Intervju med FBK Dams huvudcoach Fredrik Wilhelmsson: “Tjejerna själva vill ju smälla på lite”
En lite längre intervju med FBK Dams huvudtränare Fredrik Wilhelmsson där vi bland annat pratar om säsongens mål, tacklingar, vad det innebär att tillhöra “familjen” Färjestad, fördomar man möter och damhockeyns villkor och förutsättningar.
FBK Dams huvudtränare, Fredrik Wilhelmsson i våras när satsningen offentliggjordes Foto: Robin Angle/fkbloggen
”Det känns otroligt kul med den här satsningen”, sa Fredrik ’Kecke’ Wilhelmsson när jag träffade honom direkt efter att Färjestads satsning på ett damlag hade presenterats för pressen den 8:e april i år. ”Vi höjer ribban ytterligare ett snäpp nu när vi kommer in i den här klubben, genom att vi får helt andra förutsättningar. Varumärket Färjestad betyder mycket, och det är en seriös satsning. ”
Dock bör det betonas att satsningen på damlaget är en satsning på lång sikt. Vi ska återkomma till det närmare längre fram i intervjun, men kan konstatera att satsningen innebär Färjestad alltså från och med den kommande säsongen tar över damverksamheten från Skåre, som alltså för närvarande huserar i landets andradivision, division 1.
”Vi måste vara realistiska”, betonade Wilhelmsson själv i våras. “Vi är nog inte riktigt redo för avancemang ännu, för det går fort i Riksserien. Men här får vi förutsättningarna för att växa och utvecklas för att kunna nå dit. Vad gäller varumärket – oavsett om det är 00-or, A-laget, J20 eller damlaget – alla vill ju skriva om Färjestad. Det gjordes reportage om oss även i Skåre, såväl i radio som i tidningarna, men draget kring Färjestad är större.”
Lagkapten Sara Kask och nyförvärvet Tilda Antonsson (nygjorda intervjuer kommer separat senare här på bloggen) pratade vid den inledande presskonferensen om det stora i att även värmländska hockeytjejer numera kan drömma om och inspireras av tanken på att en gång få spela i Färjestad.
”Ja, absolut. Det finns ju för närvarande inget annat damlag i Värmland och tjejerna som spelar spelar oftast med killarna. Försvinner damhockeyn i Värmland försvinner ju så småningom även tjejerna som spelar, de har ju inget att sikta emot. Då lägger de av vid 13-14, för glappet är så stort sedan. Vi har Julia Pettersson som spelar med oss, och som spelade med Färjestads U16, och som är ett lysande exempel.”
”Sedan är det ju olika förutsättningar för tjejer och killar. Sånt kan man inte rå för. De flesta tjejer, även om det förstås finns undantag, orkar inte med det fysiska spelet på den nivån. ”
Det är klart att det är lättare att tappa sugen och lägga av om man inte kan se någon framtid inom sporten…
”Precis, så är det ju. Tanken är ju att de yngre spelarna i laget kan inspireras av de lite äldre tjejerna, som Sara och Tilda. De blir förebilder i och med att tjejerna ser att; ’har de lyckats kan jag också lyckas!’. Det sporrar dem att träna på, och kanske också fler att börja spela. Därför är den här satsningen perfekt!”
Lagkapten Sara Kask och nyförvärvet Tilda Antonsson vid presskonferensen i våras. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Fredrik Wilhelmsson har själv en bakgrund som spelare. Han inledde sin karriär i Skåre, gick till Färjestad som junior och spelade i klubben 1983-91. Därefter har han spelat i Munkfors, Skåre respektive Nor innan han avslutade den aktiva karriären i Skåre genom att vara en del i den storsatsning som gjordes när laget klättrade från division tre till division ett. Efter att ha avslutat karriären var han med vännen Mattias Stenholm (numera tränare i Hammarö) när denne tränade ett ungdomslag i klubben, och kom på så vis in på tränarbanan. Efter att ha tränat J18- och J20-lag, och så småningom även A-laget i Skåre, la han tillfälligt av i några säsonger i samband med att han blev pappa. Men så hörde Skåre av sig och undrade om han kunde hjälpa till med damerna i Allettan…
”Från början var jag väl lite tveksam eftersom jag aldrig hade varit i kontakt med damhockey tidigare”, erkänner han utan omsvep. ”Men jag gillade det direkt, det är skitkul!”
