En krönika om mediadrev, vinklingar och det som är viktigt: Vi måste våga prata om det!

Jo, jag vet att jag har lånat rubriken från en annan diskussion av en helt annan samhällelig dignitet än den om ett gäng grabbar som jagar en gummitrissa längs isar runt om i Sverige. Men just den här diskussionen är viktig för mig och för alla andra som brinner för hockey, och som vill se vår inhemska sådan växa och blomstra. Och måndagens lilla drev, som har sitt ursprung i min intervju med Anders Steen under förra veckan, visar på problemen i diskussionen.

Det råder ingen tvivel om att SHL står inför en rad utmaningar.

Man kämpar mot vikande publiksiffror, ligan är starkt konkurrensutsatt i en allt mer global värld och krisrapporterna duggar tätt i media. Är det inte usla domare så är det fula tacklingar, listor på tränare som ska sparkas eller årets flopp som ska utses. För det är uteslutande sådana ämnen som somlig media tar upp under rubriken hockey.

Fokus på det negativa säljer nämligen.

Tidningar, det vill säga. Inte hockey.

Och är det verkligen kvällstidningarnas hetsande rubriker som ska sätta agendan för svensk hockey?

Som ska sätta nivån i debatten?

Hjälper det oss framåt? Den frågan är central i debatten.

_ _ _

Men den frågan ska vi återkomma till längre fram.

Först vill jag inleda med att konstatera att SHL-klubbarna, generellt sett och sedan ett tag, brottas med två större problem: dels den tuffa, ekonomiska osäkerheten och dels vikande publiksiffror.

Varför sviker publiken? Ingen vet exakt varför. Det handlar förstås om olika faktorer, som tillsammans bidrar till att många hallar åtminstone stundtals har gapat halvtomma runt om i hockeysverige under ett par säsonger nu. TV-avtalet brukar anges som ett skäl, och det kan jag köpa. Där handlar det inte bara om hockeyn här – snart sett hela underhållningsbranschen har tagit stryk av vår oförmåga att resa oss upp ur fåtöljen, snöra på oss dojorna och bege oss utanför hemmets lugna vrå. Det är en del av det moderna samhällets bekvämlighet OCH förfall att vi hellre sitter hemma och snabbklickar oss igenom kvällstidningsrubrikerna på Ipaden samtidigt som vi tar en öl, kollar jobbmailen och slänger ett öga på AIK-FBK på tv:n.

Vadan denna apati? Var är alla människor som brinner?  Finns det någon kvar därute som faktiskt, ärligt och genuint, bryr sig om svensk hockey?

’Jag är trött’, säger en del. ’Orkar inte ge mig ut igen efter jobbet’. Vi lever förvisso i en hektisk tid. Jag köper det helt och fullt. Men om vi bara orkar uppbåda ett enda uns av den kraft vi lägger ned på att hetsa upp oss över Mellon, engagera oss i vilken bil Zlatan (inte) kör när han ska ta sig ett dopp i en kall fjällbäck eller explodera över ett lösryckt uttalande från en assisterande sportchef/chefsscout, finns det uppenbarligen hopp även på den fronten.

Tänk om vi istället lyckades fokusera denna energi, passion och tankekraft till att fundera över hur vi ska få svensk hockey att på bästa sätt anpassas för framtidens krav?

“Nygga hatar HV!” Men vad vore SHL utom de här mötena? Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Jag älskar Färjestad. Det har jag gjort sedan jag, under tidigt åttiotal, för första gången fick möjlighet att följa laget genom ett slutspel, och pinsamt nog blev så blyg att jag svimmade när jag skulle skaka hand med en då också mycket ung Håkan Loob.  Numera svimmar jag inte längre när jag stöter på Loob, men min fascination för och kärlek till laget har överlevt och blir bara starkare och starkare. Alla har vi våra historier om hur det kom sig att vi föll för laget i vårt hjärta, oavsett om det är Färjestad, AIK, Örebro eller vilket lag det nu handlar om. Alla minns vi känslorna, ögonblicken, de tunga stunderna och de underbara stunderna. Det gör att vi alltid kommer att vara vårt eget lag närmast.

