Triss i damer, del 2: Rutinerade backen Tilda Antonsson: “Jag är tuffingen som hellre tar en närkamp än bara puffar lite med klubban”
Den andra delen av den inledande spelarpresentationen ska vi ägna åt en Värmlandstjej som trots sin unga ålder har samlat på sig en hel del rutin. Hon kommer närmast från Sundsvall i Riksserien, men har provat på såväl nordamerikansk hockey som herrhockey. I det här lite längre reportaget berättar hon bland annat om sina erfarenheter av dam- och herrhockey på olika nivåer, sin fysiska spelstil och om vilka förändringar hon vill se för att utveckla damhockeyn.
Det känns en smula oförskämt att beskriva en 21-åring som veteran, men faktum är att FBK Dams nyförvärv Tilda Antonsson (som fyller 22 i september) är en erfaren spelare som med sin rutin är tänkt såväl som en ledargestalt i laget i vinter som en inspiration för en ny generation potentiella, värmländska hockeytjejer.
Och faktum är att den skickliga backen med Kristinehamns HT som moderklubb har allt som krävs för att bli en publikfavorit i Löfbergs Arena i vinter. Inte minst har hon mycket spännande att berätta från en karriär som sträcker sig ända från fyraårsåldern och, förhoppningsvis, inte tar slut på ännu några säsonger. Säsonger under vilka hon hunnit allt från att spela herrhockey med pappa och hamna i toppskiktet i Riksseriens utvisningsliga till att bli inbjuden att spela i hockeyns hemland Kanada. Men vi ska väl låta henne själv berätta, och vi tar det väl från början…
Tilda Antonsson efter första isträningen med FBK Dam Foto: Marie Angle/fbkbloggen
”Jag började spela när jag var fyra”, minns hon. ”Min pappa, Sven Antonsson, spelade hockey och jag tror att jag och min storebror Niklas Eliasson, som är tre år äldre, började ungefär samtidigt. Redan när jag var jätteliten brukade pappa ta med mig upp till hallen, och jag var ungefär ett och ett halvt år när jag fick mina första skridskor. De var pytte-, pyttesmå. Jag kunde ju inte åka så bra själv då – jag gick ju knappt ens då – så han lyfte alltid upp mig i famnen och åkte runt, runt i full fart. Jag tyckte att det var jättekul, och ville aldrig att han skulle sluta. ’Upp igen’, sa jag också fick han köra igen och igen. Det var grejen för mig. Sedan var mamma och jag uppe och kollade när han spelade med KHT:s (Kristinehamns) herrlag. Så det var min pappa som fick mig att börja spela. Min farfar, Arne Antonsson, var väldigt involverad i hockeyn, men tyvärr gick han bort redan -96 och han hann aldrig se mig spela. Men alla som känner honom säger att han skulle ha varit stolt över mig och min hockey.”
”Från början spelade jag med dem som var ett år äldre, 91:orna, för där fanns en tjej till, Sandra Hedberg. Det var skönt att vara två tjejer i alla fall. 2004/2005 gick jag över till 92:orna i samband med att vi spelade Resport Cup det året. Sedan spelade jag med dem ända upp till J20, men då gick jag över till att spela division 3 med herrarna (KHT:s andralag) istället.”
Som tjej i ett junior- eller herrlag spelar man förstås efter deras regelbok, vilket innebär att alla typer av tacklingar är tillåtna, till skillnad mot i damernas hockey där de endast är tillåtna i åkriktningen. Det vill säga axel mot axel. Den enda skillnaden mellan Tilda och killarna var att de fick plocka av gallret när de fyllt 18, medan hon var tvungen att ha sitt kvar.
Hur funkar det fysiska spelet när storleksskillnaden börjar bli större?
”Det gick bra. I J18 kan man ju inte säga att alla var lika stora, men jag var i alla fall inte absolut minst på planen. Men i division 3 var jag definitivt minst på plan!”
”Två av matcherna med herrarna spelade jag faktiskt ihop med pappa.” Hon skrattar gott åt minnet. ”Vi spelade i samma femma, och jag var så jädra nervös innan att jag trodde att jag skulle dö. Han är forward, och då spelade jag också forward, så vi bildade ett ytterpar i samma kedja. Och gubben går och gör mål, haha, men inte jag! Snacka om att jag blev frustrerad.”
Retad efteråt?
