Rasmus, Joel, Adam och Oliver representerade Sverige i viktig landslagsturnering: “Det är de bästa i världen som är där, så det är en jätterolig turnering att spela”
Färjestad representerades av inte mindre än fyra spelare i den i helgen avslutade, prestigefyllda Ivan Hlinka Memorial Cup; turneringen som av många rankas som den viktigaste landslagsturneringen för U18-spelare. Anledningen till att turneringen rankas så högt är dels att de bästa av de bästa är med och dels att det är den sista stora turneringen innan kullen ska upp i draften. Nu blev det inte någon medalj för de svenska juniorerna den här gången – vi föll i sudden i bronsmatchen mot USA – men anfallarna Rasmus Asplund och Joel Eriksson Ek, målvakten Adam Werner samt backen Oliver Kylington gjorde alla en riktigt bra turnering. I det här inlägget berättar de två förstnämnda om veckorna med landslaget, lärdomarna de har fått med sig samt hur det känns att spela inför en läktare späckad med scouter.
Måndag eftermiddag och Rasmus, Joel och Adam har just klivit av isen efter ännu ett pass med J20-laget. De är tillbaka i vardagen efter lite mer än två veckor med landslaget. För mindre än två dygn sedan var de mitt uppe i bronsstriden med USA, och de landade hemma i Karlstad så sent som kvällen innan. Men någon ledighet är inte aktuell – redan mot slutet av den här veckan går FBK:s J20-lag in i den egna turneringen U20 Super Challenge och givetvis har man siktet inställt på att vinna den även i år. Killarna, som på grund av landslagsuppdraget knappt hunnit träna med laget alls och som dessutom har ett nytt spelsystem att sätta sig in i, valde därför, efter överläggningar med tränarna, att hoppa in direkt.
Oliver Kylington är, å sin sida, tillbaka med A-laget och förbereder sig tillsammans med dem inför avresan till Wien på onsdag. På torsdag spelar laget mot Vienna Capitals, sedan reser laget vidare till Schweiz och lördagens match mot Zürich-laget ZSC Lions. Kylington, som stod för ett mål och två assist på fem matcher under turneringen, beskrevs i summeringen av turneringen på IIHF:s hemsida som ”en av de mest talangfulla, snabbaste skridskoåkarna i världen.” Vidare slår man fast att ”Kylington förväntas gå som andre back, efter amerikanen Noah Hanifin, i 2015 års NHL-draft.”
Behöver jag säga att ni bör passa på att njuta av den här killen medan vi fortfarande har honom kvar på den här sidan Atlanten?
Oliver Kylington, i år i #97, tillsammans med A-laget under ispremiären Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
_ _ _
Men 17:årige superlöftet Kylington är inte ensam om att sätta Färjestad på den internationella hockeykartan. Jämnåriga Rasmus Asplund, Joel Eriksson Ek och Adam Werner har också visat framfötterna i landslagssammanhang och de har också synts en del på träning med A-laget. Såväl Asplund som Eriksson Ek deltog till exempel i ispremiärens internmatch, och gjorde det (tillsammans med de andra juniorerna) med en härligt respektlös attityd.
Välväxte Werner (man missar lätt det faktum att han bara är 17 år gammal när man ser honom i full mundering ute på isen) har säkert en del av er sett när han deltagit som tredje målvakt med A-laget på träningarna. Intervjun med Adam hittar ni i ett separat inlägg där jag gjort en presentation av honom, men de båda anfallarna Rasmus och Joel har ni träffat förut här på bloggen.
Rasmus Asplund, Joel Eriksson Ek och Adam Werner Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
När jag nu träffar de två sistnämnda utanför omklädningsrummet har den värsta besvikelsen efter den uteblivna bronsmedaljen hunnit lägga sig, och killarna har börjat få lite distans till ett par intensiva veckor med landslaget.
”Det är skönt att vara hemma igen, när vi varit borta så länge som vi varit, och komma in i rutinerna igen”, säger Rasmus Asplund.
Innan turneringen var killarna på ett förberedelseläger, som inleddes redan den 2:e augusti. Namnet, russinläger, låter kanske lite halvsuspekt, men Joel har den logiska förklaringen till namnet:
”De förklarade det senast: det kommer ur talesättet ’att plocka russinen ur kakan’. ”
Ja, till russinlägren kallas de killar som förbundet tror på, och där skolas killarna in i landslagets sätt att spela.
”Vi har så kort tid på oss att komma ihop som lag, så vi gnuggas mycket i detaljer när det gäller försvarsspelet”, berättar Rasmus.”Vi utgår mycket från olika situationer och får lära oss hur vi ska agera i dem. Där blir det inte så mycket individuellt, utan handlar mer om att bygga ett lag.”
