Först på plats och sist hem – möt Färjestads materialare: Del 1 På roadtrip med Jocke ”Som materialare är man väl en av dem som träffar killarna mest”
Vi har fått önskemål från er läsare om ett reportage om dem, och själv blev jag på allvar fascinerad när jag under Berlin-resan i julas för allra första gången fick en ordentlig inblick i deras viktiga arbete. Långa dagar med en lång rad olika arbetsuppgifter – från rent hantverksarbete till strategisk planering inför resor med mer än ett halvt ton bagage. Ständigt ett steg före, alltid behjälpliga i båset och lägg därtill den avancerade vetenskap som i dagligt tal går under benämningen skridskoslipning. Allt i det dolda, trots att deras insatser är A och O för hur väl killarna kan prestera ute på isen. Möt Joakim “Jocke” Andersson och Mikael ”Fikon” Frykestam, materialare i Färjestad BK:s A-lag!
I den första delen träffar vi Joakim under en roadtrip, och i den andra delen hänger vi med “Fikon” under en träning under en alldeles vanlig dag hemma i Löfbergs Arena.
Jocke Andersson, materialare i Färjestads A-lag i omklädningsrummet i Wien Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Fredag morgon den 22:e augusti. Laget är på resande fot och Joakim Andersson har lovat mig en intervju medan killarna tränar. Det är den sista träningen i Vienna Capitals hemmaarena , Albert Schultz Eishalle: När laget har tränat klart ska allt från spelarnas egen utrustning och matchställ till skridskoslip, extramaterial och reservdelar snabbt packas och köras till flygplatsen inför eftermiddagens flight till Österrike.
”Gör det något att jag grejar lite under tiden?”, frågar han artigt samtidigt som han lastar klubbor i en bag. Självklart inte, och faktum är att Jocke under de drygt 20 minuter som vi samtalar hinner packa det nytvättade matchstället, instruera kommunikationschef Kalitzki i hur han får ordning på en trasig kaffetermos samt städa undan så att allt är klart för spelarnas återkomst efter träningspasset. I och med att laget är på roadtrip och har sovit kvar står hemmalaget Vienna för tvätten av matchställ. Men trots att det inte innebär någon tvätt för Jocke och hans kollega, Mikael ”Fikon” Frykestam, den här dagen finns det massor av annat att göra. Fikon befinner sig ute i båset och hjälper till där, medan Jocke gör sitt i omklädningsrummet.
Trunkarna packas inför avfärd… Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Jocke Andersson är inne på sitt tionde år som materialare i FBK. Han har själv en karriär som spelare bakom sig – bland annat i Hammarby, norska Storhamar och i Skåre – och halkade in på materialarspåret lite av en slump, hävdar han själv:
”Jag blev tillfrågad, det var inget jobb jag sökte eller så. Det var ”Sammen” (Tommy Samuelsson, min anm) frågade. Varför han frågade? Tja, som gammal byggare är man väl lite händig…”, säger han blygsamt innan han konstaterar: ”Det handlade väl om att de ville ha in någon som de känner till. Som materialare är man ju en av dem som träffar killarna mest, så personligheten är väl viktig.”
Någon ren utbildning till materialare finns inte. Åtminstone känner inte Joakim till någon sådan.
”Det är mer att man som ”Fikon” eller ”Tobba” (Torbjörn Sköldstrand, företrädare på posten och numera på dagtid i föreningen, min anm) lärs upp genom att man jobbar med det nästan hela livet. Sedan finns det förstås slipkurser och sådant.”
Det är många väskor som ska packas Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vi befinner oss ju i Wien just nu, och jag som följt med på en del resor vid det här laget har insett att det är en stor apparat att flytta runt ett helt hockeylag. Till exempel räckte inte FBK-bussens bagageutrymme till, eftersom ni drog en släpvagn efter bussen när ni åkte upp till Arlanda. Hur mycket packning har ni egentligen med er på en sån här resa?
”På den här resan har vi med oss 35 bagar. Vi har inte med musik, schampoo och andra hygienartiklar, handdukar, mellanmål och så vidare. Sånt står hemmalaget för. I SHL har vi avtal när även när det gäller sportdryck, till exempel. Alla kör samma, så det finns på alla arenor. Det vi behöver ha med oss, förutom matchställ och spelarnas utrustning, är vår slip, reservdelar och lite annat som kan behövas. Extrahjälm ifall någon går sönder, visir och galler ifall någon blir får en smäll och reservdelar ifall vi behöver laga trasig utrustning, till exempel.”
