Vi är Färjestad! Ett inlägg dedikerat till alla fantastiska fans
Ett lag må vara till bredden sprängfyllt med talang, ha en framgångsrik historia och en stark ledning. Men utan fansen är man ingenting, och det tänkte jag ta fasta på i det här inlägget där jag träffar två av alla de fantastiska Färjestadfans som jag träffat på under åren och lyfter fram just deras unika historia.
Somliga finns alltid på plats i hallen, andra får – av olika skäl – nöja sig med att mer eller mindre följa på avstånd. En del har hängt med sedan uterinkens tid, andra är färska i familjen. Några kan allt om laget och hungrar ständigt efter mer information, en del rabblar statistik och annan fakta som rinnande vatten medan ytterligare andra lever mer på känslor och stämningar. Unga, gamla, kvinnor och män och dem däremellan, de med egna aktiva karriärer bakom sig och de som inte kan ta ett enda skär på isen på egen hand: alla har vi det gemensamt att vi håller på Färjestad. Alla har vi vår egen unika bakgrund, vår alldeles egna historia om varför det blev Färjestad och våra personliga favoritögonblick från tiden som fans.
Två fans som jag stämde träff med inför onsdagens ispremiär är Torsten och Ingalill. Anledningen till att jag ville prata med just dem är att de båda är långväga fans – båda födda i trakter där det inte är alldeles självklart att hålla på Färjestad – och att de har en lång historia tillsammans med laget i sitt hjärta. Men det finns många som dem därute, och det här inlägget är en hyllning till er alla!
Ingalill Grundberg och Torsten Mårtensson sammanförda i Löfbergs Arena strax innan 2014-års ispremiär Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Torsten Mårtensson från småländska Sävsjö vet egentligen inte riktigt hur och när det började för hans del. När jag träffar honom har han precis åkt 32 mil enkel resa för att bevittna Färjestads ispremiär:
”Det började väl egentligen på Loobs tid, för ungefär 25-30 år sedan… Men det verkar bara bli värre och värre, ju äldre man blir”, säger han och skrattar. ”En del verkar inte tro att man är helt redig i huvudet…”
Torsten har tre barn, och de båda vuxna sönerna är inte så hockeyintresserade. Dottern, Jenny, som nu är 13 år har dock varit med sedan hon var liten och är med i Löfbergs Arena den här onsdagen tillsammans med en kompis.
”Det är kul att Växjö gick upp, för då kan man se dubbelt så många matcher på hemmaplan” säger Torsten och berättar att han bor precis mitt mellan Växjö och Jönköping som båda ligger ungefär sju mil från hemmet i Sävsjö.
Hur är det att hålla på Färjestad när man bor i Småland?
”Det är jag och en till på jobbet som håller på Färjestad, övriga håller mestadels på HV och så är det några som håller på Brynäs och Frölunda. HV är ju hatlaget nummer ett, så är det ju, och tyvärr har vi ju haft lite svårt mot dem. Men ibland går det, och då kan man ju ge igen litegrann, haha. Det är ju lite roligt med det här…”
Men det är inte så kul att åka till jobbet dagen efter en förlust, kan jag tänka mig?
”Nä, då går man in bakvägen. För några år sedan då när de tappade Jönsson och det blev 7-0 och 8-1… Då var det riktigt tråkigt…”
Då är det inte någon höjdare att sitta med sin Färjestadmugg i personalrummet?
”Nej, då var det inte roligt. Men sedan gick vi väl till slutspel ändå det året, även om vi inte gick hela vägen. Och det brukar ju faktiskt ordna sig till sist, så var det ju även under den gångna säsongen: Det gick riktigt hackigt, och ingen trodde på oss i slutspelet så som spelet såg ut när det var som värst. Det visar på den styrka som finns i föreningen.”
Vad sade Växjö-fansen omkring dig inför semifinalserien i våras?
”Snacket var ju att det skulle gå ganska lätt. Till och med jag trodde att Färjestad skulle få svårt, med tanke på hur det hade sett ut i grundspelet mellan lagen. Men jag var på plats varje match och Färjestad vann ju alla där och så den här hemma sedan. De blev nog lite tagna på sängen i Växjö, tror jag.”