Finns det mycket fördomar kring damhockey?
”Ja, det tror jag nog att det finns.”
Värsta fördomen som du har stött på?
”Att de inte kan åka skridskor, att de inte kan skjuta. Att de inte är tillräckligt starka… Det är mycket sånt. Sedan måste man också titta på hur länge damhockeyn har funnits jämfört med killhockeyn, och vilka förutsättningar vi har haft. Hade vi haft samma förutsättningar och samma drag runt hockeyn som damerna har i Kanada, där de fler damspelare licenserade än Sverige har hockeyspelare totalt… Då hade vi haft ett annat läge idag. Men det har vi ju inte.”
”Här handlar det ofta om att brorsan har spelat hockey, och så har syrran hängt med i hallen bara. Det är det vi ska försöka ändra på nu”, avslutade han bestämt vårens intervju.
_ _ _
Barmarksträningen kördes igång i början av maj. Tjejerna är vana vid att hålla igång – många av tjejerna spelar fotboll vid sidan om hockeyn, andra åker inlines eller spelar innebandy, men många är ovana vid ren försäsongsträning tillsammans med laget. Dessutom studerar många och andra jobbar, så barmarksträningen måste passas in i den ekvationen.
”Ja, det gäller att få fram en bra lösning som passar dem. Vi måste börja köra barmark för att kunna bygga för framtiden. Det är ofta där det brister på den här nivån, man kör inte så mycket barmark och den behövs för att man ska orka en hel säsong. I Riksserien vet jag att man jobbar mer med detta, men inte på den här nivån. Detta dels för att man har många yngre tjejer som har annan idrott vid sidan om som ger träning den också. Men man behöver riktad träning också.”
Alexandra Skoog, Julia Pettersson, Ludwig Byström, Oliver Kylington, Frida Andersson, Sofia Jiglind, Sara Kask och Christoffer Forsberg förevigade efter försäsongens beachvolleymatch mellan damerna och herrarna. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
_ _ _
När vi nu återses har det hunnit gå nästan exakt fyra månader sedan satsningen presenterades och arbetet drog igång. Lagets allra första ispremiär som färjestadsspelare har klarats av, en historisk händelse i och med att föreningen aldrig tidigare har haft något damlag.
Hur är läget i truppen just nu?
”Julia Martinsson och Johanna Johansson gör en liten comeback, kan man väl säga, men de enda egentliga nyförvärven som vi har är Tilda Antonsson (Sundsvall) och Lisa Berg (Forshaga)”, säger Wilhelmsson. “Vi har fått tillbaka några tjejer som har jobbat i Norge, några som har varit långtidsskadade och är tillbaka och så Emelie Johansson som blev mamma förra året och som kom in lite mer mot slutet av säsongen. Vi har tappat en back, så laget består i nuläget av 19 utespelare och 3 målvakter. En viktig skillnad mot ifjol är att vi då hade en del spelare skadade, men i år är de med från start.”
Är det så att namnet Färjestad förpliktigar? Det började pratas om Riksserien (högsta serien, min anm) direkt när satsningen på ett damlag sjösattes i våras, trots att laget ännu är i en tidig uppbyggnadsfas… Känner ni av någon press på grund av detta?
”Vi själva lägger ingen press alls på tjejerna. Det är klart att Färjestad skulle stötta oss om vi skulle gå upp redan i år, och givetvis vill vi nå Riksserien, men det är ett långsiktigt mål”, betonar Kecke. ”Men först ska vi ha ett lag, och kanske främst bygga ett underlag, en bredd. Har man inte bredden är det svårt att få till en topp. Vi måste bygga för framtiden – har vi inte material för att gå upp och spela mer än en säsong där så… Nej, det måste få ta den tid som krävs för att vi ska ha förutsättningarna. Sedan har vi i laget såklart ett mål för säsongen, och det är att nå allettan efter jul.”