Inför avresan till Stockholm och förmiddagsflyget ned till Wien samlades spelarna 5.45. Då hade materialarna varit på plats sedan 4.30.
”Det mesta, som till exempel att packa, gjorde vi dagen innan. Fikon var på plats tidigt mest för att kolla över så att allt var i ordning. Vi måste alltid se till att ligga några dagar före.”
Hur mycket planering är det inför en sån här tripp?
”En hel del. Det är många olika steg, och den här gången lite mer att hålla reda på. I och med att detta är CHL har vi till exempel annan matchutrustning, vilket gör att vi får packa dubbelt. Andra damasker, överdragsställ, byxor, handskar och så vidare… Jämfört med det är det i vanliga fall ganska enkelt, vi har ju rutin på det.”
Hur mycket väger packningen som ni har med er på resan?
”Oj! Varje bagage får max väga 23 kilo och så har vi 35 stycken. 23 x 35 alltså… (805 kg, min anm) Men i vanliga fall brukar vi resa med ungefär 550 kilo packning. Nu har vi med oss lite mer grejer, än vanligt. Träningströjorna är en av dem, eftersom vi tränar mellan matcherna och killarna har lite mer kläder med sig eftersom det är två matcher under den här resan och vi på förhand inte visste riktigt hur tvättmöjligheterna skulle se ut. Ibland får vi kläderna på två timmar, ibland dröjer det till dagen efter. Här har det varit jättebra, mycket proffsigt, även om de givetvis inte riktigt har samma system som vi har.”
Visst utbyte har klubbarna för att slipa släpa på onödiga prylar. Det här väntade till exempel i omklädningsrummet vid ankomst till Wien: “hårblåstorken” längst till vänster, vatten och mellanmål frukt) samt diverse annat. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Bortalagets omklädningsrum i Alberg Schultz Arena. Betydligt mer spartanskt än hemma i Löfbergs Arena… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Hur många klubbor har killarna med sig?
”På den här resan är det ungefär fyra var i snitt, för två träningar och två matcher.”
Det gick åt två klubbor för Åslund igår, noterade jag.
”Ja, jag såg det. Han kan få lite problem om ytterligare någon går sönder…”
Vad gör man i så fall?
”Ja du, det får vi se, haha. Nej, men han får låna av någon annan, helt enkelt. De flesta har nästan likadana. Men vi har faktiskt tre killar som inte har likt någon annan, och om det händer dem blir det tufft. Men Åslund har en standardgrej, så det ska inte vara några problem.”
Apropå det här med klubborna – jag har sett att en del spelare grejar mycket med sina klubbor själva medan andra inte verkar hålla på så mycket.
”Det här med tejp och sånt sköter de själva, även om det ibland kan finnas någon som man får hjälpa lite med att såga och fixa lite extra och sånt. Men just nu har vi ingen sådan.”
Skiljer det sig mycket åt från spelare till spelare hur mycket tid de lägger på sin utrustning?
”Ja, det är jättestor skillnad.”
Någon som är lite extra insatt?
”Linus Persson har jag knappt märkt av sedan han kom. Han har sådan otrolig ordning på grejerna!”, berömmer Jocke. ”Walle är också jättenoga med sina grejer, och har bra koll. Sedan är det olika, en del spelare har mer frågor än andra.”
Något blivande materialare-ämne i laget?
”Haha, det kan det nog vara även om de fortfarande är så uppe i sina aktiva karriärer. Men om vi ska gå tillbaka några år i tiden märktes det redan när Kåberg spelade här att han var väldigt insatt.” (Emil Kåberg är numera materialare i Örebro, ska det kanske tilläggas.)
Packat och klart inför avfärd! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
En roadtrip likt den vi nu befinner oss på är förstås alltid lite unik. När jag därför ber Joakim beskriva en vanlig matchdag hemma i Löfbergs Arena handlar mycket om fasta, inarbetade rutiner:
”Vi brukar värma vid 11.00, och då är man där vid 8.00 för att förbereda. Matchdag innebär två steg: först värmningen och sedan av med det och ut med det innan det är dags för nästa steg, matchen. Då är det full kräm hela dagen, och man brukar försöka få en liten paus på en timme eller två under eftermiddagen.”
