Krönika: Vi har massor att lära!
Gameday! Skellefteå borta, och jag skulle göra nästan vad som helst för att befinna mig på det där flygplanet som lämnar Karlstad strax efter lunch. Men man kan inte alltid få som man vill här i livet, och för mig väntar jobb på hemmaplan. Mat på bordet måste vi ju alla ha. Lita dock på att jag kommer sitta klistrad framför tv:n klockan sju ikväll. Men fram tills dess bjuder jag på lite viktiga lärdomar.
Visst lägger sig alltid en viss tomhet över tillvaron efter ett avslutat mästerskap eller slutspel? Känslan direkt efter sudden-avgörandet i JVM i söndags var ett nästan overkligt vacuum, när allt så plötsligt och så brutalt bara var över. Det handlar inte bara om att vi förlorade, på det grymmaste av sätt dessutom. Nej, den här känslan kan till och med komma efter ett guld eller efter en riktigt efterlängtad seger.
Nu är det slut, liksom.
Jag hade samma känsla efter European Trophyslutspelet nere i Berlin, som var en sån där härlig upplevelse ända in till det något bittra (nåja) slutet.
Jag läste för några år sedan att psykologer pratar om något som kallas för ”post-mästerskapsdepression”. Det är tydligen ett vedertaget ångestsyndrom som dyker upp efter större mästerskap, som till exempel OS, när vi under en längre tid ständigt har ”umgåtts” med de aktiva och fått följa deras kamp från morgon till kväll via tv-sändningar och kanske till och med på plats. Det handlar om en slags separationsångest på grund av att de aktiva har förvandlats till nära vänner, som vi identifierar oss med och känner för i varje moment, och nu skiljs vi plötsligt åt och allt återgår till grå, trist vardag. Vilken tur då att vi har både OS och SM-slutspelet runt hörnet nu när JVM är över.
En annan intressant effekt av den här symbiosen är att vi svenskar plötsligt blir både sanna patrioter och skapligt enögda.
Ta till exempel stackars Jesper Pettersson som blev avstängd i JVM-finalen efter att ha hoppat in på isen från utvisningsbåset och startat ett slagsmål med en ryss efter slutsignalen i semin. Tufft och tråkigt, och en viktig lärdom för unge Pettersson. Men vi hade inte tyckt lika synd om en rysk spelare som hade gjort samma sak och fått samma straff, eller hur? Då hade han fått skylla sig själv.
Detsamma gäller finalförlusten. Det är vidrigt att förlora, i allt och varenda gång, men samtidigt måste man vara stor nog som människa att erkänna att Finland vann, fair and square! Grattis Finland, till guldet och till en fantastisk turnering!
Och tack Småkronorna för en väl genomförd turnering! Det kan ingen ta ifrån er! Med facit i hand kommer ni att ha lärt er massor, och ni kommer också så småningom att, med stolthet, kunna visa era silvermedaljer för släkt och vänner.
Det suger att komma tvåa, men livet går vidare! Med lite distans kan man se det positiva i och lära sig av prestationen trots att det inte ledde hela vägen fram just den här gången! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Samtidigt ligger det något uppfriskande i att dela en passion tillsammans med en massa okända människor som bara råkar ha det faktum att vi håller på samma lag gemensamt. Det känns ibland som om vi svenska hockeyfans är lite dåliga att tänka utanför våra ordinarie hockeylag. Det är, till exempel, ingen slump att seden med all star-lag inte har slagit igenom här i Sverige.
Men just när det gäller JVM känns det som om det svenska folket för en gångs skull odelat kan samlas kring och glädjas med ett lag. Då får man leva med att den i korrekthetens Sverige högt hållna objektiviteten ger vika en smula och att det kantrar ganska rejält emellanåt. Man blir ju så engagerad och berörd av de här unga killarna som kör som om det inte fanns någon morgondag, och som så tydligt visar sina känslor i både med- och motgång!
Jag vet att man inte kan jämföra senior- och juniorhockey, och att vi pratar om ett mästerskap där världens bästa spelare i den här åldersintervallen deltog. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att svensk hockey (både på förbundsnivå och inom SHL) skulle kunna lära sig en del av det vi har sett under de gångna veckornas folkfest nere i Malmö. Inte minst med fiaskot kring senior-VM förra året och året dessförinnan färskt på näthinnan och i och med publiktappet inom SHL.
