Möt Christina Heinzel Pogge, del 2: “När jag ser de där hemska blåmärkena han får, tycker jag synd om honom”
Andra delen av två av intervjun med Christina Heinzel Pogge. Igår pratade vi hur det är att vara amerikan i Europa och i Sverige, i den här delen pratar vi om mer om hockeylivet – bland annat om hur det kom sig att paret Pogge hamnade i Karlstad, om livet som spelarfru och hur det känns att sitta på läktaren och titta på när maken gör sitt jobb på isen.
Ni som följt oss ett tag vet att vi har en ambition att följa och presentera Färjestad ur alla tänkbara aspekter. Vi följer alla lag vi hinner och har träffat massor av olika personer med vitt skilda bakgrunder och liv, yrken och intressen, men som alla har gemensamt att de tillhör familjen Färjestad på ett eller annat sätt.
Idag är det dags för andra delen av två av intervjun med Christina Heinzel Pogge, som har mycket intressant att berätta såväl när det gäller hennes amerikanska perspektiv på det som är vardag för oss svenskar som när det kommer till att vara fru till en av lagets spelare. Missade ni den första delen, som jag lade ut igår morse, hittar ni den här.
_ _ _
Att det blev Sverige och hockey i först BIK Karlskoga och nu i Färjestad var Justins beslut:
“När det kommer till hockey försöker jag hålla mig utanför eftersom jag inte kan så mycket om den världen. Jag stöttar min man oavsett vilket och var han än vill spela. Jag är hans främsta fans! Men det är klart att vi pratar om klubben, staden och så vidare. Hur kommer det att bli för oss? Hur kommer det fungera för oss och hur kommer klubben ta hand om oss, och så vidare? Men när det kommer till hockey, tar jag ett steg tillbaka och låter honom sköta sitt. Jag litar på honom till hundra procent och vet att han inte skulle sätta oss i en dålig position.”
”Jag visste i princip ingenting om Sverige innan vi kom hit, och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men det kändes faktiskt mer som hemma än i Italien. Vi trivdes jättebra i Karlskoga och i BIK, men där var Justin den enda importspelaren. Här har jag flera tjejer som jag umgås med, som också pratar engelska.”
Paret hade varit och tittat på hockey i Löfbergs Arena redan tidigt under förra säsongen och blev genast förälskade i stämningen i hallen. När sedan klubben hörde av sig till Justin blev de därför mycket glada:
”Ja, det var väldigt kul. Justin vill hela tiden utvecklas, och har mål han vill uppnå i sin karriär. Jag hade följt med honom och tittat på några matcher tidigare under säsongen och jag tyckte verkligen att det var häftigt att se fansens engagemang. Ståplats, wow! Jag får gåshud bara jag tänker på det! De var så stöttande, och jag älskade den kärlek de visade. Det pratade vi mycket om efter matchen, ’herregud, vilka fans!’. Så vi kände till laget innan frågan kom, och därför blev vi väldigt glada när det blev klart. Och de tar väl hand om oss här.”
Christina och Justin umgås mycket med Shawn Lalonde och hans fru Rachael Lalonde, Luciano Aquino och hans flickvän Diana Pachkevitch samt Jesper (B) Jensen och hans flickvän Vicki Aabo.
”Jag och tjejerna står varandra väldigt nära. Vi umgås en hel del, både tjejerna för sig och parvis, och vi brukar äta middag ihop allihop kvällen före match.”
Hade du träffat någon av dem innan ni kom till Karlstad och Färjestad?
”Nej, det som binder oss samman är att vi alla är i ett nytt land och att våra män spelar hockey tillsammans. Men vi trivs väldigt bra tillsammans. Som spelarfru träffar du ständigt nya människor, så det gäller att göra det bästa av situationen. Eftersom vi alla befinner oss i samma position förstår vi varandra och kan leva oss in i hur de andra känner.”
Christina och hennes närmsta vänner i laget: Från vänster Vicki Aabo , Diana Pachkevitch, Rachael Lalonde och Christina själv. Mer om dem i morgon. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Det kan inte vara helt enkelt att ständigt dras upp med rötterna på det sättet? Kanske bara något år på varje plats…
”Nej, men där är sociala medier en bra sak. Typ facebook. Då kan vi hålla kontakten. Men visst är det jobbigt ibland när man tillbringat mycket tid tillsammans under ett helt år och måste skiljas åt. Och så är det förstås lite nervöst när man ska träffa nya tjejer. Ända tills man inser att ’åh, alla är ju jättetrevliga’. Hittills har det inte varit några problem för mig när jag kommit till ett nytt lag.”
Hur känns det egentligen att sitta på läktaren och se din man spela? Blir du väldigt nervös?
”Det är en fråga jag får ofta, faktiskt. Nej, jag blir inte särskilt nervös. Jag tror att faktum att jag själv är idrottare hjälper mig. Justin är en duktig målvakt, och jag är väldigt stolt över honom. Jag litar på honom. Har han en dålig kväll vet jag att han kommer att komma tillbaka. Men visst händer det att jag blir nervös, när mycket står på spel. I ett sånt läge kan det nästan kännas som om vi blir en person på något sätt, som om vi hamnar på samma kanal. Jag tänker bara ’var fokuserad, du fixar detta’. Och de allra flesta kvällar tycker jag bara att det är roligt att se honom spela, jag är inte typen som hetsar upp mig så där lätt.”