”Det är inget orimligt mål”, slår han fast. ”Vi var ju nära redan i år, trots att vi hade ont om folk på grund av skador, tjejernas jobbsituation och så vidare. Vi åkte runt med, i stort sett, 10-12 man under en hel serie och missade Allettan med en enda poäng. Men vi var ju ändå där. Sedan saknade vi ju Tilda och Lina, som vi släppte till Sundsvall tidigt under säsongen. De är två otroligt bra backar som tog ett stort ansvar. Det var jobbigt i början, men de andra tjejerna växte in i det och kände väl att nu fasen måste vi kliva fram och göra jobbet. Och det gjorde de, och vi började vinna matcher igen. Vi fick stryk med uddamålet i de tre första matcherna, och det var ju där vi förlorade platsen till Allettan.”
Genomgång under ispremiären Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Allettan är den fortsättningsserie som inleds efter jul och dit de främsta lagen från division 1:s fyra grupper kvalificerar sig. I år är det, precis som i SHL, dessutom ett speciellt år då man planerar att utöka Riksserien med ytterligare två lag.
”Ja, 1:an i västra, södra och norra samt tre lag från östra, det vill säga totalt sex lag, samt två lag från Riksserien kommer att göra upp om fyra Riksserieplatser”, berättar Wilhelmsson. ”Allettan drar väl igång någon gång i februari, och går vi dit blir det ganska tufft med i storleksordningen 14 matcher på fem veckor.”
”Men först och främst ska vi ju ta oss dit, det är målet för den här säsongen”, konstaterar han och tillägger: ”Sedan är ju egentligen det stora målet med satsningen här i Färjestad och i Värmland att så småningom få flicklag, att få tjejer att börja spela hockey. Idag spelar alla tjejerna med killar och så får man försöka snappa upp dem när de blir 14-15 år som de här tjejerna. Det vore kul om det, inom en fem-tio-årsperiod, kunde bli en del flicklag också. Utan bredden som de ger får vi aldrig någon riktig topp.”
Vi pratade lite om det där i våras: Det är lite motigare som tjej – ska du spela är det oftast bara kill-lag att välja på.
”Ja, det gör förstås inget att man spelar med killar också, eftersom det ger lite hårdhet. Men när de börjar bli
lite större kan det vara bra att ha lite tjejer omkring sig. Där gör hockeygymnasiet här en jätteinsats med sin camp och alla sammandragningar.”
Är det en styrka att tjejerna känner varandra väl nu när pressen ökar litegrann?
”Ja, de här tjejerna har ju hållit ihop i många år. Även om de har flyttat en del har de nu kommit tillbaka, och de känner varandra väldigt väl. Det som gäller nu är att få in de yngre spelarna, som Johanna, Julia och Lisa framför allt, så att de också känner att de är med i gänget. Det kommer vi ledare se till att de gör.”
FBK Dam samlade i omklädningsrummet efter den historiska ispremiären Foto: Marie Angle/fbkbloggen
”Sedan letar vi förstås om det dyker upp någon spelare längs vägen. Och det tror jag att det kan göra nu när universitetet drar igång, skolan drar igång och andra lag går på is. Folk flyttar och kanske inte får plats i något Riksserie-lag, och man har känningar här genom släkt och så vidare.”
Vad är det för spelare ni söker?
”Det beror lite på. Generellt sett är vi intresserade av allt, men vi skulle behöva ha lite mer spets på backsidan. Och sedan någon målspruta, någon som kan hålla i pucken… Vi har några sådana, men jag skulle gärna se några fler som är lite kyliga. Några tjejer att använda i powerplay, som kan hålla i pucken lite. Är man lite kylig i de här serierna, och inte slänger iväg pucken allt för mycket, kan man vinna väldigt mycket.”
Julia Martinsson, som vi presenterade helt kort i reportaget från ispremiären, stack ut lite i mina ögon i och med några vassa avslut.
”Hon är en av spjutspetsarna”, bekräftar Wilhelmsson. ”Hon är egentligen inte ny, men gör comeback, kan man säga. Hon var med i någon av matcherna i fjol, men i och med att hon bor i Charlottenberg och hade studier där kunde hon inte åka jämt och ständigt. Nu blir det dock lite bättre på den fronten i och med den här uppbackningen, det blir ju ett annat drag kring laget nu när man kliver in i den här ishallen. Då kanske tjejerna blir motiverade att lägga ner lite mer tid på att åka hit, och nu finns det mer resurser i huset att använda sig av också.”
