16-årige Rasmus Asplund om SHL-debuten: “Man har ju suttit där uppe på läktaren och tittat, och tänkt att; ’åh, jag ska spela i SHL när jag blir stor!’ “
Lagkompisarna i J20, som förlorade på straffar borta mot Frölunda, fick klara sig utan en av sina assisterande kaptener i onsdagens match. 16-årige Rasmus Asplund gjorde nämligen SHL-debut med A-laget i matchen mot HV71. Jag fick ett snack med den talangfulle debutanten efter matchen, och vi pratade bland annat om skillnaden mellan junior- och seniorhockey, hur det är att komma som ny in i ett lag som har det tufft och den häftiga känslan när barndomsdrömmen gick i uppfyllelse.
Tommy Samuelsson har hyllat den store lille talangen (nåväl, SÅ liten är han inte med tanke på att han ännu inte fyllt 17 år och ändå mäter 180 cm i strumplästen och väger 80 pannor) och vi har skrivit en hel del om honom här på bloggen tidigare. Juniorlandslagsman, en av de bärande i J20 (trots att han, tekniskt sett, knappt är J18-spelare) och en av de juniorer som Färjestads ledning anser mogna nog att komma upp och känna på livet i A-laget.
Rasmus Asplund – #16 i J20 och i #26 i A-laget Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Den lovande centern har således tränat en del med de stora grabbarna och han har också spelat CHL. I onsdagens hemmamatch mot HV71 var det dags för nästa steg – SHL-premiär. En milstolpe i karriären som Rasmus Asplund drömt om så länge han kan minnas.
”Man har ju suttit där uppe på läktaren och tittat, och tänkt att ’åh, jag ska spela i SHL när jag blir stor!’”, minns han när vi träffas i omklädningsrummet efter matchen. ”Så det är jättekul att ha fått chansen. Jag försöker bidra på mitt sätt och ta chansen nu när jag verkligen får den.”
”Jag var väl sju- åtta år gammal när jag såg min första match här i Löfbergs Arena. Jag vet inte om det var första matchen men jag minns att jag såg Luleå. Jag var här med min farmor och vi satt i en av logerna. Då hade man ju den lila Färjestadströjan på sig och var heltaggad för match, haha.” Han skrattar åt minnet innan han blir allvarlig: ”Så det är en ära att få vara med på planen och spela nu!”
Höll du på Färjestad redan som knatte, hemma i Filipstad?
”Ja, självklart! I Filipstad är det Djurgården, Färjestad eller Leksand som man håller på, men det har alltid bara varit Färjestad för mig.”
När fick du veta att du skulle debutera idag?
”Jag fick reda på det efter matchvärmningen. Det var inte helt klart då, men jag fick höra att jag förmodligen skulle få spela. Det var Tommy som berättade det. Han, Clas och jag satt och pratade och då sa de att de skulle plocka med mig eller Joel, men att det antagligen skulle bli jag. Det var kul, det kändes som om man flög iväg lite. Jag trodde nästan inte att det var sant.”
”Jag kommer ihåg känslan när jag hoppade ut på isen för mitt första byte: ’Fan, jag är ju ute på plan!’. Det var lite mäktigt! Samma sak under introt, när man vänder tillbaka, mot klacken… Det är kul att se att det finns en sådan passion för hockeyn som det gör!”
Hur nervös hann du bli?
”Jag tyckte faktiskt inte att det hann bli så farligt. Då var det jobbigare med väntan innan man skulle gå ut: då tyckte jag att klockan gick väldigt långsamt. Men speciellt nervöst tyckte jag inte att det var. Jag har spelat ett spel som har tagit mig hit, nu ville jag bara ut och visa vad jag kan. Sedan kanske det behövs ett par matcher i SHL innan man får fram och kan visa de riktiga ’skillsen’. Det är ju ett annorlunda spel här.”
Vad är det som är annorlunda?