”Efter match är det bland annat tvätt som gäller. Som tur är har vi så smidiga maskiner här, matchtröjorna tvättas på en halvtimme och sedan är det underställen. Och då är det att vänta på killarna…”
Och så sitter jag och de andra journalisterna där i omklädningsrummet och babblar med killarna, medan du sitter och väntar på grejerna…
”Haha, ja, precis! Men vår ’hustomte’ Fikon är grym; han brukar stanna kvar längst så att jag kan gå hem till familjen. Är det en ’sju-match’ brukar jag dra hem vid elva på kvällen. Det är långa dagar, speciellt när laget spelar borta och det kan handla om 16 timmarspass. Men å andra sidan kan jag, om vi bara har träning dagen efter, ibland dra hem vid halv två. Man får helt enkelt vara lite flexibel i det här jobbet. Det finns inget exakt schema, allt handlar om att du ska se till att jobbet är gjort.”
Jag har hört att det finns lite koder i många omklädningsrum; om man hänger skridskon si eller så vill man ha den slipad och så vidare..?
”Vissa har det så – det är klädnypor och vända skridskor och allt sånt. Men det där är inget för mig, för det funkar inte. Det är alltid, säg, två gubbar som glömmer. ’Jag hade vänt på den…’. Nej, det hade de inte… Jag gör det enkelt – ställ skridskorna på min bänk så slipar jag dem. Ska de slipas ska de stå på bänken.”
De båda materialarna har delat upp sysslorna mellan sig, och Jocke har hand om slipningen. Jag fick, som jag nämnde tidigare, en liten inblick i det här med skridskoslipningen i Berlin och tycker att det är jätteintressant med alla olika slipningar som finns och de effekter de har. Jag ber därför Jocke berätta lite kort för oss som inte har en aning hur det funkar?
”Slipningen är väldigt individuell. En del har lika, men det handlar mycket om hur du åker på skridskorna, vad du gillar och sånt. Förut var det mer forwardsslip och backslip, men så är det inte längre.”
Jag har stått bredvid och lyssnat när killarna kommer efter att ha känt på isen och vill korrigera slipningen beroende på isens hårdhet och så vidare.
”Ja, en del killar vill ha det så. När det har varit så varmt som det har varit nu skär skridskorna ner mer i isen och då slipar man inte riktigt lika vasst. En del är mer känsliga än andra, och när man vet det kan man till och med gå upp lite utan att någon säger något.”
Fascinerande. För en hobbyåkare som en annan skulle det knappast göra någon skillnad. Men spelarna, som åker skridskor varenda dag, känner av slipningen på ett helt annat sätt.
Slipningsvarianten anges i siffror. Desto högre tal desto slöare skridsko, vilket ger bättre glid men mindre grepp. En hel vetenskap för den oinvigde, men Joakim har lärt sig knepen under alla år som hockeyspelare.
”Jag har väl alltid varit den som har haft lite koll på grejerna… Sedan har man olika maskiner, en för åkyta och en för radie. Radieslip är det fler och fler som har numera.
Själv minns man vaktmästaren som stod uppe i arenan och slipade för hand. Och faktum är att det fortfarande finns de materialare som jobbar så:
”En del gör faktiskt det, otroligt nog”, säger Jocke. “Jag har aldrig lärt mig det, så det var inget alternativ för mig. Maskinen ställer jag dock in själv, utifrån det nummer spelaren ska ha, sedan gör datorn resten.”
Den heliga graal för Jocke och hans kollegor – den egna slipmaskinen Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Hemma i SHL har man avtal om att hemmalaget ska tillhandahålla en sådan maskin, av det märke som man kommit överens om. Då slipper man dra med den relativt tunga (32 kg) och otympliga maskinen. Dessutom är den ganska känslig, och mår inte särskilt bra av den omilda behandling som en flygresa innebär. Under roadtrippen till Österrike och Schweiz gick den sönder det första den gjorde.
Hur löser man det?
”Vi hade sådan tur så att det österrikiska hockeyförbundet hade en likadan stående här. Annars hade det varit problem – det hade inte funkat att springa och låna Vienna Capitals egen hela tiden.”
Olika märken har olika inställningar – tänk PC kontra Mac – och därför är det värt att kånka runt på den egna:
”Ja, och även om jag skulle få tag på en av samma märke är de alltid lite annorlunda. Den kanske inte slipar exakt så som man är van. Precis som du vill ha din egen dator när du skriver dina reportage…”
Inget att tveka på med andra ord. Men har ni, i dina ögon, någon onödig pryl med er?