_ _ _
Ivan Hlinka Memorial Cup, som fått sitt namn efter den legendariske tjeckoslovakiske hockeyspelaren Ivan Hlinka – som dog i en bilolycka 2004, kategoriseras som ett inofficiellt VM för U18-spelare och gick i år av stapeln mellan den 11:e och 16:e augusti.
”Turneringen var skitkul”, säger Rasmus. ”Det är de bästa i världen som är där, USA och Canada har i stort sett sina bästa lag därnere, så det är en jätterolig turnering att få spela. Man får en massa verktyg med sig hem.”
Vilka verktyg?
”Tja, framför allt när vi spelade semifinal mot (hemmanationen, min anm) Tjeckien och det var ett jävla liv på läktaren. Sånt är ju kul, men vi är ju inte så vana vid det här hemma… Sedan går det ju lite snabbare, det är trots allt de bästa i världen som är med. Det blir lite skillnad i spelet, och man utvecklas hela tiden som individ under matcherna, när man får känna på olika situationer.”
”Ja, man måste ju vara på tå hela tiden”, instämmer Joel. ”Det är hårdare framför målen, det är svårare att göra mål – ja, allt är ju svårare egentligen – och då måste man steppa upp lite själv också. Det är lärorikt.”
Tar man med sig det här hem till klubblaget och spelet hemma i Superelit?
”Absolut! Vi försöker ta med oss det för att driva på under träningarna och lära de andra det vi fått lära oss”, nickar Joel.
”Jag tycker att landslagshockeyn liknar A-lagshockeyn mer”, säger Rasmus. ”Gör man ett misstag smäller det direkt. Det märkte vi speciellt när vi mötte Kanada – vi var med i två perioder men sedan började vi göra misstag, och då slutade det 5-1 till dem. Det blir liksom en nivå till på det hela.”
Rasmus Asplund Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Suveräna Kanada vann sedermera hela turneringen med ett strålande facit: obesegrade och med den förkrossande målkvoten 32-10 på fem matcher. I finalen slog de hemmanationen Tjeckien (som kvalificerade sig genom att slå just Sverige i semifinalen) med klara 6-2, och bronsmatchen spelades alltså mellan Sverige och USA.
_ _ _
Men nu går vi händelserna i förväg: Om vi ska backa tillbaka bandet till turneringens början vann Sverige, som jag tidigare rapporterat om, öppningsmatchen mot Slovakien med 6-1 (1-1, 3-0, 2-0).Färjestadskillarna visade framfötterna direkt genom två mål av Joel, ett mål och en assist av Kylington och ett snipermål av Rasmus (fint frampassad av just Kylington).
”Självklart är det gôtt att få göra mål redan så här tidigt under säsongen”, kommenterar Rasmus. ”Eftersom man har den rollen, att man ska göra poäng, är det skönt att det inte låser sig.”
Andra gruppspelsmatchen innebar, som vi tidigare varit inne på, en tuff 5-1-förlust mot Kanada (0-0, 1-2, 0-3), och det var ett revanschsuget Sverige som tog sig an Schweiz i sista gruppspelsmatchen. Sverige vann med klara 7-2 (4-1, 3-1, 0-0) och Joel noterades för ett mål i den matchen.
”Vi var tvungna att vinna för att gå vidare, men vi visste ju att vi – om vi spelade vårt spel – ska slå Schweiz nio av tio gånger. Vi har gnuggat detaljerna, vi vet hur vi ska spela i olika situationer. Vi fick en bra start med ett tidigt mål, och sedan var det bara att bygga utifrån det”, berättar Rasmus. ”Vi kände i laget att det här var vår match, och efter förlusten mot Kanada var det också viktigt för oss som lag att visa att vi kunde komma igen efter det.”
I semifinalen väntade sedan hemmanationen Tjeckien, och där blev det respass. Men det var en jämn match som slutade med en uddamålsförlust, 4-3 (1-0, 3-3, 0-0).
Joel: ”Den matchen tycker jag nästan att vi slarvade bort lite. Jag tror att vi hade kunnat dänga dem om vi bara hade spelat som vanligt. Men vi blev kanske lite stressade över att det var mycket folk på läktaren, man hörde knappt varandra i båset och det var trummor och vuvuzelas och allt vad det var…”
Enögt?
”Ja, när vi gjorde 2-1 började de bua”, minns Rasmus. ”Men, som jag sade förut: det är sånt som man tar med sig hem, en upplevelse som ger rutin. Och det är som Joel säger, Tjeckien ska vi slå… Men sånt är livet.”
