Krönika: Tankar inför vad som kan bli säsongens sista match

Gameday. SM-final #4. Vi står inför vad som kan bli säsongens sista match. Mina funderingar inför detta blev till en krönika om intressanta insikter, ovidkommande spekulationer och bitterljuva ögonblick.

Sista hemmamatchen för i år? Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Annandag påsk 2014 och strålande sol utanför fönstret. I skrivande stund inte ett enda moln på himlen.

När den här dagen är över kan också SHL-säsongen 2013/14 vara över. De flesta är övertygade om att Skellefteå tar sin fjärde raka seger i kväll i Löfbergs Arean och att de, för andra året i rad, får dra på sig de gyllene hjälmarna till tonerna av Queens ”We are the champions”.

Det svider att ens tänka på det.

Och att dessutom tvingas se andra fira guld i vår borg…

För oss som har varit med och blivit bortskämda med guldyra, firande på torget och Torparrock på högsta volym är det plågsamt att tvingas erkänna att finalspel #20 inte riktigt har varit vår final.

För att uttrycka det milt.

3-0 i matcher, och ganska talande siffror hela vägen.

Jag tänker inte rabbla vare sig periodsiffror, powerplaystatistik eller insläppta mål per skott. Ni förstår vad jag menar ändå.

_ _ _

Men samtidigt…

Engagemanget som omger laget och fansen som sluter sig samman är fantastiskt och hjärtevärmande.

Vi såg (och hörde) nog allihop alla de fantastiska fansen som hade åkt buss alla de hundra milen upp till Skellefteå och som sedan satte sig på bussen för att åka lika många tillbaka. De höll låda, hejade och dansade precis hela matchen däruppe, trots att resultatet rann iväg.

Och från fbkbloggens horisont: I våra sociala mediekanaler och IRL härhemma har jag fått hur många positiva, stöttande och peppande kommentarer som helst. Majoriteten av interaktionerna är faktiskt, så här i efterhand när besvikelsen lagt sig, positiva och stöttande. Inte dömande.

Sedan har jag pratat med flera fans som inte orkade se klart final 3 utan istället gick ut och gick med hunden, sorterade smutskläder eller åkte och jobbade extra bara för att få något annat att tänka på. Jag förstår dem också. Det visar hur nära laget ligger våra hjärtan. Vi hatar att se dem förlora.

Den där slutsignalen var en av årets mest efterlängtade.

Men det sköna med en SM-finalserie är att varje match är ett helt nytt kapitel.  Ett oskrivet blad.

Idag är det på´t igen som gäller. All in. 110 % för både fans och spelare.

Rickard Wallin Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Det pratades om förnöjsamhet och mättnad i Färjestad som en orsak till påsksmällen uppe i Skellefteå häromdagen.

Glöm det!

Silver är lika populärt bland FBK-spelare som det är bland vampyrer och varulvar. Det lärde jag mig nere i Berlin, när ingen vare sig såg åt eller ens ville röra vid den ståtliga andrapris-pokalen efter ET-finalen. ”Sån där skit kommer inte upp hos oss”, konstaterade Clabbe lugnt men bestämt.

Jag såg ilskan och tårarna hos J20-killarna efter JSM-silvret för bara några veckor sedan, och jag vet att den här djupt rotade vinnarmentaliteten är en viktig anledning till såväl klubbens tidigare som framtida framgångar.

Den är både fascinerande och vacker.

Och jag vet att killarna kommer att slåss med näbbar och klor idag på hemmaplan för att få revansch. För några av dem är också detta en av de allra sista nätterna med gänget. Klart man vill avsluta på topp.

Och än har inte den feta damen sjungit för sista gången.

Anton Grundel firar med grabbarna Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Intressant att se är hur engagerade somliga av andra lags supportrar är i årets final. Och vart fokus ligger.

Det häcklas och hånas på forum, i sociala medier och – för all del – i en del klatschiga rubriker i vanlig media. En del fans som inte håller på vare sig Skellefteå eller Färjestad verkar ärligt talat vara mer skadeglada över vår tunga förlustsvit än imponerade över Skellefteås starka vinstsvit.

