Möt Christina Heinzel Pogge, del 1: “Jag bestämde mig för att hålla mig långt borta från allt vad idrottare och hockeyspelare heter. Fast den planen gick det ju sådär med…”
Gameday! Varför inte ladda med första delen av en intervju som jag är lite extra stolt över att få presentera! Möt Christina Heinzel Pogge, Los Angeles-tjejen som älskar svensk mat, hyser en skräckblandad förtjusning för våra “roundabouts” och skyr epitetet “spelarfru”
Ni som följt oss ett tag vet att vi har en ambition att följa och presentera Färjestad ur alla tänkbara aspekter. Vi följer alla lag vi hinner och har träffat massor av olika personer med vitt skilda bakgrunder och liv, yrken och intressen, men som alla har gemensamt att de tillhör familjen Färjestad på ett eller annat sätt.
Idag möter ni, i första delen av två, Christina Heinzel Pogge, som har mycket intressant att berätta såväl när det gäller hennes amerikanska perspektiv på det som är vardag för oss svenskar som när det kommer till att vara fru till en av lagets spelare. Andra delen kommer i morgon förmiddag.
_ _ _
Hon har lämnat sin hemstad Los Angeles i soliga Kalifornien och sin karriär där för att följa sin man på hans hockeyresa tvärs över jordklotet. Men Christina Heinzel Pogge nöjer sig inte med att sitta på läktaren: hon bloggar om sina möten med den europeiska kulturen, har läst in en college-examen och längtar efter att få sätta tänderna i ännu ett välgörenhetsprojekt.
Vi träffas på Christinas favoritkafé inne i centrala Karlstad. Hon har köpt en stor kaffe och berättar att ”swedish fika” redan har hunnit bli en stor favorit. Det är första året i Karlstad för det kanadensisk-amerikanska paret Justin och Christina Pogge, men andra året i Sverige. Justin spelade som bekant i BIK Karlskoga förra året, och året innan dess spelade han i italienska Ritten/Renon. Christina har varit med under hela resan.
Anledningen till att vi sitter här den här dagen är att jag av en slump hittade Christinas blogg på nätet. I sin blogg beskriver hon, ur sitt amerikanska perspektiv, sina upplevelser och möten med de nya kulturer hon hamnar i, och jag blev nyfiken och kände att jag ville höra mer.
”Jag kommer från Los Angeles”, presenterar hon sig själv. ”Jag har spelat fotboll under hela min uppväxt, och jag och min lillebror, som är tre år yngre än mig, har alltid tävlat mot och sporrat varandra. Vi står varandra nära i vår familj: Min far har varit brandchef i och min mamma, som nu är hemmafru, har tidigare bland annat varit modell. ”
Hon är inne på sitt tredje och sista år som tjänstledig från en fast tjänst inom ekonomiavdelningen på Homeland Security hemma i Los Angeles. Men, trots att hon av uppenbara skäl inte kan arbeta just nu, vilar hon inte på lagrarna. Christina vill inte ha det så:
”Jag gillar att sköta mig själv, och vill vara oberoende av någon annan. Kanske är det lite själviskt, men jag gillar inte tanken på att gömma mig bakom någon annan och dennes karriär. Jag har jobbat hårt för att bygga mig en egen karriär, och som tjej tycker jag att det är viktigt.”
”Faktum är”, berättar hon, ”att jag, innan jag träffade Justin, aldrig skulle ha kunnat tänka mig att dejta en idrottsman. Varför? Jo, det är lätt att man som spelarfru inte blir respekterad för sin egen karriär. Titta på alla dessa tv-shower där det bara handlar om att de ska vara söta och sedan slåss med varandra hela tiden. Så jag bestämde mig för att hålla mig långt borta från allt vad idrottare och hockeyspelare heter. Fast den planen gick det ju sådär med, ha ha.”
Christina Heinzel Pogge Foto:
Berättelsen om hur paret Pogge träffades är väl värd en egen artikel. Men så här gick det, i korthet till:
”Vi möttes för, vad är det, fem sex år sedan. Det var när han tillhörde Ducks organisation, på en välgörenhetsmiddag till förmån för barn med cancer. Jag skulle inte ha varit där egentligen, men hoppade in när min farbrors dejt fick förhinder. Jag hade precis kommit hem från jobbet, gillar god mat och tänkte – varför inte? Han kom fram till min familj och presenterade sig.”