Om semifinalen var jämn utvecklades bronsmatchen mot USA en riktig rysare. Rasmus kvitterade till 4-4 med bara halvminuten kvar av tredje perioden och matchen (3-2, 0-0, 1-2, 1-0) gick till sudden.
”Det var nog lite samma där”, säger Rasmus eftertänksamt. ”Vi slarvade nog bort den matchen också litegrann. Vi ledde med 2-0 och så började vi slarva. Gör man misstag blir det mål direkt mot så här bra lag. Men samtidigt var det starkt av gruppen att komma igen, och det var skönt när vi kvitterade till 4-4. Sedan, under de första tre minuterna i sudden, ägde vi totalt innan de vände och fick in en skitpuck som avgjorde alltihop.”
Ni är ju väldigt unga – hur hanterar man en sådan tuff förlust? Hur länge sitter besvikelsen i?
”Alla vill ju vinna allt hela tiden”, säger Joel. ”Det är ju ett gäng riktiga vinnarskallar som är med, så det är klart att det är deppigt. Det är ingen som är glad efter en sån här match, direkt.”
Hur stöttande är ni mot varandra – som vi var inne på är det ju inte sällan ett misstag som avgör tajta matcher som den här?
”Det handlar alltid om att peppa varandra. Det går inte att springa och skälla ut varandra – då vågar man inte göra någonting därute. Det är knappast utvecklande för spelaren heller”, slår Joel fast.
”Man vet ju själv när man har gjort ett misstag”, skjuter Rasmus in. ”Då är det är skönt att få höra att, ’fan, kom igen, vi tar det nästa gång’. Som Joel sa: alla är vinnarskallar i landslaget, och självklart är det tungt, men efter några timmar släpper det.”
Rasmus familj var på plats nere i Tjeckien och Slovakien och kombinerade hockeyn med semester i det fina vädret. Just föräldrar och syskon utgjorde den största delen av svenskarnas fansskara på plats, även om jag har fått rapporter från svenska FBK-supportern Andreas Eklund, bosatt i Slovakien, som ser turneringen som en riktig höjdpunkt under året med alla unga, lovande spelare och underhållande juniorhockey.
_ _ _
Joel spelar tillsammans med kedjekamraterna Filip Ahl (HV71) och Carl Grundström (Modo), Rasmus spelar med Jonathan Davidsson (DIF) och Philip Magnusson (Rögle).
Hur är det att spela med killar som ni normalt spelar mot här hemma?
”Man känner varandra så väl vid det här laget att det inte känns konstigt alls” säger Joel. ”Det är bara kul att få spela med några andra ibland.”
Joel har spelat med sina kedjekamrater tidigare, men för Rasmus är det en ny konstellation i och med att han spelade med U17 i våras.
Joel Eriksson Ek Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Turneringen rankas som en av de viktigaste för er åldersgrupp – de bästa spelarna brukar vara med och det är den sista stora turneringen innan draften. Det fullkomligt vimlar av scouter uppe på läktaren. Hur stor press känner man på grund av det?
”Man kan inte åka runt och tänka så”, konstaterar Joel. ”Då skulle man inte våga göra någonting. Det är bara att försöka koppla bort allt sånt – det är som en vanlig hockeymatch: plan, sarg och en puck som man ska spela med. Man ska inte bry sig om de som sitter på läktaren, hur många de är och vilka de är. Det är bara att spela, och det ÄR kul att spela!”
”Exakt”, flikar Rasmus in. ”Om de vill ha dig vill de ha dig för att du spelar ditt spel, då ska man inte göra något annorlunda. Det är inget man tänker på egentligen. Visst nämns det väl ibland att det kommer att komma folk och titta, men det är inget man bryr sig om. Man vet att de är där, men det är ju alltid publik där. ”
Hur är det med de där scouterna egentligen, kommer de fram och pratar med er spelare efter matcherna eller går de via agenterna?
”Nej, de pratar inte med oss spelare. Sedan vet jag inte hur det funkar, om det finns några bestämmelser eller så? Jag vet att August (Gunnarsson, min anm) pratade med några ifjol, men det handlar väl mer om att de ringer och säger att de vill ha ett kort samtal. Jag tror att det är så det fungerar. Men under turneringen är det inget sådant.”
Hur tänker ni inför det här med draft och sådant?
”Jag är ju sen 97:a (född i december och alltså ännu bara 16, min anm) och draften är ju två år bort för mig, så det är inget jag tänker på alls”, säger Rasmus.” Jag ser det bara som en bonus om det skulle bli något, det är i Färjestad som jag vill lyckas först och främst.”