Håna på ni bara. Era killar spelar golf, dricker paraplydrinkar i Thailand eller har börjat fila på försäsongens träningsupplägg.

Vi spelar säsongens sista match.

Det spekuleras i om det ena eller det andra laget hade bjudit Skellefteå bättre motstånd. Hypotetisk fråga – vare sig Växjö, Frölunda eller whatever tog sig till final, och därmed är frågan en ickefråga. Det är som bekant vinna eller försvinna som gäller i slutspelet. Inget att gnälla om.

Vi är här för att vi tog oss hela vägen hit. Vi halkade inte hit på ett bananskal, och både Brynäs och Växjö var favoriter i våra matchserier. Men vi besegrade dem båda fair and square, så det är bara löjligt att ens antyda att FBK inte är rätt lag att spela final.

Vilket lag som helst hade  fått en tuff finalserie mot Skellefteå i år. Deras speed luckrar upp vilket försvar som helst, deras spelvändningar är brutala och deras effektivitet är närmast klinisk. De har varit bra under hela säsongen och föredömligt snabbt vänt småsvackorna till nya framgångar. De har fått behålla sin framgångsrika stomme under flera säsonger och fyller på med unga, hungriga och välskolade spelare. Nu spelar de dessutom med det flyt som ett lag fyllt av självförtroende ofta får.

Har det månne slagit någon att Skellefteå leder SM-finalen med 3-0 för att de är förbannat bra i år, och inte för att vi – eller något annat lag för den delen – är dåliga?

Och vi är, lik förbannat, ett av ligans två bästa lag 2013/2014!

Kramkalas – Milan Gulas och Anton Grundel firar finalplatsen. Vi är ett av ligans två bästa lag! Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Ingen har någonsin vänt 3-0. För det krävs att vi skriver historia under den kommande veckan. Fyra raka segrar.

Det vore en kul twist på den här serien. Någon gång kommer det att hända. Varför inte nu?

Bara en sådan sak som att få nöjet att bevittna hur agiterande kappvändare i media gör helt om på stället är tändvätska nog…

_ _ _

Ser man tillbaka på den gångna säsongen har laget stått för mindre bragder tidigare, även om det sällan nämns av exempelvis just de där kappvändarna.

Med lite distans, och oavsett hur det nu går i finalen, är jag övertygad om att både vi och spelarna själva kommer att kunna se tillbaka på säsongen med stolthet.

Föreningens facit i år är imponerande:

Såväl A-laget som äldsta juniorlaget,  J20, avslutade med SM-final. A-laget har, för andra året i rad, spelat final i European Trophy, och J20-laget vann premiärupplagan av egna succéturneringen J20 Super Challenge. Det är inget dåligt facit för två lag som spelat under tuffa förutsättningar.

A-lagets säsong visar att verkligheten slår fiktionen i vilken välskriven idrottsroman som helst; från näst sist i höstas (bara målskillnad ned till dåvarande tolvan HV71) till finalspel. Skadade nyckelspelare, turbulens i form av spelaromsättning och en tränare som fick gå. En kär vän och långvarig medarbetare dör och lämnar djupa sår samtidigt som ”the show must go on” och laget spelar i stort sett hela grundserien med kniven på strupen.

Nygga och de andra lär vara revanschsugna inför kvällens match. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

_ _ _

Jag tror att detta är en anledning till att det råder så gott mod bland supportrarna trots 3-0 i matcher till motståndarlaget. Vi vet vad laget och killarna har gått igenom, för vi har (utifrån vår position) gått igenom samma sak.

Om någon med kristallkula,  under någon en av de där mörka höstkvällarna när vi slogs för vår existens i SHL, hade sagt till mig att vi skulle ligga under med 3-0 i säsongens SM-final hade jag antagligen grinat av lycka.

Och nu är vi här! Snacka om ett lag och en förening med stark moral och stora kvaliteter.

Idag ska vi göra livet surt för Skellefteå, och vi ska göra allt vi kan för att skjuta deras förväntade firande på framtiden. Match för match.

Yes, we can, som en ganska känd kille (som också har ett tufft jobb) brukar säga.