Målvakten är ganska utsatt när utespelarna ligger på…
”Ja, men han är stark och har, peppar, peppar, inte drabbats av någon tyngre smäll än så länge. Dessutom bär han en mask, så det är ingen större fara. Det är nog värre för de andra tjejerna, som är ihop med utespelarna, och får se dem få smällar i ansiktet ibland. Det är förstås jobbigt även för mig att se, jag känner med både spelaren och hans fru eller flickvän. Sedan är det förstås lite olika saker man oroar sig för som fru. Medan de andra tjejerna fokuserar på att killarna ska göra många poäng tänker jag mer på att han ska göra en bra match och stänga igen.”
Hur är det inför match eller kanske ännu mer efter en sur förlust – är han svår att ha att göra med då?
”Nej. Justin är givetvis väldigt engagerad i sitt jobb och strävar hela tiden efter att bli en bättre målvakt. På så sätt var det bra att han kom till en klubb som tillhandahåller mycket målvaktsträning. Och det är en sak som gör att han trivs bra här och att han är nöjd och glad. Sedan, oavsett hur det går på isen, har han aldrig varit typen som kommer hem och är grinig. Han försöker hela tiden fokusera på nästa grej, träning eller match, och allt jag gör är att säga till honom att ’om du vill prata om något finns jag här’. Men han brukar vara bra på att skilja mellan jobb och fritid: Hockeyn stannar i arenan, när han kommer hem är det familjen som gäller.”
Det finns en del hockeyfolk som påstår att målvakter är ett speciellt släkte…
“Haha, det tror jag definitivt stämmer. Han ÄR speciell!”
Det måste man kanske vara för att ställa sig i skottlinjen för de där puckarna?
”Ja, jag fattar inte hur de fixar det. När jag ser en del av de där hemska blåmärkena han får tycker jag synd om honom. Men även om målvaktsjobbet är en tuff position är han och PW ett riktigt bra team. De arbetar bra tillsammans, och det är kul att se dem. Förhoppningsvis räcker det här laget hela vägen till guld i vår!”
Lalonde, Aquino och Pogge i omklädningsrummet under den första dagen i klubben 27/7. Deras fruar/flickvänner har funnit varandra vid sidan av isen. Foto: Robin Angle/fbkbloggen
Intervjun går mot sitt slut. Christina ska hem och förbereda sig inför kvällens match, då maken ska göra sin SHL-debut i kassen. För Christinas egen del blir det kanske ett nytt blogginlägg.
“ Jag älskar att blogga”, säger hon. Jag gillar att få feedback från mina läsare, och jag vill gärna att folk ställer frågor om vad de nu vill veta. Jag delar med mig av mitt liv, men jag vill också veta hur andras liv ser ut. Vad tycker ni om det här? Det är viktigt att kunna relatera.”
Ja, jag tycker att det är väldigt intressant att se den svenska kulturen genom dina ögon. Och jag tycker också att det är viktigt att visa, precis som du talade om förut, att visa att du är en tjej som står på egna ben. Det är lätt så att folk har fördomar…
“…för att man är en hockeyfru. Ja, jag tror att många tror att det liv jag lever är glamoröst”, konstaterar hon. ”Men det är långtifrån sanningen. Visst får jag möjlighet att resa en hel del, men det innebär också en hel del hårt arbete. Att ständigt packa ned och packa upp hela sitt liv för att flytta till ett nytt land, och det är inte säkert att det blir samma ställe nästa år. Det är tufft, men roligt också förstås.”
Det måste också vara lite jobbigt att inte heller veta om och när man i så fall kan ta upp sin egen karriär?
”Ja, speciellt som jag har jobbat hårt för att komma till den position jag har i mitt yrke. Hockey är en tuff bransch, och även om killarna får en lång karriär tar den slut en dag. Det gäller att ha en back up-plan, och då är det bra att ha en stark kvinna, som har lyckats bygga sig en karriär och som kan backa upp familjen. Dessutom är det viktigt att vi kvinnor är oberoende, och att vi strävar efter det. Jag vill inte bara kategoriseras som en hockeyfru. Nej tack!”, avslutar Christina Heinzel Pogge bestämt.
Christina Heinzel Pogge Foto: Marie Angle/fbkbloggen
_ _ _
Vill du följa Christines blogg heter den southerngypsylife@blogspot.se. Där dokumenterar hon både sin vardag i ett främmande land och skriver om resor och upplevelser som hon är med om. Ett inlägg handlar om när Justin tog henne med till ett av hennes livs drömresemål – Paris och Eiffeltornet – som hon dedikerat ett helt rum åt hemma i USA. Ett annat handlar om när hon åkte skidor för allra första gången, i Torsby skidtunnel. Rekommenderas varmt!
Och glöm för allt i världen inte att hänga på paret Pogge och Färjestad i välgörenhetsprojektet Movember. Den kan du läsa mer om här.
