Intervju i två delar med Leif Carlsson Del 2 “Kvartsfinalserien är den svåraste. Tar vi oss förbi den kan allt hända”

Här kommer andra delen av intervjun med huvudtränare Leif Carlsson. Den första delen, i vilken vi bland annat summerar årets tuffa grundserie och diskuterar matchförberedelser och optimala lediga dagar,  hittar du här. I den andra delen pratar vi bland annat temperament, förebilder, några nyttiga år utan hockey samt hur han halkade in tränaryrket på ett bananskal. Dessutom snackar vi slutspel, de svåraste konkurrenterna samt nyckeln till att för att gå hela vägen.

Leif Carlsson ser fram emot slutspelet Foto: Marie Angle

Vi vet ju att du har temperament. Men när man ser dig i båset är du lugnet själv. När vi har pratats vid om det här med ledarskap tidigare har du sagt att du inte tror på att ta beslut när man är i affekt, utan att det gäller att vara lugn och stabil. Är det något som kommer naturligt eller är det något du får jobba med?

Det är något som jag tänker på och jobbar med hela tiden. Varje beslut man tar har alltid en konsekvens, eller om man kanske slänger ur sig hårda ord… Därför försöker jag ligga ett par steg före hela tiden i min tanke – om jag säger så eller gör så, vilken blir konsekvensen i det här läget eller för den här killen? För mig handlar det om att få gruppen dit jag vill, och jag tror inte att det fungerar särskilt bra om man bara slänger ur sig grejer i stridens hetta.

Har du någon förebild som du hämtar inspiration ifrån i ditt eget coachande?

Ja, en väldigt bra coach som jag själv har haft är Conny Evensson. Han var lugn, och folk brukar ju prata om hans svarta ögon. Det räckte med en enda blick så visste man att nu var det bra. Nu har ju inte jag mörka ögon, men… Han skrattar. Conny är definitivt en förebild, en av flera förstås. Jag vill vara som honom i min ledarroll, även om vi alla är unika på sitt sätt utifrån våra personligheter.

Ni är ju vinnarskallar hela bunten, hur funkar det egentligen när det inte går som planerat?

Nja, känner jag att jag är arg eller besviken efter en extra jobbig förlust  brukar jag lämna över till Hamr eller Clabbe en stund. Och så säger jag något allmänt till gruppen, och ger inte feedback till enskilda spelare just då.

Jag har själv spelat och coachat tjejer i fotboll, och vet hur känsligt det kan vara att kasta ur sig en kritisk kommentar i fel läge. Hur fungerar det hos er killar? Om det spiller över för någon, hur snabbt är det glömt?

För det mesta direkt. Sedan är det förstås lite olika för olika killar: en del glömmer på en kvart, andra behöver lite längre tid. Men märker man att det finns något groll kvar måste man ta det och reda ut så fort som möjligt.

Inget groll här! Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Du spelade din sista match som spelare säsongen 2002/2003 då du trappade ned i Grums efter fem år som proffs i Tyskland (Eisbären Berlin och Revierlöwen Oberhausen) och ett år i Schweiz (EHC Biel). Innan dess hade du spelat 10 säsonger i Färjestad och 3 säsonger i Frölunda i dåvarande Elitserien, och vunnit två SM-guld (85/86, 87/88) med Färjestad. Vad känner du när du ser tillbaka på din tid som spelare?

Jag är väldigt nöjd med den. Även om det inte blev något på andra sidan Atlanten har jag haft några fantastiska år, både här hemma i Elitserien och nere i Tyskland och Schweiz. Säsongen i Schweiz var tuff på grund av att klubben hade ekonomiska problem och tvingades sälja av spelare, vilket ledde till degradering så småningom. Men jag hade några riktigt bra år i Tyskland, lärde mig prata tyska och fick många vänner för livet. De har en fantastisk supporterkultur där. Jag fick vinna två SM-guld, och även åren i Grums var lärorika, där det blev en viss kontrast efter åren nere i Europa.

Du är född i Ludvika och spelade en säsong i Mora innan du 1983 kom till Färjestad. Varför blev det Färjestad från första början, och vad är det som har gjort att du har återvänt efter dina utflykter?

Jag blev värvad av Öst (Olle, min anm) och Conny (Evensson, min anm). Sedan blev jag kvar, jag gjorde bland annat militärtjänsten här i Karlstad. Jag trivs här, både i föreningen och i staden. Karlstad har ett bra läge – nära till vatten, kusten och bara två timmars resa hem till Ludvika. Sedan gillar jag värmlänningarna, det är ett öppet och trevligt folk.

Föreningen är ju, som en del också brukar påpeka, lite utav en familj. Passar det dig som person blir du kvar, vi har ju sett många exempel på spelare som stannat kvar även efter karriären.

Var det tufft att överge din aktiva spelarkarriär? Många spelare vittnar om att man hamnar i lite utav ett vakuum och kanske till och med i någon slags identitetskris.

