Krönika: “Om bara…” – en analys i fyra punkter av läget och omgivningens synpunkter och förslag till åtgärder

Gameday! Frölunda borta – Nygård tillbaka liksom Åslund men med ett frågetecken för småkrasslig Tollefsen. I avvaktan på nedsläpp tar jag upp lite förslag och synpunkter som jag mött bland fans och i media angående lagets kräftgång och jag listar några områden som jag tycker är lite extra viktiga.

Som vi hade hoppats att vändningen skulle komma i och med den fina insatsen mot – och segern – över Skellefteå. Men så blev det inte, och diskussionen kring varför det ser ut som det gör och vad som behöver åtgärdas går hög bland såväl initierade experter som frustrerade fans.

Sanningen är nog att ingen kan säga exakt vad som har gått fel. Om det fanns en enkel lösning hade Leif Carlsson & co vänt på steken för länge sedan. Min analys är att det är flera olika faktorer som samverkar.

Besviken Tolle efter matchen Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

1. Gruppen
Såväl i mitt arbete som gymnasielärare och som före detta idrottare och ledare (fotboll) har jag lärt mig att aktiviteter som människor gör i grupper är speciella av många skäl. Det brukar sägas att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk, och det stämmer även om det kanske ofta tolkas som att en lågpresterande spelare förstör för de andra.

Men när man deltar i, och kanske framför allt när man leder, en grupp blir man snart väl medveten om att individernas prestationer i väldigt stor grad påverkas av gruppen och dess sammansättning.

Ta till exempel en situation jag var med om för flera år sedan när en ny klass träffades för allra första gången. Få kände varandra, och det rådde en nervös stämning i gruppen. Redan från start kunde ett tränat öga, precis som alltid, urskilja potentiella ledare, men det är alltid svårt att veta åt vilket håll de skulle leda gruppen. I det här fallet hade vi ordnat en fin frukost åt eleverna, med nybredda mackor, och det kom sig så att några av dem med ledartendenser hamnade närmast brickan. När de (lite oväntat, ska erkännas) bestämt tackade nej till att ta varsin smörgås valde majoriteten av gruppen (trots att de inte kände varandra) att avstå. Ingen sa något, de närmast ignorerade varandra, men det spelade ingen roll hur vi trugade: mackorna låg kvar orörda kvar när klassen gått hem. När vi i arbetslaget på eftermiddagens möte, ganska mätta efter att ha gjort slut på de överblivna mackorna, summerade läget såg vi en risk för att ledarna kanske skulle styra klassen på ett sätt som inte var sunt. Det blev en bra klass till slut, men det tog ett tag och en del arbete. Jag tror inte att FBK har några negativa ledare, men använder exemplet för att visa på hur man som gruppdeltagare hela tiden påverkas av och måste förhålla sig till gruppen och dess medlemmar. Som ledare måste man hela tiden jobba med gruppen.

Själv spelade jag som ung fotbollsspelare i två lag. På den tiden kallades de rent krasst “1:a-” och “2:a-laget”. Som målvakt var jag reserv i det bästa laget och ordinarie i andralaget. Förstalaget var väldigt framgångsrikt, medan andralaget i mångt och mycket bestod av nyare spelare och spelare som av andra skäl inte ansågs höra till förstalaget. Lagen mötte varandra lite då och då, och i början vann förstalaget utklassningssegrar. Men pressen att ständigt vinna (från alla håll, inte minst av tjejerna själva) i kombination med viss mättnad tror jag hämmade förstalaget lite, samtidigt som andralaget hade en fantastisk sammanhållning, mindre förväntningar på sig utifrån samt ett djävlar-anamma som sporrade och motiverade. Själv trivdes jag bättre i andralaget, där glädjen var större. Framgångarna kom också för det här laget, och jag tror till och med att vi vann någon match mot “ettorna” till slut. Siffrorna här är dock oväsentliga.