Som skribent och mediastudent tycker jag att en intressant del i det hela är medias bevakning. Min (helt ovetenskapliga, ska det poängteras) känsla är att mediarapporteringen kring småkronorna i högre utsträckning fokuserade på det positiva. Missförstå mig inte – de här killarna är, trots sin unga ålder, ofta professionella idrottsmän som självklart ska granskas och tåla det precis som alla andra idrottsmän. Men istället för att söka rubriker som innehåller de vanliga kioskvältarna som ”rasar”, ”mardröm” och ”uselt” och utgå från traditionell, mediedramaturgisk negativ vinkling vågar man lita till att positivt innehåll säljer. Det tror jag är en viktig del i hur sporten och lagen uppfattas.
Ta till exempel Färjestads sköna seger nere i Scandinavium i lördags som motexempel. Istället för att fokusera på att Färjestad vann på grund av en häftig sekvens där PW agerade på ett spektakulärt sätt valde Expressen approachen att Frölunda förlorade på grund av att Dick Axelsson missade (?).
Fokus på missen (?) istället för på räddningen. Expressen.se 4/1 2014
Jag förstår att människor som inte såg matchen drar sig för att gå dit nästa gång efter att ha skummat igenom sådana rubriker i kvällstidningarna.
Vill man sälja in sporten som sådan hade det varit bättre med en rubrik i stil med ”Spektakulär räddning avgjorde hett möte!”
För om man ska kunna locka ny publik till arenorna måste vi bli bättre på att lyfta fram allt det positiva som vi som är på plats får vara med om. Vi måste sälja in våra stjärnor och ständigt jobba på att bygga nya profiler när de gamla (ofta allt för tidigt) lämnar svensk hockey.
Det är vi för dåliga på inom svensk ishockey och inom svensk media!
_ _ _
Apropå viktiga lärdomar…
Sugen på lite intressant hockeyläsning i väntan på nedsläpp?
Jag är, som ni säkert vet vid det här laget, mycket intresserad av idrottspsykologi och pedagogik/utbildning av unga, och jag vill därför dela med mig av två intressanta uppslag som jag fått via superba twittertips:
Först tipsade Ulf Engman, utvecklingschef i Luleå Hockey och videocoach för Tre kronor, om ett inslag där SVT Sport tar sig an forskaren Anders K Ericsson på Florida University och hans slutsatser. Ericsson hävdar, inte helt okontroversiellt, att generna spelar liten eller ingen roll alls för våra möjligheter att bli till exempel elitidrottare. Allt handlar i princip om hur mycket tid man lägger ned på att bli bäst, och enligt Ericsson handlar det i runda slängar om 10.000 timmar av rätt träning. Mer om detta hittar ni via den här länken.
Iögonfallande och givetvis rejält ifrågasatt, men jag kan se poänger i hans resonemang. Vi har alla sett stora spelare som ratats genom ungdomsåren på grund av att de inte anses ha rätt förutsättningar. Det kan till exempel handla om storlek och kroppsbyggnad, men det kan också handla om brist på ”skills”. Å andra sidan kan man se spelare som tycks ha fått med sig allt från talang till kroppsliga förutsättningar som inte blir någonting som vuxna. Rätt inställning, stöd och träning är helt klart en förutsättning för att utvecklas till en toppspelare (eller till en toppskribent, mästerkock eller en supersnickare). Läs och begrunda!
Är vi alla månne bara 10.000 timmars träning från att göra vår debut i SHL? 😉
Det andra tipset kommer från tv-journalisten Ulf Åkermo och handlar om just utbildningen av unga idrottare inom sporter som ishockey och fotboll. Det är en ny svenskproducerad serie som har premiär på SVT nästa vecka (22.00 i SVT1, 15/1): Idrottens himmel och helvete. Här hittar ni en trailer på den. Ser mycket intressant ut, eller hur?
_ _ _
Tre poäng från tredjeplatsen. Smaka på den. Och ett stort fett finger till alla som dömde ut oss när det blåste som värst under hösten.
Men vi får inte slappna av, inte för en endaste minut. Vi har en stentuff månad framför oss, och i år kommer tabellstriden in i det sista att vara den värsta rysaren man kan tänka sig.
Å andra sidan kan inte någon avfärda SHL:s grundserie som trist serielunk.
Nu bjuder vi upp till kamp uppe i Skellefteå. Vi vet att vi kan slå dem, och det vet de också!
Fler mål av Gulas & co i kväll? Foto: Anders Steen
