Krönika: Om enkla lösningar, kloka juniorer och det vi verkligen ska oroa oss över
Gameday! Vålerenga borta och sista grundspelsomgången i premiärupplagan av CHL. Betydelselös resultatmässigt men ändå intressant och potentiellt viktig för lagets utveckling. Här kommer mina tankar om den dåliga starten, kloka juniorer och det vi verkligen ska oroa oss över.
Fram till idag har jag sett varenda CHL-match, hemma som borta, live. Idag bryts trenden – måndag till onsdag är det undervisning (dagtidsjobbet) som gäller, och även om det smärtar att inte kunna vara på plats är det bara att bänka sig framför tv:n som alla andra.
Jo, jag vet. Tåget med destination CHL-slutspel har gått. Matchen saknar betydelse, resultatmässigt.
Men, bortsett från det faktum att jag helst skulle vilja se hockey i allmänhet och Färjestad i synnerhet live varje dag, kan kvällens match bli intressant hur flera aspekter:
• Släpper Samuelsson & co in juniorerna, och blir det i så fall på allvar? Det är en sak att köra några byten, som ensam inhoppare i sista perioden av en snudd på avgjord match. Något helt annat ifall vi får ett gäng friska fläktar, som kanske till och med får fördelen av att lira tillsammans med polarna från J20. Givetvis handlar det till viss del om att matchen inte är på liv och död, men om Joel, Rasmus och Victor får chansen kan de bidra med en välbehövlig injektion spelglädje och ”kör-så-det-ryker”-mentalitet.
• En match utan press. ET-slutspelet i Berlin blev (nästan) guld värt förra säsongen, då spelarna själva vittnade om hur de och laget fick andrum och en chans att starta från noll under en pressad tid hemma i SHL. Idag spelar vi för äran, för att det är kul och för att visa vad vi kan.
Jodå, jag är medveten om att Vålerenga inte är Skellefteå, men vi vet också att norrmännen ser en stor prestige i de här mötena och knappast tänker göra det lätt för oss. Vi såg det senast. De är inte Nottingham Panthers, om man säger så…
_ _ _Som ett brev på posten.
Spelet hackar, publiken sviker och domedagsprofeterna radar upp sig.
Varför ligger Färjestad näst sist? Tänkbara orsaker listas, analyserna haglar och det är inte konstigt att diskussionen kommer upp även bland frustrerade fans.
Fattas bara annat. Brinner man för hockey, älskar sin förening och lägger både tid och pengar på att följa sina hjältar är det inte konstigt att man har både en åsikt och ett behov att ventilera, diskutera och analysera.
Ofta listas samma enkla lösningar: Dags att låta tränaren gå? Varför inte kicka halva laget när man ändå håller på? Varför levererar inte den där killen, han som har ett par hundra lax i månaden och borde fatta hur priviligierad han är? Vem är det som scoutar egentligen? Varför har alla andra så bra spelare? Varför tar vi inte in Pelle Prestberg, Nordström eller [valfritt namn från glory days]?
Problemet är att det inte finns några enkla lösningar. Inga självklara, rätta svar. Ingen Quick fix.
För i så fall hade Loob, Carlsson och Samuelsson och alla de andra inblandade givetvis tagit till dem.
Saken är att det, som nästan alltid, inte går att hitta en enda isolerad faktor som gör att det ser ut som det gör. Det är därför såväl kommentarerna från de inblandade som analyserna fastnar i trötta floskler om inställning, kampvilja och effektivitet.
_ _ _
Min analys, utifrån några frågeställningar och påståenden som jag mött i flödet under de senaste veckorna:
”Vad är det för fel på Färjestad, har föreningen tappat stinget?”
Det handlar om ett lag som är helt nytt för i år. Olika individer ska sammanföras till en grupp, och alla som har läst en gnutta psykologi känner till den så kallade grupp-process som alla nya grupper undantagslöst genomgår. Ny på jobbet, i skolan, i syjuntan eller i jaktlaget. Alla har vi varit med om den här proceduren, som tar tid och inte kan stressas fram. Roller ska fördelas och läras in, individer ska lära känna varandra och lita på varandra och gruppen ska testas och så vidare…
När det dessutom, som i det här fallet, handlar om en grupp som på kort tid ska komma samman till en väloljad maskin, lära sig ett nytt spelsystem och tävla på elitnivå i en sport där varje extra sekunds betänketid och misstag straffas hårt blir det kanske enklare att förstå att det handlar om mer än enskilda deltagares prestationer.
Och så får vi vänja oss vid att det kommer se ut i SHL, där vi inte kan räkna med att spelarna stannar lika länge som förr.
”Sparka den eller den och värva nytt!”