Unge Pogge gick tillsammans med sina lagkamrater runt bland gästerna med en liten låda där han samlade in bud till en auktion – lite oklart på vad, och när han introducerades för Christina frågade han direkt om hon ville bli hans ”dejt” under den här välgörenhetskvällen.
”Jag tänkte i mitt stilla sinne: ’Hur många tjejer har han ställt den frågan till?’, och efter att vi tagit den där bilden vi skulle ta tillsammans höll jag mig borta från honom hela kvällen och njöt av den goda middagen med min familj. Vi satt vid Teemu Selännes bord, han är en legend och en fantastisk kille, och jag och han pratade om hans familj och hans dotter som också spelade fotboll. Vi hade det jättetrevligt! Mot slutet av kvällen kom Justin fram till min far och på oklart sätt fick han mitt telefonnummer… Justin påstår att han fick det av min far, men det låter inte särskilt likt min far, ha ha.”
Hon skrattar gott åt minnet.
”Resten är historia, får man väl säga. Men jag kan tillägga att när jag och Justin gjorde det officiellt att vi dejtade mms:ade min far honom en bild som han hade tagit på sig själv när han höll i ett gevär, haha. Jag trodde att han skojade när han berättade det och tyckte inte att det var speciellt kul när jag fick reda på att han verkligen hade skickat den.”
Sa Justin något om det?
”Ja, det gjorde han faktiskt. Men inte först. Det tog ett tag innan han frågade om jag visste om att min pappa hade skickat den där bilden, och jag sa att jag hade fått veta och var ledsen. Men han tyckte bara att det var en rolig grej. Och han vet hur rädd min pappa är om sin dotter.”
Christina står väldigt nära sin familj och att vara borta från dem är, föga förvånande, det hon tycker är jobbigast med att befinna sig på andra sidan jordklotet. Dessutom har familjen ett jobbigt år bakom sig då fadern fick gå ännu en tuff match med den cancer han diagnosticerats med några år tidigare.
”Cancern upptäcktes första gången just som vi var på väg att åka till Italien. Det var riktigt jobbigt att åka då. När mina föräldrar sedan berättade, via Skype, i höstas när vi var i Karlskoga, att cancern var tillbaka var det riktigt tufft både för Justin och mig. Men han opererades och är nu cancerfri efter att ha fått sin sista strålningsomgång i somras. Han är en riktig kämpe!”
Christina blev mrs Pogge i somras, så sent som fyra dagar före avresan till Sverige och Karlstad.
”Ja, så det här är praktiskt taget vår bröllopsresa”, ler hon. ”Det blev ganska stressigt att hålla på med att organisera bröllopet och packa för ett år utomlands samtidigt. Tack och lov har Sverige bra shopping! Lite dyrare än hemma, förstås, men bra grejer”.
”Vi hade redan bokat bröllopsdagen, långt innan vi visste att han skulle spela i Färjestad. Man måste planera i långt i förväg för att kunna hyra lokalen och vi hade redan skickat ut inbjudningarna när vi fick veta när vi skulle vara tvungna att åka en vecka efter bröllopet. Det kändes lugnt. Men så fick vi nya besked – hoppsan, vårt flyg går visst bara om fyra dagar. Men, med tanke på pappas sjukdom, höll vi det ganska litet och intimt. Det blev en fantastisk dag!”
_ _ _
Justin Pogge, Christinas make. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
När Christina och Justin träffades arbetade hon heltid, spelade fotboll för sitt universitetslag och studerade hårt medan han spelade hockey på olika platser i Nordamerika. Det var därför först när Justin under lock out-säsongen bestämde sig för att prova på lyckan på andra sidan Atlanten som de flyttade ihop. Det var ett stort steg, på flera plan:
”Det var en stressig tid för oss båda. Vi satt i bilen minns jag, och jag grät, när vi tog beslutet… Det var ett stort steg. Jag hade aldrig varit utanför landsgränserna och när Justin tog steget och sa: ’Jag flyttar till Italien och jag vill att du följer med mig och delar den här upplevelsen med mig’. Det var äldigt spännande men samtidigt nervöst. Jag har ju alltid stått nära min familj, och nu kändes det nästan som om jag var tvungen att välja en framför den andra. Men jag gick in med själ och hjärta i det. Jag älskar äventyr och det blev ju en underbar upplevelse!”