”Mm, skapligt… Den andra gången var mot Viking, och den gången kom han fri med målvakten. Han var fri hela vägen från rödlinjen, och hade värsta läget. Men vår målvakt hade byggt upp värsta muren med snö på mållinjen, och just då upptäckte domaren det och blåste av. Pappa blev ganska förbannad, haha.”
Tildas talang drog snart åt sig uppmärksamheten från landets ledande damhockeyföreningar.
”De ville att jag skulle börja i Leksand, men jag tackade nej. Jag fick häst ungefär ett år innan dess och kände mig inte redo för att sälja henne. Jag ville satsa på ridningen, så jag bestämde mig för att stanna kvar hemma. Då kunde jag göra båda, annars hade jag tvingats välja. Sedan var det väl i tvåan på gymnasiet som de hörde av sig från Västerås. Det var i samband med att Västerås gick upp i Riksserien, och de hade ordnat stallplats, lägenhet och plats i skolan. Där har de allt – fotbollsanläggningen, hockeyarenan och ridanläggningen – bredvid varandra, så det är väldigt praktiskt. Men grejen var att det funkar inte att vara själv och satsa på hockeyn, sköta en häst och hänga med i skolan. Hemma hade jag stort stöd och hjälp av mamma och pappa för att hinna med allt, så Västerås kändes aldrig som ett alternativ för mig. Så jag tackade nej till dem också.”
”Sedan var jag uppe i MODO under vårterminen i trean, men då hade jag legat sjuk i två veckor och gick på penicillin. Jag var helt slut, hade varit sängliggande ända tills jag åkte, så kroppen svarade inte alls. Jag fick aldrig någon feedback, och de hörde inte av sig.”
Tildas pappa var under början av 2000-talet med och startade KHT:s damlag, ett lag som drog till sig många värmländska hockeytjejer under en tid när inte huvudorten hade något eget lag och som kom att bli ganska framgångsrikt. Även Tilda spelade där, parallellt med juniorlaget och herrlaget.
”Seriesystemet såg annorlunda ut då”, förklarar Tilda. ”Vi spelade i division två, som det hette då, och det var som att spela i dagens etta. Då var ju ettan högstaserien, alltså motsvarande dagens Riksserien.”
”På ett sätt var det mycket roligare då, för då fanns det så mycket värmlandslag med. Det var vi, Säffle, Nor, Viking och Charlottenberg, och det gjorde att vi hade en egen serie, Värmlandsserien.”
Backkollegan Sara Kask, med förflutet i Charlottenberg, byter om lite längre bort och tjejerna pratar lite nostalgiskt om den här tiden.
Damhockeyn var på gång då…
”Ja, det kändes som fler spelade på den tiden. När vi hade breddläger på den tiden var vi hur många som helst. Det var väldig kamp om platserna i Värmlandslaget, man satt på helspänn framför telefon när beskeden skulle komma. Och nu får de slå ihop med Örebro för att få ihop ett lag. Tjejerna som spelar nu är jätteduktiga, det är inte det,” betonar Tilda, ”men konkurrensen är viktig för utvecklingen. Nu var de sju, åtta stycken, då var vi över 40 tjejer.”
När Färjestad presenterade satsningen på ett damlag sa klubbens damansvarige, Bo Kulon Lennartsson att en av målsättningarna med detta var att få fler tjejer att börja, och även att fortsätta, spela. Tror du att ni kan hjälpa till med det?
”Ja, att ha föreningen Färjestad bakom ger mer uppmärksamhet. Färjestad är stort, inte bara här utan i hela Sverige, och det gör att vi får blickarna på oss på ett annat sätt. Tjejerna som håller på Färjestad kan tänka att: ’jag vill också spela i Färjestad’, och nu kan de göra det också.”
”Sedan tror jag att det skulle behövas fler damlag. Jag vet till exempel att Karlskoga Hockey har pratat om det, och grejen är att det ska vara lag som ökar bredden. Utvecklingslag, helt enkelt, som ger en bredare bas. Precis som för killarna krävs en bred bas ute bland klubbarna om man ska kunna få till en bra topp på elitnivå. Det ökar kvaliteten och ställer högre krav på att man måste träna hårt för att nå toppen. I många lag har man så dåligt med folk att man får spela även om man har legat sjuk och kanske missat träningar under flera veckor.”
