Slutspelsläsning: Rookien och Räven – Del 2 Rutinerade Rickard Wallin “Nu vet man att varje match, varje byte kan avgöra hela säsongen”

Semifinal 1 närmar sig med stormsteg. Jag laddar med två intervjuer, där jag i den första delen pratade med slutspelsdebuterande Christoffer Forsberg om hans tankar och känslor. I den här andra, och avslutande, delen berättar den rutinerade slutspelsliraren Rickard Wallin bland annat om hur det är att leva i slutspelsbubblan, om dem som hjälpte honom genom hans eget första slutspel och hur han själv förbereder sig i slutspelstider. Han avslöjar också att han ogillar uttrycket “det sitter i väggarna”, att slutspelsnerverna faktiskt inte alls blir mindre med erfarenheten och varför slutspelsskägg är obligatoriskt.

När man pratar om rutin och ledarskap i dagens Färjestad är det spelare som Rickard Wallin som åsyftas. För trots att han knappast är lastgammal själv – han fyller 34 om lite mer än en vecka – är det numera han, jämnårige Christian Berglund och Anders Bastiansen, 30-årige Ole-Kristian Tollefsen och några till som står för erfarenheten och som fungerar som mentorer för de yngre spelarna.

Walle kom till Färjestad inför säsongen 97/98, som 17-åring, och årets slutspel är hans nionde på lika många säsonger som ordinarie i laget.  Med den gedigna erfarenheten han besitter ville jag ta chansen att fråga honom lite om hans tankar och känslor inför slutspelet, och om och i så fall hur hans upplevelse av det har förändrats genom åren.

Hej, Rickard. Idag vill jag prata lite slutspel med dig, och först och främst är jag väldigt nyfiken på den där berömda slutspelsbubblan som hockeyspelarna sägs gå in i under slutspelet. Hur fungerar det där egentligen?

”Ja, det innebär, tydligen, enligt min fru att jag retas jävligt mycket med henne, att jag inte är så trevlig dygnet runt…” Han skrattar. ”Nej, men egentligen handlar det väl om att man tänker så mycket på matcherna att det bara är det som är viktigt. Allt man gör – det man äter äter man för matcherna, när man sover sover man för att vara pigg på matcherna, allt man gör är för att nästa match ska bli så bra som möjligt. Man skalar ju bort så mycket man kan av det andra, det som ger energiläckage. ”

Hur påverkas livet bredvid hockeyn av det här – slutspelet pågår ju ändå ett tag om allt går som planerat? Vad säger familjen och kompisarna, till exempel?

”Där gäller det ju att när man stänger av hockeyn så måste man kunna göra det. Det finns ju ingen som kan skita i att handla, betala räkningar eller hämta barnen på dagis och fortfarande må bra. Det är en del av det som är skillnad, i alla fall för mig, mellan när jag var själv och nu när jag har familj.  Man måste fortfarande ta sitt ansvar och leva sitt liv som vanligt.”

Själv är han numera en stadgad familjefar med fru och en liten son, och han sticker inte under stol med att det har ändrat förutsättningarna. På gott och ont, fast mest på gott, enligt Wallin:

”Det är ju lite annorlunda nu – jag kan ju inte gå hem och sova två timmar varje eftermiddag som jag kunde göra förut. Men å andra sidan får man ju energi också genom att umgås med dem man tycker om. Det gör att man kan koppla bort pressen, för det är oftast den som kan göra att det känns jobbigt. Jag menar, fysiskt är det ingen som är tröttare än någon annan, men det är den som är fräschast mentalt som vinner.”

Tror du att den här bubblan, och hur djupt man försvinner in i den, ser lite olika ut för olika spelare?

”Ja, det är klart. Vi är ju alla olika, och alla har sina personlighetsdrag. Jag tror till exempel att det är därför man kan se att en del passar bättre för att spela under den här tiden på året jämfört med andra. Det handlar ju om det mentala, och det beror mycket på personligheten. Det gäller att försöka hitta det som passar min personlighet och som optimerar prestationen för just mig, och jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och mina erfarenheter här. Men jag behöver vara väldigt fokuserad och väldigt koncentrerad när det är match för att kunna prestera så bra jag kan. Någon annan har kanske tvärtom svårt att gå och tänka på det hela dagarna, de blir knäppa av det. Man får försöka fokusera på sitt och respektera att vi är olika utan att för den skull störa varandra i uppladdningen. Som lag får man väl ha någon slags grundfokusering, sedan när man åker hem får man göra som man vill. Det lägger jag mig inte i.”