Christina, som är väldigt intresserad av kulturmöten och turism, och numera har en kandidatexamen i ”Kommunikation med betoning på nöjesbranschen och turism”, fortsatte sina studier på distans. Det var hennes lärare som föreslog att hon skulle starta en blogg där hon skulle dokumentera sina upplevelser i Europa för att använda i sina studier.
Jag kan tänka mig att Europa ter sig ungefär lika exotiskt och spännande för er nordamerikaner som Nordamerika gör för oss européer?
”Ja, och det var lite utav tanken med min blogg. Jag vill visa att det inte är så svårt här som många hemma tycks tro. Ta det här med tågen till exempel – här är det bara att hoppa på ett tåg. Era tågsystem är så effektiva. En annan sak är det här med att kunna cykla nästan överallt. I Kalifornien är det inte särskilt vanligt, det handlar dessutom om enorma avstånd hela tiden. Sådant vill jag förmedla, och eftersom jag älskar att skriva är bloggen ett perfekt sätt att förmedla det jag är med om till nära och kära och andra därhemma.”
”Jag fick faktiskt en cykel av Justin igår, och jag har cyklat runt på den non stop sedan dess. Det är underbart, inte minst i det här härliga vädret!”
Apropå vädret, ja – Los Angeles är definitivt på listan över en av de underbaraste platser jag har besökt. Hur står man ut med svenskt höst- och vinterväder när man är van vid den kaliforniska solen?
”Ja, herre gud! Från början var det ovant med alla dessa lager kläder man var tvungen att ha på sig, men nu har jag faktiskt börjat vänja mig vid det. Jag är typen som gillar att bära en tank top och en läderjacka, och som är van vid att det räcker. Men i vintras lärde jag mig att det inte räcker här… Jag frös lite, kan man säga, ha ha. Ser man det ur ett modeperspektiv gillar jag att gå omkring i jeans och stövlar. Men visst saknar jag solen, det är nog det värsta, att vi är här under en period när det är så mörkt här.”
”Fast i år kom vi ju när det fortfarande var sommar. Det är 116 grader hemma (motsvarar en bit över 40 grader Celcius, min anm) hemma och det är väldigt hett. Här är det inte lika hett, men vackert, och jag älskar sjöarna och alla de fina vyerna. Klimatet och landskapet skiljer sig förstås väldigt åt, men det är okej. Jag kan fortfarande gå ut i shorts, och förutom den nio-timmar-långa tidsskillnaden, som tar ett par dagar och en hederlig gammal förkylning att komma över, var inte omställningen särskilt besvärlig.”
_ _ _
Christina är tacksam över att hennes far lärde henne köra bilar utan automatväxel eftersom det gör att hon kan köra även här i Sverige. Bäst ? Lite trafik. Svårast? Svenskt vinterväglag. Mest fascinerande? Våra rondeller:
“Jag är ju inte van vid snö, så det var en stor omställning för mig när jag kom hit. Jag fick lära mig att det är olika årstider, och det var väldigt… annorlunda… att köra i snö, kan jag säga. Jag gillar att ha kontroll, och när man känner hur hjulen tappar fästet litegrann. Herregud! Men bortsett från det tycker jag att det går bra att köra här. Det är betydligt mindre trafik, vilket gör det lite enklare och mindre stressande att köra här. Men jag kan bli ordentligt åksjuk när jag sitter i passagerarsätet, så de där rondellerna (“roundabouts”) som finns ger mig ibland lite problem. Justin brukar ta ett extra varv ibland på flit för att retas, haha. Men det är smart med rondeller, det är ju bättre än att fastna vid ett trafikljus.”
Det finns inte så där värst mycket rondeller hemma i USA, va? Jag har inte sett någon i alla fall.
“Nej, jag tror att de är ganska sällsynta. Det finns väl en i Hollywood, tror jag, men den är den enda jag sett.”
_ _ _
Den som följer Christinas blogg upptäcker snart att familjen Pogge älskar att se sig omkring och upptäcka nya platser, aktiviteter, kulturer och – kanske framför allt – ny mat. I den första intervjun jag gjorde med Justin berättade han att han älskar Raggmunk. Även Christina har hittat sina favoriter:
”Jepp- chips och dip. På den avdelningen är Sverige klockrent! Ni har varenda sorts chip och varenda sorts dip som jag någonsin har kunnat föreställa mig. Helt underbart!”
