Krönika: Ett mycket välkommet och viktigt steg – men än är vi långt ifrån framme

Äntligen, ville jag utbrista när det under tisdagen offentliggjordes att Skåres damlag i fortsättningen kommer att verka under Färjestads flagg. Damverksamhet är något som jag länge har efterfrågat, och som jag tycker är en självklarhet i en ledande och framåtsträvande förening som Färjestad. Ett stort steg på vägen. Men det finns mycket att diskutera och ta tag i för såväl föreningarna som för hockeyvärlden i övrigt. Gör man det å andra sidan på rätt sätt, och vi alla hjälper till att dra vårt strå till stacken, kommer det bli en win-win för alla parter.

Fick jag ändra på en enda sak under min uppväxt skulle det vara att jag skulle ha spelat ishockey.

Jag hade antagligen inte varit speciellt bra, men passion och vilja hade jag i överflöd. Jag kan inte ens svara på hur det kom sig att jag föll för sporten från allra första början, kärleken fanns bara där direkt när jag som sjuåring såg spelet utföras för allra första gången. Själv var jag, mina svarta hockeyrör till trots, förpassad till hålla-handen-aktiviteten på tjejsidan av planen, men jag tog snart klivet över den symboliska barriären i mittzonen. Killarna var nöjda över att få en målvakt – den posten var inte särskilt populär – och jag lycklig över att få vara en del av det vackra, oemotståndliga och händelserika.

Men några tjejlag hade man inte ens hört talas om på den tiden, så förutom några sporadiska inhopp under idrottslektionerna fick jag hålla tillgodo med fotboll istället.

Jag minns så väl hur jag suktade, önskade och älskade, och därför ligger det mig så varmt om hjärtat att tjejerna idag får samma möjlighet att uppfylla sin dröm som killarna.

Och att vår kärlek till sporten tas på lika stort allvar som killarnas.

_ _ _

Det är en viktig markering och ett stort steg både för värmländsk hockey och svensk damhockey i stort att föreningar som Färjestad och Djurgården nu följer efter föregångsklubbar som till exempel de nykorade svenska mästarna Linköping och silvermedaljörerna Modo. I nämnda klubbar har man gått i bräschen och verkligen prioriterat tjejerna.

Och det är precis det som vi måste göra nu.

Ska svensk damhockey kunna ta nästa kliv krävs bättre möjligheter för tjejerna att utöva sin idrott. Det gäller förresten inom de flesta  idrotter.

Men det kräver också också att vi alla tittar oss i spegeln och gör det vi måste göra för att dra vårt strå till stacken.

_ _ _

Det raljeras ibland på sina håll över damhockeyn, men de som skränar brukar antingen vara oinsatta eller fördomsfulla. Inte sällan handlar det om gamla stofiler som fortfarande är chockade över att kvinnor faktiskt kör bil, eller troll som försöker göra sig lustiga i kvällstidningarnas kommentatorsfält.

Men fördomar kring kvinnor och idrott finns bland oss alla och är mer utspridda och vardagligt förekommande än man kan tro. Och det är den biten som vi måste komma åt eftersom den påverkar tjejernas förutsättningar negativt.

Det känns nästan oundvikligt att den här satsningen, vare sig huvudpersonerna själva vill det eller ej, var förutbestämd att dra igång en diskussion om kvinnlig idrott i allmänhet och tjejhockey i synnerhet, förutsättningarna för dessa och de problem och fördomar som kvinnor ständigt måste förhålla sig till inom idrottsvärlden.

Vi har redan sett en del reaktioner i media, och jag känner att jag som idrotts- och hockeyintresserad tjej vill ge min syn på saken.

_ _ _

Just media har, som vi vet och av förståeliga skäl, stor makt, och en stor del av ansvaret för damidrottens villkor ligger därför på redaktionerna och deras rapportering.

I onsdagens NWT skapade Karin Vangstad debatt efter att hon hade undersökt tidningarnas sportsidor och då kunde konstatera att männen får oproportionerligt stort utrymme. Det är inte bara i media i sig det ser ut så här, det är likadant på många plan i samhället: från vilka författare som prisas och tillhör vår inofficiella kanon till framställningen av de båda könen i skolans läroböcker.