Vad är det mer exakt för resurser vi talar om?
”Kulon, till exempel. Han är vår General Manager och han är inte oäven när det gäller att kliva ned och ta någon träning. Vi kan säkert fråga Leif och bjuda ned honom, och vi har målvaktstränaren som vi kan nyttja…”
Ja, för jag såg att Jonathan (Höjd) var nere en sväng under träningen och pratade lite med målvakterna…
”Ja, han kommer att köra redan i morgon med målvakterna. Behöver vi ha hjälp med någon nit eller något annat som saknas är det bra att vi har J18/J20 här intill. Så resurserna finns ju i huset, från såväl material som kunskap på isen.”
”Damhockeyspelare växer inte på träd, de gör ju inte det”, konstaterar han krasst. “Det gäller att försöka ta tillvara på dem. Sedan vet jag av erfarenhet att det går att få ihop pusslet. Man kan plugga fram till träningen, träna och plugga igen efteråt. Det måste de få in i tänket. De måste kunna trixa och fixa lite mer nu när vi ska vara med, för det här är en seriös satsning där man inte kan strunta i träningen. Givetvis måste man ha lite överseende med tjejerna som reser, det går kanske inte att kräva att Charlottenbergstjejerna ska resa 70-80 mil i veckan för två träningar. Där får vi titta på en lösning där de kommer två träningar en vecka och så sista träningen inför match en annan. De har ju också ett liv däruppe, med jobb och studier och några har ju dessutom barn.”
Snart 22-årige Tilda Antonsson, närmast kameran, är en av lagets äldsta och mest rutinerade spelare och kommer att få en viktig roll både i laget och som förebild för unga värmländska hockeytjejer. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Damhockey har ju hamnat en del i rampljuset under de senaste åren tack vare Damkronorna, och tiden verkar vara mogen för ett nationellt genombrott. Flera elitklubbar har satsat på damlag, däribland föregångare som Linköping och Modo, och även DIF satsar på damhockey inför årets säsong i och med att man drog igång ett samarbete med Segeltorp (som åkte ur Riksserien i årets kval). I Göteborg är före detta Frölundaspelaren Fredrik Pettersson (numera i Lugano) med och drar igång en rejäl satsning på damhockeyn genom Göteborg HC, en satsning som också fått sponsring av Börje Salming.
Åsikterna och fördomarna är dock många, och diskuterar man damhockeyns utmaningar brukar just ”tacklingsförbudet” vara en aspekt som kommer upp ganska snart. I en kontaktsport som ju nu hockey faktiskt är saknas den biten, hävdar många. Nu är dock, som de flesta som sett damhockey vet, inte tacklingar helt förbjudna när damerna spelar. Kecke reder ut begreppen:
”Tacklingar är tillåtna i åkriktningen, det vill säga om man åker bredvid varandra får man trycka till mot sargen. Men open ice-tacklingar, till exempel, är inte tillåtna. Sedan är det så att en del domare dömer hårdare medan andra tillåter mer. Tjejerna själva vill ju smälla på lite, så är det, så både våra och motståndartjejerna blir frustrerade ibland när de har en domare som tar för precis allting. De bra domarna brukar ta ett litet snack med lagkaptenerna innan matchen och kolla lite: ’hur vill ni ha det? ’Vi smäller på lite!’, ’Ja, bra då vet jag det!’. Och så kör de på det, och då brukar det bli bäst hockey.”
Ja, ser man det till fysiologin borde vi tjejer knappast vara sämre anpassade till att ta emot tacklingar. Snarare tvärtemot, faktiskt.
”Ja, jag har aldrig riktigt förstått varför den regeln kom. Det enda som talar för den är väl att det bland tjejerna handlar om väldigt stora åldersskillnader, vilket påverkar storleken.”
