Min bror och jag – Ville Lajunen om att ha lillbrorsan i motståndarlaget
Det har väl inte undgått någon att det finns två spelare med namnet Lajunen på ryggen i årets heta semifinalserie? Ville Lajunen är nämligen inte den ende i sin familj att spela semifinal i SHL: lillebror Jani Lajunen, med nummer 24 på ryggen, är center i Växjös tredjekedja, där han spelar tillsammans med Colby Armstrong och Liam Reddox.
Det är ju stundtals ganska heta känslor mellan lagen, och jag var tvungen att fråga Ville hur det är att spela en glödande slutspelsmatch, mer eller mindre på liv och död, mot sin egen bror?
Hej Ville! Vid ett tillfälle under andra perioden åkte du runt i mittzonen i väntan på nedsläpp efter en avblåsning, och så plötsligt kom en Växjöspelare och rappade dig på låret. En domare som såg det rusade fram för ett avvärja potentiellt bråk, men du bara vände dig om lite snabbt, konstaterade att det var din egen bror och åkte vidare…
”Jaså, det minns jag inte alls”, säger Ville och skrattar. ”Det är så många spelare därute på isen, så jag har inte tid att hålla koll på vad brorsan gör.”
Så du såg inte ens att det var han?
”Haha, kanske, men det är inte värt att jag kommenterar det där.”
Är det sant att du och din bror inte pratar med varandra under matchserien?
”Ja, det stämmer faktiskt. Eller, okej då, kanske max tre ord under hela serien. Men vi säger knappast saker som att ’du har bra händer’, utan mer…” (Han söker efter ordet.)
Trashtalk?
”Precis. Lite sånt blir det ju.”
Är han bra på trashtalk?
”Nix!” Svaret är kort men koncist. Ville skrattar.
Du är back och han är anfaller. Hur är det att möta sin bror på det sättet, när den enes död liksom blir den andres bröd?
”Jag minns inte om att vi har hamnat i ett läge just vi två, men jag kollar inte så mycket på vem jag möter eller var brorsan är – jag måste ju fokusera på mitt jobb.”
Skulle det vara extra jobbigt om han lyckades lura upp dig på läktaren? Och skulle han reta dig efteråt i så fall?
”Haha, kanske lite grann. Men jag ska ju göra mitt jobb oavsett vad det står på motståndarens tröja. Jag vill stoppa dem oavsett vem det är.”
Okej, jag fattar att du måste vara professionell och att du inte har tid att ha koll på vad brorsan gör. Men, handen på hjärtat – lite underligt måste det väl ändå kännas att spela sådana heta och viktiga matcher som ett slutspel innebär mot sin egen bror?
”Ja, det är klart, men jag tycker bara att det ger en liten extra krydda. Men det är nog värre för våra föräldrar. De är ganska nervösa.”
Ja, vad säger de om situationen så här långt?
”Jag pratade med min far efter förra matchen, och han sa ju ingenting om brorsan till mig då. Vi pratar om mig och min match, och sedan ringer han väl till brorsan och pratar med honom om hans match. Men vår mamma är det lite värre för: före semifinalserien sa hon till oss båda att vi inte skulle bråka eller skada varandra, och sånt.” Han ler.
Det måste vara tufft för din mamma att se en match som semifinal fyra med alla dessa starka känslor och bråk?
”Ja, jag hoppas verkligen att hon redan sover, för den här hade hon inte gillat! De är kvar hemma i Finland eftersom de arbetar. Och kanske är det lika bra!”
Vilket betyg skulle du sätta på din brors säsong?
”Han har haft en bra grundserie – han är nöjd med den själv i alla fall, vet jag. Några skador gjorde att han inte spelade alla matcher, men han trivs bra och jag tycker att det har gått bra för honom i Växjö. I slutspelet är det ju lite svårare att säga eftersom vi har spelat en stor del av dem samtidigt.”
Finns det några fördelar med att ha en bror i motståndarlaget – till exempel att man vet hur han tänker och brukar spela?
”Nej, han är ju bara en av många spelare i laget. Jag ser det som att det är Växjö mot Färjestad och inte jag mot honom.”
Jobbig förlust i semifinal 4, men jag tyckte att ni – både du personligen och laget – stod för en riktigt bra insats.
”Ja, första perioden var väl si sådär, andra var betydligt bättre och i tredje fick vi ju in målet. Och så det där suddenmålet… Sånt händer ju ibland, tyvärr. Det gäller att glömma det snabbt, och se till att göra sig redo inför nästa match.”
Hur mycket såg du av Lassilas omtalade gest framför ert bås efter målet?
”Jag såg att han kom farande, men brydde mig inte om honom. Helt plötsligt var alla där. Men jag själv satt kvar i båset.”
Ville Lajunen är, som ni märker, inte killen som hetsar upp sig i första taget. Vilket kanske är tur för både lillebror och mamma Lajunen…