Idrotten skiljer sig inte således inte så där värst mycket från det övriga samhället.

Det handlar om en slags ond spiral som är svår att bryta. Och även om det kanske inte är någons fel att det är få kvinnor på sportredaktionerna och på höga poster i föreningarna är det givetvis en del av det hela.

Men det finns ljuspunkter, i och med att det här fenomenet börjar uppmärksammas mer och mer.

Jag ser det också i min egen undervisning: i styrdokumenten är genusfrågan numera central, och eleverna (av båda könen) är ofta både insatta och genuint intresserade av frågan.

Välkommen till familjen Färjestad, tjejer! Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Innan jag berättar om mina personliga erfarenheter av de fördomar som jag som hockeyintresserad bloggare stöter på vill jag slå fast att:

1. Jag har aldrig någonsin känt mig annorlunda eller sämre behandlad av spelare eller tränare och andra ledare. De är professionella och naturliga, svarar på frågorna med respekt  och behandlar mig precis likadant som de behandlar mina manliga kollegor.

För dem verkar inte könet spela någon roll, och det är det viktigaste för mig.

2. Överlag innebär inte det faktum att jag är kvinna något problem, de allra flesta som jag möter inom sporten är fantastiska människor och jag älskar varenda minut av den delen av mitt liv. De allra flesta fattar att jag tål skämt (även de lite grövre), att de inte behöver bete sig annorlunda bara för att jag står bredvid och att jag jag är där av precis samma anledning som de: kärleken till sporten och inget annat.

3. För mig handlar det inte om några brända bh:ar och jag vill absolut INTE få någon gräddfil på grund av mitt kön. Nej, bevare mig väl. Allt jag vill är att bli betraktad och behandlad som vilket hockeyfans, vilken bloggare eller vilken människa som helst och inte förutsättas vara eller fungera på ett visst sätt bara för att jag råkade få den kromosomuppsättning som jag fick en gång för mycket länge sedan.

Den biten har faktiskt inget med mitt hockeyintresse, mina sportkunskaper eller mina karriärdrömmar att göra.

Men för somliga verkar just den lilla detaljen oproportionerligt viktig, och det i sig skapar problem som gör det lite onödigt svårt för kvinnorna att få fäste eftersom det skapar ett slags osunt och onödigt vi- och  dom-tänk.

_ _ _

Praktiska exempel?

Det handlar mest om subtila grejer, ofta typiska härskartekniker. Medvetet eller omedvetet. I längden dock vansinnigt störande.

Som hockeybloggare har jag till exempel stött på en och annan som har idiotförklarat mig och min satsning på fbkbloggen genom att förundrat fråga ”Varför gör du det här, EGENTLIGEN?”. Huvudparten av dem som skriver om hockey är förvisso killar, men något säger mig att varken Mr Madhawk eller någon av de andra manliga hockeybloggarna brukar få den frågan särskilt ofta. Inte ens under de tidigare åren i sina karriärer.

Andra verkar bli uppriktigt förvånade över att jag faktiskt vet skillnaden mellan hakning och tripping. ”Vad duktig du är!”, får jag då ibland höra. Häpp. Missförstå mig inte – jag gillar precis som alla andra att få beröm för en intressant intervju eller en välformulerad krönika. Men det är tråkigt när folk blir överraskade över att jag faktiskt besitter basala kunskaper i ämnet jag skriver om.

För att inte tala om dem som på fullaste allvar verkar tro att en kvinna inte kan välja att tillbringa en fredagkväll på läktaren av den enkla anledningen att hon älskar sporten och är intresserad av resultatet. Inte för att hon vill ha en rosa goodiebag, är tänd på en av backarna eller vill bli uppraggad på läktaren av ett duktigt påstruket manligt fans som knappt kan redogöra för icing-regeln och än mindre kan namnge lagets förstafemma.

För, handen på hjärtat, hur många av er manliga läsare brukar få frågan ”varför gillar du hockey?” eller ”varför är du här idag, då?” av andra män på läktaren?