Men om vi ska vända det här måste vi våga tänka lite längre än på laget vi älskar och lagen vi hatar.

_ _ _

Det handlar inte om Stockholmslag kontra oss bönder, om nord mot syd eller dinosaurier versus nykomlingar.  Det handlar om att tillsammans bygga en svensk liga som är sevärd, stark och har hög kvalitet. Även om jag ser HV71som en rival jag älskar att spöa och hatar att förlora mot skulle ligan vara lite fattigare utom dem som antagonister. Även om jag ogillar Frölunda som fan älskar jag matcherna mot dem. Fulla av känslor och rivalitet. Tycka vad man vill om Leksand, i blåsväder på grund av UG:s (märk väl, fällda) program. Men en annan sida av myntet är att de lockar fans till arenorna, vilket bidrar både ekonomiskt och stämningsmässigt till hela ligan.

Här måste vi tänka “vi” istället för “vi och dem”.

_ _ _

Jag har sagt det förut, och säger det igen: Jag håller inte med SHL om alla deras förslag. Somliga av dem är besk medicin att svälja, andra skapar svallvågor där effekterna är ibland svåröverblickbara. Men klubbarna försöker i alla fall, ur sitt perspektiv och med viss desperation, spåna fram lösningar.

Bakgrunden är enkel: Vi måste inte bara bli fler på läktarna. Vi måste också få en stabil sportslig grund för lagen att bygga sin verksamhet på. Som det fungerar idag kan föreningar som satsat miljontals kronor och har byggt upp sin verksamhet under decennier, med ungdomsverksamhet, talangutvecklingsprogram och dyrbara arenor, förlora allt under en enda dålig säsong. Vid en degradering kommer kommunen tappa en stor arbetsgivare, spelartruppen kommer att skingras och ekonomin slås i spillror. Allt har varit förgäves.

Säg vilken företagsledare som vågar satsa under de premisserna?

För vi kan avsky det hur mycket vi vill – dagens elitidrott måste drivas i företagsform trots våra romantiska föreställningar kring det omhuldade Åshöjden Bk och alla de ideella krafter som fortfarande är en förutsättning för svensk idrott.

Bra, attraktiv hockey i varje omgång kräver en omfattande och långsiktig satsning, såväl ekonomiskt som sportsligt.

Vi leker med tanken på att ditt lag degraderas. För faktum är att det kan hända precis vilket lag som helst. En enda tuff säsong räcker. Långtidsskador på strategiska lirare, en svacka vid fel tidpunkt på säsongen eller en nödvändig mellansäsong räcker för att du ska tvingas se ditt lag förlora alla sina bärande spelare. De unga talangerna flyr också, deras agenter och NHL-klubbar vill se dem utvecklas på högre nivå. När ”era” proffs vänder hem väljer de andra klubbar, och med den brutalt kapade budget ditt lag nu har till sitt förfogande blir det svårt att ta sig tillbaka. Allt är borta. I ett ögonblick.

Jodå, jag vet att det är en del av sportens villkor. Vinna eller försvinna.

Men förvänta er inte att klubbarna ska våga satsa och gå all in när det gäller utveckling och spelarköp när de hela tiden måste ha ett öga i backspegeln. Vi kommer inte ha vare sig sportchefer eller tränare som vågar satsa på unga lirare som behöver mer tid när föreningen hela tiden har kniven på strupen. Vi kommer inte se lirare som vågar ta ut svängarna och göra det där lilla extra i ett läge när varje poäng kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Ska vi ha en bra, attraktiv liga behöver vi ha bra spelare. Ska vi kunna konkurrera med utlandet om de bästa spelarna behöver vi ha starka, rika klubbar som kan erbjuda en bra liga med bra villkor. Märk väl, det handlar inte om mitt Färjestad här, utan om ligan som helhet.

Det är kalla fakta.

Vore det inte bättre att svurna fiender inom olika hockeyklackar, som ändå kan lägga ned stridsyxorna tillräckligt länge för gå samman och skandera hockeymördare åt ligan, istället satte sig ned tillsammans och ägnade sig åt att hitta egna, fruktbara förslag på lösningar. Jag är ganska säker på att klubbarna i så fall skulle vara idel öra. Det måste de vara.

