han gjort två mål och en assist på de fyra SHL-omgångar han hunnit spela och fem mål och en assist på två matcher här nere i Berlin.
När jag frågade honom om hemligheten bakom förvandlingen log han bara: ”Det är enkelt, jag trivs, jag har tränarens förtroende och får mycket speltid”. Gulas, vars säsongsinledning också den hade påverkats negativt av skadeproblem, är ett klassiskt exempel på hur ett miljöombyte kan tända en spelare. Det är fortfarande samma kille med samma skills, men situationen har förändrats.
Historien är full av spelare som har misslyckats i en klubb/liga och blomstrat upp i nästa. Det är en del av lagsportens villkor, och en stor utmaning för scouter, sportchefer och tränare.
Bli därför inte förvånad om en skadefri Garrett Stafford får ordning på torpet nere i NLA!
Fbkbloggen önskar Garrett Stafford lycka till i den framtida karriären! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Apropå scenförändring – det är inte bara Gulas som har haft en tung höst: Christian Berglunds omskrivna väg tillbaka in i laget har väl inte undgått någon läskunnig, och många har varit tveksamma till Jack Connolly då han inte riktigt lyfte som förväntat under säsongsinledningen.
Tillsammans har de tre snudd på ”uträknade” spelarna bildat en kedja som är både produktiv och vansinnigt kul att titta på. Under finalspelets gruppspel har de tillsammans skrapat ihop 9 poäng (6+3) och några av dem har dessutom kommit i PP, en spelform som vi har varit piskade att förbättra.
Skönt svar på tal.
Jag hoppas och tror att vi bara sett början av vad de är kapabla till!
Jack Connolly ser bra ut just nu! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
Seriöst. Färjestad har avancerat till final och kvällstidningen fokuserar på att Åslund har tackat nej till en betydelselös landslagsturnering?!
Det ligger knappast något rävspel bakom att Åslund tackade nej till Mårts. Färjestad hade en ersättare klar, men när Åslund kände att skavanken höll på att läka och att kroppen eventuellt skulle hålla följde han med laget ned till Berlin. Han spelade inte första matchen, men efter värmningen inför andra matchen fick han klartecken av det medicinska teamet. That´s it!
Att klubblaget kan avvakta är en helt annan sak än att låta landslagsledningen vänta i en oklar situation. Att kalla in en sen ersättare till Åslund borta i Ryssland är liksom lite svårare.
_ _ _
Laget värmer i o2 World klockan 12. Jag är på plats och rapporterar.
