Inför helgens båda nyckelmatcher: Möt poängligaledaren Emelie Johansson
Två nyckelmatcher väntar som bekant i helgen för serieledande FBK Dam när toppkonkurrenterna, serietrean Sandviken (lördag) och serietvåan Leksand 2 (söndag), gästar Löfbergs Arena. Varför inte ladda med en intervju med Riksserien- och landslagsmeriterade forwarden Emelie Johansson, poängligaledare i Division 1 Västra.
Det finns spelare som sticker ut lite extra på isen. 22-åriga forwarden Emelie Johansson är en av dem.
Det är ren och skär underhållning att se Emelie och hennes kollegor Alexandra Skoog och Julia Martinsson i andrafemman snurra upp motståndet ute på isen. Lagets huvuduppgift är att göra poäng, och den uppgiften har tjejerna tagit på fullaste allvar. Eller vad sägs om totalt 65 poäng (38+27) på sju spelade seriematcher? Det placerar tjejerna på första, andra och tredje plats i divisionens poängliga så här långt, med Emelie först(25 – 13+12), Julia tvåa och Alexandra trea. Men det handlar inte bara om ATT tjejerna producerar, utan sättet de gör det på: kreativt, med läcker skridskoåkning och underhållande lösningar samt med en god portion smittande självförtroende.
Emelie i topp, kedjekompisarna Julia Martinsson tvåa och Alexandra Skoog trea. Av de tio främsta placeringarna i poängligan innehar Färjestad fyra! (stats.swehockey.se)
Emelie Johansson är född och bosatt i Sunne, och började, precis som de flesta av tjejerna i laget, att spela med killarna i sin åldersgrupp (92) i hemstaden.
”Jag kommer från en riktig hockeyfamilj. Pappa spelade under hela min uppväxt och när min storebror började spela ville jag också vara med. På den vägen var det…”
Pappa Micke Johansson tränar numera Sunnes A- och J18-lag, och storebror Robin Johansson spelar division 1-hockey i Tranås. Emelies hockeykarriär tog fart rejält när hon som 16-årig lämnade Sunne för att börja på Modos hockeygymnasium i Örnsköldsvik och för första gången på riktigt spela med tjejer.
”Det var läskigt, men samtidigt väldigt roligt. Jag var ju bara 16 år, men det var en häftig upplevelse. Jag kom med i deras Riksserielag direkt och det kändes som om jag fick en ny familj.”
Hur var det att ta steget till Riksserien, damernas högsta serie?
”Eftersom jag hade spelat med pojkar ända fram till och med nian var det en stor förändring att spela med tjejer. Men man kan nog jämföra U16 en del med Riksserien, nivån är ganska lika på så sätt.”
Efter tre år och studentexamen uppe i Örnsköldsvik flyttade Emelie till Linköping. Linköping är, som de flesta vet, för övrigt nuvarande regerande mästare efter att ha besegrat just Modo i vårens SM-final.
”Jag ville komma lite närmare hem”, förklarar Emelie klubb-bytet. ”Jag fick kontakt med Linköping, och de ville ha mig. Jag kom in på skolan där också, så det spelade också in.”
Som jag har förstått det är skillnaden mellan klubbarna i Riksserien ganska stor?”
”Ja, så är det. Men både Linköping och Modo ligger på den högre delen av skalan, om man säger så. De är ganska lika, och tempot i spelet och så vidare var ganska lika.”
Emelie Johansson gör high five med sina lagkamrater efter ännu ett FBK-mål! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Tre år i Riksserien med Modo och en halv säsong med Linköping har renderat i två brons och en fjärdeplats med den förstnämnda, och Linköping tog brons även om Emelie vid det laget var hemma i Värmland igen. Hon är väldigt glad över att hon tog steget att gå hockeygymnasiet, och tycker själv att tiden i högsta serien har varit viktigt för hennes utveckling som hockeyspelare:
”Jag tyckte att det gick jättebra under de här åren. Framför allt har jag aldrig utvecklats så mycket som jag gjorde under de tre åren i Modo. Jag rekommenderar verkligen alla tjejer som får möjlighet att prova detta, även om det känns lite otäckt att flytta hemifrån. Man utvecklas så enormt om man vågar ta chansen!”
Hur såg förutsättningarna för er vuxna hockeyspelare ut, vid sidan av isen?
”I Linköping började jag studera, men blev sjuk och missade en massa vilket gjorde att jag hoppade av studierna till slut. De var dock väldigt villiga att hjälpa till att hitta jobb och fixa lägenhet, så det var inga problem med den biten”, berömmer hon.