Nej, det är knappast så att en kille som dominerade på internationell nivå så sent som i våras plötsligt glömmer bort hur man gör mål. Vi vet att årets nyförvärv är noggrant scoutade, i detalj kartlagda och synade av Carlsson, Steen och resten av föreningen. Vi pratar om kunniga, välutbildade spelare som har visat att de kan prestera på hög nivå innan de kom till Karlstad. Vi kan också lägga ned det där snacket om att spelarna inte vill vinna tillräckligt mycket, eller inte bryr sig bara för att de inte råkar vara födda i Karlstad. Jag har stått i spelargången när killarna efter en torsk vandrar förbi med tunga steg, sänkta huvuden och slokande axlar. I omklädningsrummet kan man nästan ta på ilskan och besvikelsen efter en jobbig förlust, med kolsvarta ögon, talande tystnad och spända käkar. De här killarna är vinnarskallar hela bunten. De vill inget hellre än att vinna – för klubbmärket på bröstet, för fansen och – inte minst – för sin egen skull. Annars skulle de inte befinna sig där de befinner sig idag.
Carlsson & co har dessutom betonat att man satsar ungt och på spelare med stor utvecklingspotential. Det är ett ganska ungt lag vi talar om här – med undantaget 30-årige Tollefsen är till exempel backarna mellan 17 och 24 år gamla! Om vi ska kunna bygga för framtiden måste man räkna med att det tar lite tid och tålamod.
”Det är alltid lättare att förstöra än att bygga!” (Handen upp alla som INTE vill se kreativ hockey?)
Vi får inte heller glömma att föreningen har gjort en nystart och att laget och lirarna jobbar in ett nytt spelsystem. Vi vill spela mer offensivt, med snabba omställningar och en hockey som är mer attraktiv och publikfriande. Precis lika fantastiskt enkelt och vackert som det ser ut när det fungerar, precis lika jobbigt och tafatt ser det ut när puckarna inte går fram och mittzonen verkar lika svårbestigen som Himalaya. Misstag straffas hårt och skoningslöst. Och då är det ruskigt lätt att man som spelare tänker både en och två och fjorton gånger för mycket under den där millisekunden när passningen ska slås och timingen ska funka.
Det är ju inte så att man VILL slå en indianare.
Staffan Lundh sa en bra sak häromdagen när vi pratade spelsystem: ”Det är alltid lättare att förstöra än att bygga.” En motståndare som möter högt och satsar på en stark defensiv gör det svårare för oss att vara kreativa, samtidigt som vi i vår tur öppnar lite mer hemåt när vi går framåt. Hamnar vi dessutom i tidigt underläge (som vi ju abonnerat på en del i höst) måste vi jaga från start. Motståndarna kan, å sin sida, gå på ledningen och ta det lugnare. Och den onda cirkeln är ett faktum.
Flera av våra tuffare motståndare har jobbat längre med sina upplägg. Ta till exempel Skellefteå, där omställningen inte blev så stor i år, trots stor spelaromsättning, och där en del av förklaringen är att de unga ersättarna fostrats in i sättet att spela och värvningar som till exempel Sevc sedan tidigare känner till det. Frölunda befinner sig i en uppbyggnadsfas, som har kostat några mellanår, men som nu ser ut att börja ta sig på allvar.
“In med juniorerna!”
Är juniorerna lösningen?
Inte heller här är det svartvitt – men tittar man på Ejdsells fantastiska genombrott – strax över två minuters speltid, ett skott och ett mål – förstår man frustrerade fansröster som vill se åtminstone en kedja utbytt mot en juniordito.
Och jag har väl inte gjort någon hemlighet av att jag vill se betydligt mer (och regelbundet) spel av försteårssenioren Olofsson, en kille som jag tycker har visat i varje inhopp att han är redo att ta steget. Intressant att se honom tillbakakallad i förtid – Färjestad visste ju om spelschemat när man lånade ut honom.
Blott 17-årige Kylington har visat mer än väl att han är mogen uppgiften – fast då måste man samtidigt kunna leva med att han går bort sig ibland i sin ungdomliga entusiasm. Det ingår i paketet, liksom. Landslagsforwardarna Joel Eriksson-Ek och Rasmus Asplund har vuxit enormt under den tid jag följt dem, och Lundh konstaterad häromdagen att de båda är redo för att prova på A-lagsspel. J20-kaptenen, backklippan Oscar Niklasson har tränat en del med A-laget, och är också han en framtida storspelare. Och de är inte ensamma – bakom sig har de ett gäng lovande spelare på alla positioner!
En positiv sak med juniorer, om vi nu ska fortsätta att titta på läget ur ett psykologiskt perspektiv; är att de spelar så gott som helt utan press. De bara ”går in och kör”, har inget att förlora och allt att vinna. Har de tagit sig så långt som att de står med ena foten i A-laget går det bra i övriga lag de spelar i, de är i form och har ett gott självförtroende. Livet leker, helt enkelt.
När jag frågar unga spelare på gränsen till sitt stora genombrott, till exempel inför landslagsuppdrag och A-lagsspel, hur de hanterar pressen brukar svaret bli något i stil med: ”Har de valt att ta in mig måste de ju ha sett något bra i hur jag har spelat fram tills nu. Då är det bara att fortsätta spela, ja, göra allt, som jag alltid har gjort!” Kloka ord. Och bra att leva efter.