Någon favoritsort?
”Oj, det var en svår fråga… Jag tror att det är den som heter något med ’gräddfil’.
Menar du Sourcream & union?
”Just det. De skulle jag kunna äta varje dag. I USA smakar den inte alls lika. Och så den där ’vitlökssås’ (jodå, hon uttalar det på svenska.) Det är mycket godare än vår ranch. Mycket, mycket godare… Jag älskar mina kolhydrater (‘carbs’). Det är därför jag tränar, för att kunna äta kolhydrater, haha.”
”Sedan älskar jag era munkar, de som de gör medan du väntar. De är mycket godare än de hemma. Ert ”fika” är underbart. Vi har inte den traditionen hemma, och jag älskar att prova olika fikabröd. Jag har inte stött på något fikabröd jag inte gillar ännu, och jag älskar era kanelbullar. Dessutom gillar jag godis – den där chokladen med hasselnötskräm i är så god även om jag inte riktigt minns vad den heter.”.(Jag föreslår Japp, och hon svarar ja, men frågan är om det inte är Pigall hon menar.) “Sådana har jag alltid i kylskåpet, haha. Och så har jag ätit den bästa Spaghetti Carbonara jag någonsin testat, här i Karlstad. På Napoli tror jag att stället heter. Mina ’carbs’, du vet, haha.”
Christina tycker om att laga mat, och provar gärna svenska maträtter:
”Förra året lärde några tjejer mig att laga en helsvensk måltid: Köttbullar med makaroner och så ’kladdkaka’ till efterrätt. Mums. Justin är som besatt. Jag lagar det hela tiden nu.”
Något som du saknar när du åker hem till USA, och kanske till och med köper med dig hem?
“Åh, antagligen chips och dip. Det finns så många smaker och jag har ännu inte lyckats hitta någon som jag inte tycker om. Så det är väl det jag saknar mest när jag åker hem. Det och köttbullarna, då. Jag älskar köttbullarna!”
_ _ _
Christina konstaterar att det, som amerikan, är förhållandevis enkelt att göra sig förstådd i Sverige, inte minst i jämförelse med hur det var i Italien där inte så många behärskar engelska. Hon uppfattar svenskarna som öppna och vänliga. Men lite språkförbistring har hon råkat ut för:
”Ja, jag tycker om att laga pulled pork och jag minns till exempel förra året, i Karlskoga, när jag gick till en affär för att köpa fläskkött. När jag kom hem och tog av pappret visade det sig att jag hade köpt en grisfot. De där små tårna och allt fanns kvar… Jag slängde den direkt, och har inte gjort pulled pork efter det! Det är spännande att gå ut och handla när man inte förstår språket helt, ibland blir det riktigt bra. Ibland blir det inte riktigt som man väntat sig, haha.”
Några saker saknar paret hemifrån, och givet på packlistan är Kalifornien-producerad Sriracha (ett slags kryddig, rödgrön chilisås som Christina använder till sin ’chili beans’), jordnötssmör (Skippys) och kryddor.”
Men Skippys finns väl här i Karlstad?
”Ja, men Justin är helt säker på att den smakar annorlunda. Jag säger att den är densamma. Hur som helst är burkarna här så små. Typ en matsked och så är det slut. Och vi äter mycket så vi vill ha ett stort förråd, haha. Sedan har jag bland annat mexikanskt och tyskt påbrå, och det är en anledning till att jag gillar kryddig mat. Det kan vara lite svårt att få tag på kryddig mat här. Det står att det ska vara ’spicy’ men det smakar mest sött. Jag åt enchiladas för ett tag sedan, och jag tyckte att det smakade mer som lasagne.”
_ _ _
Värsta mötet med den svenska kulturen så här långt är det hon haft med de svenska myggen. Christina tränar fotboll med ett lokalt damlag, och ett träningspass ute på en IP omgiven av skog har lämnat sina tydliga spår på en hud som är ovan vid de envetna små blodsugarna. Christina visar förundrat bulorna som fortfarande, flera dagar, efteråt pryder hennes armar.
”Uppenbarligen fick jag någon slags allergisk reaktion eftersom jag aldrig förut blivit biten. Vi har visserligen ’moskitos’ i Kalifornien, men jag har aldrig blivit biten förut. Så det blir väl bättre när jag har fått några fler”, suckar hon, men berättar att hon skaffat sig både flugsmälla och diverse mygg-preparat inför kommande möten med den svenska faunan.
