Möt Mattias Hell, lagets sjukgymnast och ansvarig för Medical Team: “Det finns tre viktiga anledningar till att vi kommer bli än mer restriktiva med att gå ut med skador”
I vår ambition att presentera hela Färjestad, och inte bara dem vi kanske främst möter i media, har vi nu kommit till ännu ett viktigt team som spelar en stor roll för lagets prestationer. Möt Mattias Hell, ansvarig för Medical Team, och hör honom berätta om sitt jobb, hur man arbetar med olika skador samt varför man blir allt mer restriktiv med att berätta om dem.
33-årige Mattias Hell, sjukgymnast och ansvarig för Färjestads Medical team, gör sin åttonde säsong i teamet. Innan dess har han spelat i Färjestadströjan genom junioråren och hela vägen upp till och med J20.
”Efter alla år i föreningen kändes det naturligt att sträva efter att ta mig tillbaka till FBK via mitt yrke”, säger han själv om anledningen till att det blev Färjestads medicinska team för honom.
Han själv har alltså funnits med ett tag, men i övrigt står det medicinska teamet inför lite förändringar i år:
”Det är lite nytt i år; dels har vi en ny medlem i Oskar Strandlund som är naprapat”, berättar Hell.
För oss oinvigda innebär arbetsfördelningen mellan naprapat och sjukgymnast kortfattat följande: en naprapat behandlar muskulärt, och Oskar är därmed duktig på till exempel nacke och ryggar, medan sjukgymnaster generellt sett jobbar mer med bedömning och rehabilitering. Tanken är Oskar och Mattias ska samarbeta en hel del kring spelarna och eventuella skador för att både avslasta varandra och skapa en bra helhet i teamet.
Förutom de båda ingår också ortopeden Dick Larsson och så en ny läkare (då Bosse Lindwall klev av efter förra säsongen) i gruppen. Rekryteringen av en ny lagläkare är i slutfasen, bekräftar Hell, och ett namn ska bli klart i dagarna. Dessutom räknas fystränare Peter Jasbetz in i lagets Medical team, och hans roll är (som jag tidigare rapporterat om) att arbeta med allt från sommarens barmarksuppbyggnadsträning för A-laget till vinterfysen för juniorerna och hockeygymnasiet. Rutinerade massören Kent Wener ingår även han i gänget, även om han just nu rehabiliterar en opererad höft, och därför jobbar dagtid, en till två dagar i veckan.
Mattias Hell, ansvarig för Färjestads Medical Team Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vilka specifika arbetsuppgifter har man som ansvarig för medical team?
”Det ingår att ha kontakt med tränare, spelare, läkare och media. Man kan säga att jag är navet i det medicinska hjulet. Rent praktiskt funkar det så här att om en spelare blir skadad gör jag en första bedömning; ska vi ta det själva eller ska spelaren till Dick eller vår lagläkare? Sedan följer jag upp, planerar och samordnar behandling och rehab och gör pappersarbetet bland annat.”
Du är ju med i båset under matcherna och det är ofta du som är först ute hos en spelare som ligger kvar på isen. Är det i samband med detta som den här första bedömningen om hur skadan ska behandlas görs?
”Ja, det stämmer. Nu, när Oskar har kommit in, kommer vi att turas om om att vara med i båset under matcherna, så han kommer också att vara med och göra den här första bedömningen.”
Hell är anställd på 75 % och Strandlund på 50 %, och det är en bra lösning, enligt Hell, då de båda har sina egna kliniker att driva vid sidan om arbetet i föreningen. Men schemat är lagt så att någon av dem alltså alltid finns med laget, såväl under träning som match.
Hur ser då en vanlig dag på jobbet ut när man heter Mattias Hell?
”Jag kommer hit vid åtta-tiden. Gör lite pappersarbete – det är mycket försäkringsfrågor runt spelarna, och skriver journaler och sånt. Sedan kommer de spelare som behöver hjälp in och får sina behandlingar eller är i gymmet och gör sina rehabövningar. Under och efter träning och match ramlar det in spelare, förutom dem som vi redan har koll på… Det kan vara allt från någon som har lite ont i ryggen till ja, vad som helst, egentligen.”
”Om jag är här ensam är jag med ute på träningen ifall något skulle hända, men om Oskar är här brukar jag vara i omklädningsrummet och sköta pappersarbetet och sådana saker medan han är ute i båset.”
Spindeln i nätet, alltid med i båset: Här tillsammans med Tommy Samuelsson i Albert Schultz Eishallen i Wien under lagets roadtrip. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Är det mycket behandlingar efter match och träning?