Det jag vill säga med exemplen ovan är att gruppens dynamik är viktig. Ett nytt lag ska byggas, och alla måste dra åt samma håll. Alla måste lita på varandra och respektera varandra och ledningen. Det måste finnas tydliga ledare som går i bräschen, och det måste vara positiva krafter.

Ett lag där så gott som alla krisar samtidigt får det tufft på de här punkterna. Man börjar ifrågasätta sig själv, de andra och laget. Man börjar leta syndabockar. Man slutar att lite på “oss” och det vi bestämt. Man försöker fixa själv. Kör sitt race. Och den onda cirkeln är ett faktum.

Nu gäller det att hitta glädjen igen! Att kunna ha roligt på jobbet, och i gruppen, för att på så sätt kunna prestera Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Damerna går som tåget i sin serie och toppar de flesta listorna i sin division. En av förklaringarna, förutom talang och kunskaper i övrigt förstås, är att laget har en fantastisk sammanhållning som gör att det riktigt lyser om dem såväl på isen som i omklädningsrummet.
Jag intervjuade lagets – tillika divisionens – poängbäste, Emelie Johansson igår (separat intervju kommer längre fram) och hon lyfte fram lagets sammanhållning som en viktig del av framgången.

De flesta tjejerna känner varandra väl sedan tidigare, bör betonas, till skillnad från herrarna som har en stor andel nya lirare. Men Emelie konstaterade att tjejerna kan vara väldigt olika vid sidan av planen, och kanske inte umgås alls där, men ändå samlas kring den gemensamma uppgiften och kärleken till idrotten. Alla pushar och stöttar, inspireras av klubb-bytet och det gemensamma, övergripande målet är satt tillsammans och fungerar som en ledstjärna. Det nystartade laget har inte riktigt samma yttre press på sig som A-laget, då satsningen är tänkt på längre sikt. (Däremot sätter tjejerna stor press på sig själva, vilket är en av den gruppens utmaningar att hantera.)

I herrarnas fall har ett gäng nya – många dessutom ganska unga – kommit till en förening med högt uppsatta mål och en ganska kräsen publik. En ny grupp ska växa fram, där alla ska hitta sina roller och tonen ska sättas. Man ska lära känna varandra, lära sig att acceptera varandra med olika fördelar och brister. Lägg därtill en ny coach, en ny sportchef och en ny inriktning för klubben med ett nytt spelsystem.

Det finns lite att bita i här, med andra ord. Jag tror att lite gemensamma aktiviteter, mil från hockeyn, under uppehållet kan vara bra för att bygga upp gruppen. Det må handla om professionella spelare, men de är människor de också under skydden och tröjan.

Vad gäller eventuellt byta av kapten är det av mindre betydelse vem som bär C:et av Tolle och Walle. Båda jobbar stenhårt, lojalt och sida vid sida såväl på isen som i båset och omklädningsrummet för att driva på laget.

2. De viktiga frågorna
Även om det går obeskrivligt tungt just nu, och föreningen knappast befinner sig i ett läge som man ens skulle önska sin värsta fiende, KAN det komma goda saker ur det till slut. I en förening som trummat på genom 2000-talet och ständigt utmanat om guldet, kan det vara bra att tvingas stanna upp och utvärdera sig själv och sin verksamhet.

I en liga som blir allt jämnare, och där samtliga lag lever i en tuff ekonomisk och duktigt konkurrensutsatt verklighet, kommer varje beslut att vara viktigt. Det gäller såväl de sportsliga besluten som beslut kring den övriga verksamheten.

Ta det här med publiken till exempel. Vi är alla överens om grundförutsättningarna – ingen publik, inga intäkter. Inga intäkter, inga pengar att utveckla och värva spelare för.

Vi vet att publikunderlaget har minskat under ett par säsonger, trots relativt goda sportsliga resultat sett över hela säsongerna. Hur åtgärda?