Hur kan vi tillsammans arbeta för locka publik till arenorna?Vad krävs? Vi pratar inte bara om hardcore-fansen, de som är på plats i ur och skur. Vi måste locka fler grupper. Och vi måste ha förståelse för att olika grupper lockas av olika saker.

Vilka (svåra) beslut kan vi gemensamt behöva ta och tvingas leva med om svensk hockey ska fortsätta utvecklas och ha möjlighet att stå emot den ökande konkurrensen utifrån? Det kräver en mogen diskussion, seriösa överväganden och ett levande samtal mellan fans och klubbarna om vi ska lyckas med den tuffa uppgiften.

Det är så här det ska se ut på läktarna i arenorna, varje omgång! Men hur når vi dit? Foto; Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

För frågorna är många och det finns inga enkla svar…

Jag ser, personligen, till exempel gärna en utökning av ligan med ett par lag genom ett större kvalspel framöver. Givetvis ska detta göras så att de allsvenska lagen får en bra heads up och möjlighet att planera och satsa inför kvalförfarandet. Det blir också en bra värdemätare, såväl sportsligt som ekonomiskt, på vilka lag som verkligen har det som krävs för att spela i SHL.

För, om vi ska vara lite krassa här, är det till stor del samma lag som har musklerna att ständigt vara med och slåss om kvalplatserna. Något lag kan ”skrälla”, och tar sig kanske hela vägen till SHL, men tenderar i så fall att tvingas kvala för att hålla sig kvar. Det tar helt enkelt ett tag att bygga upp en kostym tillräckligt stor för SHL. Och hur vackert det än låter att alla ska ha chansen, är det inte så i praktiken!

_ _ _

Vi kan också konstatera att vissa lag engagerar, medan vissa lag knappt skapar något engagemang alls. Den som påstår något annat hycklar. Varför uteblir annars många av fansen på just vissa lags matcher?

Sedan vi kan snacka sportsliga grunder hela natten om ni vill! Men vilka är lagen NI betalar för att se?

_ _ _

Steens förklarande resonemang när han, ur sitt perspektiv som lagbyggare, visar på nedflyttningshotet som ett problem för svensk hockeys utveckling förvandlas i rubrikerna till att Färjestad vill stänga ligan. Givetvis. Och i snuttifieringens tidevarv läser vi inte klart, orkar inte tänka utan ögnar igenom rubriken och drar sedan slutsatser innan vi ens har hela bilden klar för oss.

Klubbfolket i SHL tiger strategiskt. Ingen vågar på allvar ta upp diskussionen  i en värld där skiten träffar fläkten så fort någon ens andas ordet “stängd liga. Och det är det som är min poäng. Hur ska vi annars kunna få till några kreativa lösningar?

Just det här med en eventuell åtstramning eller till och med stängning av ligan på sikt ÄR en het potatis. Tappar hockeyn nerven om vi tar bort eller minskar möjligheten att åka ur/kvala till SHL. Ja, det är klart att kvalserien har en viss tjusning. En ganska stor tjusning, närmare bestämt. Men Allsvenskan är å andra sidan attraktiv som produkt även under grundserien, mycket på grund av den underhållande hockeyn i sig och bra promotion. Där står Allsvenskan stabil på egen grund, medan snarare SHL har lite att lära.

Sedan behöver inte kvalserieförfarandet för serierna upp till och med till Allsvenskan förändras alls oavsett hur det blir för högstaligan.

Märk väl: Jag säger inte att en åtstramning/stängning är rätt väg att gå. Men väljer vi bort ett alternativ väljer vi per automatik ett annat. Och vi måste fundera över konsekvenserna åt båda hållen.

_ _ _

Det pratas om att publiken uteblir på grund av långa, ointressanta grundserier. Det är inte något problem i NHL, där man saknar kvalserie. Men det ÄR ett problem i SHL, som faktiskt har kvalseriespel. Men fler, attraktiva motståndare och färre inbördes möten kan vara ett sätt att mota slentrianen. Att skapa förutsättningar för att vi får se bra hockey i varje omgång ett annat.