Emelies pojkvän Daniel Lövgren fanns hemma i Sunne, vilket innebar att de tvingades ha ett distansförhållande.
”Det var kämpigt, även om det gick. Men jag flyttade hem efter jul.”
För två år sedan var alltså Emelie tillbaka i Värmland, och, precis som många av länets mer meriterade damspelare,återfanns hon nu i division 1-klubben Skåre. Men det skulle inte bli så mycket spel den säsongen, av en alldeles speciell anledning.
”Jag blev gravid ganska direkt när jag hade börjat spela hemma i Skåre. Jag fick reda på det i femte veckan, och fortsatte att spela fram till tredje månaden. Det hann bli några matcher, men det var så pass tidigt att det inte ingen fara. Barnet ligger ju väl skyddat.”
Emelies och Daniels dotter Leia föddes den 9:e juli 2013.
Hur var det med suget efter hockeyn efter förlossningen?
”Åh, det var extremt stort! Jag körde igång den fysiska träningen tre månader efter förlossningen. Först gick jag och sedan började jag springa lite lätt och så vidare. När jag ser det så här i efterhand var det kämpigt att komma tillbaka, det var det. Men bara man fick vara med på is några gånger lossnade det. Konditionen är den stora grejen, att få tillbaka den, för man tappar en del. Men sedan spelade jag faktiskt några matcher i vintras.”
Färjestads andrakedja med Emelie Johansson, Julia Martinsson och Alexandra Skoog utgör för närvarande toppen i divisionens poängliga! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Många hockeyspelare som jag pratat med säger att man förändras som spelare efter att ha fått barn. Tycker du att det stämmer?
”Ja, det blir man nog… Fast jag känner nog snarare att hemma är jag mamma, när jag kommer hit är jag hockeyspelare. Men jag är nog varken mer eller mindre nervös än jag var innan. När jag väl är på isen är det bara hockey som gäller!”
Förälder, heltidsstudent på universitetet med extrajobb och så pendlingen till Karlstad för att träna och spela hockey. Det innebär ett gäng bollar i luften och en imponerande samling mils pendling i månaden, men för Emelie är det helt naturligt.
”Jag studerar till lärare och så jobbar jag extra hemma i Sunne som lärare i mina ämnen, engelska och musik. Därutöver pendlar jag ned till Karlstad två, tre gånger i veckan för att träna och så spelar vi på helgerna. Än så länge har det gått bra, men det är klart att det blir körigt vissa dagar. Som tur är har jag min underbara sambo, som hjälper mig få ihop allt.”
En nackdel med att spela hockey är att det inte är någon aktivitet man kan göra ’lite grann’. Sporten kräver sin man/kvinna såväl när det gäller träningsinnehållet som frekvens och engagemang.
”Daniel jobbar skift, och är hemma ganska mycket så att jag kan träna en del. Han har också spelat hockey, är inne och vet ju vad det handlar om. Han kände att, när nu jag fick den här chansen att följa med till Färjestad, ville han att jag skulle få det här året att satsa på att spela hockey. Så han sa ifrån sig allt och tränar bara på egen hand nu.”
Emelie erkänner utan omsvep att det händer att hennes val att spela hockey ifrågasätts av människor hon möter. I synnerhet sedan hon blev mamma.
”Det händer ganska ofta, faktiskt. Jag tyckte att det var lite roligt när jag fick frågan häromdagen; ’hur hinner du?’ Men jag brukar ställa motfrågan – pappor som spelar division ett, det är samma sak när de jobbar och spelar hockey… Då är det ingen som frågar. Den enda skillnaden är att jag är mamma, haha.”
Jag får höra samma sak som kvinnlig hockeybloggare: ’Varför gör du det här egentligen, har inte du familj?’. När jag har frågat manliga kollegor, som har dessutom har barn som är mycket yngre än mina, känner de inte igen den frågan alls. Hur trött blir man på det, såhär år 2014?
”Precis! Men det är främst äldre som frågar. Det håller nog på att bli mer accepterat.”
#22 Emelie Johansson Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vilka stora skillnader ser du mellan att spela Riksserien och Division 1?
”Det är inga tacklingar i Riksserien heller, egentligen, men spelet är ändå mycket hårdare. Det är nog den största skillnaden, förutom tempot.”
Och när det gäller förutsättningarna för er som spelare?