Beslut: Vi vill spela en attraktiv hockey som lockar publik.
Frågor: Vad är en attraktiv hockey? Slutsats: en kreativ, anfallsglad och målrik hockey.
Är det genomförbart? Vilka spelare behöver vi och hur ska vi implementera det här sättet att spela?
Konsekvensanalys: Riskerar vi då istället att släppa in en massa mål, inte minst mot lag som spelar väldigt tillknäppt? Hur mycket tålamod har publiken? Hur stort tålamod kan vi själva ha?

Vad är viktigast för att locka publik – att vi anammar en attraktiva hockey eller att vi vinner?

De här frågorna måste också vi supportrar ställa oss. Vad svarar ni själva på de här frågorna? Hur mycket tålamod och tilltro har vi? Vad kan vi göra för att stötta laget?

“Fråga dig inte vad ditt lag kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt lag!” Gör som de här killarna och tjejerna och stå upp för laget nu när de har det som värst. Foto: Robin Angle/fbkbloggen

3. Det mentala spelet
Sett till tanken om den “attraktiva hockeyn” är det inte helt oväntat att vi så här långt har spelat bättre mot spelande lag som bjuder upp (till exempel Skellefteå)än mot lag som satsar mer på kompakt försvar och kontringsspel.

Själv föredrar jag hockeymatcher mellan två lag som försöker skapa snarare än “förstöra”, men samtidigt är hockey i mångt och mycket ett mentalt och ganska komplext spel. Ett parti “Risk” fast med tandskydd och suspensoar.

Det kostar oerhört mycket fysisk kraft och psykologisk styrka att ge sig in i situationer där man vet att det kommer att göra ont. Det går oerhört fort, beslutet måste ha fattats redan innan situationerna uppstår och ett sinne som har gått på pumpen några gånger – blivit grundlurad som siste man, missat öppet mål eller fått en massa stryk – tenderar att minnas det varje gång ett beslut ska tas. Hjärnan är ju så snillrikt konstruerad att den samlar på sig erfarenheter för att hjälpa oss fatta bättre beslut nästa gång situationen uppstår.

Nackdelen är att tiden dels är för knapp för att hinna sortera minnen – floskeln att “en hockeyspelare inte ska tänka för mycket” är trots allt ganska sann – och dels att en hel ryggsäck dåliga beslut tynger ned och hämmar. Om alla tänkbara beslut känns ovissa, krångliga och till och med otäcka kommer vi att tveka. Och tvekan är en hockeyspelares värsta fiende.

Då är man antingen redan avväpnad, målvakten har hunnit få ut benskyddet eller så har uppspelsfasens positionsspel hamnat i otakt.

Det är en viktig förklaring till att kompetenta, välmeriterade hockeyspelare plötsligt kan börja underprestera. Som jag tidigare konstaterat är det befängt att tro att läget skulle bero på att inte spelarna ger 100 %. Då hade de aldrig tagit sig hela vägen genom det nålsöga som leder till en professionell karriär. Våra vinnarskallars engagemang uttrycktes tydligt när de, i sin frustration, till och med glömde publiken efter att ha nollats nere i Linköping. Det ursäktar givetvis inte beteendet, men visar på mycket killarna hatar att förlora. Den här förlusten blev på något sätt droppen.

Jublande glad PW! Det mentalas pelet är viktigt! Foto: Robin Angle/fbkbloggen

Apropå vinnarskallar: I mitt yrkesliv såväl som privat har jag stött på ett fenomen hos vinnarskallar som jag lite informellt kallar för WO-tendensen. I lägen där vinnarskallen vet att det är stor risk att hon eller han förlorar drar denne sig gärna ur. I mitt eget fall yttrar det sig genom att jag tydligt visar att jag inte tar det där partiet Monopol på allvar (jag suger på siffror) och gärna skämtar mig ur alltihop för att distansera mig. När det gäller sport har jag sett deltagare demonstrativt gå därifrån när de inser att det kommer gå åt h-e och ambitiösa skolelever struntar i att lämna in uppgiften om de känner att de inte kan prestera det de vill. Gemensamt för de flesta är att de (ofta omedvetet) ser till att inte hamna i situationen igen, om de inte måste.