Girl Power Camp heter ett initiativ som tagits av samarbetet mellan de värmländska föreningarna (Färjestad BK Hockeyallians) för att locka tjejer att börja och sedan också fortsätta spela hockey. Tilda har medverkat tidigare, och kommer medverka vid årets upplaga, som hålls i Kristinehamn.
”Där deltar massor av tjejer, från bredd till spets, och nu har de fått en coach från Kanada som kommer dit. Han är tränare för ett universitetslag därhemma, och han rekryterar spelare som han anser lovande till sitt lag. Både jag, Fia Larsson och Madeleine Bornestig här i laget, samt Emma Murén som har bytt till Leksand nu, har blivit tillfrågade om att åka över. Det var två år sedan nu för min del, och det hade inneburit att vi hade fått stipendium för att spela hockey och läsa på universitetet samtidigt. Jag var över och provspelade, och de ville sajna mig direkt då de hade slutspel bara några veckor bort. Problemet var bara att man var tvungen att plugga för att få stipendiet. Så jag fick åka upp till Stockholm och göra ett engelska-test som tar fyra timmar att göra. Det var helt sjukt – jag var helt slutkörd efteråt. Det där med att sitta i ett rum med massa folk runtomkring… Allt gick på tid dessutom, och jag var så nervös och stressad att jag fokuserade på allt utom det jag skulle göra. Så det gick ju käpprätt åt skogen.” Så här efteråt kan hon dock skratta åt eländet.
”När tränaren fick veta att jag hade missat provet ville han ha mig ändå. Men just i den vevan fick jag besked om att Riksettanlaget Sundsvall var intresserat av mig. För mig kändes det som ett tillräckligt långt steg då, Kanada är ju inte nästgårds direkt. Sundsvall är också en bit bort men är ändå Sverige, och i det skedet jag befann mig i i livet kändes det som det bästa valet för mig. Men visst finns det fortfarande ett sug att åka över till Kanada”, erkänner hon. ”Grejen är att ska man åka över för att gå en utbildning handlar det om fyra år – och då är jag 26 år när jag är klar. Det är fyra år, och det finns många saker som man vill göra med livet.”
Tilda Antonsson, närmast kameran, kommer att få en viktig roll i laget i år Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Tilda har dock inte helt och hållet lagt planerna på en utlandskarriär på hyllan:
”Det har varit lite prat om att det ska bli en amerikansk NHL-liga för tjejer, och då skulle vi tjäna ungefär 31.000 i månaden, tror jag att vi räknade ut. Utöver det ska det bli en del bonusar, typ om man placerar sig högt i assistligan eller målligan, får man extra ersättning. Dessutom kvalificerar man sig efter några år i ligan för någon slags pension. Det är dock inte klart ännu, och tidigast nästa år ska den kunna starta, enligt vad jag hört. Ashley, en lagkamrat i Sundsvall, känner en del agenter och annat som är involverade och sa att vi skulle ha en ganska bra chans att komma med. Men det kommer i så fall ordnas en stor try out i Europa, och det kommer förstås bli sjukt stort. Det kommer vara väldigt många spelare som söker sig dit, även OS-spelare och sådana. Det kan bli riktigt fränt, och jag tror att det kan få damhockeyn att växa ännu mer. I USA är hockeyn redan stor, med mycket folk och bra drag på läktarna.”
”Visst kan man bli sugen, men samtidigt börjar jag bli gammal”, skrattar Tilda innan hon blir allvarlig igen. ”Jag har tidigare sagt att jag ska pensionera mig vid 25. Om man vill skapa sig en karriär, skaffa sambo och barn, är det svårt att kombinera det med hockeyn. Men vi får se hur det blir.”
Ingen utlandsvistelse än så länge, alltså, och för Tilda var det ett tillräckligt stort steg att lämna Värmland för Sundsvall inför fjolårssäsongen:
”Jag är ganska hemmakär, och lite orolig var jag väl över den biten när jag flyttade upp till Sundsvall”, erkänner Tilda. ”Jag hade pratat med hockeykompisar som berättat att de fått hemlängtan när de satt ensamma i lägenheten, men det gick riktigt bra.”
Hur var det hockeymässigt att ta steget upp till Riksserien?