Å andra sidan varierar ju storleken även bland vuxna spelare, och definitivt också hos herrarna. 191 cm/102 kg Anton Hedman mot, säg, 173 cm/77 kg Jack Connolly till exempel.
”Exakt, så är det ju.”
Målvakterna Linda Glädt och Britta Hjalmarsson i samspråk under ispremiären. En av fördelarna med den nya organisationen är resurserna på tränarsidan: damlagets målvakter kommer att få coachning av föreningens huvudmålvaktscoach, Jonathan Höjd. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Ispremiären avklarad under tisdagenskvällen, alltså, och seriepremiär om fem veckor. Gruppindelning och spelschema är ännu inte helt klart, men FBK hör i nuläget hemma i division 1 västra tillsammans med Sandviken och Leksand 2.
”Tyvärr är det få lag – Sveg var med förra året men fick knappt ihop lag. Nora hade också ett lag, men där har jag hört att man har förlorat massor av spelare. Vi var ju bara fem lag förra året, och bristen på lag kan göra att man ändrar om i gruppindelningarna.”
Varför försvinner spelarna? Sugs de upp av de större lagen? Eller är det helt enkelt för att de ger sig för tidigt?
”Ja, de ger sig. Nu vet jag ju inte exakt vad som hände i Sveg – de kanske var för få från början. Men tjejerna tröttnar, det satsas inte på samma sätt och det innebär att förutsättningarna blir sämre.”
Ja, för man måste ju försörja sig. Finns det inte jobb eller utbildning på orten, och då helst som är lite förstående för all den träning som man måste lägga ned, måste man ju kanske sluta oavsett om man vill eller ej.
”Ja, och tittar man på spelare som vi har haft lite på lut hit till oss var det till exempel en som hade kommit till oss direkt om hon bara hade kommit in på universitetet. Nu gjorde hon inte det. Sedan var det en annan tjej där det hängde på jobb. Vi är inte där idag att vi kan betala lön. De får jättegärna komma hit och spela, men boende och jobb måste de ordna själva. Vi hjälper givetvis till om vi hör något, men jobbar inte aktivt med den biten. Vi erbjuder bra träning, bra materialare och så vidare och de står för material som byxor, hjälm, damasker och lite sådant.”
Wilhelmsson är noga med att det inte ska uppfattas som någon snyfthistoria, utan konstaterar utan krusiduller att förutsättningarna ser ut så här i damhockeyns värld:
”Det största problemet är att det finns för få damhockeyspelare, helt enkelt. Tittar man till exempel på Leksand har de gymnasium däruppe, precis som Modo. Men tittar man på deras trupper har de inte så mycket lokala tjejer där. Det handlar om externa tjejer som söker dit på grund av hockeygymnasiet. Djurgården är väl det enda lag som dragit igång ordentligt, men det gäller att det ska hålla också. Det handlar ju om externa pengar där. Men visst vore det kul om det gick i lås, så att det inte blir ett nytt Tyresö med Valentina (Lizana Wallner, landslagsmålvakt, min anm) och hon, målsprutan från Modo (Tina Enström, min anm), som de har köpt in.”
Det blev ett våldsamt ståhej i media i vintras när Leif Boork i något slags wake up-call förvånat konstaterade att tjejerna ända upp i Riksserien bekostar det mesta av sin utrustning – däribland klubborna – själva.
”Det stämmer, klubborna och annat som handskar och så vidare bekostar tjejerna själva. Vi har tagit fram lite paketlösningar med vår sponsor/leverantör till reducerade priser som tjejerna ska titta på nu efter träningen. Tanken är att de ska få grejerna bra mycket billigare än om de går till handeln. Det är nytt, så har det inte fungerat förut. Då har de fått åka ut till sportaffärerna och köpa allt på egen hand. Sedan är vi i början av det här arbetet, det är i början av säsongen och allt har inte satt sig än.”
“Men tjejerna är glada över att ha fått ett förråd, tejp och sånt. De är inte vana vid att få något. Bara en sådan sak som att bussen kommer stå där när vi ska på bortamatch, vi behöver inte bekymra oss om den biten. Nu kan man bara kliva in och koncentrera sig på att spela match, inget annat”, avslutar Fredrik Wilhelmsson och ler.
