Triss i damer, del 1: Möt lagkapten Sara och rookien Lisa “Den största pressen kommer från oss själva”
FBK Dam har en rad spännande spelare i truppen, och jag tänkte här börja med att presentera några av dem: en rookie, en veteran samt lagets kapten. I första delen av två träffar vi lagkaptenen Sara Kask och lagets yngste spelare, blott 13-år gamla backen Lisa Berg. I nästa del, som kommer under kvällen, snackar vi fysiskt spel med nyförvärvet från Riksserien, Tilda Antonsson.
Sara Kask, lagkapten i FBK Dam Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Lagkaptenen
Först ut i min presentation är 24-årige backen Sara Kask, lagets kapten.
Första ispasset avklarat, Sara, hur är känslan?
”Ja, det kändes kan man säga.” Hon skrattar. ”Man är ju beredd på att det SKA kännas, men det var hårdare än jag trodde faktiskt. Varje år när man går av isen i slutet av säsongen går allt lätt och känns bra, och den känslan har man ju sedan med sig när man går på igen. Men den känslan har man inte kvar efter några minuter, kan jag säga, haha!”
24-åriga Sara är inte för inte en av lagets mer rutinerade spelare, och det har blivit några ispremiärer genom åren.
”Jag började väl spela när jag var sju eller åtta, hemma i Arvika. Jag kommer från en väldigt hockeyintresserad familj, och min lillebror (22-årige Stefan Kask, tillhörande Forshaga men inlånad till FBK J20 vid ispremiären, min anm) spelade. Jag följde med honom till ishallen och satt på läktaren först. Sedan tog jag också med mig skridskorna…”
Sara spelade med killarna tills hon var fjorton, femton.
”Jag spelade med killarna till U16, sedan började jag spela med Charlottenbergs damlag när jag gick på högstadiet. Det var ju första gången som jag spelade med tjejer, och det var lite annorlunda. Och jag fortsatte hela tiden att träna med killarna, precis som många andra tjejer där gjorde. Vi matchades ordentligt!”
Det måste vara bra för utvecklingen att dubblera på det där sättet?
”Ja absolut, och det gick ju bra för laget (Charlottenberg, min anm) också.
Ja, Charlottenbergs damlag finns inte längre, men gjorde under slutet av 2000-talet en satsning som ledde hela vägen från dåvarande tredjedivisionen till högstadivisionen, (division 1). Sara var en del av det framgångsrika laget, värvades sedan till Leksand innan hon så småningom hamnade i Skåre och nu Färjestad, men har haft några jobbiga skadeår under de senaste säsongerna:
”Jag har varit långtidsskadad, tre säsonger har det hållit på”, berättar hon. ”Den senaste säsongen fungerade det dock jättebra, och i och med att vi fick en kortare säsong i år (laget föll på mållinjen i kvalificeringen till vårens Alletta, min anm) körde jag med Arvikas J18 under slutet av säsongen. Så jag har kört med killarna även under den gångna säsongen.”
Sara minns mycket väl den olycksaliga smällen som ledde till skadehelvetet. Vi pratar säsongsstarten 09/10, när hon just hade gått till Leksand:
”Det hände på en försäsongscup, bara några dagar innan seriepremiären. Jag kraschade in i sargen och bröt fotleden. Men sedan gick det upp i knäna, höfterna, ryggen och nacken – det bara fortsatte.”
Det blev alltså inget Riksseriespel med Leksand, och Sara tvingades dessutom till ett längre uppehåll från all hockey.
”Jag var borta 2009-2012, försökte väl komma tillbaka men det fungerade inte. Men så, förra säsongen kändes det för första gången riktigt bra igen. Och idag är det bara mjölksyran som stör, haha.”
Lagkapten Sara Kask och förste målskytten, Julia Martinsson, vid en vätskepaus under ispremiären Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Skönt att få börja en säsong från start och känna sig fit for fight?
”Ja, vissst, Förra säsongen trappade jag ju upp, då var det först ungefär efter halva säsongen som jag kunde gå för fullt. Nu har jag fått vara med genom hela försäsongen, från början, och det är jätteskönt. Den här träningen är så viktig för uppbyggnaden.”
Tankar och förväntningar inför säsongen?
”När det gäller mig personligen är det lite speciellt i år: under de senaste säsongerna har allt handlat om att försöka komma tillbaka efter skadan. I fjol KOM jag äntligen tillbaka, och jag blev nog lite ställd. ’Vad ska jag göra nu,liksom?’ Men det jag har lärt mig av detta är att bara ta en dag i taget. Inte tänka så mycket på allt annat utan vara här och nu. Ta varje träning, steg för steg. Nu är det bara att köra så hårt det går i Färjestad, göra det så djävla bra som möjligt.”
