Krönika: Sökes: vrålande, visslande och klappande cykloper
HV71 i morgon, Skellefteå på lördag. Lägg analyserna, frustrationen och tabelleländet åt sidan och bara kör. Det är dags att fylla hallen med vrålande, visslande och klappande cykloper med stora hjärtan!
Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer jag har fått med anledning av helgens spontana krönika. Det är fantastiskt att se hur fans sluter sig samman kring laget, och det är precis det som är min tanke, både med krönikan och med den här bloggen i det stora hela.
Det är ingen konst att vara färjestadsfans när det blåser i trä’na och man knappt hinner städa torget emellan besöken.
Men det är under dagar som dessa som klubben behöver oss som mest.
Vi kan inte förvänta oss att det alltid ska vara solsken. Ombyggnad pågår i Färjestad, och vi måste ursäkta röran. Hur ska vi annars kunna hänga med i utvecklingen på sikt?
_ _ _
Sedan såg jag att det var någon som ansåg att vi här på bloggen, tillsammans med andra, var för snälla och undflyende i vår rapportering. Tja, smaken är väl som baken, misstänker jag. Men exakt vad som saknades framkom väl inte, och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra annorlunda.
Ni läsare fick ställa frågorna senast jag pratade med Leffe och Tommy, och vare sig de eller jag väjde för några av dem. I min matchrapportering återger jag alltid vad intervjupersonerna säger.
Glada miner hos FBK-spelarna efter viktiga kvitteringsmålet. Viktigt! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Vad gäller den senaste matchen, mot Örebro, TYCKER jag ärligt talat att den var ett fall framåt. Jag har sett varenda match som Färjestad har spelat den här säsongen, de allra flesta på plats. Och det spel jag såg, såväl i inledningen där vi faktiskt var med bra från start, och i tredje perioden, när ett pressat Örebro tvingades till timeout, VAR en förbättring jämfört med tidigare matcher. Passningarna gick fram bättre, och försvarsspelet var bättre bortsett från vid de dyrbara misstag som kostade oss baklängesmålen.
Sedan blev det en svidande torsk ändå till slut, och man kan välja att spy galla eller försöka utgå ifrån och ta med sig de positiva detaljerna. Idrottspsykologins grundkurs säger att det sistnämnda är det bästa om man vill gå framåt.
Och det vill jag.
Vi behöver varenda poäng, och vi måste göra fler mål. Det är det ingen, vare sig i Färjestad eller här på bloggen, som försöker lalla bort.
Däremot tror jag INTE på att hänga ut spelarna som gjorde misstaget bakom baklängesmålen eller som inte har fått målskyttet att stämma.
För att jag är rädd att stöta mig med Färjestad?
Befängt – ni som följer bloggen vet att jag har kritiserat både klubben och ligan vid flera tillfällen, på områden där jag anser att man kan göra betydligt bättre. Dessutom får jag inte ett enda öre i ersättning från föreningen för mitt bloggande.
Nej, anledningen är helt enkelt att jag, som till vardags arbetar som mentor, med undervisning och för att få människor att växa, vet att det inte gynnar någons prestation att få sina tillkortakommanden nedkörda i halsen. Färjestad har fostrat och fortsätter att fostra generationer av framstående spelare, så jag överlåter med varm hand uppgiften att få killarna att prestera till Samuelsson & Co. Ledningen är mer medveten än någon av oss runtomkring om vad som är fel och jobbar stenhårt med att komma tillrätta med de bitarna. De behöver inte fler som påpekar att det görs misstag eller att läget är prekärt.
Aquino jublar efter assisten i lördags Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
_ _ _
En eloge till alla tjejer och killar som gjorde ett fantastiskt arbete på bortastå i lördags, och som brukar göra samma sak även hemma i Löfbergs Arena.
Om jag fick önska en enda sak, här och nu, så skulle det vara att de får sällskap av fler. Att fansen verkligen sluter upp under veckans hemma-matcher.
Ett fantastiskt jobb av Färjestadsklacken i lördags! Sjöng och stöttade hela matchen, trots underläge och förlust. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Besöket i Behrns Arena i lördags bjöd på en fantastisk stämning. Den där sorten, ni vet, som bara uppstår i en fullsatt hall, fylld med upphetsad publik och två rivaliserande klackar. En stämning som smittar spelarna och känns hela vägen in i spelet, som blir mer intensivt och underhållande.
Så vill jag ha det hemma i hallen också. Jag vill ha knôkfullt på stå. Jag vill se sittplats klämma i och stämma upp, och jag vill att Karlstadspubliken ska hjälpa killarna att ge HV71 (i morgon, onsdag) och Skellefteå (lördag) ett djävla mottagande. Ett mottagande som de sent ska glömma.
Vi ska visa att det fortfarande är ett helvete att komma till Karlstad. Att ingen ska tro att de kan komma hit och köra med oss på vår hemmarink.
Att förstaperioden ska handla om ren överlevnad. För motståndarna.
Vi behöver 8000 vrålande, visslande och klappande cykloper som eldar på våra killar och sätter press på domarna.
‘Fråga dig inte vad din klubb kan göra för dig, fråga dig vad du kan göra för din klubb’, för att travestera ett berömt Kennedy-citat. Vill du vara med och påverka? Vill du göra skillnad?
Vändningen kommer, kanske redan på onsdag och när säsongen så småningom summeras kan du säga att ‘jag var där, jag såg och jag var en av dem som lyfte fram laget till seger.’ Så stäng av tv:n, boka barnvakten, åk de där extra milen.
Sluta fundera så mycket – lägg analyserna, frustrationen och tabelleländet åt sidan och bara kör.
Det är ju vi som är Färjestad!
Nu gäller det att visa det.
_ _ _
Till sist. Ett gott skratt förlänger livet. Och just nu tror jag att vi behöver få dra på smilbanden lite.
Tack Rune, som tipsade mig om finska Pelicans underbara reklamvideo. Den har några år på nacken, men snacka om självdistans och glimten i ögat.
Inte konstigt att de finska lagen går bra i CHL 😉
Önskar att vi kunde få se sådana roliga initiativ även här hemma i SHL.