Nej, jag tyckte inte det. Jag var ganska klar med den då. För mig växte det fram efter att jag kommit hem och trappat ner i Grums efter några härliga år i Tyskland.

Kanske lite skillnad mot spelare som TVINGAS lägga av, kanske på grund av en skada?

Precis. Jag tyckte helt enkelt att det räckte för min del.

Var det ett självklart val för dig att sadla om till tränare?

Nej, verkligen inte. Jag har visserligen hela tiden utbildat mig vid sidan om hockeyn, läst tränarkurser och så. Men jag fick jobb som försäljare på Helmia, och det var nog det jag behövde just då. Få ett brejk. Jag såg kanske bara 20 hockeymatcher under de där åren, enstaka grundseriematcher och så lite slutspelsmatcher och så. Hockeyn hade varit en så stor del av mitt liv under så många år, och nu ville jag få fokusera på något annat.

Och tävlingsinstinken fick jag utlopp för i de säljartävlingar som arbetsgivaren anordnade, haha. Det var några roliga, bra år!

Vad kan hockeyn lära sig av näringslivet?

Väldigt mycket. Jag hade levt i den här hockeybubblan i 20 år, och nu fick jag komma ut och möta nya människor, ofta nya varje dag, med olika bakgrund. Det var väldigt nyttigt.

Ja, för hockeyvärlden är ganska liten och väldigt homogen. Det känns som om nästan alla har ungefär samma bakgrund, känner varandra och tänker ganska lika. Som tjej har jag till exempel reagerat på att man inte ser många kvinnor i klubbarna.

Så är det. Som säljare fick man lära sig att möta och kommunicera med olika människor, inte minst genom alla värdefulla säljutbildningar som vi fick. Det känner jag att jag har nytta av idag.

Men det blev en tränarkarriär till slut i alla fall…

Ja, och faktum är att jag faktiskt halkade in på ett bananskal. Jag fick frågan här i korridoren om att bli assisterande i samband med att Perra kom in 05/06, och jag tackade ja innan de ens hade pratat klart. Helmia gav mig tjänstledigt och jag var här resten av säsongen (som ju slutade med guld, min anm). Sedan jobbade jag hela sommaren på Helmia innan jag började i Färjestads talangprogram när hösten kom. Det innebar att jag tränade Skåre BK, där många av de unga spelarna fanns. (Innan Färjestad återupptog sitt J20-lag lät man unga spelare utvecklas genom seniorhockey i division 1 i Skåre. Spelare som Åslund, Nygren, Grundel samt Marcus Johansson är några exempel på spelare som, under de aktuella säsongerna, tog den vägen, min anm)

Jag hade Jocke Andersson (A-lagets nuvarande materialare, min anm) som assisterande tränare i Skåre, så vi har känt varandra ett tag vid det här laget. Och jag lärde mig mycket om hur man coachar unga spelare. Det är så mycket som pågår i kroppen under de där åren, och det måste man tänka på.

Vad är roligast – att spela själv eller att träna laget?

Oj, det handlar ju om två skilda saker som kanske inte går att jämföra på det sättet. Båda har ju roliga på sitt sätt. Som tränare handlar det ju om en slags helhet som man arbetar med och ska ha koll på, men man kan inte påverka själva spelet ute på isen. Så visst, det var nog roligast att få vara med ute i hetluften på isen!

Men du spelar ju faktiskt fortfarande lite matcher då och då. Så sent som i höstas deltog du ju i en välgörenhetsmatch nere i Tyskland?

Ja, och jag skulle gärna spela mer veteranhockey. Men tiden räcker inte riktigt till. Det är ganska krävande, och så är det ju så att man som de flesta gamla spelare har en del skavanker…

Leif Carlsson och Växjös Sam Hallam på en presskonferens tidigare under säsongen. Växjö är en stark konkurrent i slutspelet, enligt min uppfattning. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

De flesta inom hockeybranschen som jag har talat med hävdar att de inte läser vad media skriver om dem. Handen på hjärtat, stämmer det verkligen? Läser du det som skrivs om dig?

JAG har aldrig sagt att jag inte läser vad media skriver. Tvärtom – jag brukar läsa det mesta. Det är inte så att jag springer iväg och köper tidningen varenda dag, men jag har koll. Det är bra att veta vad som pågår, inte minst för att kunna svara om jag får frågor om det av andra journalister.

Blir man inte irriterad om det man läser inte stämmer?

Äsch, här tittar jag på vem som skriver och varför. Är det någon som skriver mest för att skapa rubriker? Sådana är inget att bry sig om.

Det mest bisarra/underliga som du har läst om dig själv eller kanske om Färjestad?

Oj, jag tror inte att det har varit så mycket sånt om just mig. Jag försöker ju tänka mig för, för att inte ge sådant som ger de här rubrikerna samtidigt som jag tror på att vara ärlig och tillgänglig. Både jag och media har ju ett jobb att sköta, och ger jag dem den tid de vill ha brukar jag få vara ifred sedan. Däremot kan jag ibland undra lite när jag får läsa något som jag själv just har fått veta, och som inte många vet. Jag har blivit fostrad till att man håller känslig information inom gruppen, annars kan det skada människor.