”Duh, varför gillar DU hockey?”, brukar jag leende kontra med. Det får tyst på den diskussionen.

_ _ _

Förlåt att jag raljerar lite –  de allra flesta som jag stöter på har inte den här fördomsfulla inställningen.

Och de allra flesta som HAR den menar inget illa med det de säger. De är bara produkter av det samhälle vi lever i.

För det är ju faktiskt inte så konstigt att det ser ut som det gör.

Ta till exempel IIHF:s nya och omtalade reklamfilm för den pågående U18-turneringen i Budapest. (Se också stillbilderna i galleriet nedan)

Den som inte ser det stötande i den har inte knallat en mil i ett par kvinnoskor.

Givetvis finns det ingen motsättning mellan att gilla att klä sig fint, bry sig om sitt utseende och att spela ishockey – oavsett om man är kille eller tjej. Men det är så förbannat tröttsamt att damidrott ständigt ska marknadsföras genom att utövarna först och främst ska vara superkvinnliga, attraktiva och ha typiskt kvinnliga intressen vid sidan om sitt idrottande.

Tror någon på fullaste allvar att damspelare bär sin spetskantade lilla VS-bh under hockeyskydden?

Varför inte en stadig sport-bh när nu bh:n prompt måste visas i bild?  Förklara gärna det för mig?

För vilka är egentligen den här annonsen skapad?

_ _ _

Det är ingen slump att kvinnliga idrottares utseende slentrianmässigt kommenteras av media och att de förväntas vara nystylade och bära en snygg outfit även när de hoppar höjdhopp eller spelar volleyboll.  Jag blev inte ens förvånad när den kanadensiska tennisspelaren Eugenie Bouchard, efter att just ha avancerat till semifinal i Australian Open, fick frågan ”Vem skulle du helst dejta?” istället för frågor om prestationen i sig.

Eller, när vi nu ändå är inne på tennis; den tyske manlige fd Wimbledonvinnaren som ansåg att tjejerna skulle sluta ge ifrån sig ljud när de servar eftersom han ansåg det ”motbjudande, fult och osexigt’. Inte ett ljud om männens stön, btw.

En manlig lärarkollega till mig, tillika en rutinerad fotbollsspelare, föreslog för ett tag sedan att jag vid någon av mina intervjuer med manliga hockeyspelare kategoriskt skulle ställa typiska frågor som kvinnliga idrottare får. Vi skrattade lite åt idén och de frågor som vi spånade fram, och lite kul skulle det vara att se reaktionen hos intervjuoffret. Men jag tror samtidigt att den manlige idrottaren främst skulle ta det som en kul grej.

Det är först när man tvingas in i en norm som det blir jobbigt och hämmande.

_ _ _

Sedan vill jag poängtera att det inte bara är män som gör sig skyldiga till att sprida den här unkna synen på kvinnor och idrott.

Absolut inte!

Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att kvinnor faktiskt vara än mer dömande och att deras kommentarer ibland kan nästan uppfattas som mer kränkande, just för att man tycker att de borde fatta hur det känns. Journalisten som ställde dejtingfrågan till Bouchard var trots allt en kvinna, och min personliga erfarenhet är att kvinnor kan vara nog så fördomsfulla och nästan mer ifrågasättande än männen när det gäller mitt hockeyintresse och mitt bloggande.

”Har inte du familj?”, är en klassiker.

_ _ _

Det är därför som en medveten och ärlig satsning, såväl från klubbarna som av media, är så viktig för de kvinnliga idrottarnas (och för all del även de kvinnliga journalisternas) förutsättningar.

Visa att damidrotten är viktig, ge dem rättvisa resurser och se till att ge dem utrymme i media.

Det är därför jag kände att jag var tvungen ta bladet från munnen idag, trots att jag (oss emellan) har lite ont i magen när jag skriver de här raderna.

Jag är nämligen livrädd för att jag och mina medsystrar ska uppfattas som gnälliga och mötas av ytterligare fördomar.

Det är INTE min mening. Jag är en stor tjej, och jag tål.