”Jag hade jobbat som en tok under sommaren och hade dessutom varit sjuk och låg därför efter med träningen. Jag hade varit en hel del på sjukhuset på grund av halsont och feber, och penicillinkurerna som jag fick tog inte. Som tur är brukar man komma ikapp, men jag visste ju att de hade tränat hårt hela sommaren, så jag var ganska orolig när jag åkte upp. ’Hur ska det här gå?’, frågade jag mig. Första dagen körde vi basket på fysen, och det var skitkul. Bollspel är bra som fys, det blir ganska jobbigt men är roligt och det är ju bra. Sedan körde vi brottningsfys och det var jobbigt som satan! Men man gör det, och kommer igång mer och mer. Jag fick beröm av min tränare, Lars ”Sparven” Johansson, som tyckte att jag hade bra inställning och att jag var bra tränad. Jag höll på att svimma, men det är väl kanske så att alla åren jag hållit på har gett resultat.”
”Andra, eller om det var tredje, veckan däruppe körde vi 14 pass på 6 dagar, is och fys blandat. Det var tufft, de mest intensiva dagarna körde vi ett ispass på morgonen, ett fyspass på det och så avslutade vi med ett ispass. När vi körde morgonispass började vi med skridskointervaller, ingen puck den första halvtimmen. Bara skridskointervaller en hel timme, med aktiv vila i form av djungelhockey (”match” med alla spelare på isen samtidigt) under bara några minuter. Allt gick på tid och var anpassat för att förbereda för den tid man är ute på isen under en period. De här passen fortsatte vi med ungefär två gånger i månaden även under säsong.”
”Det var ett rejält snäpp upp mot tidigare”, konstaterar hon. ”Vi hade match, säg fredag och söndag, och efter söndagens match hade vi ett benpass på gymmet. Direkt upp till gymmet och köra fys en timme. Det fanns inga ’men’ eller ’jag orkar inte’. Ibland körde vi hopp, när man skulle hoppa upp på lådor i olika höjd. Är man trött ramlar man, och då ramlar man ordentligt, haha. Jag som lekt mycket hästhoppning när jag var yngre hade inga problem med det där, man har ju kvar lite spänst i benen. Men det var många som ramlade…”
Hur påverkade den här upptrappningen din hockey? Kände du att du utvecklades som spelare?
”När jag kom hem och tränade fick jag höra att jag hade utvecklats och blivit bättre, men sånt känner man kanske inte själv så mycket. Jag fick en svacka före jul, men jag var hemma under julen och tränade med killarna, och när jag kom tillbaka gick det skitbra. Jag vet inte riktigt vad som hände, men det liksom bara lossnade. Jag minns när vi spelade mot Leksand, då hade jag haft besök av min kompis Malin och dessutom hade vi haft lite matchledigt, då vann vi med 3-2 och jag hade två assist. Det var nära att jag gjorde både mål och ytterligare ett assist – jag vet inte hur jag lyckades men jag skulle lägga ut pucken och fick till världens lobb. Jag som aldrig kan lobba på backhand, haha. Men pucken gick fram till en lagkompis som kom fri, men som tyvärr inte satte pucken. Sedan var jag så här nära”, hon måttar några centimeter med fingrarna, ” att få in puckuslingen, men då kom Erika Udén Johansson, som var med i OS, och petade in den istället. Gissa om jag blev sur, haha.”
Det blev bara en säsong i Sundsvall för Tilda.
”De ville ha mig kvar, men min tanke var väl från början att hitta ett Riksserielag som ligger lite närmare hem. Min farmor börjar bli gammal, till exempel, och det känns skönare att finnas närmare hem”, säger hon. ”Jag är nöjd med min säsong däruppe, och varken jag själv eller någon annan hade väl egentligen inga större förväntningar på mig eftersom jag aldrig hade spelat i Riksserien förut. Man vill ju gärna få chansen att matchas mot de bästa och veta var man står i jämförelse, så jag är nöjd. Jag landade på tre assist, tror jag, men skulle egentligen ha haft ett till.”
”Ibland kan man ju fråga sig om man gjorde rätt val – jag trivdes bra med hockeyn och i klubben”, funderar hon. ” Men de förstod när jag förklarade för dem att det var för att jag ville komma närmare hem som jag inte förlängde.”