Förtroendet är viktigt inom gruppen?

Ja, helt klart!

16-årige Oliver Kylington är en av flera unga slutspelsdebutanter i laget. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Om vi ska titta på din tränarkarriär: hur ser dina framtidsdrömmar ut?

Jag försöker att inte tänka så mycket på framtiden, utan att hela tiden befinna mig i nuet. Jag fokuserar på allt det som är positivt här och nu, annars är det lätt att gå bort sig.

VF hävdade för några dagar sedan att du är påtänkt som sportchef nästa säsong. Vad säger du om det, och hur ser förhandlingarna ut med Färjestad?

Jag kan tänka mig att arbeta som sportchef i framtiden, och om det blir så får framtiden utvisa. När det gäller förhandlingarna med Färjestad är vi båda intresserade av ett förlängt samarbete. Det räcker för mig, just nu, att veta att Färjestad vill ha mig kvar, och i vilken form det blir får vi se efter säsongen.

Har du fått några andra erbjudanden?

Alltså, jag har ju ingen agent och jag har inte ”lagt ut mig själv” på marknaden. Men jag har fått några förfrågningar, ja. Men jag vill stanna här, jag bor ju här och trivs med både staden och klubben. Stannar jag i Sverige blir det Färjestad.

Lockar månne Tyskland (Leif är mäkta populär i Berlin efter åren där och mottog stora ovationer när han presenterades inför ET-matcherna, min anm) eller kanske ljuvliga Schweiz?

Jag hade ju några fantastiska år därnere, men jag är, trots allt, inte så gammal än. (Leif fyllde 49 i februari, min anm) Jag har tid, och kanske blir det aktuellt någon gång i framtiden.

Målvakterna spelar en nyckelroll i slutspelet: Fredrik Pettersson-Wentzel måste spela på topp om laget ska ha chans att gå hela vägen. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Bara några dagar kvar till slutspelet drar igång nu. Ni börjar borta mot Brynäs på söndag klockan 17.00. Förberedelser inför detta?

Vi har valt att åka upp redan på lördag. I och med att matchen startar redan 17.00 på söndagen vill vi inte kliva ut på isen med en lång bussresa i benen. Då är det bättre att övernatta där, värma i hallen på förmiddagen och komma ut väl förberedda till matchstart. Så blir det inte på torsdag, för då börjar ju matchen först 19.00.

Tankar inför kvartsfinalen?

Det är ju faktiskt kvartsfinalserien som är den svåraste. Tar vi oss förbi den kan allt hända!

Jaså, hur tänker du då?

Jo, det finns en slags förväntning här i Karlstad på att Färjestad ska nå minst semifinal. Det är liksom först då det börjar, anser folk, då har vi nått fram till slutspelet på riktigt. Och det sätter ju lite press på oss att ta oss förbi den. Lite tufft, förstås, men det ingår på något sätt. Det är så det är, det är de förväntningarna man får leva med om man vill vara i Färjestad.

Vad kommer krävas av det lag som går hela vägen?

Man kan prata om och lyfta ut ett gäng spelare som ska kliva fram och avgöra, men det är egentligen inte det som det handlar om. Det lag som gör alla de där små sakerna rätt är det lag som kommer att vinna. Sedan är det svårt att sätta fingret exakt på vad det är: fråga en spelare när det går bra vad det beror på. Han kan inte svara på det. Frågar du däremot en spelare som det går tungt för kommer han att hitta en massa anledningar.

Sedan är det förstås så att en del funktioner och positioner är viktiga. Ta till exempel målvakten och boxplay: inget lag, vare sig här eller i till exempel NHL, kommer att kunna gå hela vägen om inte boxplay fungerar eller om inte deras målvakt spelar på absolut toppnivå.

Svåraste konkurrenterna om finalplatserna och guldet?

Här drar Leif lite motvilligt på svaret, väl medveten om vikten att ha tungan rätt i mun:

Först och främst har vi ju alltid som målsättning att spela SHL-säsongens sista match! Sedan har vi Skellefteå som är starka, men det är, som sagt, inte lätt att hitta den där extra växeln när man har legat på en hög nivå så länge som de gjort. Växjö och Frölunda har också gjort det bra, måste jag säga.

Segerreceptet för Färjestad?

Vi har fixat den här tuffa säsongen, krigat oss till en femteplats trots allt som varit. Det tar vi med oss när det nu är dags att ta nästa steg och gå in i slutspelet. Det som det handlar om nu är att vi ska gå ut och njuta. Det är viktigt.

Och om du ska försöka dig på att förutspå Färjestads Joker i det här slutspelet, vem skulle du då välja?

Pontus Åberg. Han har alla verktygen, allt som krävs, för att gå ut och avgöra en match helt på egen hand!

Pontus Åberg är Leifs slutspelsjoker Foto: Robin Angle/fbkbloggen