_ _ _

Med det sagt tänker jag lämna medias roll och fokusera mer på själva damhockeyn och dess förutsättningar.

Och det verkar inte som om man kan diskutera damhockey utan att någon tar upp den där eviga stötestenen tacklingar.

Jag tillhör falangen som tycker att det är absurt att damer inte får tacklas (även om tacklingsförbudet till viss del är en sanning med modifikation) och som gärna skulle se en regeländring här. Hockey är ju trots allt en kontaktsport, och trots att jag inte är någon läkare har jag hållit på  tillräckligt mycket med idrott under mina dagar för att vara helt säker på att vi tjejer klarar av en och annan tryckare.

Ska jag våga sticka ut hakan lite skulle jag nog nästan vilja hävda att en kvinnokropp, om man nu ska generalisera lite, anatomiskt sett är MINST lika lämpad som en mans för detta ändamål.

Men å andra sidan är damhockeyn som den ser ut idag underhållande i sig.

Jag har inte sett tillräckligt med matcher från Riksserien för att kunna påstå att jag är någon expert på svensk damhockey – jag hoppas dock på förbättrade kunskaper genom den lokala satsningen och fler tv-sända matcher från Riksserien – men jag brukar se våra landskamper. De talangfulla och underhållande lirarna får lite mer utrymme när det inte blir lika tätt och fysiskt.

_ _ _

Sedan har vi det här med resurserna.

Många som jämför dam- och herridrott som till exempel fotboll och hockey glömmer den viktiga detaljen.

Jämför som ett tankeexperiment herrhockeyn idag, när spelarna i de högre divisionerna i princip alla lever på sin idrott, med hur det såg ut bara för några decennier sedan när männen till exempel försörjde sig som snickare eller jobbade i skogen hela dagen innan de åkte iväg till hallen på kvällarna.

Pengar är nämligen också viktigt.

“Show me the money!”, som Cuba Gooding Jr konstaterar i en av mina favoritrullar (Jerry Maguire, 1996) inom idrottsgenren.

Jag är säker på att en ekonomisk satsning på damhockey kommer att betala sig. Talangen och viljan finns, det är bara resurserna – de som ofta tas för självklara inom herridrotten – som behövs.

Och det är en win-win för alla parter.

Först och främst kan Färjestads satsning bidra till att fler tjejer väljer att satsa på hockey i Värmland. Killarna kommer i sin tur att gynnas av ett ökat intresse för hockey bland värmländska tjejer: Mer intresse, större publik. Kan unga hockeytjejer nu i högre grad identifiera sig med Färjestad höjs varumärkets värde såväl bland spelare som bland publiken.  Och vi har en hel del företagare som säkert kan lockas med på tåget.

Skriver och sänder sedan media mer kommer publiken, och ökar så intresset får medierna mer läsare/tittare.

Men lite tålamod måste vi nog alla ha. 

_ _ _

Svensk damhockey brukar rankas högt inför landslagsturneringar men flera länder (bland annat Schewiz och Finland) är med och konkurrerar.

Suveräna föregångsländer är än så länge USA och Kanada, länder som kommit längre än oss såväl när det gäller breddutbudet och mediabevakningen som när det handlar om att ta hand om och utveckla talangerna. Det visar att det, om vi på allvar ska kunna ta upp kampen med dem och utveckla svensk damhockey ytterligare, krävs en långsiktig, medveten och ärlig satsning på svenska hockeytjejer.

För det är väl, ärligt talat, helt befängt att spelare som spelar i landets högsta serie, eller som representeras Sverige i OS, ska behöva betala sina egna hockeyklubbor? Eller att talanger tvingas tacka nej till landslagssatsning för att de inte kan försörja sig under tiden?

Märk sedan väl att de aktiva tjejerna själva sällan (eller snarare aldrig) beklagar sig. De har valt att spela hockey för att de verkligen brinner för sporten, och låter sig inte hindras av tuffa förutsättningar. Det är ingen lätt väg, och det blir inte lättare ens med åren eller med stegen upp i divisionerna.

Det är värt stor respekt i mina ögon.

Det är precis den hängivenheten, passionen och offerviljan som hockey handlar om.