Bo “Kulon” Lennartsson, damansvarig i föreningen, backarna Sara Kask och Tilda Antonsson, huvudtränare Fredrik “Kecke” Wilhelmsson samt Micke Pettersson, lagansvarig vid presskonferensen i våras där satsningen på FBK Dam presenterades. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Det är lite utav ett pussel för er damspelare – i och med att ni inte är proffs måste det klaffa med skola och utbildning när ni ska hitta en klubb…
”Ja, så är det ju. På så sätt hade de ordnat det skitbra i Sundsvall: dels hade de en kontaktperson på HSB som hjälpte till så att jag fick en jättemysig lägenhet och dels hade de en kontaktperson på arbetsförmedlingen som var med direkt under första mötet med klubben. Jag fick jobb nästan direkt, och det var perfekt.”
”Samtidigt var det skönt under de där veckorna innan jag började på jobbet och kunde fokusera på hockeyn. Man förstår verkligen varför killarna kan prestera medan vi tjejer står stilla och stampar på samma ställe: innan jag började jobba tränade jag på morgonen, kunde åka hem och vila och äta ordentligt innan jag åkte tillbaka till hallen för nästa träning. Det fanns tid att laga mat och sedan kunde man lägga sig i tid. När man jobbar heltid samtidigt som man tränar så här hårt ska man upp tidigt, jobba hela dagen till klockan fem och sedan direkt till hallen utan att hinna äta ordentligt. Två träningspass och sedan hem och lägga sig. Det tar på orken, och jag dalade på slutet eftersom jag inte hann äta ordentligt. Det fanns liksom aldrig tid till matlagning annat än när man var ledig, och vissa veckor var det inte ens säkert att vi hade en dag ledig under veckan. ”
Kan det vara en anledning till problemet man har med att lovande tjejer ger sig för tidigt; att man inte får ihop vardagen och livspusslet i övrigt?
”Ja, det tror jag definitivt. Man ger upp till slut. Sedan kan man inte ha ett normalt jobb. Jag är jätteglad över att jag kunde ha ett jobb, och en arbetsgivare som var förstående. Även om jag jobbade heltid fanns det möjlighet att få gå tidigare när det behövdes för att hinna till en samling och liknande. De såg det som att de sponsrade mig och laget på det sättet.”
Hur funkar det med utrustningen för er tjejer? Hur mycket bekostar ni själva?
”I Sundsvall fick vi en specialdeal på klubborna – tag två betala för en – av en sponsor.”
Men ni betalar alltså er egen utrustning, inklusive klubborna, trots att ni spelar i landets högsta serie?
”Ja, det gör vi absolut. Vi köper våra egna skridskor och allt annat utom byxor och hjälm som man får låna av klubben. Men vissa saker fick vi bra rabatt på i Sundsvall, till exempel mina handskar som jag fortfarande använder. Men det är lite olika i olika lag, tror jag. I Linköping tror jag till exempel att de får sina skridskor och några klubbor per säsong. I Modo vet jag att de får handskarna också, och i Leksand vet jag att de, på grund av ett sponsoravtal, får ganska mycket grejer. Här köper vi våra grejer själv, förutom byxor och hjälm.”
En lyx som en del Riksserielag har, och som Tilda verkligen uppskattar, är att ha ett eget omklädningsrum:
”Det är hur skönt som helst, man behöver inte släpa på något. Man hänger bara upp grejerna, sätter på tvättband och lägger i tvättvagnen och så är det tvättat till nästa träning. Hänga skridskorna åt andra hållet för att få dem slipade… Det enda man hade med sig var väl möjligtvis handväskan, haha.”
Ett eget omklädningsrum finns det i nuläget inte plats för i den hårt belastade Löfbergs Arena, men damernas högste ansvarige, Kulon, har pratat om att laget kanske ska få en av barackerna strax utanför till samlingsrum med tv, kylskåp och micro så att man kan värma matlådor. Ett initiativ som uppskattas.
Att det till slut blev Färjestad, trots att det fördes samtal med riksserieklubbar, ska vi delvis tacka Tildas förkärlek för hembygden för.
”Kulon tog kontakt i våras och jag tyckte att det lät bra. Men jag var fortfarande kvar uppe i Sundsvall då, och vi bestämde att jag skulle få tänka på saken. Vi bokade ett möte, och på måndag innan presskonferensen hade vi möte. Tankarna gick mycket fram och tillbaka, men så ringde Kecke (tränaren Fredrik Wilhelmsson, min anm) och sa att han ville att jag skulle komma hem. Jag sa att jag egentligen ville spela i Riksserien, men att jag skulle tänka på det. Och jag gillar den här satsningen som Färjestad gör.”