”Alla spelare är lite snabbare i tanken, hela tiden. Det blir ett annat sorts tempo i matcherna. Är du på fel ställe kan det smälla direkt. I J20 kan man göra lite misstag här och där utan att det märks på tavlan. I J20 handlar det dessutom om att utbilda spelare, i A-laget handlar det bara om att vinna egentligen. Så det blir en annan sorts hockey, men det är ju den här hockeyn man ska klara av att spela i slutändan. För mig är det jättebra att redan nu få känna på det”
Ja, det måste vara viktigt för din utveckling som spelare att få matchas mot tuffare motstånd. Trots att du ännu bara är 16 år (fyller 17 i december, min anm) spelar du spelar en väldigt mogen hockey för din ålder.
”Exakt, det är väldigt bra. Ja, det är en sak som jag brukar få beröm för, att jag spelar moget. Jag är ju, som sagt, bara 16 år, och fysiken kommer ju att komma desto mer jag tränar. Jag försöker att alltid träna hårdast, vara först om vi springer och verkligen pressa mig själv hela tiden för att bli bäst. Mitt slutliga mål är ju att få spela i NHL, och bli den här superstjärnan som man själv sitter och tittar på på youtube idag…”
Du har inte slut på drömmar nu när din SHL-dröm har gått i uppfyllelse?
”Haha, nej, verkligen inte!”
Asplund med kollegorna i J20-laget. Foto: Joakim Angle/fbkbloggen
Själva matchen är väl inte mycket att ta till memoarerna. En lindrigt sagt jobbig förlust med tanke på att vi vann skotten med 42-16. Men samtidigt var matchen, sett till helheten, ytterligare ett fall framåt. Vi var bättre samlade och fick till mer så kallade ’kvalitetsavslut’ med trafik runt målet. Men medan HV71 satte sina lägen brände vi de lägen vi fick. En anledning som Samuelsson lyfte fram var att vi, trots att viljan fanns och skitjobbet gjordes, på grund av det prekära läget darrade lite på manschetterna i de avgörande lägena. Och något flyt har vi inte. Alls.
”Jag tycker att vi dominerar”, är Rasmus analys av matchen.”Ren otur att vi inte vinner idag. Vi var verkligen värda segern! Det var inga krusiduller, som vi sett lite av förut, utan raka linjer, raka puckar och driv mot mål. Sånt som ska till, helt enkelt, för att vända det här. Att man är mer desperat. När någon gör en sån grej växer hela laget, man bygger på energin. Och så tycker jag att vi gör hela matchen idag!”
Rasmus kom in redan under första perioden, men spelade mer under andra perioden. Totalt gjorde han fyra byten, och speltiden landade på 3.59 i debuten. Det må ha varit en stor dag i Rasmus Asplunds liv, men det syntes inte på hans uppträdande: han bad inte om ursäkt för sig själv, utan körde på som om det var en vanlig dag på jobbet.
Ingen som har sett hans framfart i J20 kan vara särskilt förvånad – Rasmus ingår i ett gäng spelare som inte längre bara knackar på dörren till A-laget, utan snarare bankar med stora träklubbor (häpp). Något säger mig att vi kommer få se betydligt mer av Rasmus och hans kollegor i A-laget framöver.
Med tanke på att han alltså inte fyller 17 förrän om ungefär en och en halv månad kvalar han in på topp-listan över ligans yngsta debutanter. Där hamnar han i fint sällskap med idel NHL-exporter som till exempel Jonas Brodin och Gabriel Landeskog samt lagkamraterna Oliver Kylington – som dessutom toppar listan över yngste målgörare – och Ludwig Byström (då i Modo-tröjan)som alla debuterade innan de fyllt 17 år.
Rasmus Asplund, Joel Eriksson Ek och målvakten Adam Werner är alla uppe och nosar på A-lagsspel. Bara en tidsfråga innan det blir Joels tur nu, är mitt tips. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Tränare Samuelsson kommenterade juniorens inhopp så här:
”Som jag har sagt tidigare, en kittlande spelare. Han visar sig från en väldigt positiv sida och det är nog bara en tidsfråga innan han har mer istid.”