Hur påverkar den här ökade fokuseringen stämningen i omklädningsrummet, till exempel inför matcherna? Vågar någon, till exempel, dra ett skämt eller spela musik?

”Haha, nja rutinerna är desamma, de har man ju jobbat in och de får man inte ändra på. De ger ju någon slags grundtrygghet. Men det är klart, är det någon som inte respekterar de andra genom att inte vara tillräckligt fokuserad eller koncentrerad är det snabbare så att någon är där och påpekar det och tar tag i det om man jämför med hur det ser ut i grundserien. Men då är det ju mer som ett långt maratonlopp, nu vet man att varje match och varje byte kan avgöra hela säsongen. Nu finns inget utrymme för att en massa blaj och skoj, det kan vi ha sedan om vi vinner.”

När man ser er tillsammas, till exempel under en vätskepaus under träning, kan ni ju vara ganska avspända och skämta med varandra. Jag såg några som fäktades med klubborna tidigare under träningen, till exempel… Och så i nästa läge är det stenhårt fokus och blodigt allvar igen.

”Ja, man måste ju fortfarande ha kul tillsammans och det är ju inte… något tråkigt vi ska ut och göra. Så man vill ju inte bara vara seriösa och tråkiga under två månaders tid, det gäller att ha skoj under tiden. Men, som du ser, är det fokuserat när väl träningen börjar. Men när den är slut är det okej att släppa lite på trycket. Det är en balansgång hela tiden…”

Jag förstår: det gäller att hitta den där on-/offknappen på något sätt?

”Ja, precis!”

Rutinerade Rickard Wallin gör sitt nionde slutspel Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Han spelade sitt allra första slutspel säsongen 2000/01, och det slutade med ett silver efter finalförlust mot Djurgården. Men den då 21-årige debutanten Rickard Wallin gjorde flest mål av alla – 11 – under slutspelet, och var dessutom en av fyra nominerade till titeln årets Rookie (vinnare blev för övrigt Henrik Zetterberg). Snacka om genombrott!

Om vi ska gå tillbaka lite i tiden, till ditt allra första slutspel. Hur mycket minns du av det?

”Jag hade ju inte en aning om vad som krävdes, och försökte väl komma underfund med det. Jag var ganska liten och klen på den tiden, och man hade ju alltid hört att ’det tuffar till sig’ och så. Det är klart att det gör det, men det är också en mental grej och jag försökte bara göra allt för att jag skulle få spela och hjälpa laget så mycket jag kunde. Jag växte väl in i den där kostymen ganska snabbt, delvis beroende på att jag hade en del flyt…”, säger han ödmjukt. ”Jag lyckades väl peta in pucken på nästan varenda skott jag sköt. Men det känns som om jag fann mig tillrätta i min roll, och vi hade ju många killar som tog ansvar och såg till att alla bitar funkade. Så för mig var det väl bara att försöka gå ut och spela så bra jag kunde. Sedan tyckte jag väl knappt att det var sant att jag fick vara med och spela de här matcherna som jag hade sett på tv, under hela min uppväxt.”

”Men samtidigt som det förstås var spännande kände jag inte den där pressen på den tiden. Jag var bara så fantastiskt stolt över att jag fick vara med och spela.”

Intressant – så du menar att det faktiskt kan vara en fördel att vara ung och oerfaren under ett slutspel?

”Absolut. Det är svårare nu, jag är mer nervös nu när jag vet hur små marginalerna är och samtidigt vilken belöningen är när man vinner. Ibland kan man helt enkelt vara lite lyckligt ovetande…”

Vilka fungerade som dina mentorer, och hjälpte dig, när du själv var debutant?

”En sån som Clas Eriksson var ju väldigt viktig för laget. Det kanske man inte trodde innan man kom in i omklädningsrummet, men han såg till att det inte var någon som föll ur ramen. Man tyckte kanske, när man såg matcherna från sidan, att han inte var så viktigt för laget spelmässigt men faktum var att han gjorde alla de där små detaljerna rätt därute. Om det behövdes chippas in en puck eller täckas ett skott var han den som gjorde det, och det har jag stor respekt för. Sedan fanns naturligtvis Jörgen (Jönsson, min anm) där som ett litet unikum när det gällde att kunna fokusera. Vi hade även Thomas Rhodin, Greger Artursson och Mathias Johansson som var väldigt samspelta och som hade den där, på/av-knappen som vi pratade om förut. Den gick för hela gruppen – det gick att skoja och ha kul när det var läge för det, och när det inte var läge var det istället fullt fokus. Det var inget svårt att vara mig på den tiden, inget svårt att komma in i en sådan grupp. De tog verkligen ledningen och såg till att det blev som vi ville.”