”Ja, jag resonerar som Rasmus”, säger Joel, som är född i januari och alltså kan draftas redan i nästa upplaga, som går av stapeln 26-27 juni nästa år. ”Det är inget som jag tänker på.”
Några av de spelare som förväntas gå högst i draften var med och spelade. Någon eller några som ni själva tycker var extra bra?
Rasmus: ”De hade väl ett par i Kanada, Konecny och Barzal (forwardsen Travis Konecny och Mathew Barzal, min anm) som är rankade högt inför draften. Det är killar där man ser att, ’fan, de är duktiga hockeyspelare’. Men annars är det väl inte så att man håller koll på vilka de är som man möter, man måste spela sitt spel för att vinna.”
_ _ _
Joel på ispremiären tillsammans med A-laget. Här med Daniel Gunnarsson. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
”Oj, jag vet väl egentligen bara hur många det är idag och det är två stycken. Sedan spelar vi ju cupen som börjar på onsdag”, funderar Joel.
”Just nu försöker man väl komma tillbaka och landa lite efter landslaget” säger Rasmus. ”Få kroppen att må bra och fokusera lite på turneringen som kommer. Vi har ett helt nytt spelsystem som vi inte helt kommit in i än, så det är bra för oss att vara på is.”
Nej, det var inte aktuellt med någon vilodag efter veckorna nere i Europa. Killarna har, som sagt, knappt hunnit lira något med sina lagkamrater. Men innan de åkte hann de delta i den internmatch som utgjorde A-lagets ispremiär.
Apropå det här med A-laget, ni har båda fått vara med och känna på den världen litegrann… Har det gett mersmak?
”Självklart vore det kul att få vara med, men det är en bonus just nu eftersom fokus ligger på J20 och på att göra det bra där”, säger Rasmus. ”Gör man det bra där kanske man får chansen i A-laget också.”
Rasmus, som tvingades ägna en stor del av sommaren åt att läka och rehabilitera en smärtsam knäskada som han fick och spelade med under slutskedet av förra säsongen, är nu frisk och redo för nya äventyr.
Joel deltog under en av sommarens fysveckor (bloggens läsare minns kanske att han var bäst av alla under simtävlingen), men också han ser A-laget som en bonus:
”Jag tänker som Rasmus där: Man vill först in och visa att man kan spela i J20, sedan får man ta det som en bonus ifall man får vara med dem någon gång.”
”Får man chansen gäller det ju att man tar den”, säger Rasmus bestämt. ”Då får man inte åka och gömma sig!”
Hur är det för dig, Joel, som har pappa Clabbe i coachstaben? Knepigt?
”Nä, det tycker jag väl inte… Jag har haft honom förut, och det är inget som har gynnat mig, om man säger så. Han behandlar mig som han behandlar alla andra, om inte till och med lite tuffare ibland. Man får verkligen visa att man ska vara med och spela.”
Säger du ’pappa’ eller Clabbe i omklädningsrummet?
”Nja, det var ju längesedan jag hade honom senast. Det var väl i J18 för… två år sedan. Och då blev det väl lite blandat.”
_ _ _
När det gäller killarnas mål för säsongen har de det klart för sig redan nu. Brons för J20 för två säsonger sedan, silver förra året och i år gör de gärna samma resa men avslutar med guld istället:
”Givetvis vill man, precis som alla lag, till sista slutspelshelgen även i år”, säger Rasmus.” Men den här gången vill man ju ta guldet istället för att torska i finalen. Det skulle vara jäkligt kul. Sedan vill man förstås göra SHL-debut, det vore riktigt häftigt!”
”Ja, det är klart att man vill till finalspelet även i år”, instämmer Joel. ”När det gäller mig själv vill jag utvecklas på alla plan – snabbare fötter, snabbare i huvudet, och så får man se vart det leder.”
Ni har nyss utsetts till assisterande kaptener i J20. Tankarna kring det?
”Det är klart att det är jätteroligt, det är en stor ära att få den rollen”, säger Joel.
Rasmus fyller i: ”Det är som Joel säger, en ära. Det är jättekul att få det förtroendet att få vara med och leda laget som man spelar i.”
Centern Rasmus Asplund tekar mot HV/1:s Gustaf Franzén i förra årets JSM-final. Dit vill han i år igen, dock med en annan utgång… Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
_ _ _
Fotnot: Både Rasmus Asplund och Oliver Kylington fick “honorable mentions” inför de enskilda utmärkelserna efter turneringen. Asplund i kategorin “Top Captain” (vinnare blev Kanadas kapten Travis Konecny) och Kylington till “Top Defenceman” (vinnare i kategorin blev kanadensaren Jérémy Roy).