Fanns det fler intressenter där förutom Sundsvall?
”Nja, jag hade pratat lite med Leksand, men det rann ut i sanden.”
FBK Dam vid ispremiären i tisdags Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Nu är du här och försäsongen är avklarad. Dina tankar och förväntningar inför säsongen?
”För egen del handlar det väl om att jag ska ha en ledande roll och visa vägen. Sedan hoppas jag väl att få göra lite mer poäng.”
Beskriv dig själv som spelare?
”I vanliga fall är det jag som är lagets slagskämpe, kan man väl säga. Jag är tuffingen som hellre tar en närkamp än att bara puffar lite med klubban… Att hålla på och dutta är inte min grej. ”
Det här med tacklingar i damhockeyn är ju lite speciellt…
”Ja, jag kom väl femma eller sexa i utvisningsligan förra året i Riksserien, och de som hamnade ovanför hade 5+20 och 2+10 och sånt där. Jag har bara tvåor, jag, haha.”
Du snackar dig inte till dina utvisningar?
”Nä, jag får dem för bodychecking, och någon gång för slashing eller hakning. 21 stycken tvåor tror jag att det var.”
Bodychecking är termen som används för en otillåten tackling inom damhockeyn. Tjejerna får som bekant bara tacklas i åkriktningen, axel mot axel, och beroende på domarnivån ibland inte ens det.
”Jag tycker att det är så tråkigt”, skrattar hon. ”Jag förstår inte varför, ibland får vi inte ens tacklas trots att det är samma åkriktning. Smäller det lite i sargen åker man direkt.”
Det behöver inte ens vara en smaskig open ice-tackling..?
”Nej. Men jag gjorde faktiskt en open ice:are på Elin Holmlöv (numera i AIK). Hon var årets damhockeyspelare för några säsonger sedan och har bland annat varit i Ryssland och spelat. Hon lade av först på grund av ryggproblem men kom tillbaka. I den här matchen kom hon i samma båge hela tiden och till slut, en gång, var jag ju givetvis där. Jag åkte upp och så sa det bara smack. Hon blev inte glad, kan jag säga, och jag blev ju först rädd att jag hade pajat hennes rygg igen. Det var en ren träff, en klockren open ice, men jag var säker på att få gå av eftersom reglerna i damhockeyn ser ut som de gör. Men det blev ingen utvisning, som tur var, eftersom domarna uppfattade den som en kollision. Hon gav igen på en annan spelare i laget, och jag, som är lite polis sådär, tacklade henne igen, i exakt samma båge på samma ställe. Fast den gången åkte jag ut. Jag tror inte att Elin förlåtit mig ännu för den faktiskt.”
”Sedan, när vi kvalade för att hålla oss kvar i Riksserien i våras, spelade vi ju mot HV. Min gamla kompis från KHT, Sassa (Sandra Hedberg) spelar ju där. Jag var djävulusiskt nära att ta henne ordentligt i mittzonen, men hon hann precis undan. Det grämde mig en del, haha. Eller den där matchen, jag kommer inte ihåg vilka vi spelade emot, när jag tog det så lugnt, åkte framlänges och verkligen styrde ut henne mot sargen. Det var axel mot axel, ingen fara, men hon blev som tokig och gav mig ett yxhygg i huvudet bakifrån när jag åkte därifrån.” Nu så här i efterhand skrattar Tilda gott åt minnet, men då tände det till. ”Mina lagkamrater fick hejda mig där, ’lugn bara lugn, Tilda’!”
Och där har vi nog avlivat myten om att damhockeyn skulle bestå av idel försiktiga änglar, haha.
”Precis, så är det INTE! Under en annan match var det en tjej som skulle tackla mig, men träffade rakt i bröstet och ramlade själv medan jag körde vidare. Det var lite kul, faktiskt.”
Hur mycket trashtalk är det inom damhockeyn?
”Det är allt en del. Det kommer en del fula ord och lite hejbaberiba där ibland… Ibland hörs det nog till och med upp på läktaren, är jag rädd.”
Hur mycket trashtalkar du själv?
”Nej, jag pratar inte så mycket. Då ger jag hellre en snyting.”