Avslutande samlingen i mittcirkeln. Foto: Marie Angle/fbkblogen
Du pratade, när vi talades vid i våras, om det stora i att få spela för Färjestad, laget som du såväl som killarna du spelade med som liten drömde om att få representera. Hur känns det nu, när du hunnit tillhöra klubben i några månader?
”Det är häftigt. Jag har ju hållit på dem ända sedan jag var liten.”
Du är dessutom lagets kapten, vad innebär det att vara en av lagets ledargestalter:
”Tjôter, haha”, utbrister hon på härlig värmländska innan hon blir allvarlig igen. “Nej, men man skojar och härjar väl en del samtidigt som man blir lite utav en spindel i nätet. Det gäller att få igång gruppen, hålla ihop den och ha roligt tillsammans.”
För det är en ganska stor spridning på åldrarna och erfarenheten i gruppen…
”Ja, Lisa här är ju 13 och Jonna, som är 25, är äldst. Även om man inte tänker på åldern när man väl är ute på planen får man tänka sig lite för vid sidan om. En del har mer år och erfarenhet vid sidan om, och är vana vid mer press eller en viss attityd. Visst tänker man på det, men det kommer nog automatiskt, tror jag. Man får inte tänka för mycket på det heller.”
Hur är det med pressen utifrån nu när ni blivit en del av Färjestad? Det blir kanske lätt så att alla tror att ni ska gå raka vägen upp till Riksserien nu?
”Så är det säkert, och det är kanske inte så ovanligt när det blir en satsning på det här sättet. Speciellt i Färjestad och när det gäller damhockey. Men jag tror att ändå att den största pressen kommer från oss själva. Mest, kan jag tänka mig, för vi har ju ändå gått ut med att vi ska satsa mot allettan. Men vår största fiende kan nog bli att pressen vi sätter på oss själva gör att vi vill för mycket.”
”Under den här första träningen, när vi samlades i mitten mot slutet av träningen, pratade vi om det här med att inte ha för höga förväntningar. Visst är det bra att ha vilja, men vi får inte ställa för höga krav på oss själva direkt nu. Vi måste hinna… Alltså, huvud och skridsko måste hänga ihop, först och främst.”
_ _ _
Rookien
Den lovande backen Lisa Berg är en av lagets två nyförvärv. Fram till den här säsongen har hon spelat med killar hemma i Forshaga, men nu är det alltså damhockey och Färjestad BK som gäller. Lisa är född år 2000, och det gör henne till lagets yngste spelare. Lisa deltog under den gångna säsongen i Stålbucklan, som är en nationell U16-turnering som väl får ses som tjejernas motsvarighet till killarnas TV-pucken. Laget, en sammanslagning mellan distrikten Värmland och Örebro, tog sig ganska komfortabelt till slutspel efter att ha besegrat Dalarna (5-1), Västmanland (4-1) och Gästrikland/Hälsingland (2-0). I slutspelet förlorade laget semifinalen mot de blivande mästarna Ångermanland (0-4), men det blev till slut bronsmedalj efter att laget besegrat Skåne på straffar (4-3). 13-årige Lisa noterades för en assist på sex matcher.
Backen Lisa Berg, yngst i FBK Dams trupp, är född 2000. Foto: Marie Angle
När jag träffar henne har hon precis genomfört sin första isträning såväl för säsongen som med sitt nya lag. Så här beskriver hon sig själv:
”Jag spelar fotboll och hockey, och i hockeyn spelar jag back. Hur jag är som spelare? Nja, bra skridskoåkning, och jag är väl en tvåvägsback som gillar att hänga med framåt. Jag brukar väl spela både box- och powerplay.”
Med undantag för medverkan i Stålbucklan är det nu första gången i karriären som Lisa spelar i ett tjejlag.
Någon skillnad?
”Jag tycker att det blir ett helt annat spel. Killarna är mer på en, får man pucken är de där direkt. Man får inte samma tid att tänka som man får med tjejerna.”
Tror du att det har varit bra för din utveckling att spela med killar?
”Ja, jag har fått lära mig ett mer fysiskt spel, till exempel att tacklas. Det har nog också varit utvecklande att jag har fått lära mig ett annat sätt att spela.
Lisas väg in i hockeyn är ganska klassisk:
”Jag har fyra bröder som spelar hockey, och pappa var tränare vilket innebär att jag alltid var i ishallen. På den vägen är det. Nu har de startat ett tjejlag hemma i Forshaga, men de tjejerna är små. Det blir lite för lätt motstånd för mig nu.”
Lisa, som utöver hockeyn alltså spelar fotboll med Ödik, har inte hunnit tänka så mycket på säsongens mål ännu:
”Nja, jag vet inte riktigt. Men jag vill gärna förbättra mitt skott. Och det ska bli riktigt kul att få spela med Färjestad!”
_ _ _
I nästa del träffar vi tuffingen och värmlandshockeyprofilen Tilda Antonsson!