Rasmus, hur är det att komma in i ett lag som har det tufft, där de äldre spelarna – som ju ska fungera lite som mentorer för dig – antagligen inte mår så där toppenbra?
”Det har jag inte märkt av alls. Alla spelarna, som Walle och Tolle, tar hand om mig och låter ingenting gå ut över någon annan. Det är ingen hemlighet att det har gått lite tungt för laget, men de håller sånt för sig själva. Jag försöker bidra på mitt sätt, ge den energi jag kan. Det går inte att sitta och krama klubban i båset, utan jag försöker pusha och peppa så gott jag kan utifrån mina egna ledaregenskaper.”
Det kan vara bra för laget att ta in dig utifrån – du kommer in med energi och spelar inte med den press som de andra, äldre killarna bär på…
”Så är det ju.”
Hur skulle du vilja summera din egen insats?
”Det gick bra, tycker jag. Det är ganska svårt att komma in en match så här, och det var ganska tajt och vi är ett spelförande lag. Det gäller att försöka komma ut, ta en tackling eller något som gör att man kommer in i det så gott man kan. Men jag är nöjd. Nu är det på riktigt, liksom. Skitkul, även om jag nog behöver några matcher för att komma in i det ordentligt. Än så länge är det bara att köra på och försöka ta för sig så mycket som möjligt.”
Rasmus intervjuas i A-lagets omklädningsrum efter matchen. Det är inte någon alltför kvalificerad gissning att vi kommer att få se mer av honom här framöver… Foto: Marie Angle/fbkbloggen
En viktig skillnad mellan Rasmus och lagkamraterna i A-laget är att, medan de ägnar sig på heltid åt hockeyn går Rasmus går andra året på gymnasiet.
Hur mycket skola hinner du med just nu?
”Det har blivit lite mindre ett tag nu. Det har ju varit mycket med A-laget och så. Man får plugga så mycket man kan hemma och försöka ta igen det man kan.”
I och med att Rasmus går på ’hockeygym’, som det kallas internt, det vill säga ett samarbete mellan Färjestad och Fria läroverken där gymnasiestudierna anpassas till elitträningen, finns såväl förståelse som en speciell studiegång för att underlätta balansgången.
”De lägger upp undervisningen så att det ska underlätta för oss. Sedan har jag inte svårt för mig i skolan, och min mamma är lärare så hon kan hjälpa mig en hel del. Skolan är viktig, även om man kanske inte tycker att det är så roligt ibland.”
Är det svårt att landa i det där samtidigt som man ger allt i hockeyn och tränar hårt. Orkar man fokusera glosläxan i engelska, till exempel?
”Nja, det kanske inte alltid är så lätt. Men jag försöker läsa så mycket jag kan och orkar. Det gäller att försöka hitta en bra balans. Det gäller att hitta ett bra läge, mellan hockeyn och livet utanför.”
Engelska glosor kanske inte är så dumt ibland – det kanske kan vara bra att ha något annat att tänka på också?
”Exakt. Ibland kan det vara skönt att göra något annat – även att ta en fika med grabbarna, gå på bio eller göra en tacokväll. Koppla bort hockeyn ett tag. Det tycker jag också att jag har fått en bra nivå på, jag tror att det kan vara därför det går bra just nu. Jag har tagit ett steg i min mognad under sommaren, jämfört med i fjol.”
Hur märker du av den biten själv, rent praktiskt?
”Jag har blivit starkare som person. Det har ändå gått ett år, och när vi är så unga som vi är… Det händer mycket, varje dag.”
Blir det någon skola i morgon?
”Hm, det vet jag inte än…” Han tittar sig omkring i omklädningsrummet efter Tommy, som dock inte syns till. ”Jag vet inte om jag ska vara här i morgon. Ska jag träna med A-laget blir det ingen skola. Men det är lugnt i så fall, jag får köra lite plugg hemma istället sedan.” Han skrattar.
Han är snart 17 år och han lever sin dröm.