Rickard Wallin är taggad inför tisdagens semifinal – och påpekar att ännu är inget vunnet! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Idag är du en av dem som leder laget och formar och inspirerar de yngre. Hur jobbar du?

”Man försöker ju naturligtvis föra vidare det man själv har lärt sig, även om man måste göra det på sitt eget sätt. Jag kan inte kopiera någon annans ord eller handlingar, utan man måste följa sin egen personlighet och kanske framför allt sin egen magkänsla. Jag kan ju inte heller vara någon annan än den jag var för två månader sedan. Det här är väldigt viktigt för mig, det tror jag märks på sättet jag agerar. Det är lite annorlunda, och jag hoppas och tror att det smittar av sig mest.”

På vilket sätt är du annorlunda?

”Jag vet inte… Jag försöker väl att vara ännu mer fokuserad och se till att göra alla de där små sakerna jag kan. Ända ned till om det så handlar om att byta skridskosnörena så att de är perfekta, slipa skridskorna eller tejpa klubban. Alla de där detaljerna är viktiga för mig, och när jag är här försöker jag vara helt koncentrerad på dem.”

Lite mer av allt?

”Ja, lite mer av allt på ett sätt som man nog inte skulle klara av över nio månaders tid. Men under den här tiden på året är det inga problem.”

Vad är det som triggar igång den här känslan och som håller en motiverad under en tuff tid med matcher så gott som varannan dag?

”Man vill ju vinna, man ser ju hela vägen fram till priset som man vet väntar längst där framme. Sedan är det ju resan dit som är det roliga – när man väl är där blir det ganska tomt.” Han skrattar lite. ”Det gäller att njuta av de här situationerna, som när man får en tekning i egen zon när man leder med ett mål. Man är mer nervös än vad man var under första matchen i skridskoskolan, det är sådana grejer som jag lever för. Jag tycker att det är fantastiskt häftigt att fortfarande få vara med om de stunderna. Det är lätt att bli påverkad av dem, men jag har lärt mig att uppskatta dem och försöker att göra dem till något bra istället. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, det handlar mer om en känsla…”

”Man spelar ju mot samma motståndare i upp till sju matcher, och det är lite speciellt. Man får anpassa sig hela tiden och göra det bästa man kan efter hur motståndarna spelar. Lite som ett schackspel med fysik.”

Det sitter i väggarna – ett talesätt som Rickard Wallin inte är helt kan skriva under på! Foto: Marie Angle/fbkbloggen

’Det sitter i väggarna’ brukar en del hockeyfolk säga om Färjestad…

”Mm, och jag tycker INTE om det! Det är ingen som säger att det ska funka bara för att man går in i det här omklädningsrummet. Det är vi spelare och ledare som måste se till att det fungerar.” säger han bestämt. ”Den dagen vi börjar tro att det sitter i väggarna och börjar ta saker för givet, den dagen är vi illa ute. Det krävs lika hårt jobb i år som året innan och året innan dess för att det ska bli något. Det har byggts upp en känsla om vad som är rätt och fel, men det är ingenting som kommer automatiskt. Så att det skulle vara något med väggarna, det tycker jag inte även om jag förstår uttrycket. Men det är en ny grupp som ska lyckas utföra det som de andra har lyckats med förut.”

Kan det tvärtom vara något negativt?

”Haha, nejdå. De andra lagen får gärna tro att det sitter i väggarna, men jag vet att det inte gör det!”

Men kan det skapa en osund press – somliga säger ju till och med att hockeysäsongen i Karlstad inte börjar förrän slutspelet drar igång?

”Jo, men vad fan; alla som ska ta sig hela vägen till SM-final och guld kommer ju att uppleva press, så det får man säga vad man vill om.  Det är klart att vi under årets säsong har upplevt mycket negativt med tanke på de förväntningar som finns, men samtidigt vet vi att vi hade förutsättningarna att gå en bit. Vi har ändå fått skeppet på rätt köl och nu gäller det bara att få in det i hamn, så att säga.”

Kan det faktiskt vara så att ni har fått en fördel i slutspelet av er stundtals överjävliga resa genom grundserien? Moralen som ni har visat, till exempel.

”Absolut, det är inte så farligt att gå ut och spela första semifinalen borta mot Växjö jämfört med när vi låg elva och tolva och låg under inför tredje. Nu är det ju bara… det roliga kvar, så att säga. Nu gäller det att våga ge allt, och våga vinna. Det är inte så jävla svårt med tanke på läget vi var i.”

Hur mycket snackar ni om ’torget’ därinne och med de yngre killarna?