Det man som tränare och ledare – såväl i juniorlaget som i A-laget – hela tiden måste ha i åtanke är att det handlar om unga spelare, under utbildning. Att skicka upp en kille till ett lag där både gruppen och individerna har det tufft, och lägga den press det innebär (såväl internt som från fansen, media och alla andra utifrån) är också en avvägning. I värsta fall kan det skada mer än utveckla. För det är en sak att kliva in tillfälligt och att bära laget, kväll efter kväll, när spelet svajar och det skrivs både det ena och det andra i tidningarna och på sociala medier.
Dessutom ger det knappast den rutinerade spelaren, som redan är väl medveten om att han inte lever upp till förväntningarna, ett bättre självförtroende om han blir offentligt förödmjukad genom att han skickas upp på läktaren till förmån för en junior. Lägg därtill den skadeglada upphetsning som ett sådant tilltag skulle orsaka i media – som älskar att rapportera om tänkbara schismer och osämja! Se bara hur det skrevs kring Walle och Berglund förra året, eller ”sågningen” av Ryno som egentligen handlade om att Salo fick en fråga om nyförvärven och konstaterade att det är de befintliga, rutinerade spelarna som ska visa vägen. Men medias retorik har jag pratat tillräckligt om tidigare. Den lämnar vi här.
Summan av kardemumman är alltså: Det är inte bara att bänka ett gäng och skicka in en juniorkedja istället trots att man säkert som coach, i affekt efter en skitmatch, leker med tanken ibland.
Med det sagt tycker jag mig se att resonemanget kring juniorernas medverkan ser lite olika ut bland föreningarna. Det känns som vissa lag vågar satsa lite mer än andra. Kanske är vi i Färjestad lite för försiktiga ibland? För att svara på den frågan krävs dock kunskap på individnivå, och jag litar till 100 % på att våra ledare gör rätt avvägningar. Man får inte glömma att det är en viss skillnad mellan junior- och seniorhockey. Positivt i sammanhanget är att Färjestad numera har en röd tråd, där spelarna fostras in i föreningens sätt att spela hockey redan från tidig juniorålder och därmed ska få det enklare att ta stegen mellan olika lag. Får killarna chansen är jag säker på att de tar den. På det där sköna, respektlösa sättet som bara unga spelare gör!
_ _ _
Jag är inte orolig för vår prestation över tid. Vi har spelarna, ledarna, kunskapen, erfarenheten och musklerna som krävs.
Det finns egentligen bara en enda sak som oroar mig med höstens dåliga start, och det är hur det påverkar publiktillströmningen. Det är det vi verkligen behöver oroa oss för.
Tålamod är en dygd. Och Färjestad har inte gett oss anledning att tvivla tidigare. Gå tillbaka exakt ett år till exempel, och kolla in såväl tabellen som diskussionen kring laget. Det slutade med dubbla finaler (SHL+ET). Gå tillbaka två år och kolla kritiken mot Chris Lee, nyförvärvet från tyska (!) ligan, som stämplades som en flopp en bra bit in på hösten. Det lossnade som bekant ganska ordentligt för den killen… I den hockeyvärld vi lever måste vi leva med att varje ny säsong innebär stora förändringar i truppen med allt vad det innebär av omställningar. Nytt år, nytt lag.
Färjestad är inte ensamt om det, vill jag betona. Och flera lag har blandat och gett under säsongsinledningen. En lång hockeysäsong består av toppar och dalar för alla lag. Måste jag välja tar jag hellre en tuff start än ett magplask i vår.
Nackdelen med ett par år med långa startsträckor är att de skrämmer bort publik. Och publiken behövs, såväl för att få in pengarna som föreningen så väl behöver som för att lyfta laget.
En ödslig arena, eller – nästan ännu värre – egna fans som buar efter ett misslyckat powerplay eller ett snöpligt baklängesmål – är knappast något som gynnar vare sig lagets eller spelarnas utveckling.
Givetvis ska killarna prestera och leverera om det så bara är ett enda fans som står på läktaren, för det är trots allt (i förlängningen) fansen som betalar deras löner. Men det är inte problemet här. Det har vi konstaterat tidigare. Killarna är smärtsamt medvetna om detta, och den vetskapen kan snarare göra så att det låser sig ännu mer i ett tufft läge. Inte konstigt, till exempel, att det ofta är lättare att spela bra på bortaplan.
Så det bästa alla vi som kallar oss fans kan göra är att åka dit. I ur och skur. For better or worse.
Jodå, jag vet att hockey-upplevelsen måste vara underhållande och attraktiv och att vi inte kan räkna med att den stora massan ska komma av moraliska skäl. Men det är tjejerna och killarna i alla åldrar som står där och stöttar, sjunger och pushar, varenda dag och oavsett vad, som hjälper laget framåt.
Viktigt att tänka på.
Det är i tider som dessa som färgerna testas och Färjestadshjärtat måste fram.