”Det är olika från klubb till klubb, tror jag. Här i Färjestad har vi fått fantastiska förutsättningar! I Modo hade vi också jättebra förutsättningar, även om det fortfarande inte finns jättemycket pengar till damerna. Vi fick åka buss, vi fick mat och kläder. Ungefär som här i Färjestad, fast här får vi lite mer. Vi får till exempel åka med Färjestadsbussen…”
Betyder det mycket för er att ha Färjestadsmärket med och på er?
”Ja, det gör jättemycket! Det gör det, och det är så häftigt, haha!”
Följer det någon slags press med att spela för Färjestad. Det här med att gå upp till Riksserien, till exempel, som ju egentligen är ett mål först på lite längre sikt?
”Lite grann känner man av den förstås. Men vi spelar ju så som vi ska, det känns inte som om det påverkar oss ute på isen.”
Vad eller vilka är det som skapar den här pressen?
”Det är nog mer allmänt, en känsla. Man känner att man får så mycket stöd och vill visa att vi verkligen hör hemma i en högre division. Det ligger nog mer hos oss själva.”
Med din egen erfarenhet i ryggen: vad ska föreningen tänka på för att göra den här resan så bra som möjligt och – på sikt – etablera sig i Riksserien?
”Det de har gjort nu är en fantastisk start. Längre fram, på sikt, handlar det väl om att få in fler spelare som har spelat på hög nivå och bygga en bredd så att det finns fler tjejer att ta av.”
Nej, det är ju inte hållbart i längden och mot tuffare motstånd om det blir som när ni var uppe i Sandviken senast, med en målvakt, fyra backar och totalt 13 spelare i båset och där ni slet till sista blodsdroppen. Det om än med en lättare bragdseger med hem i bagaget…
”Nej, precis, haha.”
Vad ska ni som lag tänka på för att nå ert mål om kvalseriespel i vår?
”Vi måste hålla ihop och vilja samma sak. Det är viktigt att vi respekterar varandra och uppför oss som ett lag hela tiden. Även om man inte kanske inte är bästa vänner som umgås vid sidan om, när vi är här ska vi respektera varandra, vara kompisar och dra åt samma håll.”
Det känns som om ni har väldigt roligt ute på isen. Man smittas direkt av inställningen och drivet såväl som era glada tillrop och peppningar…
”Ja, det är så himla kul därute!”
Kecke går igenom dagens övningar med laget. Emelie Johansson tycker att det är fantastiskt att få spela för Färjestad! Foto: Marie Angle/fbkbloggen
Vilka råd ger du själv till unga spelare som vill spela i Riksserien? Dina yngre lagkamrater, till exempel?
”Man måste träna väldigt hårt, upp emot två pass (fys och is) om dagen. Ska man verkligen satsa är det den nivån som gäller. Det samt att man får vara beredd att välja bort den där festen på helgen, till exempel…”
En del av era yngre tjejer spelar även fortsatt med killar vid sidan om. Vad har du för råd när det gäller den biten?
”Det är jättebra! Det rekommenderar jag att man gör så länge som det bara är möjligt.”
Emelie har också en del erfarenhet från internationell hockey, med de drygt 20 ungdomslandskamper hon har på sitt CV.
”När jag var 16 gjorde jag min första U-landskamp och sedan var jag med under tre år. Jag har spelat två fyra-nationersturneringar i Ryssland (förberedelseturnering inför JVM) och spelade JVM i Chicago 2010, där vi tog brons.”
Damernas förbundskapten, Leif Boork, var här tidigare i höstas och sa då att han håller ett öga på er spelare i division 1 också. Vad skulle du säga om han hörde av sig?
”Haha, det vet jag inte. Det får vi se den dagen i så fall”, säger Emelie blygsamt och skrattar.
Något säger mig att det inte är helt omöjligt att den dagen kommer. Inte om hon fortsätter på inslagen linje.
_ _ _
Du kommer väl och stöttar damerna på lördag (Sandviken) och/eller söndag (Leksand 2) hemma i Löfbergs Arena. Båda matcherna startar 13.30, och det är fri entré. Den som vill kan lämna en frivillig slant i inträde.
Men framför allt – kom till arenan och visa ditt stöd genom att höras och synas på läktarna!
Jag lovar att det är väl värt resan!
Frivillig entréavgift på damlagets matcher. Men man kan skänka en slant i brevlådan eller swisha till 070-204 50 67. Foto: Marie Angle/fbkbloggen
