Dagen-efter-tankar: Killar som Tollefsen är ovärderliga!
Tomt efter en jobbig förlust. Upprört efter ett tråkigt efterspel. Men också hoppfullt inför nästa rond i en rafflande semifinalserie. Här får ni lite dagen-efter-tankar om matchen tillsammans kommentarer från tränarna angående såväl matchen som slagsmålet efter.
Fartfyllt och grinigt – bra slutspelshockey om än inget finlir. Foto: Robin Angle
Med minsta möjliga marginal. En snudd på omöjlig studs, till odds som nog ingen ens skulle våga sig på att gissa. Men det är inte helt ovanligt att det är just så en tät, het och viktig match avgörs. Och tomheten efteråt är förlamande. Sudden Death handlar, precis som namnet säger, om ett slags vinna eller försvinna. Om att det inte finns något efterliv.
Men det är precis tvärtom, och det är just det som jag tar med mig från gårdagens match. Vi stred som ett lag, alla femmorna gjorde sitt och jag tycker att vi mot slutet av matchen var det klart bättre laget på banan. Under sudden var det vi som skapade de hetaste lägena, ända fram till den där underliga pucken som inte ens målskytten själv vågade tro var mål först.
Medan alla andra var någon annanstans på isen och letade efter pucken stod Alexander Johansson alldeles still och sneglade på domaren, som stod placerad bakom båset. Först när domaren pekar på målet började Växjö-spelaren att jubla medan resten av arenan såg ut som frågetecken.
En olycksalig sekund – så var dryga 75 minuters hårt slit förgäves.
Det var den första känslan.
Men med lite välbehövlig distans så här morgonen efter känns det faktiskt annorlunda.
Den här gången förlorade vi på två skitmål. Inte för att vi gjorde en dålig insats.
Och det är en stor skillnad, eftersom gårdagens spel visar att vi har alla möjligheter att ta hem den här serien. Vi har laget, lirarna, coacherna, spelplanen och inställningen.
Heroiskt kämpande i spel tre mot fyra i sudden! Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Jag såg en kapten som strider för sitt lag – hoptejpad och mörbultad. Det som inte går att laga med silvertejp är trasigt, brukar man skämtsamt säga. Tolle blödde som en gris efter att ha täckt Murphys PP-skott med ansiktet, men tejpades ihop med en svart tejpramsa under näsan (den bilden!) och gick ut och körde som om ingenting hade hänt. Efteråt hade han ordentligt ont, och fick sys på två ställen i ansiktet. Men han gnäller inte.
Han tar fajten när det behövs – mer om det senare – och hittar precis det rätta sättet att reta gallfeber på motståndarstjärnorna. Han spelar otroligt uppoffrande och leder på så sätt laget på isen precis som en riktig kapten ska göra. Och lika stenhård, jobbig och obeveklig som han är ute på isen, lika respektfull, reflekterande och trevlig är han utanför isen.
Killar som Tollefsen är ovärderliga.
Jag såg fyra femmor som alla bidrog och skapade lägen. Jag såg ett försvar som hjälpte sin målvakt, och som täckte skott och låg nära, nära Växjös speedkulor. Jag såg vår alldeles egne slutspelsjoker Linus Fröberg, i fjärdekedjan, göra ännu ett viktigt mål. Jag såg en 16-åring fortsätta spela lysande, trots ett tufft mål i baken under första perioden: Kylingtons pucktransport är läcker, kreativ och full av självförtroende, och han är ett vasst tillskott i PP även om det inte blev något mål för honom den här gången.
_ _ _
Tollefsen tvingades sy ett antal stygn efter matchen, men kämpade hela vägen in i kaklet! Här har han precis fått Murphys puck i ansiktet. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Det var en grinig match – precis som en slutspelsmatch ska vara, full av känslor och balansgång på en tunn linje mellan tillåtet och otillåtet.
Själv var jag alltför chockad över målet för att uppfatta Lassilas provocerande och osportsliga gest framför vårt bås, men eftersnacket till semifinal 4 kom väl först och främst att handla om just den.