Att Torsten Mårtensson föll för och har hållit fast vid Färjestad förklarar han med att laget genom åren genomgående har fyllt på med bra spelare och bjudit på en attraktiv hockey:
”Loob, Rundqvist och Samuelsson och sedan Thomas Rhodin, Mathias Johansson och alla de andra som följde efter: Färjestad har alltid haft ett bra lag och spelat en snabb hockey. Det är inte den där tillbakadragna hockeyn, utan alltid fort iväg.”
”Fast när jag först började hålla på dem under tidigt åttiotal fanns det ju inte så många kanaler som visade hockey. Man kunde inte se så mycket och åkte inte så mycket då heller, utan följde dem så gott man kunde ändå. Idag har jag ju rubbet på Cmore så att jag kan se alla matcher som jag inte kan åka på och så har jag tatuerat mig och… Ja, man gör allt, lever ju liksom för Färjestad. Får de stryk blir man på skitdåligt humör, man tar ju åt sig något fruktansvärt, och vinner de är känslan som att man har vunnit högsta vinsten ungefär! På sommaren går man och stampar, väntar och vet inte riktigt vad man ska göra. Kollar på hemsidan varenda dag för att se om det har hänt någonting… Riktig abstinens.”
”En del människor undrar ju vad man håller på med, ’det finns ju annat än hockey’, säger de. ’Vad då?’, undrar jag, haha. Givetvis barnen då, men utöver dem är hockeyn det bästa…”
Trots det stora avståndet blir det några matcher i Löfbergs Arena varje år för Torsten. Lägg därtill till att han förstås åker på alla passande bortamatcher i närområdet:
”Jag brukar alltid åka på första matchen. I år blir det nog den borta mot Leksand, eftersom jag har lite kontakt med Jonas Frögren sedan ganska många år. Sedan har jag ett gäng kompisar som håller på Leksand, så vi ska försöka få ihop en buss dit upp. Vi brukar också försöka att åka upp på matchen som går under julhelgen, utom i fjol eftersom de spelade borta mot Luleå just den gången. Istället blev det en av finalmatcherna mot Skellefteå, och då blev det en redig utskåpning… Och jag missar inte en match när de spelar i Växjö eller Jönköping.”
Just Jonas Frögren är lite utav en favoritspelare genom åren.
”Ja, det har han alltid varit, faktiskt. Han har alltid tagit sig tid att prata, alltid varit jättegullig mot min dotter Jenny. Hon var ju bara fem-sex år när vi började åka, och hon har alltid varit jätteglad i honom hon också.”
Att det just blev ”Frögga” som var en av de första att få äran att pryda Torstens ena arm var därmed inte så konstigt. För Torsten Mårtensson manifesterar numera sin kärlek till Karlstadsklubben och dess profiler genom vackra tatueringar som pryder stora delar av kroppen. Flera tidningar har skrivit om hans tatueringar, och samtliga spelare som är avbildade är informerade och har gett sin välsignelse.
Torsten Mårtensson hyllar Färjestad genom tatueringar – den på Jonas Gustavsson var det första spelarporträttet Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
”Det började med att jag ville ha något som ingen annan hade. Gustavsson hade hållit nollan längst av alla då, och jag hade en tröja med en bild av Jonas Gustavsson som jag visade för min tatuerare. När tatueringen var klar tyckte jag faktiskt att den blev ännu bättre än bilden på tröjan som var förlaga. Sedan fortsatte jag med Frögren, Sanny, Rickard Wallin och så juniorkronorna där när de vann (Klefbom, Brodin och Thorell, min anm)… Jag har alltid frågat alla, utom Gustavsson, om det är okej och de har varit stolta och glada. Jag försökte få tag på Gustavsson via facebook, men jag fick inget svar. Men jag har bekanta som känner Johan Franzén, och han och Gustavsson spelar ju båda i Detroit. Ett gäng av dem var över och träffade Jonas Gustavsson på en middag, och han ska ha sagt att han har hört talat om tatueringen och att han tycker att det är häftigt.”
”Det är ju lite extra kul att göra de här tatueringarna när spelarna verkar uppskatta dem nästan lika mycket som jag gör. Det har blivit lite som en tradition att jag gör en ny tatuering inför varje säsong, och alla frågar om jag har gjort någon ny. Vi står alltid kvar efter matcherna och det är häftigt när spelarna känner igen en och stannar till och pratar lite och frågar om tatueringarna. När jag sprang på Sanny under slutspelet visade jag honom tatueringen av honom här på armen: ’Jag gillar ju inte tatueringar, egentligen’, sa han, men han var nog stolt för han visade den för Lasse Granqvist, Rönnqvist, Wikegård och de andra.”