_ _ _
När inte Christina tränar fotboll (genom karriären främst i positionen libero) tränar hon gärna på gym tillsammans med de andra tjejerna. En vanlig dag i Christinas liv kan se ut som följer:
”När Justin cyklat iväg till träningen på morgonen åker jag och tjejerna till gymmet och kör något pass. Jag gillar att träna, det får mig att slappna av efteråt, och jag gillar passen som de har på gymmet. Tjejerna som håller i dem är riktigt vältränade och innehållet bra. Vi har träningsvärk i dagar efteråt, haha. Jag håller precis på att återhämta mig efter det senaste passet, faktiskt. Om Justin äter hemma lagar jag mat åt honom, men de får ofta mat i arenan. På eftermiddagen vilar han, om det är match, så jag ser till att han får vara i fred. Jag kollar kanske någon show på tv:n, bloggar och försöker komma ut och gå ut en sväng. Är det matchdag brukar jag träffa de andra tjejerna i arenan en timme innan och snacka lite innan matchen. Efter matchen brukar gänget äta tillsammans, antingen hemma hos någon eller på restaurang.”
Christina och hennes närmsta vänner i laget: Från vänster Vicki Aabo, Diana Pachkevitch, Rachael Lalonde och Christina själv. Mer om dem i morgon. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Något som ligger Christina Heinzel Pogge varmt om hjärtat är välgörenhetsarbete. Hon är uppvuxen i en familj som är väldigt engagerad i välgörenhet, och har varit delaktig i en rad projekt genom åren. Ett viktigt projekt som hon och Justin arbetar med är Movember-projektet.
“Jag önskar att fansen, Karlstadsborna, ska engagera sig I det projektet. Ha kul, fotografera sig med spelarna. Och därigenom samtidigt få mer kunskap om projektet. För det är ju kunskapen som är nyckeln, och därför är det viktigt att vi sprider den på samma gång som vi förhoppningsvis också får in pengar till forskningen. Jag tycker att det är fantastiskt: att gå samman och hjälpas åt för att nå ett mål. Välgörenhet är viktigt för mig, eftersom jag under hela min uppväxt har hållit på med det. Sedan betyder förstås Movember lite extra mycket för mig nu, med tanke på det min pappa nyss gått igenom.”
”Jag har skapat en Färjestad-profil där spelarna i sin tur kan skapa varsin profil”, berättar hon. “Varje krona som var och en av dem samlar in går till lagets pott, och lagets pott går in i den gemensamma svenska potten. Sedan jämför man hur mycket olika länder fått in. Canada brukar dessvärre alltid vinna… Attans.”
Hon skrattar innan hon blir allvarlig igen:
”Men det viktiga är förstås att alla jobbar tillsammans för att samla in pengar och öka kunskapen kring cancer. Sedan är det lite kul att se dem strunta i att raka sig och odla de här roliga mustascherna. Och givetvis kan tjejerna vara med också, även om vi inte har några mustascher. Det viktiga är att sprida budskapet, att göra folk uppmärksamma på att sjukdomen finns och att vi alla kan vara med och arbeta för att få in pengar till den viktiga forskningen kring sjukdomen och botemedel! Jag hoppas att Sverige kommer att göra riktigt bra ifrån sig i år! Jag vill minnas att ni tog ett stort skutt i listan förra året.”
Christina letar efter ännu ett projekt att engagera sig i, och blev lite överraskad när hon fick veta att det inte är så vanligt i Sverige (”Ja, jag blev lite förvånad när tjejerna berättade det”). Förutom i saken att bekämpa cancer och andra sjukdomar, har hon bland annat engagerat sig i barn med särskilda behov.
Vill du läsa mer om the Movember Foundation (ibland mer känd som mustasch-kampen på svenska) och kanske förhoppningsvis också bidra med en slant hittar du information på svenska här. Justin Pogges movember-profil hittar du här, och Färjestads dito hittar du här.
Stay tuned: I morgon, i del två, pratar vi mer om hockeyresan i sig – bland annat om hur det kom sig att paret Pogge hamnade i Karlstad, om livet som spelarfru och hur det känns att sitta på läktaren och titta på när maken spelar.