”Vi har faktiskt bantat ned packningen ganska rejält. Sedan finns det förstås reservdelar och annat som jag aldrig har behövt byta, men om jag inte släpade med mig den grejen skulle det säkert vara just den som behövs. Vi har till exempel alltid en reservhjälm med oss. En sån grej är kanske lite onödig att åka omkring med. Men skulle en hjälm gå sönder under en match så att den inte går att laga så… Nu har inte det hänt ännu, men vi har använt reservhjälmen ibland om det tar en stund att laga den vanliga. Sedan har vi alltid med galler och sånt om det blir stygn.”
Det många kanske inte känner till är all tid som materialarna lägger på att laga utrustning. Fikon sköter det mesta när det gäller material som tröjor eller damasker och annat som kan behöva lagas eller har påsydda märken:
”Ja, ‘Super-Fikon’ syr, lagar och trycker på en del saker”, konstaterar Jocke tacksamt. “Vi lagar otroligt mycket grejer, det blir mycket smålagningar istället för att skicka iväg. Han är fantastisk med det där. Vi har delat upp uppgifterna och jag kör mycket beställningar av allt material och sånt samt sköter skridskoslipningen, medan han bland annat jobbar med detta.”
Mer om Fikons arbetsuppgifter i den andra delen. Men apropå beställningar – det sägs ofta att hockeyspelare är ovilliga att byta ut sina skydd och helst har dem tills de ramlar isär. Stämmer det, eller är det en fördom?
”Det stämmer faktiskt fortfarande, konstigt nog. Men nu för tiden är grejerna så pass lätta och bra, så det var nog mer så på min tid. Då var man tvungen att ’köra in’ grejerna, och det var ju inte så populärt. En del kan tycka så även nu, men då säger vi eller Mattias (Hell, min anm) att de måste byta benskydd, eller vad det nu är, på grund av det inte fungerar längre. Då får de ett nytt benskydd, och så säger de ’jävlar vad bra det var!’. Så det är en myt att det är besvärligt att byta.
Den som tror att hockeyproffsen lever något lyxliv där andra sköter allt åt dem tror fel. Det blir en hel del bärande och kånkande när all utrustning ska in och ut ur bussar, checkas in på flyget och in i omklädningsrummet. När vi anlände till Wien dagen innan bar till exempel spelarna in sina trunkar och plockade upp allt själva. På Wiens flygplats var det ett helt kvarter mellan utgången och bussparkeringen och inga bagagevagnar tillgängliga, och spelarna kånkade och bar – somliga till och med två trunkar á 23 kilo vardera samtidigt förutom handbagage.
”Det är inte alltid så att jag och Fikon står och plockar upp och ned allting”, bekräftar Jocke. ”Coacherna tycker att spelarna kan komma med in och ta fem minuter till att plocka upp när de ändå är inne och kollar hur hallen ser ut. Sedan sticker de till hotellet medan vi fixar med resten. Så det är ju väldigt tacksamt att de tar sina grejer – det tar tio minuter för dem istället för två timmar för oss. Vi har ju annat som vi kan göra istället.”
Så det här snacket om bortskämda hockeyspelare stämmer inte?
”Nä. Inte helt och hållet, haha!” Jocke skrattar gott innan han tar sig an nästa bag. Än är det mycket kvar att göra innan allt är packat och klart. Sedan ska trunkarna ut till bussen, in till flygplatsens incheckning, vägas in med förhoppningen om att dyr övervikt i möjligaste mån kan undvikas och sedan hämtas ut i Zürich. Därefter är det raka spåret till en ny arena, och så börjar hela proceduren om igen, från början.
Hockeyproffs, ja visst, men något lyxliv är det inte! Slit och släp är vardag under resorna… Här är det en fullastad Oliver Kylington med flera på väg att lämna Albert Schultz Eishalles vackra kanariegula inre. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
På flygplatsen. Ett gäng står och väntar på hissen, medan Kylington och Nygård väljer att lyfta hela bagagevagnen, fullastad med trunkar och springa uppför trappan som går parallellt med rulltrappan. Skaplig form på de killarna! Önskar att jag hade haft det på film… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Killarna plockar själva upp sina grejer när laget är på resande fot. Här direkt efter ankomsten till Wien. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
I morgon hänger vi alltså i båset med Jockes kollega “Fikon”, som guidar oss genom en dag hemma i Löfbergs Arena.