Så där värst mycket slagsmål blir det dock inte inom damhockeyn. Av förklarliga skäl:
”Nej, det är ju ingen som kastar handskarna direkt. Det är inte kul att slå mot gallret… Gör bara ont.”
Vilka förseelser är vanligast när spelare får matchstraff?
”Det är väl, som för killarna, mest om en spelare blir skadad. De ger en femma och matchstraff. Sedan är det väl en del tior ibland för snack med domaren.”
Du som har spelat med både tjejer och killar ända upp i vuxen ålder, vad skulle du säga är den största skillnaden ute på isen?
”Skillnaden är väldigt stor, dels när det gäller tempot men kanske framför allt när det gäller just det fysiska spelet. Ibland trodde man att man skulle bli dödad när man spelade med killarna eftersom de är så mycket tyngre. I division tre är de visserligen kanske inte så tränade, men de är ändå snabbare och mer muskulösa än mig eftersom jag är så liten.”
När man diskuterar vad som kommer att krävas för att damhockeyn ska ta nästa steg kommer ofta det här med tacklingarna upp. Det sägs ofta att de måste tillåtas för att ge spelet alla dimensioner som ingår i en kontaktsport. Vilken är din åsikt?
”Ja, och det tror jag också, definitivt. Men jag förstår om de inte vill ha dem i division 1, till exempel, eftersom det är ett så stort åldersspann. Titta bara på hur det ser ut i vårt lag, där det skiljer tio år mellan Fia och Jonna. Då förstår jag hur de resonerar. Men i Riksserien, den högsta serien i landet, borde man tillåta tacklingar. Alla ligger på en jämnare nivå där, både utvecklingsmässigt och storleksmässigt. Detsamma gäller internationellt: i Kanada har jag hört att de tillåter mycket mer.”
Vilken bild fick du själv av kanadensisk hockey när du var över och provspelade?
”Passningsprecisionen är inte lika viktig. De skiter i om det kommer ett flipp-pass, du ska kunna ta emot en fladdrig puck. Så resonerar vi inte här, här ska pucken sitta på bladet. Vi är så bortskämda här på det sättet. I övrigt går det lite fortare där borta, och det laget, Brock Badgers, som jag provspelade för låg väl ungefär någonstans mitt emellan Skåre och Sundsvall, kan man säga.
Vad behöver svensk damhockey jobba med för att ta nästa steg i sin utveckling?
”Framför allt tror jag, som vi pratade om förut, att tjejerna inte ska behöva arbeta så mycket vid sidan om hockeyn som man gör nu. Man orkar så mycket mindre. I Riksserien tränade vi lika mycket som A-laget, och hade ett heltidsjobb vid sidan om. Det funkar inte i längden. Man behöver vila om man ska kunna ge allt och utvecklas. Sedan tycker jag att tacklingar ska vara tillåtna i Riksserien. Det ger en mer underhållande hockey.”
Till sist: vad kan vi förvänta oss av Färjestad den här säsongen?
”Jag tror att det kommer bli jättebra. Dels har alla, för en gångs skull, kunnat träna fullt och alla har gett lite mer och lite extra i och med att man är lite extra motiverad. Vi har tränat mer som en grupp än tidigare, och att vi nu är Färjestad gör att vi har fått bra resurser i form av till exempel fystränaren Susanna som är jätteduktig. Det gör också att vi kan träffas två gånger i veckan, och det gör att laget i sig blir så mycket starkare tillsammans. Vi blir som en familj.”
“Jag tror faktiskt att, om alla spelare som behöver hålla sig fräscha gör det, då tror jag definitivt att vi kan ta oss en plats i Riksserien. Med tanke på utökningen som görs i år har vi en jättechans i den kvalserie som kommer efter jul. Fyra av åtta lag i den går ju upp i Riksserien. Djurgården, med Valentina Lizana Wallner, Danijela Rundqvist och Tina Enström, som ju vann poängligan förra året, är ju storfavoriter och kommer definitivt gå upp i och med att hela laget från Segeltorps riksserietrupp från ifjol finns kvar. Sedan åkte ju HV ut i kvalserien förra året, och de borde ha en stor chans att studsa tillbaka. De var helt förkrossade förra året efter att ha åkt ut, och jag vet att de är ruskigt revanschsugna och verkligen hårdsatsar för att komma tillbaka. Så konkurrensen är stor”, konstaterar hon avslutningsvis.