_ _ _

Det sägs också lite hånfullt om att alla går till slutspel i nya SHL. Det faktum att uteblivet slutspel innebär ett svidande och potentiellt hotande ekonomiskt bakslag för drabbade lag, vilket i förlängningen drabbar såväl ligan som fansen, tänker inte belackarna på. För pengarna måste in, mina damer och herrar, om vi ska få möjlighet att se de spelare och den hockey vi vill se på isen. Så enkelt är det!

Och inget lag vill hamna på “slutspelskvalplats” – det handlar knappast om någon gräddfil in till en SM-final om man säger så. Först tre tuffa matcher för att kvalificera sig för slutspel, och sedan direkt därefter en serie om sju matcher mot seriesegraren eller serietvåan. Varje lags våta dröm?

_ _ _

Igår fick jag se min lite längre och djupare intervju med Färjestads chefsscout/assisterande sportchef Anders Steen sönderhackad och serverad i lösryckta citat. Min önskan om att skapa en mer nyanserad bild av svensk hockey och dess vardag blev reducerad till en hets-artikel i en kvällstidning. I kommentatorsfältet ser jag sedan folk vräka ur sig sitt svavelosande hat för Färjestad, dessa ”hockeymördare”, och denne deras demoniske så kallade ”boss”.

Observera: Aftonbladet har inte gjort något fel, de har utgått från ett citat i min intervju och jobbat vidare med det. Jag är väl medveten om att jag och Aftonbladet har olika uppgifter och agendor. De säljer tidningar, jag jobbar ideellt och drivs av en vilja att skapa diskussion, (positiv) uppmärksamhet och intresse för Färjestad OCH för svensk ishockey. Jag är genuint intresserad av allt som rör ishockey, och vill se en tätare, mer nyanserad och mer initierad rapportering. Det är det jag, i den blygsamma omfattning som jag har möjlighet till, försöker åstadkomma.Vara kärringen mot strömmen, och dra en lans mot snuttifieringen. Naivt? Ja, kanske?

Men det här sättet som kvällstidningarna ibland agerar på lär inte få vare sig spelare och ledare att bli särskilt sugna på släppa media in på livet så som Steen gjorde när han tog sig tid att ställa upp på den här lite längre, öppenhjärtiga intervjun. Och då blir det svårt för oss alla att få till vare sig initierad bevakning, djup i diskussionerna eller någon som helst levande, konstruktiv dialog mellan fans och föreningar!

Givetvis måste man få granska, ifrågasätta och tycka olika. Jag säger inte att jag har rätt i mina åsikter, men såväl jag som Anders Steen och alla andra har rätt att ha dem och bemötas med respekt i diskussionen.  Det gemensamma målet för alla parter måste väl ändå vara att få så bra förutsättningar för svensk hockey som möjligt?

Vi vill väl alla ha en bra och underhållande hockey att se fram emot när höstmörkret lägger sig?

Ska vi nå framgång måste vi alla, såväl fans som föreningar, slå våra kloka huvuden ihop istället för att förblindas av hat, avundsjuka och gammalt groll! Vi måste våga prata om det!

När jag, i kommentatorsfältet och  i sociala medier, möter dessa smädande, hånande och hatfyllda kommentarer kan jag inte låta bli att undra hur lite tanke och hur mycket reptilhjärna som ligger bakom alla dessa litterära spyor.

Jag kan bara vädja: Låt dig inte provoceras av skrikande rubriker och artiklar som bara sår split.

Var lite kreativ. Lägg istället lite tid och kraft på att fundera över hur du, ja, just DU, skulle vilja lösa situationen?

Det är det som driver mig i mitt arbete. Och det är det som driver föreningarna som jobbar för att bygga, förbättra och hålla svensk hockey levande och intressant.

Gameday! Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Det första och bästa som du kan göra för att hjälpa svensk hockey är att redan i kväll ta dig till en arena nära dig. Gärna Löfbergs Arena. Det är, som bekant, på plats som du gör skillnad.

Idag är det dags för killarna att bevisa färg. Örebro hemma, tre omgångar kvar och en slutspelsplats står på spel.

Vem sa att grundserien var ointressant?

Vi har det i våra egna händer nu, och jag tror stenhårt på laget, hela vägen!

Som alltid!