”Mm, det är klart att det kommer på tal…” Han ler.

Tittar ni på gamla videos från tidigare guldfiranden?

”Haha, ja, jag gör det i alla fall!”, säger han med eftertryck. ”Men visst brukar det alltid vara med någon liten snutt på olika videos här och där.”

För visst använder ni väl filmer från tidigare framgångar som inspiration här i laget?

”Ja, Erik (Granqvist, min anm) är grym på det där, och jag tycker att det är bra att förstärka de bilderna och se vad man kan få uppleva igen.”

Man hämtar kraft och inspiration ur gamla framgångar – de här löpsedlarna kantar vägen som spelarna alltid går in till sitt omklädningsrum. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Så måste jag ju få fråga lite om det där med slutspelskägg. För en oinvigd och dessutom av naturen skägglös åskådare är det där ett regelrätt mysterium… Det ser lite olika ut när jag kollade er nu i gången – en del har och andra inte. Är alla med på den där grejen?

”Haha, det är också en grej. Första året var jag inte med, och då vann vi ju inte. Året efter sa vi att alla skulle göra allt för att vinna, om det så är att försöka odla de där få fjunen som jag hade då. Jag gjorde det (laget vann, som bekant, min anm), och sedan har det blivit som en liten trigger. Slutspelsskägg började väl som en liten tradition där man inte ska lägga men massa energi på hur man ser ut, utan istället fokusera på att bara köra hockey. Så för mig fungerar det som en liten påminnelse, när jag ser mig i spegeln, att nu är det slutspel!”

Handen på hjärtat, hur mycket prestige ligger det i att ha det största skägget?

”För mig ingenting, för jag vet att jag aldrig kommer att få det”, skrattar han. ”Men alla gör ju olika – Junland börjar väl spara i augusti ser det ut som, haha, men jag och de flesta andra rakar väl sig efter sista grundspelsmatchen och sedan skiter man i det tills slutspelet är över. Då har man inte så stor chans.”

Mm, för det verkar finnas lite trender kring det där med hur skäggen ska se ut och så vidare?

”Ja, jag har sett det”, skrattar han men tystnar sedan diplomatiskt.

Snyggaste skägget?

”Hm, om det nu är det snyggaste skägget… För mig handlar det inte så mycket om det utan om att man lägger fokus på rätt saker. Men det största behöver du väl knappt fråga om, det är ju Emils (Kåberg, min anm) så klart. Men det är samma där, han sparade väl länge och det var helt… ja, helt grymt, det där. Jag vet inte hur man klarar av att äta eller sova med det där!” Han skakar skrattande på huvudet.

Var det inte Mathias Johansson som tvingades raka av sig sitt skägg för att han inte ordentligt?

”Jaså? Eller, det kanske var ögonbrynen?”, retas Wallin. ”Förlåt, Matte, förlåt”, ursäktar han sig skrattande i mikrofonen. ”Sedan finns det väl de som inte får ha sitt för frugan heller…”

Ja, för ärligt talat – hur populärt är det här med skägget hemma egentligen?

”’Pappa, har du mycket hägg’ säger min son. ’Jaa…’. ’Mm, jag har också hägg!’ Skämt åsido, där är väl inte så där jättepopulärt, men det får de ta.”

Så till sist, Växjö och första semifinalmatchen på tisdag. Tankar inför den? Ni ses lite som underdogs i den serien, inte minst till säsongens tidigare möten (förlust för FBK i fem av fem matcher).

”Ja, vi är ju inte ens med i semifinalen enligt de flesta”, skämtar han lite beskt. ”Det är ju bara Växjö och Skellefteå som ska mötas, och så kanske Linköping som kan överraska. Men det är perfekt! Jag tror att vi har en idé om vad vi måste göra för att bli framgångsrika. Naturligtvis har vi respekt för dem, de har värvat ihop ett starkt lag med mycket rutin och har gjort en fantastisk säsong. Men jag tycker att vi kan mäta oss med alla, och det är lite skönt ändå att kunna få slå litegrann ur underläge.  Jag tror att de tycker att de har ett jäkla läge nu att ta sig till final, och allt det, och vi ska se till att vi bråkar med dem från allra första stund så mycket vi bara kan.”

“Vi ska göra allt vi kan för att ta oss tillbaka till finalspelet. Nu var det några år sedan och det är det bästa som finns när det bara är två lag kvar och alla har ögonen på de matcherna. Dit vill vi supergärna tillbaka. Att ta sig till semifinal är väl bra, men går man inte vidare från den är det ändå ogjort”, avslutar han bestämt.

Rutinerade Walle har talat.