”Ja, det handlar ju om att se till att de håller sig fräscha och kontrollera att kroppen är symmetrisk, som vi brukar säga. Det blir så mycket samma nötning eftersom de åker så mycket skridskor. Behandlingsmässigt försöker vi hålla dem rörliga.”
Hur ser arbetsgången ut om en spelare blir skadad?
”Låt oss säga att en spelare har blivit skadad under en match. Som regel springer läkaren ut, gör den allra första bedömningen och konstaterar att spelaren måste gå av. Då hjälps vi åt, jag gör min bedömning, och vi ger den akuta behandling som behövs sett till skadan. Tryck, högläge, och delvis is, även om is är mest mot smärtan.”
Är det sant att ni aldrig tar av skridskon om ni misstänker en stukning?
”Det stämmer. Om spelaren kan spela vidare gör vi inte det, för det blir bara värre och stelare då.”
Hell, eller någon av hans kollegor, gör den första bedömningen direkt i båset efter en smäll. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Någon större insats görs inte direkt efter matchen, om nu inte akutvård skulle krävas, förstås.
”Nej, under samma kväll som det har hänt är tryck, högläge och eventuell is den behandling som görs. Är det till exempel en blödning i en muskel, till exempel, gör man ingenting. Sedan, efter matchen, vill media förstås veta hur allvarligt det är och vad det är för skada. Men det är väldigt svårt och lite dumt att göra bedömningen så snabbt då den ofta blir felaktig”, förklarar Mattias.
”Därför är det först dagen efter vi gör en mer noggrann bedömning av hur det ser ut, vad som kan vara skadat och så vidare. Vi använder oss av matchvideon, som är ett väldigt bra hjälpmedel. Genom att se sekvensen på video kan vi på så sätt ganska tydligt se hur händelsen som ledde till skadan såg ut. Då ser vi hur skadan gick till och vad som kan ha gått sönder.”
Video-upptagningarna av matcherna har alltså blivit ett viktigt hjälpmedel även för det medicinska teamet.
”Ofta räcker det faktiskt att kolla på videon för att veta, och kan ge mer än att fråga spelaren. När det är ömt och svullet kan det vara svårt för både oss och spelarna att veta, men genom att studera videon kan man ibland se att det är helt omöjligt att, till exempel, knäet blev skadat på det sätt som spelaren uttrycker. Det var helt enkelt en helt annan sorts smäll. Så videon är till stor hjälp.”
”Sedan börjar rehab direkt; rörelseträning, gym, uppbyggnad, behandling… Exakt hur är förstås väldigt olika beroende på vilken typ av skada det är. ”
Hur mycket samarbetar ni med och förlitar er på den vanliga landstingsvården?
”Inte så mycket. Vi har privata försäkringar allihop genom ligan. Nu har vi magnetröntgen här i huset också, i en privat klinik. Förut fick vi skicka spelarna till Göteborg och Stockholm och det gick ju även om det var betydligt krångligare.”
Så ni går inte före någon i landstingskön, ska vi kanske passa på att poängtera…
”Nej, det gör vi inte! Sedan, om det blir en akut skada, söker förstås spelarna vård som vem som helst som råkar ut för en olyckshändelse. Men annars använder vi privat vård.”
När det gäller rehab, sköter ni alla delar av den själv också, eller brukar ni ta in extern hjälp ibland?
”Vi har ju våra kontakter och våra nätverk, som vi givetvis utnyttjar om vi känner att vi behöver hjälp. Men det allra mesta kan vi lösa och gör det också inom teamet.”
Hell i båset medan PW och Pogge tar en vätskepaus Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Hur jobbar ni med hjärnskakningar? Det är ju en skada som har uppmärksammats en hel del i media nu, med flera omskrivna fall och den ökning som vi tyvärr sett av antalet drabbade?
”Då är det Hjärntrappan som gäller, och den består ju av sex steg. Det första steget är det viktigaste – hjärnvila tills man mår bra till hundra procent igen. Det måste man göra innan man kan ta nästa steg. Det är det steget som brukar kunna ta tid. En del mår bra redan efter en dag, och då blir det oftast inga problem men ibland kan det ta veckor och till och med ännu längre innan man kan gå upp och börja belasta igen. Men, egentligen, ser tillvägagångssättet alltid detsamma ut efter en skada: man börjar belasta, försiktigt, och stegrar man hela tiden utefter vad vävnaden tål. Det är samma sak med hjärnan.”