Vad sa de då?
”Haha, ja, Wikegård sa ju att han tyckte att den var snyggare än originalet! Han är skön den killen, även om jag har varit lite förbannad på honom ibland när han pratar skit om Färjestad, haha.”
Den senaste tatueringen blev faktiskt klar så sent som dagen före ispremiären. Mårtensson har låtit gadda in de två första verserna av Skölden, Färjestads ståpälsframkallande introsång, och nu har han fått den fint infattad av en snygg ram.
Senaste tillskottet: “Skölden” på underarmen, högtidligt omfattad av en snygg ram Foto: Joakim Angle
Jonas Frögren och Sanny Lindström. På baksidan finns Rickard Wallin avbildad. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Jonas Gustavsson Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Färjestads representanter i laget som vann JVM häromåret fick också en hedersplats… Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
SM-bucklan finns representerad på ena vaden Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Årets ispremiär var Mårtenssons sjunde eller åttonde i rad. Minst, han minns faktiskt inte exakt.
”Jag brukar ta semester de här veckorna, och då passar det ju bra med en dagstur hit upp. Jag berättade för Samuelsson för många år sedan att vi planerar semesterns upplägg efter datumet för ispremiären, och han skrattade. Han trodde nog att jag skojade.”
När jag ber Torsten Mårtensson lyfta fram ett speciellt minne som han har med laget kommer förstås SM-gulden högt upp på listan. Men det bästa minnet har han fortfarande framför sig:
”SM-gulden är ju alla fantastiska, och min största dröm är att få vara på plats när vi tar ett. Jag minns finalen -09 (FBK-HV71, min anm)när jag skulle upp och det inte fanns en enda biljett att få tag i. Jag hade Loobs telefonnumer, ringde honom och han ordnade, otroligt nog, så jag fick en av hans biljetter. Jag fick den i femtioårspresent, sa han, även om jag givetvis betalade den själv. Tyvärr fick ju dock Färjestad stryk i den matchen, och blev istället mästare i nästa hemmamatch. Till den avgörande matchen fick jag inte tag i någon biljett, och det är klart att det grämer lite. Vi brukar bo på hotellet där jag vet att FBK hade segerfesten efter guldet det året, och det gjorde att vi grämde oss ännu mer. Det var lite extra synd. Men det är en dröm att få vara på plats under en avgörande finalmatch och få se dem ta guld.”
Hur ser han då, avslutningsvis, på årets trupp och chanserna till ett guld?
”Jag tycker att det ser jättespännande ut! Det brukar det visserligen alltid göra, men om man ser på dem som kom nu jämfört med dem som kom i fjol ser årets nyförvärv mer vältränade och fokuserade ut och känns mer välscoutade. Stafford och Belle var ju till exempel skadade större delen av tiden och spelade knappt något. Men Klepis har jag hört en del om tidigare, och han ihop med Gulas tror jag kan bli häftigt. Aquino verkar också intressant, Lalonde, Hedman, Gunnarsson och de andra är också lovande. Persson är också bra nyförvärv. Han hade kanske inget toppenår förra året, men året dessförinnan var det ju nästan han ensam som slog ut oss i slutspelet.
_ _ _
Den motsatta resan mot Torstens, som ju alltså går från söder till norr, har Ingalill Grundberg gjort. Hon är född och uppvuxen i norrländska Kiruna, och redan långt innan hon till slut hamnade i Karlstad har hennes hjärta klappat för Färjestad.
”När jag fortfarande bodde däruppe åkte jag 30 mil från Kiruna till Luleå för att se Färjestad spela”, berättar hon när vi träffas i Löfbergs Arenas inre strax före ispremiären.
Hur kommer det sig då att det blev Färjestad – det finns ju redan ganska många lag däruppe och Färjestad brukar inte stå högt i kurs i norra Sverige…
”Först var det IFK Kiruna, men de slogs ihop med konkurrenterna Kiruna AIF till Team Kiruna 1988. Jag var en av dem som inte tyckte att det var riktigt okej… Luleå håller man INTE på om man är från Kiruna, haha, på grund av gammal konkurrens och lite sånt, så då blev det Färjestad.”