Tidningarna (och då en del mer än de andra) jagade citat i omklädningsrummet efteråt, men såväl klubbarna som killarna själva är rutinerade och bjöd inte på särskilt mycket tändvätska åt den brasan.
Det som händer på isen stannar, som bekant, på isen.
Jag har djävulskt svårt för osportsligt uppträdande, och jag tycker att det är horribelt att Tolle och Färjestad fick ta största smällen när det gäller utvisningsminuterna. Nu är dock straffen av akademiskt intresse och jag tror att Lassilas hjärnsläpp nog skadade honom mer än det skadade oss. Snacka om att ge motståndarlaget bränsle inför nästa match.
Ni vet ju att jag gillar Sam Hallam, och det var uppfriskande och skönt att se honom på presskonferensen efteråt, när känslorna lugnat ned sig något och han tog avstånd från Lassilas agerande.
”Jag och Leffe diskuterade det på vägen ut, i ganska lugn ton från båda två. Jag såg inte vad som försegick på vänstra sidan av isen eftersom vi hade gjort mål, men så uppfattade jag i ögonvrån att det hände något i mittzonen. Där tror jag nog att jag ska ge fan i att, som jag gör, fråga Clabbe varför en Färjestadsspelare är på vår målvakt”, säger han självkritiskt, ”men sedan får nog bilderna tala för sig och vad som hände.”
Leif Carlsson: ”Lassila är ju framme och hånar oss i båset efter målet, och det tycker jag inte hör hemma här. Lite respekt måste man visa som spelare och ledare, och hånar man på det viset tycker jag att man kan åka på en smäll. Sedan vet jag inte hur kraftig den smällen var. Där håller jag med Sam; det får bilderna utvisa.”
Hallam igen: ”Det handlar ju om någon form av respekt här, vi tävlar otroligt hårt därute där spelare från båda lagen täcker skott med varenda lem på kroppen, går in i närkamper och tar stryk efter sargerna och sedan reser sig och spelar vidare. Då handlar det om att kunna kontrollera sina känslor, och jag hoppas att det inte var alltför farligt det Lassila gjorde. Nu blev det en stor hög därute, och det är svårt att utreda vad som är vad. Det bästa är väl att släppa pucken om två dagar och spela om det.”
Det omtalade bråket efter Lassilas hån. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Tränarnas kommentarer till matchen i övrigt såg ut som följer:
Hallam:
”Vi möter ett väldigt bra Färjestad. Sett till de första 60 minuterna känns det någonstans som om vi inte riktigt har marginalerna: de lägen vi skapar är ganska bra men vi får inte in pucken. Och då skyller jag mycket på PW där, som gör det förbaskat bra. Sedan, i overtime, när vi får spela fyra mot tre där och inte sätter chanserna, känner jag att ’ouch, det här kommer att bli ruskigt tufft’. Men sedan får vi plötsligt all tur i världen! En plexistuds ut, och ett väldigt tokigt mål. Men mål är det…”
”Frågan om hemma-/bortaplansfördelen är väl överspelad? Idag har det inte med det att göra, utan om en plexistuds.”
Leif Carlsson:
”Jag tycker att första halvan av ordinarie tid är Växjös. Vi kommer inte riktigt till för att skapa några giftiga chanser. Vi har puck men är mycket på utsidan eftersom de stänger ute oss. Vi kommer för dåligt in på mål, helt enkelt, lite som tidigare under säsongen. Men jag tycker att vi jobbar oss in, och vi kommer in bättre i slutet av andra. I tredje jobbar vi på, och trots att det inte är något skönspel är det ett gäng – ja, två gäng faktiskt – som krigar på och sliter ute på isen. En bra hockeymatch när det gäller inställning. Spelmässigt kanske inte det allra bästa.”
”Sedan är det synd att en sån här match avgörs som den gör, men det får man leva med. Nu gäller det för oss att glömma det här och sätta oss i bussen ned till Växjö i morgon laddade för ny match.”