Problemet med hjärnan är att den kan vara lite lömsk, va? Jag har själv haft hjärnskakningar och symptomen kan vara svårtolkade. Det händer väl att spelare har haft hjärnskakningar tidigare som man har missat, eller där smällen kanske inte träffade huvudet direkt och att man därför felaktigt trott att det inte kunde röra sig om en hjärnskakning?
”Ja, det stämmer, och en annan svårighet med just hjärnskakningar är att bedömningen är subjektiv från spelarnas sida. Vi intervjuar ju spelarna, kan man säga, om deras symptom… Ja, ibland kan man ju tydligt se på spelaren att det är en hjärnskakning, men ibland måste vi utgå ifrån att vi frågar dem hur de känner sig. Där pågår forskning för att försöka få till en mer objektiv bedömning, där vi kan säga att ’du har faktiskt en hjärnskakning’. ”
Ja, för ett problem är väl att hockeyspelare generellt sett knappast är kända för att vilja erkänna att de har ont eller mår dåligt? Att de fostrats så, eller vill ut och spela, och kanske därför inte är helt ärliga mot sig själva.
”Precis, och det handlar nog om det här att vara ärlig mot sig själv. Hjärnskakningar är ett stort problem, och vi har, sedan några år, upplevt att inställningen har börjat svänga lite även bland spelarna. De är ärliga och känner att det är viktigt för dem också. Sedan låter vi aldrig någon gå på om det finns minsta risk att en skada ska förvärras. Vi här i vårt team och i Färjestad har aldrig någon stress att slänga på folk igen. Det ska vara en bra rehabilitering där det är säkerställt att de klarar belastningen innan de går på igen.”
Om man tittar på en spelare som Holtet (ännu inget besked, min anm), som har kontakt med expertis utanför huset, för sin hjärnskakningsproblematik. Där verkar det finnas specialteam som jobbar med just hjärnskakningarna?
”Ja, där handlar det om ett team som forskar på området, bland annat genom att ta blodprover och sånt. Det kan inte vi göra här, utan där använder vi våra kontakter. Men när det gäller rehab skiljer det ingenting, en hjärnskakning ska helt enkelt läka ut som alla andra skador.”
Vilka är, vid sidan om de här hjärnskakningarna, de besvärligaste skadorna inom hockeyn?
”Magmuskelskador är svårt. Man använder magmuskeln hela tiden, och det är svårt att hitta en bra belastning utan att rycka tag i den. Sedan är förstås större skador ett problem, men det är klart att dra axeln ur led, korsbandet… Sånt tar lång tid.”
Den otäckaste skadan som du har varit med om i båset?
”Oj… Då måste jag tänka lite. Peppar, peppar, har jag haft ganska tur. Det har inte hänt något livshotande, om man nu ska säga så. Sedan är det svårt att värdera olika händelser, men Nihlstorps öga (slutspelet 2012, min anm) där när klubbspetsen kom in genom gallret var inte roligt…”
Usch, ja. Själv minns jag när Mathias Johansson knockades och svalde tungan på väg ned mot isen i sin jubileumsmatch här i Löfbergs Arena 2006. Jag ryser fortfarande när jag tänker på den händelsen.
”Ja, just det. Det var före min tid, då stod jag på läktaren. Sånt händer, men jag är glad över att jag varit förskonad från sådana grejer, och jag hoppas innerligt att det förblir så!”
Till slut: det här mörkläggandet med upper och lower body- skador. Hur tystlåtna är ni om spelarnas skador och var de sitter?
”Ganska mycket. Och mer så kommer det att bli. Jag är ingen förespråkare av det här med upper-/lower body, jag tycker att det är lite löjligt. Men det finns flera problem med att gå ut med skadan”, konstaterar han, och förklarar:
“Man kan säga att handlar om tre viktiga anledningar: Först och främst har vi sekretessen:när vi går ut med en skada har vi alltid fått spelarens tillåtelse. Vill de inte att vi säger något så säger vi inte något, oavsett hur mycket media ligger på. Försäkringsbiten är nästa faktor, det har blivit stor grej och den kommer in mer och mer. Det slår tillbaka på spelarna, för försäkringsbolagen kollar upp spelarna i gamla uppslag och sånt. Den tredje biten är väl egentligen den minsta, men där handlar det om motståndarlaget. Att de inte ska få veta.”
“Detta gör att vi från och med i år kommer vara mycket mer restriktiva. Vi kommer inte att gå ut med sådan information om det inte är något speciellt.”
Är det verkligen så att spelarna tacklar där de vet att motståndaren har ont eller har haft en skada? Tar de reda på sånt.
”Ja, det tror jag. Det tror jag faktiskt att de gör.”