Och det är, i mina ögon, ytterligare en förklaring till att det kan vara svårt att få någon att kliva fram i ett underpresterande lag. Är precis alla under isen samtidigt får laget som helhet svårt att lyfta.

Det är därför en eller ett par killar utifrån (till exempel Salmela eller en ung kille som Asplund) kan göra så stor skillnad för ett lag i kris. De kommer utan ryggsäckar. Rätt kille kan dessutom bli den här ledartypen som gruppen behöver.

Och glöm för allt i världen inte att alla spelare och alla lag gör misstag. De blir bara så extra tydliga när vi själva har så förbannat svårt att få utdelning på motståndarnas dito och producera framåt.

Till sist: Några vanligen förekommande åsikter om problem och åtgärder och mina kommenterar till dem

Byta tränare? Värva en hel femma? (För vilka pengar, undrar vän av ordning och herr Glennert?) Sparka alla från den sportsliga ledningen ända ned till vaktmästarna? Eller införa prestationslön (se punkt 3)? Straffa eller stötta? Avvakta och ha tålamod eller agera snabbt och bestämt?

Det finns givetvis lika många lösningar som det finns Färjestadstränare ute i de svenska tv-sofforna. Det svåra, men också det fina med sport, är att det inte finns någon som kan svara på vilket eller vilka beslut som är rätt förrän efter säsongen. Ja, kanske är det till och med först om några år som vi på allvar kan se helheten.

Stor press på Tommy och Leif, liksom hela ledningen, just nu… Foto: Marie Angle/fbkbloggen

Flera år med tuffa starter, flera år där vi kommit igång först efter julskinkan. Handlar årets tuffa start om felaktiga spelarvärvningar, fel val av tränare eller ett spelsystem som av olika anledningar inte går hem? Eller handlar det om beslut som tagits på längre sikt? Om vägval, rekryteringar och strategier för allt från storleken på arenan till de olika andra satsningar som klubben gjort.

Stora frågor som vi dock måste lägga åt sidan nu.

Idag, den 28/10 2014, är det nästa match som gäller. I morgon är det nästa match som gäller, liksom direkt efter nästa match. Oavsett om det blir vinst eller förlust är det omgång för omgång som gäller, poäng för poäng. Att hålla på och älta de stora frågorna nu hjälper inte ett skit när killarna spelar med kniven på strupen i varje match, och kommer fortsätta att göra så framöver även om det förhoppningsvis snart vänder och poängen börjar komma.

Då måste man kunna lägga bort frustrationen och försöka se nyktert på situationen.

Ni som skriker högt varje gång en diplomatisk Samuelsson tar till orda efter matcherna får ha i åtanke att det, ur en psykologisk synvinkel och i det här läget (se punkt 1+3), är direkt förödande att såga det egna laget offentligt. Som ledare måste han vara pådrivande, motiverande och kreativ. Och lojal. Då gäller det att hitta de positiva saker som trots allt kan urskiljas. Spelarna kommer knappast uträtta stordåd för att ryggsäcken fylls på med mer skit.

Bakom de stängda dörrarna däremot, jobbas det febrilt. Tommy hann knappt borda planet på väg hem från Örnsköldsvik förra veckan innan matchrapport-luntan åkte fram, noggrant analyserades och anteckningarna flödade.

Perra i båset, ropar en del. Han finns i föreningen, känner Tommy väl sedan tidigare samarbeten och bor dessutom granne (om jag inte minns fel). Så jag är ganska säker på att båda parter vet var de har varandra om de skulle känna att de har något att prata om.

Hur fysisk vågar man vara i dagens svenska hockey? Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Jag har också snappat upp en del röster som inte tycker att våra fysiska killar spelar tillräckligt fysiskt. Här har jag en teori om att det delvis kan förklaras av hur dyrköpta våra utvisningar har visat sig bli så här långt under säsongen. Vårt berömda boxplay har som bekant inte riktigt gått att känna igen.