”Det här var väl när jag var ungefär 18, för jag hade körkort när vi började åka till Luleå för att kunna se elitseriehockey som det ju hette på den tiden, och Färjestad. Jag minns Luleås klack, hur de sjöng den där monotona ramsan ’Vem fan är Pelle P?’. Pelle Prestberg var ju en av dem som var störst då, även om jag själv nog inte hade någon speciell favorit på den tiden.”
Ingalill Grundbergs kärlek till Färjestad sträcker sig långt tillbaka i tiden Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Efter att ha lämnat arbetslösheten i Norrland för jobb i Göteborg och sedan Örebro kom Ingalill så småningom till Karlstad då hon för drygt 11 år sedan träffade en kille som var bosatt här.
”Han har tyvärr gått bort nu, han dog i en olycka för fyra år sedan, men han var också Färjestadsfans. Vi stod tillsammans på läktaren, och de första åren efter att han hade gått bort kändes det lite konstigt att gå hit eftersom vi alltid hade gjort det här tillsammans. Men så bestämde jag mig för att gå hit ändå. Och nu har jag ju träffat och lärt känna nya människor här som jag trivs jättebra med.”
Det har främst varit ståplats (sjunde året nu), och stämningen där, som gällt för Ingalill, men hon har också haft sittplats under vissa perioder. Men årskort blir det oavsett. Dessutom blir det en del bortaresor under säsong:
”Ja, under den gångna säsongen var vi med ganska mycket. Vi var iväg på en del European Trophy-matcher, och sedan flög vi med Färjestad i fansplanet till Skellefteå, Luleå och Örnsköldsvik. Jag och en publikvärd var dessutom med till Jönköping, mot HV, och så var vi till Scandinavium och till Örebro… Det blev en del bortamatcher i fjol.”
När du är hemma i Norrland och hälsar på, blir du då retad av andra hockeyfans?
”Ja, men det blir man ju alltid, titt som tätt, på facebook och andra ställen där man träffar andra fans. Andra lags hockeyfans tycker ju inte om Färjestad, det märker man ju. Min egen lillebror, Christer, håller på Skellefteå, så vi har ju haft några roliga slutspel bakom oss, haha…”
Hoppsan, hur kul var det efter den massiva förlusten i SM-finalen i våras?
”Ja, det var jobbigt. Han var ju väldigt glad där efter deras vinst, men allt eftersom deras toppspelare började droppa av blev sms:en alltmer förtvivlade, du vet. Det lugnade ned sig ganska ordentligt då, haha. Men innan dess var det en ganska frusen relation där i någon vecka efter finalen”, skrattar hon.
Stöddig lillebror efter guldet?
”Javisst. Och jag orkade inte med alla de där sms:en – ’åh, ni kör ju över Markus Svensson’ och det ena med det andra som kom under själva serien heller.”
Det får alltså gärna bli repris och ombytta roller där vi vinner årets final så att det blir din tur att skicka stöddiga sms?
”Precis, det blir bra det!”
Yours truly och Ingalill i väntan på den officiella starten på årets hockeysäsong. Ingalill tycker att kombinationen av en spännande trupp och den sköna känsla som avslutade förra årets tuffa säsong gör att det känns riktigt bra så här långt! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Dina tankar om årets trupp?
”Jättespännande! Hockeyn känns het redan nu, kanske delvis på grund av hur förra säsongen avslutades men också för att det på pappret känns som en riktigt bra trupp.”
Någon spelare du vill lyfta fram lite extra?
”Ja, ser man något år tillbaka och så framåt tycker jag att PW har vuxit något alldeles fantastiskt. Han förtjänar allt beröm han kan få. Sedan tyckte jag att det var häftigt hur många spelare skärpte till sig och gjorde det bra under slutspelet. Den sköna känslan det gav sitter ännu i.”
Bästa minnet från dina år som Färjestadfans?
”Det är ju så många guld att man inte vet vilket man ska välja, haha. Men, skämt åsido, det finns ju alltid något ögonblick från varje säsong som man bär med sig. Förra säsongen, till exempel: med tanke på hur det såg ut under säsongen och det faktum att vi sedan gick till final, den känslan är nästan starkare än den man får av ett mer ”självklart” SM-guld, om du förstår vad jag menar. Så jag säger det, upphämtningen under förra säsongen, hur det rättade till sig mot slutet av säsongen och så den där matchserien mot Växjö. Jag var så nervös att jag nästan trodde att jag skulle får ringa en terapeut, haha. Men det gick ju vägen, trots att ingen trodde på oss. Åh, vad skön den känslan var!”