Dessutom har vi sett en hel del utvisningar (inte bara dem som drabbat FBK) som väcker en del frågor kring nivån. Ta Lalondes fem matchers avstängning för en slewfooting, som fick till och med domarbasen att erkänna att den nya utvisningsregeln ännu inte riktigt har fått en rimlig praxis. Offret, Christian Djoos, blev inte ens skadad. Hur många matchers utvisning kommer det innebära när det väl blir en skada?

I en sport som lever på sin fart, där vi vill se ett fysiskt spel, och där vi dömer ut spelare som inte”tar i” kommer vi att se fler lirare som inte vågar spela fysiskt av rädsla för att inte kunna överblicka konsekvenserna. Det handlar inte om bristande respekt i de fallen, det är något helt annat.

Vad gäller Lalondes fem matcher är det intressant att jämföra med hjärnskakningsproblematiken, där Luleås Johan Forsberg bara fick två ytterligare matcher för en generande solklar armbåge i skallen på Daniel Fernholm.

5+game på Jensen är ett intressant vittnesmål om vilken stor roll en deltagande, upphetsad hemmapublik och repriserna på jumbotronen spelar. Jensens sjyssta (ja, det finns domslut på det nu) open-icare på Modos Kyle Flanagan vevades om och om igen på jumbotronen och publiken skrek sig hes. Experterna, däremot, var efter matchen förvånansvärt eniga om att det inte var en ful tackling och till och med Modos Anders Forsberg konstaterade på presskonferensen efter matchen att tacklingen såg ren ut. Disciplinnämnden friade också helt och lät Jensen spela direkt. Men skadan var redan gjord – domslutet kostade Färjestad fem viktiga minuter i boxplay och ett mål i baken.

Däremot hann jag knappt uppfatta Marko Kauppinens crosschecking mot Aquino. Ett viktigt skäl till det var förstås att hemmapubliken knappast uppmärksammade den, och att den inte heller vevades till allmän beskådan på jumbotronen.

Summan av kardemumman:

Glöm bort open-icare i framtidens hockey. Kraften i kollisionen gör att det ofta ser våldsamt ut, skador kan uppstå om en spelare (instinktivt) väljer att försöka undkomma (ducka) och vilken spelare vågar riskera fem minuter presumtivt ödesdigert boxplay för sitt lag och kostsam avstängning för sig själv?

Jag har stått på barrikaderna mot respektlöst spel, och kommer att fortsätta göra det. Jag vill inte se skador på några spelare, oavsett klubbtillhörighet. Svensk hockey behöver sina stjärnor! Men resonemanget börjar snart bli lika absurt som luntan med varningstexter som medföljer tekniska prylar nu för tiden. Mikrovågsugnstillverkarna vågar liksom inte lita på att inte kattägarna försöker torka sina nyduschade katter i mikron om det inte varnas för det i manualen! Att en skada automatiskt indikerar (högre) straff är vanskligt då uppsåt och effekt inte alltid är samma sak.

_ _ _

Mot seger grabbar! Foto: Joakim Angle/fbkbloggen

Nederlagstippade och snudd på uträknade på förhand mot det lag jag personligen tycker att det är jobbigast att förlora mot. Det poppar ju av någon anledning alltid upp en massa skadeglada goa gubbar som jag aldrig ser annars, just efter förlust mot Frölunda.

Men det är just en sådan kväll vi kan plocka fram det där lilla extra. Krama ur det som krävs för att ta hem en seger som vi både behöver och förtjänar. Ta till oss den psykologiska fördelen i att spela utan att bära favoritskapet.

Så lämna ryggsäckarna, disciplinnämnden, störande tabeller och statistik samt alla andra störande moment hemma i Värmland, killar.

Vi står bakom er hela vägen!